Tillbaka

Hur är hon... Erica?

2015-11-16 20:17:18

Varm, omtänksam, rolig, har humor, söt, glad, smart, ärlig (alldeles för ärlig, inte ens en liten nödlögn kan hon tänka sig) en mycket omtyckt syster och vän. Man kan rabbla upp hur mycket bra saker som helst att säga om henne. Har vänner hamnat i knipa eller inte mått bra är det självklart att hon finns där och stöttar, hon ser det inte som sin skyldighet eller att hon ställer upp utan det är bara sådan hon är. Ibland tycker vi som står henne nära att hon ska tänka mer på sig själv, att hon ska göra saker för sig själv, tänka på sig själv.

Erica säger att hon är osäker och att hon har dåligt självförtroende och så kan det säkert vara men jag tycker inte det stämmer alltid. Hon har en stor styrka inombords, hon står pall för hårda smällar. Hon reser sig alltid och går vidare mer stark och beslutsam än innan, hon tar lärdom av misstag hon gör. I detta samhälle vi lever i är det inte lätt att gå sin egen väg, trycket är stort från omgivningen på att man ska vara, se ut och bete sig på ett sätt som förväntas av andra.

Just nu står hon med ena foten i ungdomen och den andra i vuxenlivet och det tror jag hon upplever jobbigt. Tankar kommer om hur det ska bli i framtiden, vad ska jag jobba med, var ska jag bo och med vilka vänner ska jag umgås? Är mina vänner verkligen mina vänner fortfarande? Kan vänskap som funnits hela livet bara ta slut? Varför är det inte som förr? Kommer jag att träffa någon som jag kan älska? Få familj? Bra jobb?

Jag är övertygad om att allt kommer att falla på plats för henne, det viktiga är att hon gör saker hon tycker är roligt, som får henne att må bra. Att hon umgås med människor som ger något tillbaka. Man måste få ut något av en relation oavsett om det är till föräldrar, syskon, pojkvän eller vänner.

/Mamma.

Den här texten skrev min mamma till mig för flera år sedan, och jag blir fortfarande lika glad och rörd av att läsa den. När mamma skrev texten hade jag, precis som hon skrev, ena foten i ungdomen och den andra i vuxenlivet. Jag var 19 år och visste inte vad jag ville göra med mitt liv. Ett år senare träffade jag Henke och ytterligare ett par år senare fick vi Novalie. Nu har vi två underbara barn och jag utbildar mig dessutom till lärare, ett meningsfullt yrke där jag kommer att kunna göra skillnad, och ett yrke som jag kommer att brinna för. Jag tror att min mamma hade rätt när hon sa att hon var övertygad om att bitarna skulle falla på plats.