Tillbaka

Överraskning

2016-06-13 18:00:24

I lördags var vi hemma hos mamma och Peter. Inbjudan fick vi för flera månader sedan, och anledningen (trodde vi) var att bara ses och umgås hela familjen. Alla barn och barnbarn. När man planerar in en “vanlig” dag med familjen flera månader i förväg så kanske man borde ana oråd, men jag anade verkligen ingenting. Mamma brukar dessutom vara ganska bra på att planera in saker i väldigt god tid, vilket kanske bidrog till att jag inte reflekterade över att det skulle hända något annorlunda just den här dagen.

Efter att vi hade varit där en stund började mamma försöka samla ihop oss. Jag var lite i min egna värld vi det tillfället (sprang efter barnen eller något), så jag hängde inte riktigt med på vad som hände. Vad jag dock märkte var att det stod en främmande människa en bit bort i trädgården. Jag försökte koppla vem det var men jag kunde verkligen inte förstå vad människan gjorde i mammas och Peters trädgård. Jag började uppmärksamma folk, bland annat mina bröder, om att det var någon främmande människa på tomten. Till en början var jag hyfsat lugn, men efter en stund (och när inte mamma “tog det på allvar” när jag sa att det stod någon i trädgården) började jag få lite panik. Barnen gick ju bort till människan och mina modersinstinkter började träda fram. “Hallå, det är någon där borta! En jävla psykopat eller något!”, började jag häva ur mig till min kära familj, som inte verkade hälften så orolig eller bekymrad som jag. Mamma fick då lugna mig med att “det var en överraskning”.

Jag kunde andas ut. Men jag kunde fortfarande inte ana vad som var på gång. Min första tanke var att det var en överraskning för barnen. Någon clown eller någon som skulle sjunga för barnen. Fast kvinnan som stod i trädgården såg inte det minsta clownaktig ut, och inte som någon som på annat sätt skulle underhålla barnen heller. Med facit i hand såg hon ut som en typisk vigeselförrättare (hur en sådan nu ser ut). En medelålders kvinna med rött hår. Inte det minsta skräckinjagande egentligen, och utseendemässigt så långt ifrån psykopat man kan komma. Men som sagt. Jag fattade fortfarande ingenting. Inte ens när mamma satte på en lugn kärleksballad förstod jag. Det var inte förrän vi satt där samlade på trappan till altanen, och “psykopaten” ställde sig tillsammans med mamma och Peter framför oss, som poletten trillade ned. Det var vigsel på gång! Mamma och Peter gifte sig. Jag blev så förvånad och berörd. Det var jättefint. Mamma och Peter har varit tillsammans i 20 år, och förlovade nästan lika länge. Därav var giftermålet inte jätte väntat…

Det blev ett mysigt och jätte trevligt trädgårdsbröllop med de nära och kära. Under dagen firade vi med skumpa, åt god mat och bara umgicks.