Levis 4-års dag

2017-10-23 19:22:41

Den 8 oktober fyllde Levi 4 år. I vanlig ordning blev det sång och frukost på sängen för födelsedagsbarnet. Det var dock huvudpersonen som vaknade först (också i vanlig ordning) och det tog ett tag innan vi andra orkade oss upp ur sängen. Levi vaknar alltid först. På hans födelsedag skojade jag med honom och sa att han alltid är uppe med tuppen. Då började han ropa “Kuuuckeliiikuu, klockan är huuu” inne i sängen. Barn har liksom ingen startsträcka på morgonen. De slår upp sina ögon och sedan är det full fart med en gång. Tänk om man själv hade haft den energin på morgonen. Bara flugit upp ur sängen och haft tusen saker att berätta samtidigt som man far runt i hela lägenheten helt okontrollerat (för ungefär så brukar mina barn starta dagen). Istället släpar man sig motvilligt upp och går omkring och gäspar och att bara öppna ögonen ordentligt känns som en utmaning. Jag är så morgontrött. Eller som Novalie beskrev mig när vi var på Gotland i somras: den tröttaste mamman i världen.

Eftersom jag är en så dålig mamma att jag inte ställde klockan på min sons födelsedag fick jag be honom sova räv tills jag hade fixat färdigt frukosten. Levi låg nöjd kvar i sängen och sa att han “sov varg”. Helt meningslöst egentligen att ha den här traditionen när man behöver tvinga sina stackars barn att ligga kvar i sängen… Levi sa någon dag innan sin födelsedag att han ville att vi skulle sjunga Happy birthday för honom på morgonen, så den sången fick det bli. Sedan blev det paketöppning och senare på dagen kalas.

När vi hade utvecklingssamtal på förskolan för ett tag sedan frågade pedagogen mig hur jag skulle beskriva Levi (och Novalie, självklart). För mig är det självklart hur han är men det är svårt att sätta ord på det. Levi är Levi. Han är klok, smart, busig, bestämd, omtänksam, gosig, energisk, envis. Han ger oss i familjen komplimanger varje dag. Från ingenstans kan han säga “Mamma, jag tycker du är jätte vacker”. Och lika mycket från ingenstans kan han slänga sig på golvet och skrika ut sin ilska över någonting han inte är nöjd med (som de flesta barn i den åldern antar jag). Han har så otroligt mycket energi i sin lilla kropp, samtidigt som han är den gosigaste killen på jorden. Han har ett “pussförråd” och brukar tala om hur många pussar han har kvar att ge ut för dagen. “Du har två pussar kvar mamma”, kan det låta. Men jag försöker oftast förhandla mig till minst tio ändå. Jag brukar kalla honom för Levi-bus, och då kallar han mig för mamma-bus. Han tycker om att sjunga och är väldigt duktig på att lära sig låttexter. Han har alltid haft lite svårt för att koncentrera sig i vissa sammanhang, men när han hittar sin grej går han verkligen in för det. Han har ett öga för detaljer och mönster. Han älskar att bygga och skapa. Han är helt enkelt en liten, liten kille med väldigt mycket personlighet. En helt underbar person med alla sina sidor.

På hans dag ville han ha en miniontårta, så den här pyssliga morsan satt i två timmar och försökte få ihop ett litet minionmotiv till tårtan. Jag vet, man kan köpa sånt. Men vi jobbar inte så. Vi säger alltid inför alla kalas att vi ska dra ner på moment att göra,  ändå slutar det med att man sitter där med någon kletig sockerpastadeg i flera timmar och försöker få ihop ett litet motiv som barnen sedan äter upp på två minuter. Vad gör man inte för sina barn…

Kattfest

2017-10-22 18:29:34

Förra helgen var jag på kattfest. När jag fick inbjudan måste jag erkänna att jag reagerade över att temat var lite annorlunda. Sen kom jag på att jag hade smurffest när jag var 18-19 år, och helt plötsligt kändes allt annat ganska normalt.

Fråga mig inte om smurffesten. Jag vet inte. Jag har inga svar. Jag har ingen förklaring till hur det kunde bli så. Jag vet inte hur idén om en smurffest överhuvudtaget uppstod. Men det var i alla fall jag och min dåvarande pojkvän som skulle ha festen. Detta var under en period i mitt liv som jag hade det väldigt jobbigt med alkoholen (vilket jag i för sig haft under alla perioder i mitt liv när alkohol har varit inblandat) och festen skulle därför vara alkoholfri. Ja, ni hör ju själva. Alkoholfri smurffest. Succé redan vid planeringsstadiet. Hur fan tänkte vi egentligen? Det var uppenbarligen inte bara alkoholen jag hade problem med, det måste varit något annat som inte heller stod helt rätt till…

Hur som helst. Jag älskar människor som inte är som alla andra (kanske inte så annorlunda så att de har smurffester dock…). Men kattfest liksom. Hur ofta får man möjlighet att gå på det? Eftersom jag inte kan någonting om katter så hoppades jag dock på att tävlingarna och lekarna under kvällen inte skulle handla om det. Men när det var dags för quiz och första frågan dök upp på tv-skärmen stod det “Hur mycket kan du om katter?”. Då insåg jag att jag var körd. Jag kunde en fråga och den sa jag svaret högt på så att alla andra lag också fick poäng. Väldigt lyckat. Som tur var handlade resten av tävlingarna inte så mycket om katter, så jag fick chansen att glänsa lite under kvällen i alla fall.

Jag klädde ut mig till catwoman. Kvällen till ära hade jag på mig ett par tighta, svarta, glansiga byxor som jag aldrig kommer att ta på mig igen. Jag tog dessutom av mig dem efter halva kvällen. Hade det varit för 10 år sedan hade jag inte ersatt dem med något annat. Men jag är lite äldre (och klokare) nu och ville varken gå halvnaken eller med för tighta kläder, så jag tog på mig en bekväm långkjol istället. Det är inte bara när det gäller valet av kläder som jag märker att jag blivit äldre. Förr när jag festade var jag den som alltid stannade kvar längst. Jag var pigg och energisk (och ibland väldigt full och odräglig). Nu för tiden blir jag jag så jävla trött när jag “festar”. Förr brukade kvällarna sluta med att jag dansade på borden (eller låg och spydde i något dike någonstans), nu ligger jag och halvsover i soffan när klockan börjar närma sig tolv. Men även om jag känner mig tråkig måste jag säga att jag föredrar det framför att göra bort mig…

Här kommer lite bilder från kvällen! ❤

Gotland ❤️

2017-08-08 18:08:29

Två veckor går fort. Man längtar hela året och sedan är det bara förbi. Men av någon anledning är det alltid skönt att komma hem också. Vi har haft två härliga veckor på Gotland, även om vädret inte har varit lika bra som det brukar vara. Hur dåligt vädret än är under sommaren brukar man alltid kunna lita på att det blir fint på Gotland, men det blev aldrig den där riktiga högsommarvärmen i år (har förstått att den lyst med sin frånvaro i övriga Sverige också). Men trots det har vi haft det väldigt bra.

