Tillbaka

Det är okej att må dåligt

2014-02-17 19:27:23

För några veckor sedan skrev en tjej “När ska detta helvete ta slut?”, på Facebook, och syftade på sin graviditet. Varpå någon annan (kvinna) skrev något i stil med “Helvete? Någon gång i framtiden kanske du kommer inse hur underbart det är!” (kommer inte ihåg exakt vad hon skrev, men ungefär så).

Jag blir så irriterad! Vem fan har rätten att säga till någon annan hur den ska känna under sin graviditet? Detta tjat om att det ska vara så underbart och fantastiskt hela tiden. Och visst, underbart och fantastiskt är det. Ibland. I mellan åt. När man känner sparkar. När man längtar. Första ultraljudet. När man får den där lilla kulan på magen. Men så finns det ju tyvärr en annan sida utav graviditeten också. Illamående. Jag kan ju bara prata för mig själv, men i mitt fall var det inte bara att jag mådde lite smådåligt, utan tänk dig en ihållande magsjuka, dygnet runt, i flera veckor. Viktuppgång. Bristningar. Ont i ryggen. Svamp i underlivet. Finnar. Hormoner som spökar. Bröst som ömmar. En trötthet som inte är utav denna värld. Ångest över hur fan man ska kunna trycka ut den där lilla varelsen inne i magen. Hur jävla underbart är det egentligen? “Njut av tiden som är kvar”, fick jag höra ett antal gånger när jag gick runt där med min bebismage. Njuta? Av vadå? Av att jag inte fick behålla maten jag åt? Eller av att inte kunna sova en enda natt i sträck på grund utav att man var så jävla kissnödig? Eller kanske av att man inte kunde ha på sig ett enda klädesplagg utan att känna sig som en flodhäst? Nej, jag njöt faktiskt inte så mycket utav att vara gravid. Men det är väl inte okej att säga så? Att det ibland var, som tjejen jag skrev om ovan sa, ett helvete rent ut sagt. För då framstår man väl som en egoistisk människa som inte älskar barnet som ligger i magen?

Jag fick också under mina graviditeter höra andra kvinnor säga “Åh, vad avundsjuk jag blir, det är så mysigt med gravidmagar”. Jag kan tala om att jag var lika avundsjuk tillbaka. Jag har aldrig uppskattat och saknat att ha platt mage så mycket som när jag var gravid (kanske inte så konstigt i för sig, eftersom den alltid varit platt annars, man kan ju inte sakna något man har liksom).

Men jag tror faktiskt att alla kvinnor, mer eller mindre, känner sådär. Att det är ett helvete. Eller åtminstone att det är lite småjobbigt ibland. Det kan väl knappast vara någon som bara går runt och tycker att allt är underbart och fantastiskt under hela graviditeten? I så fall vet jag inte vad den kvinnan skulle vara gjord av, stål kanske? För det är en jävla berg- och dalbana att vara gravid. Det är så mycket känslor och förändringar som sker på en och samma gång att det enligt mig är helt omöjligt att bara gå runt och njuta. Men det är inte konstigt att man känner skam över att må dåligt under graviditeten, när andra talar om för en hur fantastiskt man ska må. Det är liksom inte okej att må dåligt. Är man ledsen över sin viktuppgång eller över att man fått bristningar får man höra “att man fokuserar på fel sak och att det är värt det”. Klart som fan att det är värt det. Men det är fan inte kul för det.

Nej, det mest fantastiska och underbara med att vara gravid är när bebisen kommer. Och då är man ju inte gravid längre…