Tillbaka

Årets tripp till Ullared

2015-11-19 21:03:46

I tisdags bar det av till Ullared och Gekås. Det är tredje året i rad som jag, mamma och Sofia åker till Ullared och shoppar strax innan jul, så jag antar att det numera kan klassas som en tradition. Med tanke på hur det har gått för oss under dessa resor tidigare år, kan man dock undra hur vi har velat göra om det… 

Nu när det var tredje gången som vi intog Gekås tillsammans kan jag konstatera att vi alla (jag, mamma och Sofia) intar våra speciella shopping-roller när vi går in i varuhuset. Sofia är den invanda Ullareds-shopparen. Hennes pojkvän är från Varberg (vilket under flera år har resulterat i närhet till varuhuset) och hennes svärmor till och med jobbar där. Sofia besöker varuhuset otaliga gånger per år och kan med andra ord sortiment och priser utantill och är därmed perfekt att ha med som personlig guide under shoppingrundan.

Mamma är den lugna, stabila och målmedvetna shopparen. Hon vet vad hon är ute efter och plockar inte på sig mer än nödvändigt (slutsumman brukar dock bli ganska hög ändå, eftersom sakerna hon köper brukar vara relativt dyra för att komma från Gekås). Hon stressar inte utan tar det som det kommer. Hon tar gärna flera pauser i shoppingen för att äta, fika och gå på toaletten. Tur är väl det eftersom hon vid upprepade tillfällen tidigare bokstavligt talat har hållit på att skita ner sig när hon varit ute och shoppat. En gång var det så illa att hon övervägde att sätta sig i ett av provrummen och uträtta sina behov. På tal om att nöden inte har någon lag, så återkommer jag till en liten incident om det senare…

Jag är den långsamma, strategiska shopparen som analyserar och tänker ekonomiskt (man skulle kunna använda ordet snål också, men jag väljer nog att säga ekonomisk). Jag vill gärna gå runt hela Gekås en vända och se vad som finns innan jag börjar plocka på mig en massa saker. Detta har tidigare år lett till att jag blir besviken över hur liten summa jag slutligen shoppat för och att jag hade velat gå in och plocka på mig fler saker. Jag, till skillnad från mamma (och Sofia), följer aldrig med på avstickare för att fika, äta eller gå på toaletten, utan måste lägga all tid på att fokusera på min uppgift, det vill säga: att shoppa!

Innan vi började gå loss inne på varuhuset berättade mamma att hon fått “tillåtelse” av Peter (hennes sambo) att släppa alla hämningar och bara plocka på sig allt hon ville ha. Eller ja, så kunde man (vi) med lite vild fantasi tolka det i alla fall. Det han egentligen sa var att “köp det som du behöver”. Vilket i mammas och våra öron lämnade mycket åt den egna, fria tolkningen och mamma “behövde” helt plötsligt en jävla massa saker. Detta blev även ledord för mig och min syster under shoppingen, och varje gång vi tvekade på om vi verkligen skulle lägga ner en vara i vagnen eller inte, kom vi att tänka på Peters kloka ord och kände att “jo, visst fan behöver vi det här”. De där rollerna som jag beskrev ovan suddades (som ni säkert förstått vid det här laget) med tiden ut, och ju längre tid vi spenderade med varandra inne på Gekås, ju mer tappade vi fattningen.

Sofia hade med sig sin yngsta son (på 8 månader) under shoppingrundan och hade därmed också med sig en barnvagn. I bilen på väg ner mot Gekås diskuterade vi kring om vi verkligen skulle få plats med både barnvagnen och alla varor på vägen tillbaka hem. Jag måste medge att jag var skeptisk till detta hela tiden men mamma och Sofia trodde på fullaste allvar att vi skulle lyckas med det. Det är en jävla tur att Sofias svärmor jobbar på Ullared, för i takt med att våra vagnar fylldes fick barnvagnen hamna på hennes kontor istället för att följa med oss hem.

