Nyfriserad

2016-09-21 17:35:31

Jag har gått till samma frisör i många år och vägrat byta eftersom jag alltid blivit så nöjd hos henne. Dessutom har jag gjort misstaget att gå till andra frisörer vid ett par tillfällen och det har aldrig slutat bra, vilket också bidragit till att jag känt att jag aldrig vill gå till någon annan än henne. Men för ett tag sedan meddelade hon mig om att hon inte längre jobbade som frisör, och då var jag illa tvungen att hitta någon ny.

Jag har varit hos två olika frisörer här i Alingsås sen dess (tidigare åkte jag till Göteborg och senare även till Lödöse då min tidigare frisör bytte till en salong där), och efter den senaste gången kände jag verkligen att jag hittade rätt! Hon var noggrann, tog den tid som behövdes och resultatet blev väldigt bra! Sen är det skönt att slippa åka land och rike runt också bara för ett frisörbesök.

Såhär fin är jag i håret nu! Jag gillar verkligen färgen. Jag vill att håret ska bli så kallt i färgen som det bara går utan att slå över till blått/lila, och det lyckades frisören som jag besökte nu senast verkligen med!

"Stämmer föräldrarna - för bebisbilder på Facebook"

2016-09-18 17:38:21

“Stämmer föräldrarna - för bebisbilder på Facebook”. Så lyder en tidningsrubrik till en artikel som publicerades för ett par dagar sedan och som handlar om en 18-årig tjej från Österrike som har stämt sina föräldrar för att de under flera år lagt upp intima bebisbilder på henne utan tillåtelse. Jag vet inga mer detaljer i det fallet och jag undrar hur det kan gå så långt att man stämmer sina egna föräldrar. Men jag tycker i alla fall att det är bra att ämnet tas upp.

I dagens samhälle är det många föräldrar som väljer att publicera bilder på sina barn dagligen. Från första stund på BB och sedan varje dag under barnens första år i livet. De små stackarna på bilderna har ingen aning om att de exponeras för hela världen och har ingenting att säga till om heller. Hur många finns det inte som “mammabloggar” och som dokumenterar varje steg som barnen tar? Hur medvetna är 2- och 3-åringar om att allt de gör är fritt fram för vem som helst att titta på? De ler när mamma tar ett kort, men har de någon aning om att kortet inte stannar i mammas mobil utan finns tillgängligt för i stort sett vem som helst? Och om man skulle förklara för en 3-åring, att kortet ligger ute på internet och att vem som helst kan se det, skulle det då förstå innebörden?

Och till det där med intima bilder på barnen. När man lägger ut bilder på sina barn i sociala medier borde man tänka lite som man tänker när man lägger ut bilder på sig själv. Vill jag att någon lägger ut en bild på mig när jag sitter och skiter? Eller vill jag att någon lägger ut en bild på mig när jag har somnat i baksätet i bilen och sitter och dreglar med öppen mun? Nej, då vill troligtvis inte din 3-åring det heller. Barn är inte någon ägodel. Barn är människor med känslor och integritet precis som vi vuxna.

När vi var på Gotland för ett par år sedan fick jag ett riktigt uppvaknande när det gäller att respektera barnens integritet på sociala medier. Min syster och hennes familj var ute och åkte bil, medan jag och delar av min familj och släkt satt på altanen vid vårt hus. Någon i sällskapet uppmärksammade en bild som min syster la upp på Instagram, där min systerdotter Ottilia då 4 år satt och sov i baksätet. Alla tog fram bilden på sin telefon, satt och tittade på den och pratade om att hon var gullig. När min syster och hennes familj sedan kom tillbaka till huset var det någon av oss som sa “Har du sovit i bilen Ottilia?” och visade bilden för henne. Man såg på hela henne hur hon skämdes. “Det är inte jag”, sa hon och gick därifrån. Där och då insåg jag hur lite respekt vi har för barnen ibland, när det gäller att lägga ut bilder på dem utan att vi ens har frågat om lov. Bara för att vi vuxna tycker att det är gulligt när ett barn sitter och sover i baksätet i bilen är det inte säkert att barnet själv tycker det. Och dessutom har barnet i många fall ingen aning om att bilden ligger där, tillgänglig för alla.

Jag tycker inte att det är fel att lägga ut bilder på sina barn någon gång ibland. Men jag tycker att man bör reflektera över vilka bilder man lägger ut och i vilken utsträckning.

Nolbygårds ekobageri och kafé

2016-09-15 18:05:27

Idag har vi varit på Nolbygårds ekobageri och kafé här i Alingsås. Vi brukar inte gå på kafé så ofta med tanke på att vi har två vildingar i familjen. Och då syftar jag inte på mig och Henke (även om man lätt skulle kunna tro det) utan på våra två små busfrön till barn. Det händer dock i mellan åt men då krävs det planering och att man från början är inställd på att det kommer bli ett rent helvete. Men det finns ju vissa ställen som är bättre och mer barnanpassade än andra, och Nolbygårds kafé är precis ett sånt ställe! Själva kaféet är en stor gammal villa och man kan sitta utomhus då det också finns en stor trädgård. Där finns det massa för barnen att upptäcka och hitta på, bland annat bilar som barnen kan köra runt med, en rutschkana och ett gammalt (riktigt) tåg som barnen kan gå in och leka i.

