Tillbaka

När nervositeten tar över

2015-11-09 20:33:48

Jag känner verkligen att jag har vuxit som människa sedan jag började på högskolan för snart ett och ett halvt år sedan. Idag genomförde jag en muntlig presentation på engelska. Det jag gjorde idag skulle jag aldrig ha klarat av i början av utbildningen. Inte för att det jag gjorde idag var enastående på något sätt, utan för att jag vågade göra det överhuvudtaget. Mina starka sidor är inte att prata inför folk på det sättet, inte heller att prata på engelska. Två saker som jag har svårt för (eller som mina hjärnspöken i alla fall sätter stopp för) klarade jag av att göra i kombination med varandra!

I början av utbildningen hade vi en “tala, läsa och skriva”-kurs som innehöll en del muntliga presentationer. Jag minns första gången jag skulle stå och prata inför klassen på högskolan. Jag var så nervös att läraren fick be de andra eleverna ta en liten paus innan jag skulle tala, för att jag på något sätt skulle få tid till att stilla mina nerver. När jag blir nervös talar inte min hjärna och min kropp samma språk. Jag vet att jag inte behöver vara nervös, att jag inte borde vara nervös och att jag har koll på vad jag ska säga. Men min kropp är inte riktigt med på de noterna. Jag får ont i magen, börjar darra och blir röd i ansiktet. Det har hänt att jag till och med fått blackout när jag stått och pratat inför människor och börjat hoppa på stället och snurra runt (ja, det är sant). Vid tillfället då jag skulle prata inför klassen för första gången frågade läraren mig om jag verkligen ville göra det, eller om jag skulle skjuta upp det till ett senare tillfälle. Men jag var fast besluten om att genomföra det. Jag ville inte låta nervositeten vinna! Och jag gjorde det. Inte med bravur precis, men jag tror till och med att klassen hörde vad jag sa, och bäst av allt, jag fick inte blackout och börja steppa omkring som en yr höna!

Jag förstår att en del av er kanske börjar fundera på varför jag har valt att utbilda mig till lärare när jag har såna svårigheter med det som sedan kommer att bli mitt dagliga arbete. Faktum är att jag känner mig trygg i lärarrollen och inte alls blir nervös när jag pratar inför en klass med barn. Jag tror att jag har svårt för att stå och prata inför folk när det inte är “på riktigt”. Att jag ska hålla en lektion som är lämpad för 7-åringar för mina jämnåriga klasskamrater känns bara konstigt, och ännu konstigare blir det när läraren ber de övriga i klassen att agera 7-åringar. Men det är inte bara för att det är “på riktigt” när jag är ute och pratar i klasser som jag känner mig självsäker. Övning ger färdighet och jag har fått träna väldigt mycket på att prata inför grupp och hålla i lektioner. Jag var inte riktigt lika tuff första gången jag skulle göra det. Då var jag 18 år och skulle hålla ett upprop i en årskurs 2. Pappret som jag höll i mina händer darrade som ett jävla asplöv och det är ett under att eleverna överhuvudtaget hörde vad jag sa. Efter det kunde det dock bara bli bättre och det har det också blivit…

Rent spontant känns min nervositet och mitt bagage av nervösa sammanbrott i samband med muntliga redovisningar som ett hinder för mig i min roll som lärare. Och visst, jag tror att jag har haft en längre väg än andra att gå när det gäller att känna sig bekväm med att prata inför grupp. Mitt “försprång” gentemot en del andra lärarstudenter (i och med att jag vikarierat som lärare i flera år), kanske i många fall inte är ett försprång, utan jag kanske bara har blivit lika självsäker som andra är utan den erfarenheten. Men jag tror också att min nervositet kan ha en positiv inverkan på mig som lärare. Jag vet att en del av mina framtida elever kommer att känna precis sådär som jag har känt så många gånger när jag har varit tvungen att ställa mig inför klassen och prata. Jag kommer att ha en stor förståelse för de eleverna och kanske kommer jag att kunna hantera de eleverna och deras känslor på ett annat sätt än vad jag hade kunnat göra om jag aldrig hade upplevt den känslan själv.

Den där gången som jag nämnde ovan, när jag skulle prata inför klassen på högskolan för första gången. Efter att jag hade pratat fick de andra eleverna skriva små lappar med feedback på mitt tal. Jag minns att jag la ner dem i väskan med en gång och plockade fram dem när jag satt på bussen (ja, ni kan ju gissa hur lätt det var att fiska upp dem med tanke på all skit som befinner sig i min väska). Jag blev otroligt glad över det mesta som folk hade skrivit, och plockar ibland fram de där små lapparna när jag behöver stärka mitt självförtroende lite. Men det var en lapp som stack ut från de andra och som gjorde mig extra glad (och rent av chockad):

Självkritisk som jag är, började jag nästan fundera på om jag råkat få någon annans lapp med mig i min väska…