En tur till Västervik

2017-02-18 18:12:53

Igår åkte jag, mamma och Sofia till Västervik för att hälsa på min bror och hans tjej. De har bott där i flera år och ändå har jag inte lyckats komma dit förrän nu. Men bättre sent än aldrig, och staden överträffade verkligen alla förväntningar (det fanns i för sig inga förväntningar från min sida så det var väl egentligen inte så mycket att överträffa).

Igår kväll var vi ute och promenerade i stan och jag fascinerades av gamla byggnader som den gamla 27-åring jag har blivit. Efter det var vi och åt mat på världens godaste restaurang! Det var verkligen en helhetsupplevelse med god mat, fin miljö och trevlig personal. Jag åt hamburgare med sötpotatispommes, och det var bland det godare jag har ätit. Vi blev så hooked att vi gick dit idag igen och käkade lunch.

Egentligen skulle min andra bror också åkt med till Västervik men han drog sig ur så det blev som sagt bara jag, mamma och Sofia. En trio som alla våra anhöriga är oroliga över att släppa ut på vägarna. Varje gång vi ger oss iväg på något är det någon (lite på skämt) som får ha “jouren” att rycka ut om det skulle visa sig att vi strular till det på något sätt. “Jouren” fick vi införa efter att vi skulle hem från Gekås en gång, då Magnus (Sofias kille) fick åka och möta upp oss och åka bakom oss hela vägen hem eftersom varenda bil vi mötte på vägen blinkade åt oss. Ena studen åkte vi helt utan lysen på bilen och andra med så mycket lysen att vi blända hela trafiken. Vi fick åka av och på motorvägen flera gånger för att komma underfund med vad som var fel på bilen och tillslut gav vi helt enkelt upp och ringde i desperation till Magnus som fick rycka ut sent på kvällen.

Nu sitter vi i bilen på väg hem efter ett lyckat dygn i Västervik. Bortsett från att mamma tvärnitar lite då och då och trycker gasen i botten när det varnas för vägkameror så har bilresan hittills gått ganska smärtfritt…

Lars Winnerbäck på konserthuset i Göteborg

2017-02-08 21:34:54

“Den här låten handlar om att bli stöpta i samma form”, sa Lars Winnerbäck innan han sjöng Vem som helst blues igår kväll i konserthuset i Göteborg. Sedan berättade han att den låten innehåller många minnesbilder men att han särskilt tänker på en. Det var när han satt i korridoren i skolan och en lärare släpade ut en elev från hans klass och sa till honom att han får börja i 7-9. En klass där man inte ville gå. En klass som Winnerbäck beskrev som ett straff snarare än en lösning, två begrepp som många blandar ihop enligt honom. Han berättade att det säkert var jobbigt för läraren och för klassen. Men att han någonstans ändå tror på att vi måste låta människor få vara olika. Han fortsatte med att säga att vi människor genom skolan och samhället blir stöpta i samma form, att vi genom livet tvingas följa en läroplan om hur man ska vara. När han sedan började sjunga låten, som jag har lyssnat på så många gånger innan, fick den helt plötsligt ett annat djup och en ny innebörd:

Jag tänker på han jag tror hette Marcus
Han som hade en V8 i bröstet
Jag minns när dom sa “nu får du skylla dig själv, nu blir det 7-9”
Han sa: “den klassen är mongo”
Sen såg vi nåt försvinna i Marcus
Men vi andra hade ingen plats för nån som låter
Marcus bara grät och grät och vi blev vilka som helst
Och klockorna slog mellan dungar och tegel
Och vi satt där och åt våra järpar och blev vilka som helst
Ensamma, tysta, undrande, vilka som helst

Winnerbäck pratar varken ofta eller mycket under sina spelningar. Men när han väl gör det så säger han oftast något bra. Jag gillar såna människor. Jag tycker dessutom att han har ett oförtjänt rykte om att vara bitter och dyster. En producent och vän till Lasse beskriver honom såhär: “Att Lasse är en av världens roligaste människor kan man inte tro. Han är verkligen “skratta så man får ont i magen killen”.” Och det kan jag verkligen tänka mig. Han har en självdistans till det där “mörka och dystra” och man förstår när han pratar att han har sinne för humor. Sen måste jag erkänna att det kan vara en utmaning att hitta någon låt av honom som har lite fart och fläkt. Det märkte jag i bilen på vägen ner till Göteborg igår om inte annat. Jag, Henke och Sofia skulle höja volymen lite och tagga till inför spelningen, men trots att jag bytte låt många gånger avlöste de lugna låtarna varandra… Det var väl i för sig ingen nyhet för mig men älskar man Lars Winnerbäck kan man tagga till till Lågsäsong eller vilken låt som helst av honom egentligen. Jag minns att Sofia berättade för längesedan om hur hon peppa sig själv på gymmet genom att lyssna på Lasse, så ja, trots att hans musik kanske verkar dyster för många (som inte förstår sig på honom) så kan hans musik verkligen förmedla annat än bara mörka tankar.

Kvällen igår var hur bra som helst. Vi mötte upp pappa och Camilla på Avenyn där vi satt i några timmar innan spelningen och drack vin och åt mat. Jag beställde risotto med skaldjur och på tallriken låg en liten körsbärstomat som såg inbjudande ut. Jag har varit med om tomater som skvätter när man sätter gaffeln i dem innan och jag minns att jag hann tänka tanken att det kanske, kanske skulle kunna ske med just den här tomaten. Sen satte jag gaffeln i den och utlöste världens tomatexplosion. Hela min nya tröja som jag hade på mig kvällen till ära blev full med små tomatfläckar. Det fick jag lösa genom att gå till toaletten och blöta ner den och sitta resten av restaurangbesöket i en blöt tröja.

Själva konserten var nog den bästa jag varit på med Lasse. De tidigare spelningarna jag har varit på har jag oftast haft ståplats, men det var faktiskt skönt att för en gångs skull sitta ner och bara njuta av hans musik. Denna spelningen var mer akustisk och avskalad än de jag varit på tidigare också, och många av låtarna stod han och framförde helt själv på scenen. Det blev en speciell stämning och känsla.