“Mamma, varför ligger du på golvet?”

2016-12-19 22:07:59

Idag skulle jag ha lämnat barnen på förskolan vid lunchtid. Årets sista hemtenta släpptes vid den tiden idag och tanken var att jag skulle sitta hemma och plugga på den i några timmar. Så blev det inte. Strax innan jag och barnen skulle gå iväg satte jag mig vid datorn. När jag satte mig ner slog jag i knät i skrivbordet. Jag slog i precis under knät där man har nerver och där man kan kolla av sina reflexer. Det var den värsta änkestöten jag har fått någonsin! Jag skrek av smärta och jag minns att jag hann tänka att “såhär ont borde det inte göra att slå i knät”. Efter det var det som om smärtan steg upp i kroppen och jag kände hur det bara svartna för ögonen. Sen minns jag ingenting, mer än att jag hör Novalies röst som säger “Mamma, varför ligger du på golvet?”. Jag minns inte hur jag låg eller vad som hände. Det kändes som att jag inte kunde styra över min egen kropp och jag kände smärta överallt. Det är svårt att förklara för allting var så diffust. Sen fattade jag ju inte vad som hände eller hade hänt heller så förvirringen var total. När jag började kvickna till lite bröt jag ihop och ringde till Henke. Han åkte hem från jobbet, och så fort han kom hem åkte vi ner till vårdcentralen.

Jag är lite hypokondrisk så när någonting annorlunda händer med min kropp brukar jag alltid tänka det värsta. Det gjorde jag även idag. Min första tanke var att det måste vara något allvarligt fel i min kropp, annars tuppar man ju inte av bara sådär. Visst såg jag ett starkt samband mellan smällen på knät och att jag svimmade, men jag tänkte ändå att det inte bara kunde vara smällen som utlöste att jag ramla ihop och tappade medvetandet. Jag tänkte att det måste ha varit något annat, typ en allvarlig sjukdom i min kropp, som gjorde att jag kunde svimma på grund av en änkestöt. Sen gjorde jag det som man aldrig ska göra. Googla. Oftast leder det bara till att man inser att man är döende och att ens dagar är räknade. Men idag fick googlandet faktiskt, hör och häpna, en positiv verkan! Genom min research hittade jag andra som skrivit om liknande händelser, folk som också svimmat efter att de slagit i knät eller armbågen. Jag har aldrig hört talas om det innan, men det verkar inte vara helt ovanligt att det kan utlösa att man svimmar. Jag läste om en tjej som svimmat flera gånger av den anledningen. För en gångs skull blev jag lugnad av att läsa om andras upplevelser, även om jag kommer att vara livrädd för att slå i knäna hädanefter.

Det jobbigaste med hela situationen var att jag var ensam hemma med barnen. Jag har tidigare tänkt tanken av vad som skulle hända om jag helt plötsligt skulle tuppa av här hemma. Vad skulle barnen göra? Tänk om jag tuppar av på morgonen och ligger medvetslös eller död fram tills det att Henke kommer hem från jobbet på eftermiddagen. Jag tror de flesta småbarnsföräldrar någon gång funderar i såna banor (eller också är jag en extremt sällsynt och orolig förälder). Jag har ingen aning om hur länge jag låg där på golvet men jag tror att det bara handlade om sekunder eller i värsta fall minuter. Idag vaknade jag av att Novalie försökte få kontakt med mig, men vad händer om man inte vaknar? Dagens svimning blev en liten påminnelse om att saker och ting faktiskt kan hända, och nu under eftermiddagen utbildade jag Novalie i vad hon ska göra om det skulle uppstå en liknande situation igen och hon till exempel behöver kontakta Henke. Hon visste inte sedan tidigare hur man ringer samtal från telefonen, men det har jag lärt henne idag.

Jag har varit väldigt chockad och skärrad under dagen. Jag har aldrig svimmat förut så den upplevelsen var helt ny för mig, därav kanske det kändes extra läskigt. Men jag förstod ganska snabbt att det inte handlade om något allvarligt och att det helt enkelt inte var någon unik eller farlig anledning att svimma av, så jag har inte behövt gå omkring och vara orolig. Jag slog dock i huvudet och sträckte nacken när jag föll, och den smärtan gör sig fortfarande påmind… Besöket på vårdcentralen resulterade inte i speciellt mycket. Sköterskan som jag träffade tog mitt blodtryck, som visade sig vara lågt. Vilket inte är onormalt men en anledning till att jag kanske är en person som har lättare än andra för att svimma (trots att jag visserligen inte har gjort det tidigare). Hur som helst. Jag är glad att det inte blev värre än det blev, och nästan tacksam att jag har fått känna på hur det är att svimma. Då kanske det inte blir lika dramatiskt nästa gång (om det nu blir någon)...