Tillbaka

Att passa in i en skola för alla

2018-11-23 13:24:26

Just nu läser jag en kurs i specialpedagogik och för ett tag sedan hade vi en uppgift där vi skulle intervjua någon om sin skolgång ur ett specialpedagogiskt perspektiv. Intervjun skulle till exempel beröra frågor om normalitet, avvikelse och specialundervisning. Jag valde att intervjua min syster, eftersom jag vet att hon har haft en tuff skolgång. Jag visste att hennes upplevelser, trots att jag och hon gick i skolan samtidigt, skulle se helt annorlunda ut än mina, eftersom vi, trots att vi är systrar, inte hade samma förutsättningar att lyckas i skolan. En del elever passar sorgligt nog bättre in i skolans format än andra. De som klarar av att sitta still, lyssna, fokusera och ta in information har ett bättre utgångsläge. Detta ser jag som ett misslyckande från skolans håll eftersom skolan ska vara för alla, inte bara för de som har lätt för sig.

Efter att jag intervjuade min syster skrev jag en sammanfattning av det hon sa. Här är en del av den:

“När hon började på högstadiet gjordes ingen bedömning av elevernas förkunskaper och det togs ingen hänsyn till tidigare erfarenheter, alla elever förväntades prestera på samma nivå. Sofia kände sig själv som en elev som avvek från normen. Hon upplevde att de elever som inte levde upp till normen var de som inte förstod, som hade svårt att lyssna och att sitta still. Hon upplevde att undervisningen utformades på ett enformigt sätt, som innebar att sitta stilla i ett klassrum och läsa eller skriva. Det skulle inte vara roligt att gå i skolan. Hon saknade undervisning som inkluderade alla elever, till exempel utomhuspedagogik eller mer praktisk undervisning där eleverna får möjlighet att lära på olika sätt. Bemötandet från majoriteten av personalen på skolan fick henne att känna sig dum och “inte värd någonting”.”

När jag läser igenom sammanfattningen av intervjun hugger det till i hjärtat lite och jag blir både ledsen och arg över hur skolan hanterar elever i svårigheter. Att skolan fick min syster att inte känna sig värd någonting är det absolut sämsta betyget skolan kan få, och de värsta de kan få en elev att känna sig. Under mina år på lärarutbildningen har vi blivit matade med vikten av att variera och anpassa arbetssätt och undervisning. Att inkludera alla elever. Ändå är det inte alltid så verkligheten ser ut. Det var visserligen över tio år sedan jag och min syster gick i grundskolan, men jag har sett exempel på exkludering och brist på kompetens att möta alla elever även i dagens skola.

Det är intressant att min syster, som hade svårt att hitta sig själv och sin plats i skolan, nämner att hon hade velat att ha mer utomhuspedagogik under sin skolgång. Jag och en kurskamrat skrev våra två examensarbeten om utomhuspedagogik. Vi sammanställde tidigare forskning inom området och kom fram till att alla elever gynnas av utomhuspedagogik, men framför allt lågpresterande elever och elever i svårigheter. Tidigare forskning visade också att lärare drog sig för att ha lektioner utomhus, på grund av just de lågpresterande och “stökiga” eleverna. Detta är intressant eftersom det är väldigt motsägelsefullt. Det som gynnar elevernas lärande, det drar sig lärarna från att göra.

Ingen ska behöva känna sig dum och värdelös i skolan! Jag har sett många små Sofior ute i verksamheten. Elever som har det tufft, som kämpar och som ibland ger upp hoppet. Men det är då vi lärare måste finnas där för dem! Genom att stötta, anpassa och motivera så att eleverna får utvecklas, växa och känna tilltro till sin egen förmåga. Alla barn är olika och lär olika. En av skolans uppgifter är att låta varje elev finna sin unika egenart - det kan vi inte göra genom att försöka stöpa alla barn i samma form.