Även om vi fick tid till att sitta ner och dricka kaffe medan barnen lekte, kunde vi inte lämna dem helt åt ödet utan behövde såklart gå in i mellan åt och till exempel hjälpa till att lösa konflikter (och själva vara med och leka). Idag när vi var där kastade Novalie sitt sugrör på marken när hon hade druckit upp sin festis. Ingen stor grej kanske, men jag vill i alla fall lära mina barn att man inte kastar skräp på marken. Jag sa till Novalie att hon skulle ta upp det men hon struntade i vad jag sa och sprang iväg med sitt lilla busiga leende på läpparna. När barnen inte lyssnar är det lätt att brusa upp eller ta till hot, och min första spontana tanke på vad jag skulle säga var “Ta upp sugröret nu, annars åker vi hem!”. Men det är ingen långsiktig lösning (och låter inte speciellt trevligt heller). Då tar hon bara upp sugröret för att hon inte vill åka hem, och inte för att hon förstår varför hon inte ska kasta skräp på marken. Hon lär sig med andra ord ingenting av det. Så jag gick i fatt Novalie istället och frågade henne vad hon tror att de som jobbar på kaféet tycker om att hon slänger skräp på marken. “De tycker nog att det blir stökigt och inte ser så fint ut”, sa hon då. “Varför kastade du det på marken då?” frågade jag. “För att det inte fanns någon papperskorg”, svarade hon då. Genom att vi pratade med varandra fick jag en förståelse för varför hon gjorde så (det fanns ju faktiskt ingen papperskorg) och samtidigt fick hon reflektera över konsekvenserna av sitt handlande. När vi hade pratat färdigt gick Novalie med en gång och tog upp sitt sugrör och la det på bordet där vi satt.

Jag har kämpat mycket med konflikthantering med barnen. Försökt få bort den negativa tonen som man ibland har som förälder. Ibland lyckas man bra och känner att allt slit med att kommunicera istället för att ta till tråkiga och kortsiktiga lösningar som till exempel hot ger resultat. Ibland går det inte lika bra och man skriker “HÅLLKÄFTEN” till sina barn så högt att hela grannskapet och fler därtill hör (det hände en gång för ganska längesedan när Levi hade skrikit konstant i flera timmar och jag försökt vända ut och in på mig själv för att få honom nöjd men helt utan resultat).

Hur som helst. Fikan idag var mysig. Man får passa på att njuta av sensommarvärmen. När vi hade fikat klart spelade vi lite krocket, sedan gick vi in i tåget och jag läste högt för barnen i en mysig liten läshörna som finns där inne.

"Alla som tycker att Erica är en hora räcker upp handen"

2016-09-13 17:53:35

Just nu utbildar jag mig till lärare. Ibland tvivlar jag på mitt yrkesval. Jag vet att jag har en stor roll att axla och ibland funderar jag på varför jag inte valde ett yrke som är enklare att utföra. Som inte kräver så mycket tanke, planering och personligt engagemang.

När jag började högstadiet var jag ovetandes om att jag under flera år framöver skulle behöva utstå kränkande kommentarer, ryktesspridningar och andra påhopp. Jag har aldrig varit i behov av att ta mycket plats, att hävda mig eller på något sätt skapa drama omkring mig. Jag har alltid varit lugn, blyg och tillbakadragen. När jag började högstadiet hade jag inga som helst ambitioner till att stå i händelsernas centrum. Ändå var det precis där jag hamnade. På grund av mitt utseende. På grund av att äldre elever på skolan såg mig som ett lämpligt byte att ge sig på. Varför vet jag egentligen inte. Det kan ha varit slumpen, då det uppenbarligen finns ett behov hos människor i den åldern att bara få ge sig på någon, vem som helst. Det kan också ha handlat om att folk helt enkelt störde sig på mig. De tyckte kanske att jag sminkade mig fult och klädde mig fult. För det gjorde jag faktiskt. Men det ska aldrig få vara en anledning till att bli påhoppad och utsatt för kränkande kommentarer. Eller också kan det ha handlat om avundsjuka. När jag började i sjuan minns jag att det var en tjej i nian som sa ”Du är väldigt söt för att bara gå i sjuan”. Väldigt konstig komplimang för övrigt, men på något sätt bekräftar det mina tankar om att en del elaka kommentarer grundade sig i just avundsjuka.

