Tillbaka

De traditionella könsrollerna - hur påverkar du ditt barn?

2014-10-23 19:41:08

Jag tycker, som säkert många andra, att debatten och diskussionen kring genus har gått för långt. När någonting blir för mycket och för extremt har jag svårt att ta det till mig. Jag lyssnar inte på den som gapar högst, har de mest extrema åsikterna eller utför de mest revolutionära handlingarna.

Men jag måste medge att jag under den senaste tiden sakta men säkert ändrat uppfattning. Jag står fast vid att jag tycker att debatten kring genus gått för långt, men jag har av olika anledningar börjat sätta mig in i frågan mer och börjat fundera kring de här sakerna. Dels har jag blivit förälder, vilket ändrat hela min världsbild och verklighetsuppfattning, vilket i sin tur lett till att jag behöver och vill fundera över saker som jag inte gjort tidigare. Och dels har jag börjat studera till lärare, där frågan om könsroller just nu är väldigt aktuell i min utbildning.

När min son fyllde ett för ett par veckor sedan fick han nya kläder. När vi satt tillsammans i familjen och tittade på dem så sa jag något i stil med “Kolla, vilka fräcka kläder han har fått!”. Min dotter på två år tyckte att det var jätte roligt att han fått så “fäcka käder”, och har sedan dess sprungit in till hans byrå flera gånger och tittat på hans kläder och sagt att de är “fäcka”. Då började jag fundera. Hur många gånger har jag sagt att hon har fräcka kläder? Jag kom fram till att det troligtvis inte har hänt en enda gång. Självklart har jag sagt (och säger väldigt ofta) att hon är fin, söt och gullig. Men jag har aldrig, eller åtminstone väldigt sällan, sagt att hon är fräck, cool eller tuff. Pedagogisk som man försöker vara, tänkte jag att hon kanske blir lika glad om jag säger att hennes kläder är fräcka nästa gång hon ska ta på sig. Men hon köpte inte det. Det blev liksom inte samma effekt som när lillebror faktiskt fick nya, fräcka kläder på riktigt.

Vid ett annat tillfälle när jag satte upp min dotters hår i en tofs, tyckte hon att lillebrorsan också skulle ha en tofs i håret. I den situationen hade jag mycket väl kunnat säga “Nej, han ska inte ha någon tofs, han är kille”. Men jag hann tänka efter innan jag handlade. “Varför inte?”, tänkte jag, och han fick likt sin syster också en tofs i håret. Men vad skulle hänt om jag istället hade sagt att han inte fick ha någon tofs på grund utav att han är kille? Jo, min dotter hade där och då, 2 år gammal, lärt sig att pojkar inte ska ha tofs, och att flickor och pojkar inte kan eller ska ha samma saker.

Det är såna små situationer i vardagen som jag har börjat reflektera och fundera över. Jag har inte tidigare tyckt att jag styr mina barn i en viss riktigt, det vill säga in i de traditionella könsrollerna. Men ju mer jag funderar över det, och ju mer jag rannsakar mig själv, ju tydligare blir det för mig att jag faktiskt gör det. Han har blått rum. Hon rosa. Han har kläder i blått, svart och grått. Hon i rosa, vitt och spets. Han får bilar. Hon får dockor. Trots att ingen av dem uttryckt att de hellre vill ha det ena före det andra. Vi bara antar att hon vill leka med dockor, och han med bilar.

Jag vill inte med detta säga att jag tycker att man ska skicka iväg sin tvååriga son till förskolan i rosa klänning, strumpbyxor och rosett i håret. Jag tror inte att man gör varken sonen eller världen en tjänst då, snarare tvärtom. Att använda sitt barn som någon slags försökskanin till att sätta stopp för de traditionella könsrollerna, göra revolt eller förändra världen tycker inte jag är rätt väg att gå. Tänk om det vore så enkelt? Att bryta könsrollerna genom att sätta på sin son en rosa klänning. Nu är det ju tyvärr inte det som händer när man skickar iväg sin son till förskolan med rosa klänning. Det som troligtvis händer i de allra flesta fallen är att sonen blir retad, eller till och med mobbad. “Det är samhällets fel”, tycker föräldrarna, “Nu har i alla fall jag visat min son att jag inte tycker att det är fel med rosa på pojkar”. Jag håller helt och hållet med. Det är samhällets fel. Men när vi vet att samhället ser ut som det gör, och när vi vet att våra barn kommer att bli mobbade om vi tar på dem vissa typer av plagg (bara för att vi själva vill bryta könsnormerna) så förstår jag inte hur man kan sätta sina barn i den situationen.

Det finns andra vägar att gå. Man måste ta ett steg i taget, man kan inte förändra världen på en dag. Lär ditt barn (i handling) att flickor och pojkar kan leka med samma saker och att de kan ha samma färger på sina kläder. Lär ditt barn att respektera sina medmänniskor och att acceptera människors olikheter, så att ditt barn inte blir den som retar killen som kommer med rosa klänning till förskolan. Lyckas du med det, är det du gör skillnad.

Mamma 2014-10-24 05:46

Bra skrivit

Linda E 2014-10-24 09:55

Intressant att läsa och du har skrivit bra!

Eva-Lena 2014-10-27 21:17

Alex är uppvuxen med Denice,Mikaela och mig, som väldigt liten började han visa stor förtjusning så fort det körde förbi en lastbil, grävmaskin eller traktor och det intresset har bara ökat,,
Visst har han sminkat sig ihop med Mikaela och älskar “Andreas klänning” som han säger (en stor T-shirt) har även en stor förkärlek till hattar..
Men trots att han bara har haft det kvinnliga omkring sig är det bilar och stora maskiner som gäller.

Erica 2014-11-06 01:06

Ja, men så är det ju. Jag tror inte att barn är “ett oskrivet blad” när de föds och att vi kan påverka allt de gör eller styra dem fullt ut i en viss riktning. De har ju sina intressen på grund av sina personligheter. Det finns ju fortfarande trots allt två kön, och jag tycker inte att man ska sudda ut allt som de “könen är”. Det är bara det att jag som sagt börjat fundera på om/hur jag påverkar mina egna barn… Novalie älskar rosa till exempel, men jag vet inte om det är på grund av att jag köpt rosa saker till henne, eller om det helt enkelt bara är så att hon skulle tyckt om den färgen i vilket fall.. Men det är väl kul att Alex både gillar typiska “kill-saker” samt typiska “tjej-saker” :)!