Spårvagnsolyckor, hockeyhistoria och Winnerbäck i Scandinavium

2019-11-23 11:44:48

Igår kväll mötte jag upp Sofia, pappa och Camilla för en helkväll i Göteborg.

Pappa som bott i Göteborg (eller åtminstone i närområdet) i hela sitt liv blev imponerad över att man kunde åka spårvagn från centralen till Avenyn. Detta är tydligen något han missat under sina 55 år i livet. Dessutom höll denna premiärspårvagnstur för pappa på att kosta honom ena foten som nästan kapades när vi skulle gå av. Väl framme på Avenyn fick vi lyssna till hockeyhistoria av ingen mindre än just pappa. Vi pratade om Frölundas framgångar de senaste åren och jag sa att jag tyckte att vi blivit lite bortskämda av alla mål och vinster. ”Bortskämda? Jag väntade på SM-guld från 1965 till 2003!” sa pappa och fortsatte ”Vet ni hur dåliga Frölunda var på den tiden? De var lika dåliga som Gais, och då överdriver jag inte ens. Vet ni vart vi fick åka när vi skulle på bortamatch? Till Mölndal! Har ni hört talas om att de har ett hockeylag?”. Pappa lyckades med andra ord övertyga oss om att vi inte alls är bortskämda utan att det är en lång och hård tid som föranlett dessa framgångar och att vi måste njuta av varenda sekund som det varar.

Efter att vi irrat runt en stund på Avenyn i förhoppning om att hitta någonstans att äta (lättare sagt än gjort en fredagskväll när man inte bokat bord) hittade vi ett ställe där det bara var massa ”bös-gubbar” som pappa så fint kallade det (han passade med andra ord väldigt bra in där, vi andra i sällskapet kände oss kanske aningen malplacerade). Efter restaurangbesöket begav vi oss mot Scandinavium där Winnerbäck skulle spela kvällen till ära. Både hockeyintresset och att man blivit världens största Winnerbäck-fan kommer från pappa. När jag växte upp och ”Hugger i sten” spelades på repeat där hemma tänkte jag att jag aldrig skulle bli som pappa och lyssna på den där musiken självmant. Men äpplet faller tydligen inte långt ifrån trädet, och jag vet inte vilken konsert i ordningen det var som jag såg med Winnerbäck igår.

Winnerbäck har i intervjuer sagt att han aldrig skulle kunna skrika ”Hur mår ni?” till sin publik när han uppträder. Men igår frågade han faktiskt hur vi mådde. Men inte utan att säga något i stil med ”Jag tror inte att ni mår bra. Jag tror att vi svarar att vi mår bra för att det är vad vi tror att människor vill höra. Innerst inne tror jag att vi alla har en mörk tunnel av tomhet”. Det låter kanske deprimerande men jag älskar att Winnerbäck alltid driver lite med sig själv och med den där stämpeln han har av folk som inte förstår sig på hans musik. Hans musik må vara mörk ibland men jag tycker inte att det finns någon annan svensk artist som har så genuina, genomtänkta och djupa texter och låtar som Lars Winnerbäck har.

På tal om Lars Winnerbäcks låttexter så fullkomligt älskar jag hans låt ”Hur och vem och vad” från hans senaste album. Den låten avslutade han sin konsert med igår (bortsett från några extranummer) och jag väljer att avsluta detta inlägg med att citera den låtens fina text och budskap:

”Du har en hand på din axel, gå vart du vill
Ingen annan kan bestämma vem du är
Du har din egen välsignelse, gör vad du vill
Du lever inte en gång till

Du är hur och vem och vad du vill”

Marstrand

2019-07-08 15:06:37

Bilder från när vi var på Marstrand förra helgen!

