Varför säger man att kvinnor klär sig "utmanande"?

2017-01-20 08:54:23

Varför säger man att en kvinna klär sig utmanande om hon till exempel har kort kjol eller urringat linne? Känns inte det ordvalet ganska passé? Vad är det egentligen man utmanar genom att klä sig så? Män? Normer? Våldtäktsmän? Ödet? Andra avundsjuka kvinnor som det sticker i ögonen på? Jag kan inte förstå att jag själv i alla år använt just det ordet i det sammanhanget, till exempel när jag har beskrivit min egen klädstil. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på vad ordet utmanande faktiskt betyder och att det verkligen inte passar i det sammanhanget. Det har liksom varit ett uttryck som vilket som helst, som jag inte har ifrågasatt förrän nu. Att kalla en klädstil för utmanande är precis som att säga “du får skylla dig själv om du blir våldtagen ifall du tar på dig det där” eller “du får skylla dig själv om andra kvinnor pratar om dig och tittar snett”. Precis som om det skulle vara ens eget fel för att man har valt att ta på sig ett visst klädesplagg. Som om man själv skulle stå till svars för att människor inte kan behärska sig eller bete sig på ett humant sätt på grund av vad en annan människa väljer att ha på sig. Det finns inget utmanande i en klädstil. Det borde åtminstone inte finnas det. Jag tycker inte att problemet ligger hos personen som väljer att klä sig på ett visst sätt, oavsett om det är lättklätt eller ej. Problemet ligger hos människor som inte kan hantera hur andra ser ut eller klär sig, på grund av att de har sina principer, fördomar, är avundsjuka eller inte kan hantera sin sexuella lust. Man ska aldrig behöva ändra sin klädstil för att passa in, bli accepterad eller för att inte bli våldtagen. Man ska fan inte behöva fundera över om det man väljer att ha på sig är ”för utmanande” eller ej. Jag tycker snarare att de som känner sig ”utmanade” på grund av vad någon annan har på sig behöver jobba med sig själva.

27 år

2017-01-19 21:51:45

Igår fyllde jag 27. 27 år. Fan vad gammal jag börjar bli! Jag minns när mamma, för ganska många år sedan, varnade mig för det här. Alltså att livet går skrämmande fort när man blir vuxen. “Det känns inte som att det var längesen ni var små, men helt plötsligt är ni på väg att flytta ut och bli vuxna”. Hon hade rätt. Tyvärr. Även om jag bara är 27 håller jag med om att det känns som att tiden går betydligt fortare ju äldre man blir. Folk som är i 18-20 års åldern verkar dessutom tro att man är någon jävla fossil bara för att man börjar närma sig 30. För ett tag sedan när jag var ute på krogen (yes, det händer att jag befinner mig på sådana ställen, men väldigt sällan och det kanske är lika bra det) frågade en kille mig hur gammal jag var. När jag svarade att jag var 26 (har ju fyllt år sedan dess) sa han “Va? Du ser jävligt bra ut för att vara 26!”. Precis som om 26 skulle vara så gammalt att det är helt otroligt om man fortfarande ser bra ut.

Det finns andra tillfällen då jag också känt att jag är gammal. Som en gång när jag jobbade på den skolan som jag själv gick på när jag var liten. Jag berättade för några barn att jag själv hade gått där, och de kunde inte tro att det var sant. Det var en nyhet som spred sig fort, och jag hörde hur barnen sprang runt till varandra och sa “Hallå, Erica har gått här! Fattar ni hur gammal den här skolan är?”. En annan gång berättade jag för några andra barn på en annan skola att jag var född på 1900-talet. I deras värld existerar bara 2000-talet, så deras reaktion var ungefär lika chockartad.

Samtidigt som jag varken känner mig vuxen eller gammal, måste jag ändå säga att det hänt väldigt mycket med mig som person de senaste 10 åren. Även om jag börjar få någon form av åldersnoja kan jag inte påstå att jag skulle vilja bli yngre igen (problemet ligger väl i att jag känner att det räcker nu, jag behöver inte bli äldre liksom). Jag känner mig som sagt inte vuxen, men jag känner att jag har mognat. Det är nog den största skillnaden på hur jag är idag och hur jag var förr. Och det var faktiskt inte bättre förr, så egentligen är det lite konstigt att man går runt och mår dåligt över att man blir äldre. Hittills har ju det mesta i livet bara blivit bättre med tiden.

Men när man har sina svackor och känner att tiden går alldeles för fort finns det ju trix att ta till för att intala sig själv att man fortfarande är ung. Som till exempel att lära sina barn lite repliker och fraser som stärker ens självförtroende. I samband med att Henke fyllde 30 lärde jag Levi att säga att Henke var “en gammal gubbe” och att jag var “ung och fräsch”. Detta är något som Levi fortfarande kan slänga ut sig helt spontant till mig, haha. Han vet dock inte riktigt vad det betyder. För ett tag sedan när Levi precis hade duschat sa han “Nu är jag ung och fräsch. Som dig mamma!” (han tror att “ung och fräsch” är detsamma som “ren och fräsch”). Haha, stackars mina barn. För övrigt har Levi blivit riktigt bra på att ge komplimanger. Igår när han ville att jag skulle hämta något att dricka till honom sa han det med en ganska otrevlig ton. Då sa jag till honom att han får fråga ordentligt om han vill ha något. Då ändrade han ton helt och hållet och sa “Kan du hämta vatten till mig? Vad fin du är mamma”. Haha. Då är det svårt att inte smälta.

Hur som helst. Jag hade en bra födelsedag igår. På morgonen fick jag frukost på sängen, presenter och sång av Henke och barnen. På kvällen lagade Henke en skaldjursgryta som var jättegod. Henke delade dock inte den uppfattningen och istället för att äta rester från den idag åt han korv och makaroner. Han är inte så förtjust i skaldjur och sånt där, men det var ju gulligt att han gjorde den för min skull (jag äälskar sånt).