Min comeback på gymmet

2017-03-16 21:02:27

“Hur ska jag orka träna när jag inte ens orkar hålla mig vaken?”, tänkte jag igår efter att jag vaknade upp från en liten tupplur i Novalies säng. När jag satt på bussen hem från skolan igår kom jag på att jag hade bokat ett träningspass på kvällen. När jag kom hem ville Novalie och Levi att jag skulle läsa en bok för dem. Så vi la oss alla 3 inne i Novalies säng. Jag gäspade mig igenom hela boken. Sedan somna jag som en stock. “Är du sjuk mamma?” frågade Novalie, “Ska jag hämta doktorsväskan?”. Så undersökte de sin otroligt närvarande och engagerade mamma. Och hämtade massa leksaker som de la på mig. Varför gör de alltid så när man är trött? Varje gång jag halvsover i sängen (det låter precis som att det händer ofta, och ja, det gör det väl… fast oftast handlar det om att jag är seg på att ta mig upp på morgonen och inte att jag somnar mitt på dagen) kommer barnen med massa leksaker som de lägger på en. Helst ska man smaka på en massa grejer också, “Här, mamma, glass!”, säger de och trycker upp en träglass i ansiktet på en. Och så ligger man där halvt medvetslös och känner sig verkligen som “mom of the year”...

Tillbaka till det med träningen. Jag kom som sagt på att jag hade bokat ett träningspass. Med tanke på att jag skänkt 350 kronor i månaden till Nordic Wellness det senaste halvåret kände jag, trots min trötthet, att det inte var läge att avboka passet, utan att det snarare var dags för mig att göra comeback på gymmet. Och det gjorde jag! Första halvan av passet kände jag “Varför gör jag inte det här oftare?”, och andra halvan av passet kände jag precis varför jag inte gör det oftare. Då ville min kropp dö. Men efteråt kändes det, som det alltid gör efter träning, jävligt skönt.

Men vägen till gymmet var inte smärtfri. Problemen började redan när jag skulle gå av bussen och ta mig hem från skolan. Det är ungefär 2 kilometer från busshållplatsen och hem, och jag hade tänkt att möta upp Henke och få skjuts. Men just då kom jag på att min cykel (som jag behöver ha för att ta mig till gymmet) stod i stan. Där har den stått sen flera månader tillbaka. “Erica är för lat för att cykla hem” sa Henke häromdan när han skulle förklara varför båda våra cyklar sedan en tid tillbaka står nere vid stationen. Och det är tyvärr sant. Det är nedförsbacke hela vägen till stationen och därmed uppförsbacke hela vägen hem. Det går smidigt att ta sig ner, men det är skönare att åka buss eller fjäska till sig skjuts när man ska hem… Men igår var jag ju illa tvungen att ta den där förbaskade cykeln istället för att åka med Henke. Som i alla andra städer så sker det en del cykelstölder i Alingsås. Man kanske skulle kunna tro att en cykel därför inte borde få stå orörd vid stationen i flera månader. Men det fick min. Hemligheten? Cykeln är helt jävla oduglig. Det finns ingen som skulle vilja ta en sådan cykel. Det bästa tipset jag kan ge er om ni vill ha er cykel för er själva: skaffa en helt värdelös cykel. Den har 3 växlar. Oavsett vilken växel man har i så känns det som att man har i 3:an. Det går aströgt. När man cyklar med den så känns det dessutom som att kedjan hoppar ur lite då och då. Den har inte heller någon ringklocka, inga lysen eller reflexer och bromsarna fungerar inte som de ska. Jag är helt enkelt en total trafikfara när jag är ute och cyklar med den. Det märkte jag speciellt efter att jag skulle cykla hem från träningen igår. Det är liksom inte förrän det blir mörkt som jag kommer på att jag borde tagit med mig lampor (har såna små som man kan fästa på cykeln, men som sagt, de tar jag ju aldrig med mig). Sammanfattningsvis var alltså mitt första problem att jag var tvungen att cykla 2 kilometer i uppförsbacke med en cykel som inte fungerar.

Mitt andra problem handlar om att jag är en tidsoptimist. Inte när det kommer till allt. När det kommer till att sminka mig och fixa håret kan jag lätt avsätta 3 timmar och ändå känna mig stressad. Men när jag ska till gymmet tror jag av någon konstigt anledning att det räcker att börja göra i ordning mig 20 minuter innan passet börjar. Och då innefattar det även att jag ska cykla några kilometer för att komma dit också. Ungefär så gick det till igår. En halvtimma innan passet skulle börja satte jag igång att leta efter mina träningskläder. Eftersom jag haft ett längre uppehåll när det gäller träningen visste jag inte riktigt vart allting låg någonstans. “Henke, vart är våran träningspåse?” ropade jag lite småstressad inifrån vår “walk-in-closet” (som inte är en “walk-in-closet” utan mer ett utrymme där vi häver in all skit som vi inte vet vad vi ska göra med, och som numera är så överfull att det knappt går att öppna dörren utan att allt åker ur). Nu undrar ni säkert vad i helvete en träningspåse är för något. Det ska jag berätta. En träningspåse, eller en träningspöse, som man också kan säga på ren göteborgska, är en lite större plastkasse, i vårt fall från Bauhaus, där man trycker i alla träningskläder man har och som man ja, använder som förvaring helt enkelt. Helst ska man förvara själva påsen längst in i sin “walk-in-closet” också, så att den är totalt omöjlig att få tag på när det väl vankas träning.