Novalie 7 år

2019-07-05 13:43:14

Den 21 juni (på midsommarafton) fyllde Novalie 7 år. Som alla andra föräldrar tycker jag att tiden har gått fruktansvärt fort sedan man fick barn. När Novalie var nyfödd kollade vi upp vilka år hon skulle fylla år på midsommarafton (eftersom hon är född under midsommarhelgen), och såg då att hon bland annat skulle göra det när hon fyllde 7. Då kändes 7 år som en hel evighet bort, men för ett par veckor sedan var som sagt den dagen redan här.

För ett tag sedan frågade Novalie mig: ”Vad är det bästa som hänt dig?”. Eftersom jag var mycket väl medveten om att hon vet vad det bästa som hänt mig är (eftersom jag påminner barnen om det varje dag) svarade jag att hon fick gissa. ”Oss”, svarade hon då. Sedan frågade jag henne samma sak. Hon funderade en stund, sedan sa hon: ”Att jag blev den här människan. Och att jag fick ha dig som mamma!”. Det sista värmde såklart i hjärtat att höra (även om det kanske var något hon kände sig tvungen att säga), men det första, att hon är glad över att vara den människan hon är, värmde faktiskt ännu mer att höra. Men jag är inte förvånad över att hon svarade så, för jag vet ingen annan människa som är så trygg i sig själv som Novalie.

Novalie vågar vara sig själv. Hon går sin egen väg och bryr sig inte om vad andra tycker och tänker. Någon vecka innan påsk frågade hon till exempel mig om jag kunde måla henne till påskkärring när hon skulle till skolan. När jag svarade att det inte var påsk ännu sa hon: ”Nej, men jag tycker att det är så tråkigt att bara vara vanlig varje dag, jag vill vara annorlunda!”. Hon är modig också. Dels att hon vågar gå sin egen väg, men också när det gäller andra saker. Häromdan hoppade hon till exempel från 3 meter när vi var i badhuset. Hon bara gick förbi alla stora killar som stod och tvekade, med sina armkuddar och sina simglasögon, och hoppade rätt i vattnet utan att tveka. Hon har inga gränser, på gott och ont! Och jag tror att mina föräldrar ser väldigt mycket av mig i Novalie, då jag var precis likadan när jag var liten.

Novalie är rolig också (utan att hon vet om det ibland). För ett tag sedan skulle hon och Ottilia uppträda för mig, min mamma, min syster och Henke. Vi satt och väntade på deras nummer som inleddes med att Ottilia presenterade Novalie, som då gick fram och intog ”scenen”. Då sa Novalie, helt gravallvarligt: ”Nu ska jag sjunga, då vill jag att ni håller er lugna, annars kan jag inte koncentrera mig. Är det uppfattat?”. Sedan drog hon av någon slags superseriös operaliknande sång som varade i flera minuter. Helt underbart (och fantastiskt roligt även om det inte var hennes avsikt, och även om vi självklart fick hålla tillbaka skrattet)!

Nu är hon som sagt 7 år! Vår fantastiska, underbara dotter.

Barnens dag i Nolhaga

2019-05-18 14:49:53

Att cykla med barnen

2019-05-17 16:27:22

Vissa saker kan bara den som är förälder förstå. Som till exempel hur psykiskt och fysiskt ansträngande en vanlig cykeltur kan vara. Jag tror visserligen inte ens det alltid hjälper att vara förälder för att förstå det. Total avsaknad av trafikvett i kombination med extremt speciell cykelstil är nog inget som är generellt för alla barn. Det kan vara så att det bara gäller mina två.

Idag var en sådan dag då jag tog mig vatten över huvudet och inbillade mig att det skulle bli mysigt att cykla till förskolan och skolan med barnen. Eller ja, lite förberedd var jag allt på att det skulle bli ett helvete, med tanke på hur det gick senaste gången vi cyklade tillsammans. Då skulle vi cykla till affären, och inför den gången frågade jag Novalie om hon kunde lova att inte gnälla på tillbakavägen (då vi har uppförsbacke). Hon tänkte efter en stund sedan svarade hon ”Jag lovar att jag ska försöka att inte gnälla!”. Jag gillar självinsikten! Under den cykelturen hann vi uppleva allt mellan himmel och helvete. Jag minns särskilt en sekvens då barnen, med ungefär tre meters mellanrum, låg på trottoarkanten intrasslade i sina cyklar och skrek.

