Tillbaka

"Alla som tycker att Erica är en hora räcker upp handen"

2016-09-13 17:53:35

Just nu utbildar jag mig till lärare. Ibland tvivlar jag på mitt yrkesval. Jag vet att jag har en stor roll att axla och ibland funderar jag på varför jag inte valde ett yrke som är enklare att utföra. Som inte kräver så mycket tanke, planering och personligt engagemang.

När jag började högstadiet var jag ovetandes om att jag under flera år framöver skulle behöva utstå kränkande kommentarer, ryktesspridningar och andra påhopp. Jag har aldrig varit i behov av att ta mycket plats, att hävda mig eller på något sätt skapa drama omkring mig. Jag har alltid varit lugn, blyg och tillbakadragen. När jag började högstadiet hade jag inga som helst ambitioner till att stå i händelsernas centrum. Ändå var det precis där jag hamnade. På grund av mitt utseende. På grund av att äldre elever på skolan såg mig som ett lämpligt byte att ge sig på. Varför vet jag egentligen inte. Det kan ha varit slumpen, då det uppenbarligen finns ett behov hos människor i den åldern att bara få ge sig på någon, vem som helst. Det kan också ha handlat om att folk helt enkelt störde sig på mig. De tyckte kanske att jag sminkade mig fult och klädde mig fult. För det gjorde jag faktiskt. Men det ska aldrig få vara en anledning till att bli påhoppad och utsatt för kränkande kommentarer. Eller också kan det ha handlat om avundsjuka. När jag började i sjuan minns jag att det var en tjej i nian som sa ”Du är väldigt söt för att bara gå i sjuan”. Väldigt konstig komplimang för övrigt, men på något sätt bekräftar det mina tankar om att en del elaka kommentarer grundade sig i just avundsjuka.

Det var mest tjejer som var elaka, men det fanns en del killar som också helt oprovocerat slängde ur sig kommentarer. Jag hade bland annat en personlig vendetta med en kille i min klass som jag nästan bråkade med dagligen. Vi hade någon slags hatkärlek till varandra men den historien hör egentligen inte hit. Det fanns en annan kille i klassen också. Jag minns ett tillfälle då vi hade lektion och den här killen reste sig upp inför hela klassen och sa ”Alla som tycker att Erica är en hora räcker upp handen”. Det blev helt tyst i klassrummet. Han som sa det och en kille till räckte upp sina händer. Läraren gjorde ingenting. Sedan fortsatte undervisningen som om ingenting hade hänt.

Jag gick bara på den skolan i ett år. Sedan bytte jag till en privatskola i hopp om att komma ifrån all den där skiten. Men det gjorde jag självklart inte. Kom ifrån skiten alltså. Den nya skolan var visserligen bättre men eleverna som gick där var av samma skrot och korn som de som gick på min gamla skola. Det hann inte ens gå en vecka på den nya skolan innan jag fick ett festligt rykte om att jag var trång. Inte i hjärnan eller så alltså, utan ”där nere”. Nu när jag tänker tillbaka på det är det det sjukaste jag har varit med om. Under sommarlovet innan jag började på den nya skolan träffade jag en kille, som gick på den skolan som jag skulle börja i. Vi hade aldrig sex, men han var den första killen som någonsin tog på mig, och ja, det resulterade i att han spred detaljer om mitt underliv till hela skolan. Jag fick reda på detta när jag satt tillsammans med några klasskompisar i ett uppehållsrum. Det var en frispråkig tjej i klassen som helt öppet, framför flera andra, sa något i stil med ”Erica, har du hört att alla går runt och pratar om att du är trång?”. Just där och då ville jag bara sjunka igenom jorden. Jag mådde så dåligt och skämdes så mycket. Jag var 14 år och som många andra tjejer i den åldern var jag osäker på mig själv och på min kropp. Jag visste att jag ”var trång” men jag visste inte att det var fullkomligt normalt. Jag som ville komma ifrån alla elakheter på min gamla skola fick sämsta tänkbara starten på den nya. Jag minns att min mamma märkte att jag mådde dåligt när jag kom hem från skolan den dagen, och efter mycket tjat från hennes sida berättade jag vad som hade hänt. Detta var ingen nyhet som la sig efter ett par dagar, utan jag fick höra det där dagligen under en väldigt lång tid. Killarna i klassen satt och flinade mot mig under lektionerna och höll upp sitt lillfinger mot mig (i syfte att visa att jag bara kunde få in ett lillfinger i mitt underliv, eller något sånt sjukt). När jag gick på bussen en gång sa en kille ”trångo” när jag gick förbi. Honom gick jag för övrigt fram till och lappade till med en rak höger.