Barnen har växt så det knakar nu under sommaren. Vår lilla 5-åring har förvandlats till en liten tonåring, och slängt ur sig kommentarer som jag inte alls varit beredd på. Jag fick en liten känga från henne en morgon nu när vi var på Gotland. Henke och Levi hade redan gått upp och jag och Novalie fick lite sovmorgon. När hon sedan vaknade tyckte hon att det var dags att gå upp med en gång, men när jag inte riktigt var med på de noterna utan försökte ligga kvar en stund i sängen och dra mig sa hon “Åh, du är den tröttaste mamman i hela världen!”. Tyvärr är det sant. Att jag är tröttast i världen. Även om hon inte gav mig speciellt lång startsträcka just den morgonen, så är jag alltid väldigt morgontrött och tycker att det är extremt jobbigt att gå upp. Jag var dock inte beredd på att få det slängt i ansiktet sådär…

Vi har vissa traditioner som vi gör varje år på Gotland. En utav dem är att ha ett så kallat gardenparty. Då brukar vi grilla (som typ alla andra dagar när vi är på Gotland), leka lekar (eller närmre bestämt på blodigt allvar göra upp i vissa utvalda grenar), dricka bål, spela spel, lyssna på musik, bara umgås och ha det gött helt enkelt. När vi planerade inför den här dagen föreslog jag att vi skulle ha 5-kamp. “Ska vi bara ha 5 grenar?”, utbrast pappa då. Men det var tur att vi inte planerade in mer, för under vårt på förhand fullspäckade gardenparty lyckades vi bara genomföra en och en halv lek. Kombinationen av dåligt initiativtagande från de vuxna, mycket saker som behövde förberedas i köket och många småttingar att ta hand om gjorde att dagen blev lite som den blev. Fast det blev bra ändå.

Jag tror att de som hade det allra bäst under dagen var barnen. De fick bland annat dricka jordgubbsdrinkar i badtunnan och komma till min glasskiosk i köket (en impulsiv idé jag fick då barnen ändå skulle få glass i strutar och då min syster hade köpt “glassbiljetter” till barnen som hon egentligen hade tänkt använda hemma). Jag kommer förhoppningsvis behärska läraryrket sedan när jag är färdigutbildad men någon glasskiosk-tjej blir det aldrig av mig. Jag skulle förmodligen behöva en lika lång utbildning för att överhuvudtaget lyckas få glasskulorna att bli någorlunda runda och ligga kvar på strutjäveln. I slutet av dagen när jag hade serverat barnen en festmåltid i form av korv, pasta och gurka (varför älskar alla barn det?) sa Novalie “Vilket party det har varit idag!”. Ett annat inslag under dagen som också var rätt party var när pappa satte på introlåten som spelas på Frölundas hemmamatcher på högsta volym och barnen ställde sig på bordet och rockade loss…

Förutom gardenparty har vi bland annat hunnit med obligatorisk lunch på rökeriet i Katthammarsvik, strosande i Visby, invigning av medeltidsveckan, promenader, strandhäng och ett besök på Gotlands sommar- och vattenland.

Bullerbyn och Västervik

2017-08-06 17:36:21

För ett par veckor sedan hälsade vi på min bror Tobbe och hans tjej Sofie i Västervik. Vi möttes upp i Sevedstorp, platsen där Bullerbyn spelades in. Där fikade vi, barnen (och jag) hoppade i hö, gungade och lekte i ett gammalt ihåligt träd. På kvällen satt vi på balkongen hemma hos Tobbe och Sofie och åt ostbricka, lyssnade på Winnerbäck och drack öl. Min bror är något av en ölfantast så vi fick smaka på massa olika sorter, bland annat världens dyraste. Den smakade sådär om jag ska vara ärlig, men sällskapet, musiken, osten, utsikten och allt annat var hur bra som helst, så det blev verkligen en toppenkväll.

Dagen därpå hade Sofie fixat så att barnen fick rida på Islandshästar. De fick hjälpa till att borsta och göra iordning hästarna, sedan gick vi ut och barnen fick rida en lång sträcka i skogen! Jag, Henke och Tobbe som har ungefär noll hästvana stod som tre fån i stallet medan Sofie och barnen borstade och fixade. Till och med barnen som inte heller är speciellt vana vid hästar stod där och borsta och greja som om de aldrig gjort något annat. Lika förvirrad som jag kände mig i stallet var jag också när jag skulle leda hästen i skogen. Jag är så ovan vid hästar att jag känner mig helt handlingsförlamad i närheten utav dem. Men trots att jag såg ut som en idiot i stallet så blev det en väldigt mysig stund och barnen fick nog ett minne för livet!

Just nu är vi på Gotland, vi har varit här i ungefär två veckor och snart åker vi hemåt igen.

Semester i Yngsjö

2017-07-23 10:03:28

Då var första (gemensamma) semesterveckan över. Den har vi spenderat tillsammans med Henkes familj i Yngsjö, ett litet ställe som ligger på östkusten i närheten av Åhus och Kristianstad. Sen några år tillbaka har vi haft som tradition att hyra en stuga tillsammans någonstans i Sverige, och i år blev det som sagt här. Och vi kunde inte fått det bättre! Förra året när vi var iväg hade vi en trafikerad 70-väg på ena sidan av huset och en stinkande minkfarm på andra. Detta året har vi haft skogen på ena sidan av huset och milslång vit sandstrand på andra.

Vi har haft tur med vädret och hängt på stranden nästan varje dag. Det har även blivit några utflykter, bland annat till Kristianstad, Kivik, Åhus och Simrishamn. Även om vi har haft en underbar vecka har den också bjudit på utmaningar. Man är ju småbarnsförälder, och även Henkes syster och hennes kille är det, så vi har verkligen haft fullt upp. Den tiden då man var utvilad efter sommarlovet eller semester är helt klart förbi.

