Tillbaka

Härlig träningsupplevelse

2014-02-05 21:27:20

Igår dammade jag av min gamla Sportlife-väska (eftersom jag inte fick en ny när jag köpte gymkortet) och satte min fot på gymmet för första gången på över 2 (eller är det kanske 3?) år! Jag vet att jag sagt att jag aldrig ska skriva om när jag tränar, eftersom jag stör mig på alla andra som gör det, och som tar spännisbilder på sig själva och ska visa hur duktiga de är. Men ni kan vara lugna. Jag kommer inte att fota mig själv i spegeln på gymmet och jag kommer inte att skriva hur jävla taggad jag är och hur bra det har gått. Jag kommer att skriva som det är. Och såhär var det igår:

Jag och syrran anländer till gymmet. Två förvirrade själar bland muskler och anabolassteroider. Nej, då. Så är det faktiskt inte. Det finns en salig blandning av människor på gymmet, så hur jävla förvirrad och felplacerad man än känner sig, så finns det alltid någon gammal kärring man kan glänsa bredvid.

Jag har alltid känt mig liten och osäker när jag har gått till gymmet. Men igår gjorde jag faktiskt inte det. Jag tror det har med åldern att göra. På den tiden då man gymmade (läs: solade solarium) som mest, så var man ju i tonåren och kanske inte helt otippat rätt osäker på sig själv. Då skämdes jag över att inte veta vart allting fanns någonstans, över att gå igenom gymmet medan det kändes som om alla kollade på en (i min värld fanns det ju bara jag, men nu har jag insett att alla faktiskt inte kollar på mig). Fast osäkerheten var ju inte helt obefogad faktiskt, för jag var (och är) totalt värdelös på en del saker på gymmet. Exempelvis gruppträning som kräver minsta kordination. Min hjärna samarbetar inte med armar och ben som bara flyger åt alla håll och kanter. Även om jag ställer mig längst bak på gruppträningen så går det inte att missa min totala oförmåga att hänga med. Jag minns en gång i högstadiet (jag vet att jag har skrivit detta förr men det tåls att nämnas igen). Vi hade åkt iväg någonstans och skulle köra aerobic med klassen. Instruktören frågade om det var någon som hade varit på aerobic förut, och det hade ju jag, så jag räckte upp handen och vifta som en dåre så att ingen skulle missa detta. Det betydde ju dock inte att jag var bra på det, men nu hade jag ju dragit åt mig uppmärksamheten. Och fick skämmas ihjäl när passet satte igång, och jag, inte helt otippat, var sämst utav alla… En liknande grej hände mig och syrran när vi var på dans. Vi hade hamnat i fel grupp, närmare bestämt nybörjargruppen. Men vi hade ju gått en termin innan, och det var vi inte sena med att påpeka inför alla. “Äh, vi kan väl vara med de här nybörjarna idag då”, tänkte vi och kände oss lite bättre än alla andra. Passet körde igång. 5 minuter. Så lång tid tog det innan jag och syrran istället satt i omklädningsrummet och skrattade åt att vi var tvungna att lämna danspasset och nybörjarna eftersom vi inte hängde med.

Men nu var det ju inte min tragiska ungdom jag skulle skriva om. Utan om min tragiska träningsupplevelse igår kväll. Vi möttes som sagt utanför gymmet och första problemet stötte vi på redan när vi skulle checka in. “Hur gör man?”. På min tid checkade man in i receptionen men nu finns det tydligen en enskild apparat för det. Det blir alltid så pinsamt när man ska försöka sig på att förstå tekniska nymodigheter. Det låter kanske som att det är en 80-åring som skriver och inte en 24-åring. Men ni vet när man till exempel ska tvätta händerna på en offentlig toalett, och det är en sån där kran som startar bara man håller händerna under den. Fast problemet är att den aldrig startar och att det aldrig kommer något vatten. Så man står där som ett fån med händerna under kranen, och börjar ta dem fram och tillbaka, upp och ner, och viftar, tills det till slut kommer vatten och man känner lättnaden. Lite så kändes det när jag skulle checka in på gymmet igår. “Åt vilken jävla knapp ska jag hålla fram kortet nu då?”. Man vill ju inte stå och verka dum när det är typ tio pers runt om en. Andra problemet kom när det stod “Inga inbokade pass” på skärmen efter att vi äntligen fattat vart man skulle hålla kortet, när det var just det jag och syrran gjort. Bokat ett pass alltså. Sen avlöste alla frågetecken varandra. “Vart är omklädningsrummet?” “Hur fan låser man skåpen?”. Jag frågade Henke om vi hade något hänglås hemma innan jag drog iväg till gymmet. Det var tur att vi inte hittade något för då hade man ju fått skämmas om man drog med sig såna medeltida grejer. Skåpen låstes ungefär med samma teknik som man checkade in med och som man tvättar händerna med nu för tiden. Som tur var slapp jag stå där med kortet mot skåpet och skämmas över att inte lyckas låsa skiten. Det skötte syrran istället.

När vi efter många om och men tagit oss fram till salen vi skulle vara i, började paniken så smått smyga sig på när min maskin inte ville funka (eller när jag snarare inte fattade hur den funka). Vi gick alltså inte på något pass som krävde kordination, men det krävde att man hade en hjärna tydligen. Passet i fråga heter “walking” och innebär att man står på en crosstrainer och tränar, och jag är van vid att det bara är att ställa sig på den och börja “gå”. Men min satt som berget och det hände inte ett skit när jag försökte gå igång den. Tack och lov hjälpte en snäll tjej mig, och sa att hon inte heller fattade hur man gjorde första gången. Det är inte bara jag som är efterbliven tydligen! Passet varade bara 30 minuter, och när min syster frågade mig innan träningen, om jag skulle dricka celsius (för att få mer energi) så svarade jag “Nej, det är ju bara 30 minuter!”. Nästa gång blir det celsius kan jag tala om. Om det så är 10 minuter vi kör.

Vi kan med andra ord sammanfatta gårdagens träningspass med att jag (eller vi) var jävligt förvirrade och jävligt otränade. Så nu kan det bara bli bättre! Eller?