Tillbaka

Mitt temperament

2014-05-15 19:21:27

Efter att ha läst det förra inlägget jag skrev kände jag att det blev rätt tydligt var min dotter har fått sitt kända humör och temperament ifrån. Jag har som sagt jävligt lätt att blossa upp, men jag är inte en sån som startar bråk eller tjafs och jag söker mig absolut inte till det.

Jag har alltid varit blyg. Jag har alltid varit den där tysta tjejen som knappt vågar räcka upp handen i klassrummet. Jag har med andra ord aldrig tagit speciellt mycket plats. Men jag har aldrig varit en tönt! Jag har alltid stått upp för mig själv. Hur blyg jag än har varit så har jag alltid sagt ifrån när jag tyckt att någonting varit fel. Jag säger vad jag tycker och jag säger ifrån när jag eller någon i min närhet blir orättvist behandlad! Det är något jag faktiskt är stolt över, även om det kan bli lite fel ibland, till exempel när jag säger dumma saker och sjunker till samma nivå som personen jag säger det till. Men hellre det än att hålla käften! Visst hade jag kunnat säga bättre saker till tjejen som gjorde mig förbannad idag. Men jag är glad att jag sa någonting överhuvudtaget, att jag visa för henne att jag inte tyckte att hennes beteende var okej (sen kanske inte mitt beteende heller var så jävla bra, men jag hade aldrig någonsin betett mig så mot någon som inte förtjänat det)!

Så som jag kände idag när jag blev upprörd är precis samma känsla som jag fick ibland när jag spelade fotboll för en herrans massa år sedan. Jag skulle nog säga att jag är ganska lättprovocerad! Det har allt dykt upp ett och annat finger från min sida i fotbollen också, och en och annan fot som sparkat på vattenflaskor och en och annan svordom från min mun. Det har med andra ord blivit ett och annat rött kort, och det var mitt temperament som fick mig att till sist sluta spela fotboll.

Hur som helst. Jag är glad att jag faktiskt kan säga ifrån och att jag inte är den som sitter och biter ihop eller inte vågar öppna käften. Sen kan jag helt klart öva på mitt sätt att säga det på. När en tjej drog mig i tröjan under en fotbollsmatch till exempel (min sista match faktiskt, och ni kommer snart förstå varför), så kallade jag henne “kinesfitta”. Det var kanske inte det bästa ordvalet jag gjort. Men jag kan försvara mig med att jag fick blackout och att jag faktiskt inte minns att jag kallade henne för det. Det fick jag reda på i efterhand… Men jag minns i alla fall att jag gav henne en rak höger. Om vi ska slå ett slag för mitt minne, menar jag.

Nej, nu känner jag att det är dags att avrunda det här inlägget. Innan listan på dumma saker som jag har gjort och sagt blir jävligt lång… Ni som inte känner mig kan ju tro att jag är ett psykfall och det vore ju inte kul.

Mamma 2014-05-15 21:09

Att Novalie har fått sitt humör från dig har varit tydligt för oss andra ganska länge