Nu ska vi åka upp till Västervik och hälsa på min bror och hans tjej. Där kommer vi att stanna i två dagar sedan åker vi över till Gotland!

Dalsland 2017

2017-07-03 13:50:21

Helgen har vi spenderat på en camping i Dalsland. I torsdags åkte vi upp tillsammans med mamma, hennes sambo, min syster, mina bonussystrar och våra barn. Vi hade 5 stugor men tog upp betydligt mer plats än så. När vi var på campingens lekplats med barnen såg det ut som om en hel förskola var där. Det lät väl ungefär så också. Så jag kan tänka mig att alla gamla par som hade säsongsplatser på campingen tyckte att det var väldigt skönt när vi packade ihop oss och åkte hem igår.

Förra året när vi var där ösregnade det i stort sett hela helgen. Det här året såg prognosen precis lika dyster ut, så alla hade packat ner regnkläder, stövlar och förberett sig på en helg med skitväder. Därför blev vi väldigt positivt överraskade när det inte kom en enda droppe på hela helgen utan istället blev sol och högsommarvärme. Till skillnad från förra året när barnen fick traska runt på campingen i sina regnkläder och hoppa i vattenpölar kunde vi istället hänga vid stranden, bada och göra sånt som man borde göra på sommaren.

Helgen har innehållit lite av allt möjligt. Jag tog bland annat årets första dopp. Visserligen inte frivilligt, men ändå. Jag blev närmre bestämt kastad i sjön av Peter, mammas sambo. Som ett straff för att jag hade bett alla barnen attackera honom med vattenballonger. Jag hade förmodligen inte badat om det inte vore för honom, men när jag ändå hade doppat mig fortsatte jag faktiskt att bada och hoppade några gånger från bryggan helt frivilligt. När jag lite senare på kvällen påtalade detta för sällskapet (alltså att jag faktiskt badade frivilligt också), sa mamma ”Ja, du var ju som en riktig säl i vattnet”. ”Va? Säl? Jag var la fan inte som en säl, jag var som en delfin eller något ju!”, svarade jag henne då. Säl är väl ändå det sista man vill liknas vid när man har stått och gjort graciösa hopp ner i vattnet från bryggan. Nej, skämt åsido. Jag förstår liknelsen. När jag ska hoppa i vattnet håller jag för näsan (eftersom jag är 27 år och fortfarande inte lärt mig hur jag inte ska få in vatten där annars) och sedan kastar jag mig ut som någon jävla groda. När jag sedan ska simma tillbaka till bryggan ser det förmodligen ut som om jag kämpar för mitt liv och som att jag håller på att drunkna. Det är min simstil det. Det är tur att jag har barn som fortfarande tycker att jag är cool. ”Åh, du dök mamma!”, utbrast de när jag kom upp till ytan igen. De kommer snart förstå att magplask och att dyka är två skilda saker, men till dess kan jag njuta av att det finns någon som inte tycker att jag ser ut som en säl när jag badar.

För att ge en helt sanningsenlig bild av vad som hände i Dalsland måste jag nog även nämna en liten incident som inträffade sista kvällen när alla hade lagt sig i sina stugor och skulle sova. Jag och Henke skulle precis göra oss i ordning och lägga oss när vi hörde hur det började smälla utanför. Inte precis utanför utan en bit bort. Det lät ungefär som raketer eller smällare, och det var det troligtvis också. Men eftersom jag alltid, sedan jag fick barn, tänker katastroftankar så fort det är något, så spann mina tankar iväg med en gång. Istället för att tänka som normala människor ”Aha, det är någon idiot som skjuter raketer lite opassande” så tänker jag ”Aha, det är någon idiot alá Breivik som går runt och skjuter folk”. Det var på riktigt vad jag trodde. Så ja, vad gör man i en situation då man känner sig extremt hotad och tror att man är minuter ifrån att någon kommer och skjuter ihjäl en? Jo, man drar upp barnen från sina sängar och hystar in dem i bilen för att sedan fly för sitt liv. Detta utspelar sig alltså när det är hur lugnt som helst på campingen och inte en käft reagerar utom jag. Vi hann dock inte ens starta bilen, eftersom Henke inte var på riktigt samma plan som mig.

När jag berättade det här för mina kära familjemedlemmar dagen efter fick jag precis den reaktionen som jag väntade mig. Skratt. Jag övervägde att inte ens säga något för att jag visste att de skulle skratta åt mig. Jag har också övervägt att mörka den historien i det här inlägget, men istället för att skämmas över att jag är som jag är så kan jag väl bjuda på det. Det är konstigt egentligen, hur man förändras när man blir förälder. Ni som inte är föräldrar ännu, oroa er inte. Ni kommer troligtvis inte bli som mig. Min extrema oro beror inte bara på det faktum att jag är förälder utan det är nog fler faktorer som spelar in. Bland annat gener och uppväxt. Även om min familj kan skratta åt mig ibland när jag tar drastiska beslut så som den här kvällen, så är de rätt oroliga av sig de också.

Sammanfattningsvis har det varit en väldigt bra helg. Barnen har verkligen skapat minnen för livet (och jag men för livet). Deras lycka när vi anlände till campingen och låste upp stugan är oslagbar. Att kunna öppna dörren på morgonen och gå ut och leka med sina kusiner hela dagen är guld värt för dem. Novalie satt och grät i bilen på väg hem för att hon inte ville lämna Dalsland. Jag antar att det är ett bra betyg.

Innan vi anlände till campingen hälsade vi på hos min kusin Denice och hennes familj, som bor i Ed i närheten av där vi hyrde stugor.

Novalies födelsedag

2017-06-27 19:34:49

Förra veckan fyllde Novalie 5 år. Som vanligt när barnen fyller år så undrar jag vart tiden tar vägen. Har jag varit mamma i 5 år? Jag kan snart inte längre kalla mig småbarnsförälder ju. Som vanligt tänker jag också tillbaka på hur det var för 5 år sedan när Novalie föddes. På förlossningen. Som gjorde så förbannat ont men som jag också är så förbannat stolt över. Kvinnor och förlossningar är lite som män och gamla lumpenminnen. Det var jobbigt och det var smärtsamt. Men man älskar att berätta för alla om det. Medan alla andra hatar att höra om det. Därför bjuder jag inte på någon sådan historia idag.

