Tillbaka

Om att inte passa in

2015-09-11 19:12:07

När jag var 15 år åkte jag, tillsammans med fotbollslaget som jag spelade i, på träningsläger till Italien. Jag skulle kunna skriva en hel novell om den resan, som bland annat slutade med att jag och en annan tjej blev avstängda från flertalet matcher. Men det är en annan historia och inte det jag tänkte skriva om nu. Jag kanske ska börja med att säga att jag aldrig riktigt passade in i laget. På planen, absolut (bortsett från när jag samlade på mig gula och röda kort på grund av mitt temperament). Men när det kom till det sociala, att vara en i gänget, lyckades jag aldrig riktigt. Jag kanske också ska tillägga att fotbollen absolut inte var eller är det enda stället som jag inte passat in i, utan snarare bara ett i mängden.

Hur som helst. Jag minns en kväll från Italien när vi tjejer i laget var ute på stan. Jag minns att vi gick i en klunga men att jag inte kände mig som en del av den. Jag minns hur jag, som så många gånger innan (och efter) försökte passa in, vara en del av gruppen, men hur jag totalt misslyckades. Hur jag liksom gick lite bakom alla andra och inte riktigt hade någon att prata med. Jag minns hur jag kände mig så utanför att tårarna började rinna. Jag kände mig liksom osynlig, och tänkte att ingen skulle märka om jag försvann. Så det gjorde jag. Försvann. Vände om och gick åt andra hållet istället. Jag minns inte exakt vad jag gjorde eller hur länge jag var borta. Jag minns bara att jag inte orkade känna mig så fruktansvärt utanför längre och att jag inte orkade vara kvar.

Sådär kan jag fortfarande känna. “Fast jag försöker mig på att vara med och förstå så är jag nåt så jävla skitförbannat bredvid”. En textrad skriven av Lars Winnerbäck, som beskriver exakt hur jag känner i många sociala situationer. Jag har många gånger fått höra, bland annat den där gången när jag kom tillbaka efter min lilla stadsvandring i Italien, att “folk vill lära känna dig, de försöker, men du måste också bjuda till”. Skulden läggs på mig. Vilket jag förstår. Tro mig, jag skyller också på mig själv. Men det handlar inte om att jag inte vill eller att jag inte försöker, det handlar om att det inte går. Jag försöker, även om det kanske inte verkar så.

Jag minns när jag gick på folkhögskola. Jag bodde på internat och har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Jag träffade en gång en läkare som satte diagnosen social fobi på mig. Rent spontant skulle jag nog säga att det inte alls stämmer. Men när jag börjar tänka efter så är den diagnosen nog inte så felaktig ändå. När jag bodde på det där internatet fanns det dagar som jag drog mig för att gå ut i köket, eftersom jag inte ville gå förbi alla människor som satt där. Jag struntade ibland i lunchen för att jag inte vågade gå dit (mycket på grund av att jag inte visste om jag skulle ha någon att sitta med). Jag hade ingen riktig vän när jag gick på folkhögskolan. Jag kände mig mest som tredje hjulet, svarta fåret, ja, ungefär så som jag kände i fotbollslaget… på högstadiet, på gymnasiet och nu på högskolan (den enda perioden i livet som jag egentligen aldrig kände så under, var när jag gick på låg- och mellanstadiet).

Skillnaden mellan då och nu är att jag är mer säker på mig själv nu. Om jag skulle behöva sitta själv i matsalen och äta så är det ingenting jag skäms över. Det innebär dock inte att jag tycker att det är roligt, eller något scenario jag eftersträvar. Men vad är det då som håller mig tillbaka? Varför bjuder jag inte bara till så att jag kan bli en i gruppen? Ett litet ord på fyra bokstäver är svaret på de frågorna. Blyg. Jag är blyg. Ett personlighetsdrag, som jag efter 25 år i livet insett inte går att träna bort.

Jag vill passa in. Jag vill vara med och jag försöker. Men när man känner sig sådär jävla skitförbannat bredvid är det inte alltid så lätt.

Restriktiv 2015-09-11 22:40

“I dont fit in, I fit out.”

Caisa 2015-09-11 23:20

Jag tror att väldigt många känner sig som du i olika situationer.  Kramar

Frida 2015-09-15 10:24

❤ ❤ ❤

Vivi 2015-09-19 19:53

Du kanske är blyg men som jag säger till Melvin som oxå är blyg ” det är okej att vara blyg, vissa är blyga men alla är lika bra för de!”

Sen måste jag säga att du är en av dom roligaste människorna jag känner. Tycker du är en underbar, sprallig, rolig och påhittig kvinna och är glad att du finns i mitt liv ❤️

Linda 2015-11-10 13:45

Känner igen mig i det du skriver! Kram <3

Erica Johannesson 2015-11-16 21:01

<3