Att passa in i en skola för alla

2018-11-23 13:24:26

Just nu läser jag en kurs i specialpedagogik och för ett tag sedan hade vi en uppgift där vi skulle intervjua någon om sin skolgång ur ett specialpedagogiskt perspektiv. Intervjun skulle till exempel beröra frågor om normalitet, avvikelse och specialundervisning. Jag valde att intervjua min syster, eftersom jag vet att hon har haft en tuff skolgång. Jag visste att hennes upplevelser, trots att jag och hon gick i skolan samtidigt, skulle se helt annorlunda ut än mina, eftersom vi, trots att vi är systrar, inte hade samma förutsättningar att lyckas i skolan. En del elever passar sorgligt nog bättre in i skolans format än andra. De som klarar av att sitta still, lyssna, fokusera och ta in information har ett bättre utgångsläge. Detta ser jag som ett misslyckande från skolans håll eftersom skolan ska vara för alla, inte bara för de som har lätt för sig.

Efter att jag intervjuade min syster skrev jag en sammanfattning av det hon sa. Här är en del av den:

“När hon började på högstadiet gjordes ingen bedömning av elevernas förkunskaper och det togs ingen hänsyn till tidigare erfarenheter, alla elever förväntades prestera på samma nivå. Sofia kände sig själv som en elev som avvek från normen. Hon upplevde att de elever som inte levde upp till normen var de som inte förstod, som hade svårt att lyssna och att sitta still. Hon upplevde att undervisningen utformades på ett enformigt sätt, som innebar att sitta stilla i ett klassrum och läsa eller skriva. Det skulle inte vara roligt att gå i skolan. Hon saknade undervisning som inkluderade alla elever, till exempel utomhuspedagogik eller mer praktisk undervisning där eleverna får möjlighet att lära på olika sätt. Bemötandet från majoriteten av personalen på skolan fick henne att känna sig dum och “inte värd någonting”.”

När jag läser igenom sammanfattningen av intervjun hugger det till i hjärtat lite och jag blir både ledsen och arg över hur skolan hanterar elever i svårigheter. Att skolan fick min syster att inte känna sig värd någonting är det absolut sämsta betyget skolan kan få, och de värsta de kan få en elev att känna sig. Under mina år på lärarutbildningen har vi blivit matade med vikten av att variera och anpassa arbetssätt och undervisning. Att inkludera alla elever. Ändå är det inte alltid så verkligheten ser ut. Det var visserligen över tio år sedan jag och min syster gick i grundskolan, men jag har sett exempel på exkludering och brist på kompetens att möta alla elever även i dagens skola.

Det är intressant att min syster, som hade svårt att hitta sig själv och sin plats i skolan, nämner att hon hade velat att ha mer utomhuspedagogik under sin skolgång. Jag och en kurskamrat skrev våra två examensarbeten om utomhuspedagogik. Vi sammanställde tidigare forskning inom området och kom fram till att alla elever gynnas av utomhuspedagogik, men framför allt lågpresterande elever och elever i svårigheter. Tidigare forskning visade också att lärare drog sig för att ha lektioner utomhus, på grund av just de lågpresterande och “stökiga” eleverna. Detta är intressant eftersom det är väldigt motsägelsefullt. Det som gynnar elevernas lärande, det drar sig lärarna från att göra.

Ingen ska behöva känna sig dum och värdelös i skolan! Jag har sett många små Sofior ute i verksamheten. Elever som har det tufft, som kämpar och som ibland ger upp hoppet. Men det är då vi lärare måste finnas där för dem! Genom att stötta, anpassa och motivera så att eleverna får utvecklas, växa och känna tilltro till sin egen förmåga. Alla barn är olika och lär olika. En av skolans uppgifter är att låta varje elev finna sin unika egenart - det kan vi inte göra genom att försöka stöpa alla barn i samma form.

Ullared 2018

2018-11-14 16:25:46

I torsdags var det dags för den årliga shoppingresan till Ullared igen! Jag, min mamma och min syster brukar alltid åka ner dit tillsammans någon gång innan jul varje år.

För några år sedan beskrev jag min mammas shoppingstil när vi är och handlar på Gekås och då lät det såhär: “Mamma är den lugna, stabila och målmedvetna shopparen. Hon vet vad hon är ute efter och plockar inte på sig mer än nödvändigt”. När jag nu läser detta undrar jag: 1. Var jag full när jag skrev det här?, 2. Saknade jag helt verklighetsuppfattning? eller 3. Har min mamma förändrats radikalt de senaste åren? Min mamma är absolut inte lugn, stabil och målmedveten när hon shoppar, hon är snarare helt galen! Det är hon som har gjort mig och min syster till två helt omdömeslösa konsumenter. Jag minns en gång för några år sedan när vi var på Gekås och mamma var så nöjd över att hon “bara” hade handlat för 2000 kronor. Tills hon insåg att det bara låg nötter och rotfruktschips i hennes kundvagn och hon började fundera över om hon fått med sig något vettigt överhuvudtaget. Ett annat minne jag har som kan bekräfta att mamma absolut inte är någon lugn och stabil shoppare är från en shoppingtur här i Alingsås. Jag, mamma och min syster var i en inredningsbutik och jag hittade en fin köksvåg som jag köpte. Mamma blev avundsjuk och sa “Åh, jag vill också hitta något dyrt!”. Hon var alltså inte avundsjuk på vågen eller ville hitta något fint att köpa, utan det viktiga i sammanhanget var att det var dyrt. Det är helt enkelt sådan hon är min mamma; lugn, stabil, målmedveten och plockar inte på sig mer än nödvändigt (bara nötter för 2000 kronor och dyra saker, oavsett vad de är för något).