På Novalies födelsedag väckte vi henne med falsksång och frukost på sängen (i vårat rum). I år var första året som hon faktiskt frivilligt låg kvar i sängen på morgonen (och sov räv), annars har man liksom fått säga åt henne att stanna kvar där inne. Efteråt fick hon gå in på sitt rum där jag hade förberett en överraskning till henne: en pysselhörna!

Hon älskar att pyssla och jag har haft lite dåligt samvete över hur lite pyssel hon har haft innan. Dagen före Novalies födelsedag sa jag till henne att hon fick lägga sig i vår säng, eftersom jag skulle fixa en överraskning i hennes rum. Då sa hon “När du fyller år mamma, ska jag fixa en överraskning åt dig i ditt rum”. Min goa, fina tjej. Hon är så snäll och omtänksam. Det kan bli spännande att se vad hon ska hitta på för överraskning åt mig…

I söndags firade vi henne med släktkalas här hemma. Som vanligt när barnen ska ha kalas så stressar jag halvt ihjäl mig. Städar hela lägenheten, bakar och förbereder. Och sen när alla gäster kommer är det oftast high life eftersom hela kusinskaran är sju barn mellan 2 och 7 år. Man är mer slut och sliten efter ett kalas med den här släkten än vad man är efter en sen utekväll… Men trots att hela grannskapet förmodligen hörde 5-års kalaset i vår lägenhet blev det en lyckad dag.

Novalie har sedan flera veckor tillbaka sagt att hon vill ha en Hello Kitty-tårta på sitt kalas. Hon har också sagt att hon vill ha cheesecake, “en sån med cookie i botten och vitt ovanför”, som hon själv beskrev den. Alltså en klassisk fryst cheesecake. Därför fick det helt enkelt bli en Hello Kitty-cheesecake till kalaset!

Midsommar

2017-06-25 18:35:35

I år firade vi midsommar här hemma i Alingsås. På förmiddagen var vi i Parken på traditionellt midsommarfirande med dans runt midsommarstången, ponnyridning och fiskedamm. På eftermiddagen åt vi midsommarlunch med Henkes släkt.

Förr i tiden gick jag alltid ut och plockade blommor och försökte mig på att binda en blomkrans varje midsommar. Men den traditionen har jag sedan ett par år tillbaka lagt ned. Dels på grund av att jag var totalt värdelös på det och dels för att det numera går att köpa midsommarkransar av plast i nästan varje klädbutik. För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om min upplevelse av att just binda midsommarkransar och jag tror det var då någon gång som hela den traditionen dog ut för min del.

Såhär lät det då:

“Inför varje midsommar föreställer jag mig hur det ska gå till. Man går ut i naturen och plockar en massa fina blommor i regnbågens alla färger, som man sedan binder ihop till en vacker krans som håller hela kvällen. Men alla som någon gång har gett sig på det där som jag beskriver, vet att det inte går till så i verkliga livet… Blommor? Vart växer dem? Det enda man får med sig hem är en massa jävla hundkex med skogens alla insekter på. Hur gör man förresten när man ska plocka 7 olika blommor och lägga under kudden? Finns det ens 7 olika sorters blommor i Sverige? “Maskros, maskros-med-små-frön-man-kan-blåsa-av, hundkex, smörblomma…”. Och när man väl har fått ihop sin fula krans på ett eller annat sätt, håller blommorna sig “fina” i sisådär en timma. Inte nog med att man har bundit en krans av hundkex och insekter, den är helt jävla vissen också.”

Som sagt, det är tur att det går att köpa midsommarkransar i plast nu för tiden. Det är också tur att jag har läst biologi och artkunskap den senaste terminen, och därmed lärt mig att det faktiskt finns fler än 7 olika sorters blommor i Sverige…

Sommaravslutning

2017-06-14 07:39:49

Igår var det sommaravslutning på barnens förskola. Jag har länge tänkt att jag vill ge pedagogerna något speciellt i samband med att de har avslutning, men det har inte blivit av tidigare. Men i år fick vi tummen ur och fick gjort en fin text som vi skrev ut och ramade in. Pedagogerna på förskolan förtjänar att höra att de gör ett bra jobb! Ibland bara vardagen rullar på, vi lämnar och hämtar men visar kanske inte vår uppskattning eller berättar hur mycket de faktiskt betyder för oss och för barnen.

Innan vi gav tavlorna försökte jag få barnen att förstå texten. Efter att jag läst meningen “Ett stort tack för att ni tar hand om det finaste vi har” så frågade jag barnen vad det finaste vi har är. “Det är vi”, sa Novalie lite genant då. Barnen verkade stolta när de sedan fick lämna över tavlorna till sina fröknar på avslutningen.

Experiment i dubbel bemärkelse

2017-06-13 19:32:53

Idag har barnen experimenterat. Dels har de experimenterat rent bokstavligt talat, med små provrör och kolvar. Dels har de experimenterat rent ödesmässigt. Tror deras frågeställning har varit något i stil med “Hur mycket bråk, gap, gnäll, tjat, spill och kladd tål morsan innan hon kollapsar och typ söker en sommarkurs istället och lämnar oss på förskolan över det här så kallade sommarlovet?”. Ingen som inte har varit föräldraledig med två barn i 3-4 års åldern kan sätta sig in i hur intensivt det är i mellan åt. Och inte ens alla som har varit där tycks förstå. Som typ mina egna föräldrar. “Nej jag minns aldrig att det var jobbigt med småbarn, jag hade med mig alla fyra i affären när jag storhandla och ni satt som små ljus i vagnen”. Det kan omöjligt stämma. Barn är ju som kor på grönbete så fort de kommer till offentliga miljöer. Citatet ovan kom från min mamma, men min pappa verkar dock ha vissa minnesbilder även från de svåra stunderna. När jag har fått springa som en idiot efter min dotter som varit väldigt vild sina första år i livet har han bara sagt “payback time”. Jag var tydligen precis likadan. En gång fick mina föräldrar till och med åka hem från en husvagnssemester som vi bara varit på några timmar på grund av att de inte orkade med mig. Jag var ett och ett halvt år och sprang iväg utan kontroll, rakt ut i havet bland annat. Pappa fick nog, hystade in förtältet och utemöblerna i husvagnen och tog med sig resten av familjen och drog därifrån. Sveriges kortaste husvagnssemester brukar han kalla det minnet såhär i efterhand.

