Tillbaka

Att gå ut med två barn

2014-05-21 14:14:20

Herregud, vilket projekt det är att ta sig utanför dörrarna med två barn!

För ett tag sedan när jag var mitt uppe i paniken, svetten och skriken och inte riktigt visste i vilken ände jag skulle börja i, sa min mamma något i stil med “Vad är det som är så jobbigt? Det är väl bara att ta på dem kläder och gå ut?”. Det kanske ska tilläggas att min mamma fick fyra barn inom loppet av fem år. Så hon om någon borde veta. Men vi kanske var änglabarn jag och mina syskon? Den teorin spricker dock rätt fort när jag kommer att tänka på hur många gånger mina föräldrar har sagt att Novalie är en kopia av hur jag var när jag var liten. Har man ett barn som är som Novalie, så spelar det ingen roll hur lugna och fina de andra är. Man har fullt upp helt enkelt.

Men tillbaka till frågan som min mamma ställde. Vad är det då som är så jobbigt? Jo, det ska jag tala om. För det första, det tar tid! De få gångerna jag lämnar lägenheten utan barn får jag en chock nu för tiden. Då är det bara att ta på sig kläderna och gå! Men med barnen alltså... Först och främst så är det blöjbyten. Två barn innebär i princip två blöjbyten var innan vi hinner iväg någonstans. Varsin kissblöja och varsin bajsblöja. Att bajsa passar barnen dessutom oftast på att göra när man tagit på alla kläder och satt dem i vagnen. Så det är helt enkelt bara att ta av allting och göra om hela proceduren en gång till. Jag måste se till att skötväskan innehåller termos med varmt vatten, nappflaska, vällingpulver, extrakläder, blöjor, våtservetter, underlägg för blöjbyten med mera… En del grejer kan jag i för sig lägga dit i förväg, men jag måste alltid dubbelkolla och en del grejer går ju faktiskt inte lägga dit i förväg, så som varmt vatten till exempel. Ni hör att det mesta fokuset ligger på barnen, och mitt i det här så ska man lyckas hinna med sig själv också! Och det är inte direkt att all packning, all påklädning och alla blöjbyten sker till ljudet av någon ljuvlig musik precis, utan oftast är det minst en unge som gallskriker i bakgrunden, eller om man har tur, bara ligger och smågnyr lite stressande. Är det dessutom vinter behöver barnen en jävla massa kläder, och oftast vet man inte själv hur mycket man ska ta på dem, “Blir det här för varmt? Eller för kallt?”. Är det sommar så ska dem smörjas in med solkräm, det ska på solhattar och kepsar och tunna kläder som varken ska vara för varma eller för kalla. Det är alltid tusen saker att tänka på.

Så nej, det är inte bara att ta på dem kläder och gå. Jag tror att min mamma har glömt av hur det var… Men hur jobbigt den än är, så är det självklart värt det. Och man kommer in i det. Eller ja, man kanske inte kommer in i det, för hur mycket jag än tänker att jag inte ska stressa upp mig, så gör jag det i alla fall. Men man vänjer sig vid att det är så det är. Man vet om och accepterar att det tar tid helt enkelt.

Mamma 2014-05-21 16:19

Ni var änglabarn :)