Idag var det som sagt dags för cykeltur igen. Som allt annat i livet (enligt barnen) är cyklandet en tävling. Och för den som inte lyckas hålla sig i täten går livet under (känner en viss igenkänningsfaktor här från go-karten förra helgen). Det resulterar i att barnen tittar mer bakåt än framåt (för att försäkra sig om att den andra inte hinner ikapp) när de cyklar och i en mamma som hela tiden får skrika ”neej, cykla inte där”, ”cykla in till kanten”, ”kolla framåt”, ”stanna”, och så vidare…

Slutsatsen och lärdomen jag kan dra av den här morgonens harmoniska cykeltur är att barnen inte är riktigt redo att cykla själva (alltså tillsammans med mig men på egna cyklar) till skolan ännu. En tröst i det hela var att se hur otroligt stolt Levi var när han kom fram till förskolan på sin cykel imorse, då det var första gången han cyklade dit utan stödhjul.

Skräpplockardag

2019-05-05 18:10:12

När jag och Novalie promenerade inne i stan för några veckor sedan noterade hon hur mycket skräp det låg på marken. ”Jag förstår inte vad människor gör med vår natur!”, sa hon. Sedan fick jag en liten lektion av min 6-åring om hur många år det tar för naturen att bryta ned olika material. För ett par veckor sedan när vi hade min systerdotter Ottilia här på besök bestämde sig barnen, på eget initiativ, för att de skulle gå ut och plocka upp skräp här i området. De utrustade sig med plasthandskar och påsar och tillsammans gick vi ut för att göra området lite finare.

Samtidigt som jag tycker att det är fel att barn får städa upp efter oansvariga vuxna som bland annat slänger snus och fimpar på marken, tycker jag att det är fint att barnen faktiskt bryr sig om naturen. Dessutom är det lite fascinerande att se hur roligt barnen tycker att det är. Ur ett vuxenperspektiv så känns just skräpplockning inte som en aktivitet som borde få barnen att jubla. Men de var verkligen taggade och motiverade när de hade bestämt sig för att ge sig ut!

Att släppa ut barn (i alla fall våra) för att plocka upp skräp är ungefär som att släppa ut kor på grönbete, de liksom rusar ut med sina påsar och skyndar sig för att bli först med att plocka upp olika föremål från marken. Det var väl det enda problemet med skräpplockningen egentligen. Att det blev en tävling. Barn älskar att tävla men hatar att förlora (som många vuxna med andra ord). Och min erfarenhet av att vara småbarnsförälder är att det går att göra allt till en tävling. Jag vet inte om det är typiskt barn i allmänhet eller om det är typiskt barn från Johannesson-släkten, men det blir i alla fall tävling av allt. Till och med om vem som har mest skräp i sin påse.

När vi kom tillbaka från vår lilla skräpplockarrunda var det en granne som uppmärksammade barnens initiativ och bjöd de på glass! Jag vet inte om det var glassen eller skräpplockningen i sig, men barnen fick blodad tand och dagen därpå gick de ut för att plocka upp skräp igen…