Det är jobbigt att ha barn ibland men det är också helt underbart. Idag observerade jag barnen när de satt och experimenterade med ett litet kemi-set som jag råkade få syn på i en butik ungefär samtidigt som jag läste kemi i skolan tidigare den här terminen. Yrkesskadad som jag redan är kunde jag inte låta bli att köpa det. Barnen älskar att plocka fram de där små provrören och blanda olika saker i, som till exempel vatten, socker, salt, citronsaft och bikarbonat. Det låter kanske inte så himla spännande men det tycker verkligen barnen. De är så fokuserade och fascinerade när de sitter där och blandar. “Mamma, jag har gjort snö!” utbrast Novalie idag när hon hade blandat lite, lite vatten tillsammans med socker. “Jag behövde inte ens någon ritning, jag kunde göra det helt själv!”. Det är så underbart att se när barnen blir stolta över sig själva. Sen är det inte lika underbart att städa ett kök som en 3-åring och en 4-åring har experimenterat i, men det är priset man får betala.

Outlet- och loppisrunda

2017-06-03 14:44:57

Idag har jag, mamma, Sofia och Ottilia varit på outlet- och loppisrunda. Som vanligt förstärker vi varandras dåliga karaktär (alltså pushar varandra till att köpa saker vi egentligen inte behöver), så dagen slutade med fullastade bilar.

När jag började känna att jag plockat på mig för mycket saker sa jag till mamma att det kändes onödigt att börja ta bort grejer eftersom det ändå var så billigt. “Ja, det är ingen idé” (att välja bort saker alltså) sa mamma på fullaste allvar. Sen sa hon också “Sofie sa en bra sak en gång. Om man inte vet vad man ska använda det man köper till, så hittar man alltid ett användningsområde senare”! Det är lite så vi tänker när vi är ute och flänger.

På tal om senare. Planschen på bilden (till vänster) köpte jag i syfte att ha i mitt framtida klassrum. Jag har redan börjat köpa på mig massa saker trots att jag har ett år kvar på utbildningen (och trots att jag absolut inte behöver, men jag tycker det är kul)... Resten av sakerna är till barnens rum!

Girls night

2017-04-06 13:56:06

För ett par veckor sedan hemma hos Sofia! ❤️

 

Min comeback på gymmet

2017-03-16 21:02:27

“Hur ska jag orka träna när jag inte ens orkar hålla mig vaken?”, tänkte jag igår efter att jag vaknade upp från en liten tupplur i Novalies säng. När jag satt på bussen hem från skolan igår kom jag på att jag hade bokat ett träningspass på kvällen. När jag kom hem ville Novalie och Levi att jag skulle läsa en bok för dem. Så vi la oss alla 3 inne i Novalies säng. Jag gäspade mig igenom hela boken. Sedan somna jag som en stock. “Är du sjuk mamma?” frågade Novalie, “Ska jag hämta doktorsväskan?”. Så undersökte de sin otroligt närvarande och engagerade mamma. Och hämtade massa leksaker som de la på mig. Varför gör de alltid så när man är trött? Varje gång jag halvsover i sängen (det låter precis som att det händer ofta, och ja, det gör det väl… fast oftast handlar det om att jag är seg på att ta mig upp på morgonen och inte att jag somnar mitt på dagen) kommer barnen med massa leksaker som de lägger på en. Helst ska man smaka på en massa grejer också, “Här, mamma, glass!”, säger de och trycker upp en träglass i ansiktet på en. Och så ligger man där halvt medvetslös och känner sig verkligen som “mom of the year”...

Tillbaka till det med träningen. Jag kom som sagt på att jag hade bokat ett träningspass. Med tanke på att jag skänkt 350 kronor i månaden till Nordic Wellness det senaste halvåret kände jag, trots min trötthet, att det inte var läge att avboka passet, utan att det snarare var dags för mig att göra comeback på gymmet. Och det gjorde jag! Första halvan av passet kände jag “Varför gör jag inte det här oftare?”, och andra halvan av passet kände jag precis varför jag inte gör det oftare. Då ville min kropp dö. Men efteråt kändes det, som det alltid gör efter träning, jävligt skönt.

Men vägen till gymmet var inte smärtfri. Problemen började redan när jag skulle gå av bussen och ta mig hem från skolan. Det är ungefär 2 kilometer från busshållplatsen och hem, och jag hade tänkt att möta upp Henke och få skjuts. Men just då kom jag på att min cykel (som jag behöver ha för att ta mig till gymmet) stod i stan. Där har den stått sen flera månader tillbaka. “Erica är för lat för att cykla hem” sa Henke häromdan när han skulle förklara varför båda våra cyklar sedan en tid tillbaka står nere vid stationen. Och det är tyvärr sant. Det är nedförsbacke hela vägen till stationen och därmed uppförsbacke hela vägen hem. Det går smidigt att ta sig ner, men det är skönare att åka buss eller fjäska till sig skjuts när man ska hem… Men igår var jag ju illa tvungen att ta den där förbaskade cykeln istället för att åka med Henke. Som i alla andra städer så sker det en del cykelstölder i Alingsås. Man kanske skulle kunna tro att en cykel därför inte borde få stå orörd vid stationen i flera månader. Men det fick min. Hemligheten? Cykeln är helt jävla oduglig. Det finns ingen som skulle vilja ta en sådan cykel. Det bästa tipset jag kan ge er om ni vill ha er cykel för er själva: skaffa en helt värdelös cykel. Den har 3 växlar. Oavsett vilken växel man har i så känns det som att man har i 3:an. Det går aströgt. När man cyklar med den så känns det dessutom som att kedjan hoppar ur lite då och då. Den har inte heller någon ringklocka, inga lysen eller reflexer och bromsarna fungerar inte som de ska. Jag är helt enkelt en total trafikfara när jag är ute och cyklar med den. Det märkte jag speciellt efter att jag skulle cykla hem från träningen igår. Det är liksom inte förrän det blir mörkt som jag kommer på att jag borde tagit med mig lampor (har såna små som man kan fästa på cykeln, men som sagt, de tar jag ju aldrig med mig). Sammanfattningsvis var alltså mitt första problem att jag var tvungen att cykla 2 kilometer i uppförsbacke med en cykel som inte fungerar.

