Levis 4-års dag

2017-10-23 19:22:41

Den 8 oktober fyllde Levi 4 år. I vanlig ordning blev det sång och frukost på sängen för födelsedagsbarnet. Det var dock huvudpersonen som vaknade först (också i vanlig ordning) och det tog ett tag innan vi andra orkade oss upp ur sängen. Levi vaknar alltid först. På hans födelsedag skojade jag med honom och sa att han alltid är uppe med tuppen. Då började han ropa “Kuuuckeliiikuu, klockan är huuu” inne i sängen. Barn har liksom ingen startsträcka på morgonen. De slår upp sina ögon och sedan är det full fart med en gång. Tänk om man själv hade haft den energin på morgonen. Bara flugit upp ur sängen och haft tusen saker att berätta samtidigt som man far runt i hela lägenheten helt okontrollerat (för ungefär så brukar mina barn starta dagen). Istället släpar man sig motvilligt upp och går omkring och gäspar och att bara öppna ögonen ordentligt känns som en utmaning. Jag är så morgontrött. Eller som Novalie beskrev mig när vi var på Gotland i somras: den tröttaste mamman i världen.

Eftersom jag är en så dålig mamma att jag inte ställde klockan på min sons födelsedag fick jag be honom sova räv tills jag hade fixat färdigt frukosten. Levi låg nöjd kvar i sängen och sa att han “sov varg”. Helt meningslöst egentligen att ha den här traditionen när man behöver tvinga sina stackars barn att ligga kvar i sängen… Levi sa någon dag innan sin födelsedag att han ville att vi skulle sjunga Happy birthday för honom på morgonen, så den sången fick det bli. Sedan blev det paketöppning och senare på dagen kalas.

När vi hade utvecklingssamtal på förskolan för ett tag sedan frågade pedagogen mig hur jag skulle beskriva Levi (och Novalie, självklart). För mig är det självklart hur han är men det är svårt att sätta ord på det. Levi är Levi. Han är klok, smart, busig, bestämd, omtänksam, gosig, energisk, envis. Han ger oss i familjen komplimanger varje dag. Från ingenstans kan han säga “Mamma, jag tycker du är jätte vacker”. Och lika mycket från ingenstans kan han slänga sig på golvet och skrika ut sin ilska över någonting han inte är nöjd med (som de flesta barn i den åldern antar jag). Han har så otroligt mycket energi i sin lilla kropp, samtidigt som han är den gosigaste killen på jorden. Han har ett “pussförråd” och brukar tala om hur många pussar han har kvar att ge ut för dagen. “Du har två pussar kvar mamma”, kan det låta. Men jag försöker oftast förhandla mig till minst tio ändå. Jag brukar kalla honom för Levi-bus, och då kallar han mig för mamma-bus. Han tycker om att sjunga och är väldigt duktig på att lära sig låttexter. Han har alltid haft lite svårt för att koncentrera sig i vissa sammanhang, men när han hittar sin grej går han verkligen in för det. Han har ett öga för detaljer och mönster. Han älskar att bygga och skapa. Han är helt enkelt en liten, liten kille med väldigt mycket personlighet. En helt underbar person med alla sina sidor.

På hans dag ville han ha en miniontårta, så den här pyssliga morsan satt i två timmar och försökte få ihop ett litet minionmotiv till tårtan. Jag vet, man kan köpa sånt. Men vi jobbar inte så. Vi säger alltid inför alla kalas att vi ska dra ner på moment att göra,  ändå slutar det med att man sitter där med någon kletig sockerpastadeg i flera timmar och försöker få ihop ett litet motiv som barnen sedan äter upp på två minuter. Vad gör man inte för sina barn…

Kattfest

2017-10-22 18:29:34

Förra helgen var jag på kattfest. När jag fick inbjudan måste jag erkänna att jag reagerade över att temat var lite annorlunda. Sen kom jag på att jag hade smurffest när jag var 18-19 år, och helt plötsligt kändes allt annat ganska normalt.

Fråga mig inte om smurffesten. Jag vet inte. Jag har inga svar. Jag har ingen förklaring till hur det kunde bli så. Jag vet inte hur idén om en smurffest överhuvudtaget uppstod. Men det var i alla fall jag och min dåvarande pojkvän som skulle ha festen. Detta var under en period i mitt liv som jag hade det väldigt jobbigt med alkoholen (vilket jag i för sig haft under alla perioder i mitt liv när alkohol har varit inblandat) och festen skulle därför vara alkoholfri. Ja, ni hör ju själva. Alkoholfri smurffest. Succé redan vid planeringsstadiet. Hur fan tänkte vi egentligen? Det var uppenbarligen inte bara alkoholen jag hade problem med, det måste varit något annat som inte heller stod helt rätt till…

Hur som helst. Jag älskar människor som inte är som alla andra (kanske inte så annorlunda så att de har smurffester dock…). Men kattfest liksom. Hur ofta får man möjlighet att gå på det? Eftersom jag inte kan någonting om katter så hoppades jag dock på att tävlingarna och lekarna under kvällen inte skulle handla om det. Men när det var dags för quiz och första frågan dök upp på tv-skärmen stod det “Hur mycket kan du om katter?”. Då insåg jag att jag var körd. Jag kunde en fråga och den sa jag svaret högt på så att alla andra lag också fick poäng. Väldigt lyckat. Som tur var handlade resten av tävlingarna inte så mycket om katter, så jag fick chansen att glänsa lite under kvällen i alla fall.

Jag klädde ut mig till catwoman. Kvällen till ära hade jag på mig ett par tighta, svarta, glansiga byxor som jag aldrig kommer att ta på mig igen. Jag tog dessutom av mig dem efter halva kvällen. Hade det varit för 10 år sedan hade jag inte ersatt dem med något annat. Men jag är lite äldre (och klokare) nu och ville varken gå halvnaken eller med för tighta kläder, så jag tog på mig en bekväm långkjol istället. Det är inte bara när det gäller valet av kläder som jag märker att jag blivit äldre. Förr när jag festade var jag den som alltid stannade kvar längst. Jag var pigg och energisk (och ibland väldigt full och odräglig). Nu för tiden blir jag jag så jävla trött när jag “festar”. Förr brukade kvällarna sluta med att jag dansade på borden (eller låg och spydde i något dike någonstans), nu ligger jag och halvsover i soffan när klockan börjar närma sig tolv. Men även om jag känner mig tråkig måste jag säga att jag föredrar det framför att göra bort mig…

Här kommer lite bilder från kvällen! ❤