Jag lyckades inte hitta träningspåsen när jag letade igår, så jag gick till ett så konstigt ställe som min byrå, för att se om jag kanske lagt några av mina träningskläder där istället. Då händer det fantastiska. Mannen i mitt liv kommer in genom dörren. I sina hand håller han träningspåsen från Bauhaus. “Här är den älskling”. Jag ryckte åt mig påsen och rev ut plagg efter plagg för att få tag i ett par tights och en sport-bh. Skymtade en t-shirt som det stod “Kretsloppet” på. Ett lopp i Borås som Henke skulle sprungit men som han aldrig sprang. Tänkte tanken att ta på mig den bara för att folk på gymmet skulle kunna tro att jag sprungit ett lopp. Men skrotade den tanken och tog istället på mig min gamla svarta velourtröja som jag dyrt och helig svurit på att aldrig ha på mig på gymmet igen. Dels för att den är 1: jävligt ful, 2: jävligt urtvättad, 3: för att jag trätt igenom ett skosnöre i luvan (av misstag) där man egentligen ska ha ett vanligt snöre. Och 4: för att jag haft på mig den varenda gång jag någonsin tränat. Eller ja, jag har inte på mig den under själva träningen utan den fungerar mer som en färdtröja, som jag tar av mig när jag väl börjar träna. Men den förtjänar inte ens att få vara färdtröja. Jag borde slängt den för längesen och jag borde inte ens ha den på mig här hemma. Men av någon okänd anledning börjar den där jävla tröjan bli en del av min identitet… Den går knappt stänga längre heller kan jag tillägga. Dragkedjan är ungefär lika stabil som kedjan på cykeln. Sa jag förresten att det sitter en blå, superblekt, stor barnstol bak på cykeln? Det hade ju varit okej om den fungerade. Det gör den inte (någon som är förvånad?). En gång när jag skulle ta ur Novalie ur cykelstolen flög hela jävla bältet av. Normala människor hade kanske tagit av stolen från cykeln då. Men inte jag. Nu sitter den istället där bak som en fin accessoar på en fin cykel.

Aja. Nu är jag på gång med träningen igen i alla fall! Avslutar det här inlägget med en liten motivationsbild från tiden då jag var som mest aktiv på gymmet…

Skolan måste ta vid där hemmen misslyckas!

2017-03-12 21:11:54

Jag har sett att det cirkulerar en text på sociala medier som riktar sig till föräldrar som har sina barn i skolan och vars syfte verkar vara att på ett lite skuldbeläggande sätt påminna föräldrarna om att skolan minsann inte har någon skyldighet eller något ansvar i att uppfostra deras barn, utan att det ska ske i hemmen så att skolan kan fokusera på att lära ut ämneskunskaper.

“Tänk om man kunde sätta upp detta i alla skolor i Sverige”, var det någon som sa. Någon som förmodligen aldrig har öppnat den svenska läroplanen och som förmodligen inte har någon insikt alls i vad som ingår i en lärares uppdrag och dagliga arbete.

Det är alltså i hemmen barnen lär sig att säga goddag. Vilket årtionde var det förresten folk brukade säga goddag till varandra senast? Det är inte 1970 längre liksom. Det är tydligen också i hemmen som barnen ska lära sig att vara hederliga. För er som inte vet hur man är hederlig så är synonymer till detta ord: rakryggad, ärlig, reko, karaktärsfast och renhårig. År 2017 är det alltså föräldrarnas uppgift att se till att ungarna är reko innan de kommer till skolan. Och det är alltså i hemmen som barnen lär sig att inte ljuga, att vara renliga och att vara flitiga? När de kommer till skolan ska det alltså inte finnas en smutsfläck på ungarna, de ska stå rakryggade på led in till klassrummet, säga goddag, sätta sig ned på sin plats och vara flitiga. Bortsett från att det verkar som att texten är skriven för 50 år sedan tycks budskapet alltså vara att barnen ska vara fullfjädrade individer som vet exakt hur man ska bete sig i olika sammanhang och situationer redan när de börjar skolan.

Barnen är för fan 6 år när de börjar skolan! Förutom att lära sig räkna, skriva och läsa ska de utvecklas och växa som människor under sin skoltid. Barnen tillbringar mycket tid av sin uppväxt i skolan och för mig är det en självklarhet att de behöver få med sig mer än bara ämneskunskaper när de sedan ska vidare ut i samhället och i livet. Skolan är barnens andra hem, för vissa barn första hem. Hur skulle vi (som lärare) kunna avsäga oss allt ansvar när det gäller barnens beteende och uppfostran? Många barn får en bra uppfostran hemifrån. Många barn har engagerade och kärleksfulla föräldrar som vill sina barns bästa (men det är inte alltid barnen uppför sig för det). Men alla har inte det. Det finns barn som blir misshandlade av sina föräldrar. Fysiskt och psykiskt. Hur ska vi som lärare kunna förvänta oss att föräldrar lär sina barn vett och etikett, när det finns barn som inte ens får kärlek hemifrån? Skolan måste ta vid där hemmen misslyckas! På vilket sätt hjälper vi barnet som inte får någon kärlek hemifrån och som därmed inte vet hur man ska uppföra sig i olika sammanhang, genom att sätta upp arga lappar i korridorerna som skuldbelägger föräldrarna? Kommer föräldrarna, som uppenbarligen inte tidigare har brytt sig, helt plötsligt att göra det? Nej, jag skulle inte tro det. Föräldrarna behöver inte arga lappar. Barnen behöver kärlek.

Jag säger som Astrid Lindgren: “Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”