Tillbaka

Att ständigt oroa sig över att barnen ska dö

2015-04-20 20:06:05

“Då var friden slut!”, sa min syster igår när vi satt och fikade tillsammans med barnen på lekplatsen, och de bestämde sig för att de fikat färdigt och sprang tillbaka för att leka igen… “Det var den för längesen”, sa jag lite skämtsamt. “Närmre bestämt 3 år sen” (när Novalie föddes). Det var som sagt ett skämt men faktum är att det ligger väldigt mycket sanning i det. Sen barnen föddes har jag inte kunnat slappna av. Att vara förälder innebär (i alla fall för mig) en konstant oro. Jag är orolig att de ska bli påkörda så fort vi går utanför dörren. När vi äter är jag orolig att de ska sätta i halsen och kvävas. När vi är på lekplatsen är jag orolig att någon ska komma och ta dem. Denna oro innebär att jag ständigt vakar som en hök över dem, hela tiden beredd på att någonting ska hända.

Igår när vi satt och åt började Levi bete sig som att han satt i halsen. På en hundradelssekund gick min puls från viloläge till max. Jag och Henke handlade instinktivt och försökte dra upp Levi ur sin stol och banka honom på ryggen. Levi tittade på oss och la ifrån världens gallskrik, förmodligen för att han blev så rädd över vad fan vi höll på med. Han hade inte satt något i halsen. I efterhand insåg vi att han bara satt med munnen öppen, tungan lite ute och gjorde ifrån sig “kvävningsljud” för att han hade mos på tungan som han inte tyckte om och ville att vi skulle ta bort… Sånt där har hänt mig tusen gånger. Att jag tror att det är något med barnen fast det egentligen inte är det. Jag oroar mig i onödan och det tär på mig både fysiskt och psykiskt (Novalie satte dock i halsen ordentligt en gång när hon var liten och det är grunden till att jag/vi är så oroliga just när det gäller den biten). Alla andra bitar jag är orolig över vet jag dock inte hur jag ska förklara. Det ligger nog delvis i generna. Hela min familj är i stort sett ett gäng vandrande nervvrak, så att även jag blev det är ju inget mysterium precis. Sen så kommer man nog inte ifrån oron över sina barn oavsett hur man är som person. Det ingår i föräldraskapet. Det finns dock en gräns när oron blir sjuklig och tar över ens liv, och i mellan åt så känns det som att jag håller på att passera den gränsen (och ibland som att jag passerade den för längesen).

Ibland känns det också som att jag är ensam i min oro. När jag har frågat andra föräldrar som till exempel satt in sina barn på förskola om hur de känns och undrat om de är oroliga, har jag fått “Nej, det är jätteskönt!”, till svar. Jag är, som ni säkert kan lista ut vid det här laget, jätteorolig över att barnen ska börja på förskola. Till hösten är det dags och jag bävar inför den dagen. Jag är inte orolig för att förskolan ska vara dålig, över att förskollärarna ska glömma att byta blöja under dagen, att barnen serveras halvfabrikat eller över att det inte viftar någon jävla grön flagg på gården. Jag är orolig över att de ska dö! Att de ska bli bortglömda på utflykten eller sätta i halsen under lunchen. Hade jag bara vetat att de skulle överleva hade jag inte varit orolig alls. Vi fick ett erbjudande om plats på en förskola (som vi tackat nej till) för Levi för ett tag sedan. Längst ner på antagningsbeskedet stod det “Vi hoppas att vi ska kunna bidra till att öka livschanserna för Levi!”, eller något i den stilen. Haha, okej? Jag förstår vad de mena. Men min första tanke var “Jaha, så deras ambition är alltså att hålla min son vid liv…”. Det var ju ett mål att sträva efter! Det är ju visserligen bara det jag kräver av förskolan så det kanske inte var så dumt skrivet ändå...

För er som läser och tänker “Hon behöver ju söka hjälp” kan jag berätta att jag redan gjort det. Jag har gått och pratat med psykologer om det här då jag känt att det som sagt ibland tar över mitt liv. Och visst är det skönt att prata. Men varken en psykolog eller någon annan kan ge mig en garanti på att mina barn kommer att få leva ett långt och lyckligt liv, och så länge ingen kan göra det så kommer min oro att bestå. Den kanske kan dämpas men jag tror tyvärr att jag kommer att få leva med det här. Psykologer (och andra i min närhet) ger mig snarare motsatsen till det jag vill höra. “Du kan ändå inte styra över vad som händer så det är ingen idé att vara orolig!”. “Jaha, men tack! Det var precis vad jag ville höra. Att jag inte har någon kontroll och att vad fan som helst kan hända. Det var precis vad jag behövde höra i denna oroliga, svåra stund!”. Säg aldrig så (alltså att de inte kan styra över vad som händer) till någon som är extremt orolig eller har katastroftankar. Ett litet tips bara. Det är visserligen sant men det är inte alltid man behöver höra sanningen. Kör med statistik istället. De allra flesta barn sätter ju faktiskt inte i halsen och dör och det är ju faktiskt ytterst sällan något barn dör när det till exempel är på förskolan.

Älskade barn.

Frida 2015-04-20 23:09

Du har aldrig funderat över om du har ocd?

Erica 2015-04-21 07:39

Nej, gick in och läste lite om det och känner inte igen mig i det. Men en psykolog nämnde GAD, och det känns som att det mer stämmer in på mig, men jag vet inte…

Sarah 2015-04-24 13:07

Kunde varit jag som skrev det där inlägget. Känner igen mig i vartenda ord. Har visserligen “bara” varit mamma i 13 månader men detta med oron…det kan äta upp en och styra hela ens existens:/ du är inte ensam!

Erica Johannesson 2015-04-25 21:49

Vad skönt att höra! Inte att du också är orolig, men att jag inte är ensam. Det spelar nog ingen roll hur gamla de är, jag har nog varit lika orolig sen de föddes, som jag är nu!

Erica Johannesson 2015-04-25 21:50

Och ja, ibland känns det som att oron äter upp en inifrån och att det tar över hela ens liv… Det är tur att det går upp och ner (vissa dagar värre än andra) annars vet jag inte hur man hade klarat det!

Sarah 2015-04-26 19:15

Ja så är det ju tack och lov att det är bättre vissa dagar:/ men läste på lite om GAD och tycker det verkar stämma in mkt på mig med!