Tillbaka

Dalsland 2017

2017-07-03 13:50:21

Helgen har vi spenderat på en camping i Dalsland. I torsdags åkte vi upp tillsammans med mamma, hennes sambo, min syster, mina bonussystrar och våra barn. Vi hade 5 stugor men tog upp betydligt mer plats än så. När vi var på campingens lekplats med barnen såg det ut som om en hel förskola var där. Det lät väl ungefär så också. Så jag kan tänka mig att alla gamla par som hade säsongsplatser på campingen tyckte att det var väldigt skönt när vi packade ihop oss och åkte hem igår.

Förra året när vi var där ösregnade det i stort sett hela helgen. Det här året såg prognosen precis lika dyster ut, så alla hade packat ner regnkläder, stövlar och förberett sig på en helg med skitväder. Därför blev vi väldigt positivt överraskade när det inte kom en enda droppe på hela helgen utan istället blev sol och högsommarvärme. Till skillnad från förra året när barnen fick traska runt på campingen i sina regnkläder och hoppa i vattenpölar kunde vi istället hänga vid stranden, bada och göra sånt som man borde göra på sommaren.

Helgen har innehållit lite av allt möjligt. Jag tog bland annat årets första dopp. Visserligen inte frivilligt, men ändå. Jag blev närmre bestämt kastad i sjön av Peter, mammas sambo. Som ett straff för att jag hade bett alla barnen attackera honom med vattenballonger. Jag hade förmodligen inte badat om det inte vore för honom, men när jag ändå hade doppat mig fortsatte jag faktiskt att bada och hoppade några gånger från bryggan helt frivilligt. När jag lite senare på kvällen påtalade detta för sällskapet (alltså att jag faktiskt badade frivilligt också), sa mamma ”Ja, du var ju som en riktig säl i vattnet”. ”Va? Säl? Jag var la fan inte som en säl, jag var som en delfin eller något ju!”, svarade jag henne då. Säl är väl ändå det sista man vill liknas vid när man har stått och gjort graciösa hopp ner i vattnet från bryggan. Nej, skämt åsido. Jag förstår liknelsen. När jag ska hoppa i vattnet håller jag för näsan (eftersom jag är 27 år och fortfarande inte lärt mig hur jag inte ska få in vatten där annars) och sedan kastar jag mig ut som någon jävla groda. När jag sedan ska simma tillbaka till bryggan ser det förmodligen ut som om jag kämpar för mitt liv och som att jag håller på att drunkna. Det är min simstil det. Det är tur att jag har barn som fortfarande tycker att jag är cool. ”Åh, du dök mamma!”, utbrast de när jag kom upp till ytan igen. De kommer snart förstå att magplask och att dyka är två skilda saker, men till dess kan jag njuta av att det finns någon som inte tycker att jag ser ut som en säl när jag badar.

För att ge en helt sanningsenlig bild av vad som hände i Dalsland måste jag nog även nämna en liten incident som inträffade sista kvällen när alla hade lagt sig i sina stugor och skulle sova. Jag och Henke skulle precis göra oss i ordning och lägga oss när vi hörde hur det började smälla utanför. Inte precis utanför utan en bit bort. Det lät ungefär som raketer eller smällare, och det var det troligtvis också. Men eftersom jag alltid, sedan jag fick barn, tänker katastroftankar så fort det är något, så spann mina tankar iväg med en gång. Istället för att tänka som normala människor ”Aha, det är någon idiot som skjuter raketer lite opassande” så tänker jag ”Aha, det är någon idiot alá Breivik som går runt och skjuter folk”. Det var på riktigt vad jag trodde. Så ja, vad gör man i en situation då man känner sig extremt hotad och tror att man är minuter ifrån att någon kommer och skjuter ihjäl en? Jo, man drar upp barnen från sina sängar och hystar in dem i bilen för att sedan fly för sitt liv. Detta utspelar sig alltså när det är hur lugnt som helst på campingen och inte en käft reagerar utom jag. Vi hann dock inte ens starta bilen, eftersom Henke inte var på riktigt samma plan som mig.

När jag berättade det här för mina kära familjemedlemmar dagen efter fick jag precis den reaktionen som jag väntade mig. Skratt. Jag övervägde att inte ens säga något för att jag visste att de skulle skratta åt mig. Jag har också övervägt att mörka den historien i det här inlägget, men istället för att skämmas över att jag är som jag är så kan jag väl bjuda på det. Det är konstigt egentligen, hur man förändras när man blir förälder. Ni som inte är föräldrar ännu, oroa er inte. Ni kommer troligtvis inte bli som mig. Min extrema oro beror inte bara på det faktum att jag är förälder utan det är nog fler faktorer som spelar in. Bland annat gener och uppväxt. Även om min familj kan skratta åt mig ibland när jag tar drastiska beslut så som den här kvällen, så är de rätt oroliga av sig de också.

Sammanfattningsvis har det varit en väldigt bra helg. Barnen har verkligen skapat minnen för livet (och jag men för livet). Deras lycka när vi anlände till campingen och låste upp stugan är oslagbar. Att kunna öppna dörren på morgonen och gå ut och leka med sina kusiner hela dagen är guld värt för dem. Novalie satt och grät i bilen på väg hem för att hon inte ville lämna Dalsland. Jag antar att det är ett bra betyg.

Innan vi anlände till campingen hälsade vi på hos min kusin Denice och hennes familj, som bor i Ed i närheten av där vi hyrde stugor.

caisa 2017-07-06 14:40

Ser härligt ut!