Mitt andra problem handlar om att jag är en tidsoptimist. Inte när det kommer till allt. När det kommer till att sminka mig och fixa håret kan jag lätt avsätta 3 timmar och ändå känna mig stressad. Men när jag ska till gymmet tror jag av någon konstigt anledning att det räcker att börja göra i ordning mig 20 minuter innan passet börjar. Och då innefattar det även att jag ska cykla några kilometer för att komma dit också. Ungefär så gick det till igår. En halvtimma innan passet skulle börja satte jag igång att leta efter mina träningskläder. Eftersom jag haft ett längre uppehåll när det gäller träningen visste jag inte riktigt vart allting låg någonstans. “Henke, vart är våran träningspåse?” ropade jag lite småstressad inifrån vår “walk-in-closet” (som inte är en “walk-in-closet” utan mer ett utrymme där vi häver in all skit som vi inte vet vad vi ska göra med, och som numera är så överfull att det knappt går att öppna dörren utan att allt åker ur). Nu undrar ni säkert vad i helvete en träningspåse är för något. Det ska jag berätta. En träningspåse, eller en träningspöse, som man också kan säga på ren göteborgska, är en lite större plastkasse, i vårt fall från Bauhaus, där man trycker i alla träningskläder man har och som man ja, använder som förvaring helt enkelt. Helst ska man förvara själva påsen längst in i sin “walk-in-closet” också, så att den är totalt omöjlig att få tag på när det väl vankas träning.

Jag lyckades inte hitta träningspåsen när jag letade igår, så jag gick till ett så konstigt ställe som min byrå, för att se om jag kanske lagt några av mina träningskläder där istället. Då händer det fantastiska. Mannen i mitt liv kommer in genom dörren. I sina hand håller han träningspåsen från Bauhaus. “Här är den älskling”. Jag ryckte åt mig påsen och rev ut plagg efter plagg för att få tag i ett par tights och en sport-bh. Skymtade en t-shirt som det stod “Kretsloppet” på. Ett lopp i Borås som Henke skulle sprungit men som han aldrig sprang. Tänkte tanken att ta på mig den bara för att folk på gymmet skulle kunna tro att jag sprungit ett lopp. Men skrotade den tanken och tog istället på mig min gamla svarta velourtröja som jag dyrt och helig svurit på att aldrig ha på mig på gymmet igen. Dels för att den är 1: jävligt ful, 2: jävligt urtvättad, 3: för att jag trätt igenom ett skosnöre i luvan (av misstag) där man egentligen ska ha ett vanligt snöre. Och 4: för att jag haft på mig den varenda gång jag någonsin tränat. Eller ja, jag har inte på mig den under själva träningen utan den fungerar mer som en färdtröja, som jag tar av mig när jag väl börjar träna. Men den förtjänar inte ens att få vara färdtröja. Jag borde slängt den för längesen och jag borde inte ens ha den på mig här hemma. Men av någon okänd anledning börjar den där jävla tröjan bli en del av min identitet… Den går knappt stänga längre heller kan jag tillägga. Dragkedjan är ungefär lika stabil som kedjan på cykeln. Sa jag förresten att det sitter en blå, superblekt, stor barnstol bak på cykeln? Det hade ju varit okej om den fungerade. Det gör den inte (någon som är förvånad?). En gång när jag skulle ta ur Novalie ur cykelstolen flög hela jävla bältet av. Normala människor hade kanske tagit av stolen från cykeln då. Men inte jag. Nu sitter den istället där bak som en fin accessoar på en fin cykel.

Aja. Nu är jag på gång med träningen igen i alla fall! Avslutar det här inlägget med en liten motivationsbild från tiden då jag var som mest aktiv på gymmet…

Skolan måste ta vid där hemmen misslyckas!

2017-03-12 21:11:54

Jag har sett att det cirkulerar en text på sociala medier som riktar sig till föräldrar som har sina barn i skolan och vars syfte verkar vara att på ett lite skuldbeläggande sätt påminna föräldrarna om att skolan minsann inte har någon skyldighet eller något ansvar i att uppfostra deras barn, utan att det ska ske i hemmen så att skolan kan fokusera på att lära ut ämneskunskaper.

“Tänk om man kunde sätta upp detta i alla skolor i Sverige”, var det någon som sa. Någon som förmodligen aldrig har öppnat den svenska läroplanen och som förmodligen inte har någon insikt alls i vad som ingår i en lärares uppdrag och dagliga arbete.

Det är alltså i hemmen barnen lär sig att säga goddag. Vilket årtionde var det förresten folk brukade säga goddag till varandra senast? Det är inte 1970 längre liksom. Det är tydligen också i hemmen som barnen ska lära sig att vara hederliga. För er som inte vet hur man är hederlig så är synonymer till detta ord: rakryggad, ärlig, reko, karaktärsfast och renhårig. År 2017 är det alltså föräldrarnas uppgift att se till att ungarna är reko innan de kommer till skolan. Och det är alltså i hemmen som barnen lär sig att inte ljuga, att vara renliga och att vara flitiga? När de kommer till skolan ska det alltså inte finnas en smutsfläck på ungarna, de ska stå rakryggade på led in till klassrummet, säga goddag, sätta sig ned på sin plats och vara flitiga. Bortsett från att det verkar som att texten är skriven för 50 år sedan tycks budskapet alltså vara att barnen ska vara fullfjädrade individer som vet exakt hur man ska bete sig i olika sammanhang och situationer redan när de börjar skolan.

Barnen är för fan 6 år när de börjar skolan! Förutom att lära sig räkna, skriva och läsa ska de utvecklas och växa som människor under sin skoltid. Barnen tillbringar mycket tid av sin uppväxt i skolan och för mig är det en självklarhet att de behöver få med sig mer än bara ämneskunskaper när de sedan ska vidare ut i samhället och i livet. Skolan är barnens andra hem, för vissa barn första hem. Hur skulle vi (som lärare) kunna avsäga oss allt ansvar när det gäller barnens beteende och uppfostran? Många barn får en bra uppfostran hemifrån. Många barn har engagerade och kärleksfulla föräldrar som vill sina barns bästa (men det är inte alltid barnen uppför sig för det). Men alla har inte det. Det finns barn som blir misshandlade av sina föräldrar. Fysiskt och psykiskt. Hur ska vi som lärare kunna förvänta oss att föräldrar lär sina barn vett och etikett, när det finns barn som inte ens får kärlek hemifrån? Skolan måste ta vid där hemmen misslyckas! På vilket sätt hjälper vi barnet som inte får någon kärlek hemifrån och som därmed inte vet hur man ska uppföra sig i olika sammanhang, genom att sätta upp arga lappar i korridorerna som skuldbelägger föräldrarna? Kommer föräldrarna, som uppenbarligen inte tidigare har brytt sig, helt plötsligt att göra det? Nej, jag skulle inte tro det. Föräldrarna behöver inte arga lappar. Barnen behöver kärlek.

