Tillbaka

Hundvakt

2015-01-12 00:39:33

Just det ja, jag har glömt att berätta. De senaste två veckorna, och två veckor framöver, har vi en ny liten familjemedlem här hemma. Låt mig presentera Tyson:

Tyson är mammas hund som vi passar för tillfället, då hon och Peter är utomlands. Men faktum är att Tyson var min en gång i tiden. När jag var 17 år och hade sommarjobbat som lokalvårdare i 4 veckor, tog jag pengarna som jag tjänat och köpte denna lilla blandning mellan papillon och chihuahua. Egentligen ville jag ha en renrasig chihuahua ala Paris Hilton (jag menar inte att Paris Hilton är en chihuahua alltså, utan hennes hund), men det hade jag inte råd med, så det fick helt enkelt bli en annan variant istället. Tyson var med andra ord inte riktigt hunden jag hade drömt om. Han var lite större, han hade lite längre tunga än normala hundar (av någon anledning så har han alltid tungan ute) och hans andedräkt är och var inte riktigt vad man hade önskat. Men trots det så var det kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Tyson.

Jag minns när vi skulle åka och hämta Tyson och träffa honom för första gången. Vi åkte bil till ett hus långt ute på landsbygden, men det var ingen idyll vi kom fram till direkt, utan senare ett hem som vittna om ett liv i misär. Just hur själva huset såg ut kan jag inte yttra mig om för det minns jag inte. Men hon som bodde där var en sliten, medelålders kvinna som rökte inomhus och gick runt i sunkiga kläder. Hennes son, som kan ha varit i min ålder, minns jag inte heller speciellt mycket utav, bortsett från ett himla trevligt yttrande som han gjorde. Jag kommer inte ihåg varför eller i vilket sammanhang han sa det (men det kanske å andra sidan inte har någon betydelse). Han pekade finger åt sin mamma och så sa han “sätt dig på den här och rotera”. Ehm, jaha… Så kan man ju också tala till varandra i familjen. Jag vet inte om han sa så för att imponera på mig eller för att han var allmänt dum i huvudet (eller både och), men på en skala mellan 0-10 på hur imponerad jag blev hamna han kanske på ca -5.

Men så kom han inspringandes och lyste upp rummet. En lurvig pytteliten vit och brun valp, med noll motorik och kroppskontroll och med ben som gled isär likt Bambi på hal is. Och som alltid, med tungan ute. Lilla Tyson. Det var med sann glädje som vi tog honom ifrån det där hemmet!

Innan mamma gick med på att jag skulle få köpa en hund ville hon försäkra sig om att jag faktiskt skulle ta hand om honom själv. Ni har säkert en liten aning hur det blev med den saken, med tanke på att jag just nu passar min “egna” hund. Men faktum är att jag aldrig har övergett Tyson, utan att mamma faktiskt ville ha kvar honom hemma när jag flyttade. Och eftersom hon alltid haft andra hundar också, så har det känts som det bästa för Tyson.

Mycket följer med ansvaret som matte, och jag, Tyson och min fyra år yngre bror (samt “hans” hund) började på hundkurs! Det var med handen på hjärtat inte riktigt våran grej. Jag var 17, Andreas var 13 och resten i vår grupp var typ 9. Så vi kände oss lite felplacerade om man säger så. Jag minns att det var kaos, speciellt för Andreas. Hans hund var inte riktigt samarbetsvillig, och vid något tillfälle bytte han hund till en av mammas andra hundar, för att det skulle bli lite lugnare. Den “lugna” hunden som han fick byta till hoppade upp och bet en av lärarna i näsan, så det kanske säger en del om den olugna hunden… Men även om inte hundkursen gav det som var tanken att den skulle ge (eftersom jag sitter här med en hund som skäller för allt vad han är värd så fort han hör ett litet ljud), så gav den mig i alla fall roliga minnen tillsammans med min bror. En gång när vi hade teori och satt inne i det där kalla klubbhuset, så blev jag och Andreas utslängda. Det stod “klämma och känna” på tavlan, som ett moment i kursen. När jag och Andreas fick syn på det och sedan på varandra kunde vi inte hålla oss för skratt, och läraren förstod inte vad som var så roligt och bad oss att lämna rummet… Föräldrarna satt också med i lokalen vid det tillfället, så mamma fick sitta kvar längst bak i rummet och skämmas över sina barn medan vi fick lämna och skratta av oss på utsidan istället.

Mamma 2015-01-12 10:49

Goa hund