När vi efter många om och men hade betalat våra varor och tagit oss ut på parkeringen kom dagens största utmaning: få in all skit i bilen. När vi såg våra tre överfulla vagnar och mammas lilla bagage i bilen kändes det rent ut sagt fysiskt omöjligt. Och vi som trodde att vi skulle få plats med både barnvagn och varor… Nu var det frågan om att BARA få plats med varorna. Vi knödde in sakerna i bilen, och Sofia sa bland annat “Erica, kan du hålla i den här (en förpackning med en docka i) så smäller jag igen dörren!”. Vi körde lite samma tänk som man kan göra hemma ibland, när skåpen är överfulla och man liksom inte orkar organisera sakerna, utan istället bara försöker stänga skåpluckan fort som fan istället. Ett sånt tänk fick jag för övrigt ta konsekvenserna av idag, när jag öppnade en skåplucka här hemma och fick 5 matlådor över mig. Jag blev förbannad, men möttes inte av några större sympatier här hemifrån, då Henke stod en bit bort och bara skrattade åt mig (han påpekade dock att han skrattade av igenkänningsfaktor, och att han kände med mig).

Hur som helst. Tillbaka till det där med att nöden inte har någon lag. När vi stod på parkeringen och försökte få in sakerna i bilen kunde jag inte riktigt slappna av eftersom jag var så kissnödig (det straffade sig att hoppa över toalettbesöken inne på Gekås). Jag bidrog inte med speciellt mycket hjälp till att få in sakerna i bilen, utan steppade mest omkring och försökte komma på lösningar på mitt egna kissproblem istället. Alla toaletter var låsta så att gå dit var inget alternativ. Mamma tyckte att jag bara skulle sätta mig rakt upp och ner och kissa på parkeringen (men med tanke på att hon tycker att det är okej att sätta sig i provrum och bajsa så kunde jag inte riktigt ta hennes idéer på allvar). Sofia blev också kissnödig och vi båda bestämde oss för att springa bort till “skjulet” där man parkerar kundvagnarna. Det var mörkt ute och Gekås hade stängt en och en halv timma (?) tidigare, så risken att bli upptäckta kändes inte allt för stor. Men när vi stod där inne redo att dra ner byxorna, tänkte jag att “Nej, jag kan fan inte sätta mig inne bland kundvagnarna och kissa”. “Tänk om, OM, någon kommer och ska parkera sin kundvagn. Så sitter jag här på huk bland kundvagnarna och kissar”. Vad gör man då? Ska man hälsa och säga “Tjena!” medan kisset flödar, eller hur ska man försöka få en sån situation att verka normal? Nej, det blev inget kisseri bland kundvagnarna för vår del. Det hela slutade faktiskt med att jag fick följa min mammas kloka råd trots allt, och sätta mig rakt på parkeringen och kissa (det var visserligen inte så mycket bättre alternativ än att kissa bland kundvagnarna, men som sagt, nöden har ingen lag; såvida ingen polis ser en vill säga).

I bilen på väg hem kunde vi knappt se varandra för allt bråte som skiljde oss åt. Mamma satt med en stor tavla i huvudet, jag satt med tre fulla kassar i knät och Sofia och Loui (hennes son) som satt i baksätet kunde inte ens se varandra. “Packningen” i bilen fick till och med resan till Gotland för ett par år sedan att blekna (vi det tillfället hade vi bland annat med oss en massagebänk och bilen var så tung att den nästan skrapade i marken av all packning). När vi satt i bilen på väg hem från Gekås började jag skratta hysteriskt från ingenstans. Mamma och Sofia frågade vad det var frågan om och jag behövde inte säga mer än “oss”, för att de två också skulle börja skratta. Sofia berättade att hon inte vill att någon annan ska följa med oss på vår årliga shoppingtur till Ullared, för att det inte hade blivit lika roligt då. Jag tror dock inte att hon behöver oroa sig särskilt mycket över det. Jag tror inte att någon annan hade velat följa med oss heller.

Sofias och mammas vagnar.

Nina Sofias kompis 2015-11-21 08:31

Hahaha jag dör när jag läser ditt inlägg. Rätt glad att jag inte var med, hade väl inte kommit med hem igen

Erica Johannesson 2015-12-04 20:34

Haha nej, förmodligen inte ;)