I onsdags, alltså dagen innan vi åkte till Gekås, sov jag och min syster hemma hos mamma. På kvällen gjorde jag henne påmind om just det tillfället då hon köpte så mycket nötter. Då gick hon in i deras skafferi och kom ut med några påsar som hon fortfarande, efter flera år, har kvar. Det vittnar om hur illa det faktiskt var (eller om hur dåliga nötter de säljer på Gekås, jag vet inte). Hur som helst. Vi brukar alltid göra en grej av hela Ullareds-resan, och i år åkte som sagt jag och min syster hem till mamma redan kvällen innan. Några dagar tidigare frågade hon oss vad vi ville ha att äta. Min syster föreslog raclette, så det fick det bli. Raclette är en slags grill man ställer på bordet och som man kan värma mat i, till exempel ost, grönsaker, kött och så vidare. Vi planerade alltså att sitta och ha det mysigt vid middagsbordet med vår plockmat som vi skulle värma i lugn och ro. Min mamma hade till och med tidigare under dagen pratat med vår bror om den kommande raclette-kvällen, och skrytit om hur bra hennes raclettejärn som hon haft sedan 80-talet är. Men det fick hon ta tillbaka, för när bordet var dukat och vi satte i kontakten till raclettejärnet gick strömmen i hela jävla huset. Det blev kolsvart och där satt vi med massa kall, otillagad mat på bordet. Vi gjorde några desperata försök att få igång det men alla resulterade i samma sak, det vill säga att det blev kortslutning. Vi fick lite hopp när mamma hämtade en förlängningssladd och det för några sekunder verkade som om det faktiskt skulle fungera. “Ha ha, det är inte min raclette det är fel på!”, hann mamma utbrista. Sen tog det ungefär tre sekunder och så var det kolsvart igen. Då kunde jag inte låta bli att skicka en liten uppdatering till min bror om hur grym mammas 80-tals raclette fortfarande är:

Det bästa med att åka till Gekås är faktiskt inte att fynda och få shoppingbegäret stillat. Det bästa är att få umgås med min syster och min mamma, som bokstavligt talat får mig att gråta av skratt ibland. Minns förra året (eller om det var för två år sedan) då vi satt alla tre inne på Sportbaren i varuhuset och skrattade så mycket att vi inte ens kunde kommunicera med varandra. Då skäms man lite samtidigt som man är väldigt glad att man har människor i sitt liv som får en att skratta så man får ont i magen och som får en att må så himla bra!

Levi 5 år ❤

2018-11-04 17:11:07

Den 8 oktober fyllde Levi 5 år. Och jag inser att det är ganska exakt ett år sedan jag skrev någonting här. Det senaste året har varit jobbigt, intensivt och stressigt på många olika sätt, och det är anledningen till att jag varken haft tid, lust eller ork att skriva. Men nu har saker och ting börjat falla på plats och jag har hittat ett lugn i vardagen igen.

På kalasdagen hjälpte Novalie och Levi till att dekorera tårtorna. När jag berömde de och sa att det blev fint svarade Levi ”Ja, vi behöver ingen mamma längre!”. Så ja, nu när barnen är så stora att de kan dekorera sina tårtor själva tycks jag alltså ha fullgjort min uppgift som mamma…

Inför kalaset frågade jag Levi vilket språk han ville att vi skulle sjunga födelsedagssången på. Jag hade väntat mig svenska eller engelska som svar, men Levi hade helt andra planer och svarade persiska! Av förklarliga skäl blev det ingen sång på persiska. Levi kan i för sig den på det språket eftersom de sjunger på olika språk på förskolan. Men vi andra i familjen har tyvärr inte samma språkkompetens, så det fick helt enkelt bli på svenska, som vanligt.

Jag brukar alltid fråga barnen vad de vill ha för tårta när de fyller år, och i år ville Levi ha en med Batman på. Den var både enkel att göra och blev väldigt fin så det var ett tacksamt tema att få. Det var värre när Novalie fyllde 6 år i somras och ville ha en enhörning på sin tårta (med massa små detaljer). Det finns en anledning till att bilder på den tårtan inte är publicerade någonstans.

Nu har man alltså en 5-åring och en 6-åring här hemma. De mest intensiva småbarnsåren är förbi och om jag ska vara ärlig så är det ganska skönt. Alla åldrar har sin charm såklart, men det är skönt att de blir större, att se de växa och ta mer ansvar och klara mer saker på egen hand. Levi insåg själv att han blivit större häromdan. Han stod i duschen och jag skulle skölja hans hår. I vanliga fall vill han ha en liten handduk för ansiktet så att han inte ska få vatten eller schampoo i ögonen. Denna gången struntade vi i det och Levi insåg att det inte var jordens undergång för det, och sa ”Jag har nog blivit större mamma, för jag behöver ingen handduk längre”. Min stora, lilla kille! ❤