Jag säger som Astrid Lindgren: “Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

En tur till Västervik

2017-02-18 18:12:53

Igår åkte jag, mamma och Sofia till Västervik för att hälsa på min bror och hans tjej. De har bott där i flera år och ändå har jag inte lyckats komma dit förrän nu. Men bättre sent än aldrig, och staden överträffade verkligen alla förväntningar (det fanns i för sig inga förväntningar från min sida så det var väl egentligen inte så mycket att överträffa).

Igår kväll var vi ute och promenerade i stan och jag fascinerades av gamla byggnader som den gamla 27-åring jag har blivit. Efter det var vi och åt mat på världens godaste restaurang! Det var verkligen en helhetsupplevelse med god mat, fin miljö och trevlig personal. Jag åt hamburgare med sötpotatispommes, och det var bland det godare jag har ätit. Vi blev så hooked att vi gick dit idag igen och käkade lunch.

Egentligen skulle min andra bror också åkt med till Västervik men han drog sig ur så det blev som sagt bara jag, mamma och Sofia. En trio som alla våra anhöriga är oroliga över att släppa ut på vägarna. Varje gång vi ger oss iväg på något är det någon (lite på skämt) som får ha “jouren” att rycka ut om det skulle visa sig att vi strular till det på något sätt. “Jouren” fick vi införa efter att vi skulle hem från Gekås en gång, då Magnus (Sofias kille) fick åka och möta upp oss och åka bakom oss hela vägen hem eftersom varenda bil vi mötte på vägen blinkade åt oss. Ena studen åkte vi helt utan lysen på bilen och andra med så mycket lysen att vi blända hela trafiken. Vi fick åka av och på motorvägen flera gånger för att komma underfund med vad som var fel på bilen och tillslut gav vi helt enkelt upp och ringde i desperation till Magnus som fick rycka ut sent på kvällen.

Nu sitter vi i bilen på väg hem efter ett lyckat dygn i Västervik. Bortsett från att mamma tvärnitar lite då och då och trycker gasen i botten när det varnas för vägkameror så har bilresan hittills gått ganska smärtfritt…

Lars Winnerbäck på konserthuset i Göteborg

2017-02-08 21:34:54

“Den här låten handlar om att bli stöpta i samma form”, sa Lars Winnerbäck innan han sjöng Vem som helst blues igår kväll i konserthuset i Göteborg. Sedan berättade han att den låten innehåller många minnesbilder men att han särskilt tänker på en. Det var när han satt i korridoren i skolan och en lärare släpade ut en elev från hans klass och sa till honom att han får börja i 7-9. En klass där man inte ville gå. En klass som Winnerbäck beskrev som ett straff snarare än en lösning, två begrepp som många blandar ihop enligt honom. Han berättade att det säkert var jobbigt för läraren och för klassen. Men att han någonstans ändå tror på att vi måste låta människor få vara olika. Han fortsatte med att säga att vi människor genom skolan och samhället blir stöpta i samma form, att vi genom livet tvingas följa en läroplan om hur man ska vara. När han sedan började sjunga låten, som jag har lyssnat på så många gånger innan, fick den helt plötsligt ett annat djup och en ny innebörd:

Jag tänker på han jag tror hette Marcus
Han som hade en V8 i bröstet
Jag minns när dom sa “nu får du skylla dig själv, nu blir det 7-9”
Han sa: “den klassen är mongo”
Sen såg vi nåt försvinna i Marcus
Men vi andra hade ingen plats för nån som låter
Marcus bara grät och grät och vi blev vilka som helst
Och klockorna slog mellan dungar och tegel
Och vi satt där och åt våra järpar och blev vilka som helst
Ensamma, tysta, undrande, vilka som helst

Winnerbäck pratar varken ofta eller mycket under sina spelningar. Men när han väl gör det så säger han oftast något bra. Jag gillar såna människor. Jag tycker dessutom att han har ett oförtjänt rykte om att vara bitter och dyster. En producent och vän till Lasse beskriver honom såhär: “Att Lasse är en av världens roligaste människor kan man inte tro. Han är verkligen “skratta så man får ont i magen killen”.” Och det kan jag verkligen tänka mig. Han har en självdistans till det där “mörka och dystra” och man förstår när han pratar att han har sinne för humor. Sen måste jag erkänna att det kan vara en utmaning att hitta någon låt av honom som har lite fart och fläkt. Det märkte jag i bilen på vägen ner till Göteborg igår om inte annat. Jag, Henke och Sofia skulle höja volymen lite och tagga till inför spelningen, men trots att jag bytte låt många gånger avlöste de lugna låtarna varandra… Det var väl i för sig ingen nyhet för mig men älskar man Lars Winnerbäck kan man tagga till till Lågsäsong eller vilken låt som helst av honom egentligen. Jag minns att Sofia berättade för längesedan om hur hon peppa sig själv på gymmet genom att lyssna på Lasse, så ja, trots att hans musik kanske verkar dyster för många (som inte förstår sig på honom) så kan hans musik verkligen förmedla annat än bara mörka tankar.

Kvällen igår var hur bra som helst. Vi mötte upp pappa och Camilla på Avenyn där vi satt i några timmar innan spelningen och drack vin och åt mat. Jag beställde risotto med skaldjur och på tallriken låg en liten körsbärstomat som såg inbjudande ut. Jag har varit med om tomater som skvätter när man sätter gaffeln i dem innan och jag minns att jag hann tänka tanken att det kanske, kanske skulle kunna ske med just den här tomaten. Sen satte jag gaffeln i den och utlöste världens tomatexplosion. Hela min nya tröja som jag hade på mig kvällen till ära blev full med små tomatfläckar. Det fick jag lösa genom att gå till toaletten och blöta ner den och sitta resten av restaurangbesöket i en blöt tröja.