Det som jag nämnt ovan är bara en bråkdel av vad jag fick utstå under högstadiet och gymnasiet. Ibland när jag tänker tillbaka på den tiden kan jag inte förstå hur jag orkade stå upp för mig själv. Hur jag orkade gå till skolan och höra den där skiten varje dag. ”Hon har en stor styrka inombords”. Så beskrev mamma mig i en text som hon skrev för flera år sedan. Och på något konstigt sätt så har jag alltid haft det. Jag har aldrig tagit någon skit. Visst har jag varit ledsen och mått dåligt, men jag har alltid stått upp för mig själv. Jag har satt ner foten när jag har blivit orättvist behandlad.

Jag tänker på alla de som dagligen får utstå mobbning och utanförskap. Även om jag på ett sätt var utsatt så hade jag alltid människor runt omkring mig som brydde sig. Jag hade mina vänner och min familj. Det hände att någon på skolan som jag inte kände kom fram och gav mig en kram eller sa några värmande ord. Jag var aldrig ensam. Dessutom hade jag den där inre styrkan som gjorde att jag aldrig riktigt tog åt mig. Jag lät aldrig de elaka vinna. Jag ändrade mig aldrig för någon annans skull. Jag körde mitt race trots att många markerade tydligt att jag inte dög som jag var. Men jag tänker som sagt på de som inte har någon. Som får bära all skit som de utsätts för helt själva. Som, liksom jag, inte fick/får stöttning av en enda lärare. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför den där läraren som jag hade när jag gick i sjuan inte reagerade när min klasskompis startade sin lilla handuppräckning. Som jag ser det idag var det ett grovt tjänstefel och såna människor ska inte överhuvudtaget få arbeta som lärare. Under mina tre år på högstadiet och två år på gymnasiet ”såg” inte en enda lärare vad som pågick. Och det skrämmer mig, när jag tänker på det.

Just nu utbildar jag mig till lärare. Ibland tvivlar jag som sagt på mitt yrkesval. Men så påminns jag om att jag faktiskt kommer få chansen att göra skillnad. Jag säger inte att det kommer att bli enkelt eller att jag kommer att se allt som sker mellan elever. Men jag kommer garanterat inte blunda för någonting. För mig kommer det att råda nolltolerans mot mobbning och kränkande kommentarer (vilket borde vara en självklarhet för alla lärare). Jag kommer att lägga ner min själ och mitt hjärta i mitt arbete och jag kommer göra allt för att mina framtida elever inte ska växa upp och bli såna som startar kränkande handuppräckningar i klassrummet.

Kaddi 2016-09-14 12:25

Du kmr va en grym lärare inte nog med det en snygging

Frida 2016-09-14 19:25

Det är så vidrigt att det får gå till så här!! Det får mig att bli alldeles tårögd och illamående över det dom utsatt dig för.  Du är underbar Erica, du är stark, intelligent, snäll, rolig m.m. Dem barn som får dig som lärare kan skratta sig lyckliga! Hoppas fler lärare och andra vuxna kan tänka som dig och kan få upp ögonen för mobbning och elakt beteende, så att det kan stoppas i tid!
Kärlek till dig <3

Erica Johannesson 2016-09-15 19:12

Tack Kaddi och Frida för era fina ord! Jag håller med om att det är vidrigt, ändå finns det så många andra barn och ungdomar som har eller haft det ännu värre i skolan. Det är så sorgligt när man tänker på det, men jag är som sagt i alla fall glad att man i framtiden kanske kommer kunna bidra med något för att förhindra sånt här!