Helgens planer

2019-01-11 22:14:46

“Ska vi panta burkar och köpa lördagsgodis imorgon?” frågade jag barnen innan det var läggdags förut. “Jaa!”, skrek båda två i kör. Det är ingenting vi brukar göra eftersom det tar ett bra tag för mig att överhuvudtaget få ihop så mycket burkar att det ens är lönt att gå iväg och panta dem (lördagsgodis köper vi visserligen ibland men utan att panta burkar då). Så själva pantningen är halva nöjet och en aktivitet i sig. Men det här med att panta burkar väcker inte bara glada minnen hos barnen. För ett tag sedan när Levi och Henke skulle panta burkar blev det en traumatisk upplevelse för Levi. Henke upplyste honom om att man kunde välja två olika ändamål som pengarna skulle gå till, varav det ena var sjuka barn. Det tyckte Levi lät bra och därför fick det bli så. Efter en stund när Levi frågade efter pengarna och Henke sa “Men vi gav ju de till sjuka barn!” bröt Levi ihop och skrek “Men jag är ju sjuk!”. Han hade en förkylning för tillfället och trodde att pengarna skulle gå till honom själv. Vi som föräldrar gick från tron om att vi hade en empatisk son till att inse att vi fortfarande har en del att jobba med på den fronten…

Utöver att panta burkar imorgon står även hockeykväll på schemat. Frölunda spelar klockan 18 och det tänkte jag att barnen säkerligen är sugna på att se (eller kanske är det främst mamman?). Jag gör fortfarande mitt yttersta för att se till att mina barn går samma öde till mötes som jag själv gjorde i min barndom. Det vill säga ett påtvingat intresse för hockey i allmänhet och Frölunda HC i synnerhet. Ett tvång som med tiden började kännas frivilligt och som en självklar del i livet. Det påtvingade hockeyintresset kommer från min pappa, och för att beskriva proportionerna av detta intresse kan jag nämna att han lämnade min mamma ensam på BB med mig när jag var nyfödd för att åka och se när Frölunda spelade. Jag vet att han även minns vilka Frölunda mötte och hur matchen slutade. Hur mycket jag vägde eller vilket klockslag jag föddes på har han garanterat ingen aning om (det skulle möjligtvis vara i förhållande till matchen då, det vill säga att jag kanske är född 5 minuter in i andra perioden)...

Mycket mer än att panta burkar och se på hockey har vi inte planerat in den här helgen. Tur att inte barnen är kräsna i alla fall! Avslutar med att bjuda på några bilder från när vi var på matchen då Frölunda förnedrades av Mora tidigare under säsongen!

Novalie håller hårt i sin morfar som lär henne allt om hockey! Det är dock tur att det inte är han som håller i popcornen…

Fina tjejer, Nova och Ottilia!

Som ni ser älskar våra killar hockey och är extremt intresserade av det som händer i rinken (de varken ser eller hör matchen)...

Inredning

2019-01-10 20:15:13

Jag älskar inredning och att fixa och göra fint hemma! Men känslan för hur man inreder ett hem har inte alltid funnits där. Jag minns att jag i övre tonåren började oroa mig för hur det egentligen skulle se ut i mitt framtida hem, eftersom jag likt de flesta tonåringar inte hade en aning om vad som var snyggt eller fungerade ihop. Med tanke på hur det såg ut i mina första boenden var oron helt befogad.

Det första stället jag skulle inreda helt själv var ett rum (och ett badrum) på ett internatboende i anslutning till den skolan som jag började på då. Det mesta fanns visserligen redan i rummet, men jag ville sätta min egen prägel på det också. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag minns att jag, mamma och min syster åkte till IKEA inför flytten och inhandlade hemska saker till rummet. Jag köpte bland annat en knallgrön, rund badrumsmatta med matchande handdukar. Men det var inte färgklick nog för mig så det följde även med ett knallrosa duschdraperi. Det tror jag visserligen att jag köpte på Lagerhaus, där jag även passade på att inhandla små klisterfigurer som jag satte på kaklet i badrummet. Jag minns inte hur de såg ut, men jag minns att de var färgglada och allmänt osmakliga. Precis som allt annat jag köpte till mitt lilla krypin.

Det är tur att saker och ting förändras! Det var nog inte förrän jag såg Henkes systers hem för första gången som jag fick upp ögonen för den inredning som jag tycker är fin idag. Det vill säga ljust, vitt och lantligt. Såhär har jag och barnen det i vår lägenhet som vi bor i nu (en sanning med modifikation visserligen eftersom dessa bilder är tagna när det är nystädat och tillfixat):