Själva konserten var nog den bästa jag varit på med Lasse. De tidigare spelningarna jag har varit på har jag oftast haft ståplats, men det var faktiskt skönt att för en gångs skull sitta ner och bara njuta av hans musik. Denna spelningen var mer akustisk och avskalad än de jag varit på tidigare också, och många av låtarna stod han och framförde helt själv på scenen. Det blev en speciell stämning och känsla.

Varför säger man att kvinnor klär sig "utmanande"?

2017-01-20 08:54:23

Varför säger man att en kvinna klär sig utmanande om hon till exempel har kort kjol eller urringat linne? Känns inte det ordvalet ganska passé? Vad är det egentligen man utmanar genom att klä sig så? Män? Normer? Våldtäktsmän? Ödet? Andra avundsjuka kvinnor som det sticker i ögonen på? Jag kan inte förstå att jag själv i alla år använt just det ordet i det sammanhanget, till exempel när jag har beskrivit min egen klädstil. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på vad ordet utmanande faktiskt betyder och att det verkligen inte passar i det sammanhanget. Det har liksom varit ett uttryck som vilket som helst, som jag inte har ifrågasatt förrän nu. Att kalla en klädstil för utmanande är precis som att säga “du får skylla dig själv om du blir våldtagen ifall du tar på dig det där” eller “du får skylla dig själv om andra kvinnor pratar om dig och tittar snett”. Precis som om det skulle vara ens eget fel för att man har valt att ta på sig ett visst klädesplagg. Som om man själv skulle stå till svars för att människor inte kan behärska sig eller bete sig på ett humant sätt på grund av vad en annan människa väljer att ha på sig. Det finns inget utmanande i en klädstil. Det borde åtminstone inte finnas det. Jag tycker inte att problemet ligger hos personen som väljer att klä sig på ett visst sätt, oavsett om det är lättklätt eller ej. Problemet ligger hos människor som inte kan hantera hur andra ser ut eller klär sig, på grund av att de har sina principer, fördomar, är avundsjuka eller inte kan hantera sin sexuella lust. Man ska aldrig behöva ändra sin klädstil för att passa in, bli accepterad eller för att inte bli våldtagen. Man ska fan inte behöva fundera över om det man väljer att ha på sig är ”för utmanande” eller ej. Jag tycker snarare att de som känner sig ”utmanade” på grund av vad någon annan har på sig behöver jobba med sig själva.

27 år

2017-01-19 21:51:45

Igår fyllde jag 27. 27 år. Fan vad gammal jag börjar bli! Jag minns när mamma, för ganska många år sedan, varnade mig för det här. Alltså att livet går skrämmande fort när man blir vuxen. “Det känns inte som att det var längesen ni var små, men helt plötsligt är ni på väg att flytta ut och bli vuxna”. Hon hade rätt. Tyvärr. Även om jag bara är 27 håller jag med om att det känns som att tiden går betydligt fortare ju äldre man blir. Folk som är i 18-20 års åldern verkar dessutom tro att man är någon jävla fossil bara för att man börjar närma sig 30. För ett tag sedan när jag var ute på krogen (yes, det händer att jag befinner mig på sådana ställen, men väldigt sällan och det kanske är lika bra det) frågade en kille mig hur gammal jag var. När jag svarade att jag var 26 (har ju fyllt år sedan dess) sa han “Va? Du ser jävligt bra ut för att vara 26!”. Precis som om 26 skulle vara så gammalt att det är helt otroligt om man fortfarande ser bra ut.

Det finns andra tillfällen då jag också känt att jag är gammal. Som en gång när jag jobbade på den skolan som jag själv gick på när jag var liten. Jag berättade för några barn att jag själv hade gått där, och de kunde inte tro att det var sant. Det var en nyhet som spred sig fort, och jag hörde hur barnen sprang runt till varandra och sa “Hallå, Erica har gått här! Fattar ni hur gammal den här skolan är?”. En annan gång berättade jag för några andra barn på en annan skola att jag var född på 1900-talet. I deras värld existerar bara 2000-talet, så deras reaktion var ungefär lika chockartad.

Samtidigt som jag varken känner mig vuxen eller gammal, måste jag ändå säga att det hänt väldigt mycket med mig som person de senaste 10 åren. Även om jag börjar få någon form av åldersnoja kan jag inte påstå att jag skulle vilja bli yngre igen (problemet ligger väl i att jag känner att det räcker nu, jag behöver inte bli äldre liksom). Jag känner mig som sagt inte vuxen, men jag känner att jag har mognat. Det är nog den största skillnaden på hur jag är idag och hur jag var förr. Och det var faktiskt inte bättre förr, så egentligen är det lite konstigt att man går runt och mår dåligt över att man blir äldre. Hittills har ju det mesta i livet bara blivit bättre med tiden.

Men när man har sina svackor och känner att tiden går alldeles för fort finns det ju trix att ta till för att intala sig själv att man fortfarande är ung. Som till exempel att lära sina barn lite repliker och fraser som stärker ens självförtroende. I samband med att Henke fyllde 30 lärde jag Levi att säga att Henke var “en gammal gubbe” och att jag var “ung och fräsch”. Detta är något som Levi fortfarande kan slänga ut sig helt spontant till mig, haha. Han vet dock inte riktigt vad det betyder. För ett tag sedan när Levi precis hade duschat sa han “Nu är jag ung och fräsch. Som dig mamma!” (han tror att “ung och fräsch” är detsamma som “ren och fräsch”). Haha, stackars mina barn. För övrigt har Levi blivit riktigt bra på att ge komplimanger. Igår när han ville att jag skulle hämta något att dricka till honom sa han det med en ganska otrevlig ton. Då sa jag till honom att han får fråga ordentligt om han vill ha något. Då ändrade han ton helt och hållet och sa “Kan du hämta vatten till mig? Vad fin du är mamma”. Haha. Då är det svårt att inte smälta.

Hur som helst. Jag hade en bra födelsedag igår. På morgonen fick jag frukost på sängen, presenter och sång av Henke och barnen. På kvällen lagade Henke en skaldjursgryta som var jättegod. Henke delade dock inte den uppfattningen och istället för att äta rester från den idag åt han korv och makaroner. Han är inte så förtjust i skaldjur och sånt där, men det var ju gulligt att han gjorde den för min skull (jag äälskar sånt).