Det var mest tjejer som var elaka, men det fanns en del killar som också helt oprovocerat slängde ur sig kommentarer. Jag hade bland annat en personlig vendetta med en kille i min klass som jag nästan bråkade med dagligen. Vi hade någon slags hatkärlek till varandra men den historien hör egentligen inte hit. Det fanns en annan kille i klassen också. Jag minns ett tillfälle då vi hade lektion och den här killen reste sig upp inför hela klassen och sa ”Alla som tycker att Erica är en hora räcker upp handen”. Det blev helt tyst i klassrummet. Han som sa det och en kille till räckte upp sina händer. Läraren gjorde ingenting. Sedan fortsatte undervisningen som om ingenting hade hänt.

Jag gick bara på den skolan i ett år. Sedan bytte jag till en privatskola i hopp om att komma ifrån all den där skiten. Men det gjorde jag självklart inte. Kom ifrån skiten alltså. Den nya skolan var visserligen bättre men eleverna som gick där var av samma skrot och korn som de som gick på min gamla skola. Det hann inte ens gå en vecka på den nya skolan innan jag fick ett festligt rykte om att jag var trång. Inte i hjärnan eller så alltså, utan ”där nere”. Nu när jag tänker tillbaka på det är det det sjukaste jag har varit med om. Under sommarlovet innan jag började på den nya skolan träffade jag en kille, som gick på den skolan som jag skulle börja i. Vi hade aldrig sex, men han var den första killen som någonsin tog på mig, och ja, det resulterade i att han spred detaljer om mitt underliv till hela skolan. Jag fick reda på detta när jag satt tillsammans med några klasskompisar i ett uppehållsrum. Det var en frispråkig tjej i klassen som helt öppet, framför flera andra, sa något i stil med ”Erica, har du hört att alla går runt och pratar om att du är trång?”. Just där och då ville jag bara sjunka igenom jorden. Jag mådde så dåligt och skämdes så mycket. Jag var 14 år och som många andra tjejer i den åldern var jag osäker på mig själv och på min kropp. Jag visste att jag ”var trång” men jag visste inte att det var fullkomligt normalt. Jag som ville komma ifrån alla elakheter på min gamla skola fick sämsta tänkbara starten på den nya. Jag minns att min mamma märkte att jag mådde dåligt när jag kom hem från skolan den dagen, och efter mycket tjat från hennes sida berättade jag vad som hade hänt. Detta var ingen nyhet som la sig efter ett par dagar, utan jag fick höra det där dagligen under en väldigt lång tid. Killarna i klassen satt och flinade mot mig under lektionerna och höll upp sitt lillfinger mot mig (i syfte att visa att jag bara kunde få in ett lillfinger i mitt underliv, eller något sånt sjukt). När jag gick på bussen en gång sa en kille ”trångo” när jag gick förbi. Honom gick jag för övrigt fram till och lappade till med en rak höger.

Det som jag nämnt ovan är bara en bråkdel av vad jag fick utstå under högstadiet och gymnasiet. Ibland när jag tänker tillbaka på den tiden kan jag inte förstå hur jag orkade stå upp för mig själv. Hur jag orkade gå till skolan och höra den där skiten varje dag. ”Hon har en stor styrka inombords”. Så beskrev mamma mig i en text som hon skrev för flera år sedan. Och på något konstigt sätt så har jag alltid haft det. Jag har aldrig tagit någon skit. Visst har jag varit ledsen och mått dåligt, men jag har alltid stått upp för mig själv. Jag har satt ner foten när jag har blivit orättvist behandlad.

Jag tänker på alla de som dagligen får utstå mobbning och utanförskap. Även om jag på ett sätt var utsatt så hade jag alltid människor runt omkring mig som brydde sig. Jag hade mina vänner och min familj. Det hände att någon på skolan som jag inte kände kom fram och gav mig en kram eller sa några värmande ord. Jag var aldrig ensam. Dessutom hade jag den där inre styrkan som gjorde att jag aldrig riktigt tog åt mig. Jag lät aldrig de elaka vinna. Jag ändrade mig aldrig för någon annans skull. Jag körde mitt race trots att många markerade tydligt att jag inte dög som jag var. Men jag tänker som sagt på de som inte har någon. Som får bära all skit som de utsätts för helt själva. Som, liksom jag, inte fick/får stöttning av en enda lärare. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför den där läraren som jag hade när jag gick i sjuan inte reagerade när min klasskompis startade sin lilla handuppräckning. Som jag ser det idag var det ett grovt tjänstefel och såna människor ska inte överhuvudtaget få arbeta som lärare. Under mina tre år på högstadiet och två år på gymnasiet ”såg” inte en enda lärare vad som pågick. Och det skrämmer mig, när jag tänker på det.

Just nu utbildar jag mig till lärare. Ibland tvivlar jag som sagt på mitt yrkesval. Men så påminns jag om att jag faktiskt kommer få chansen att göra skillnad. Jag säger inte att det kommer att bli enkelt eller att jag kommer att se allt som sker mellan elever. Men jag kommer garanterat inte blunda för någonting. För mig kommer det att råda nolltolerans mot mobbning och kränkande kommentarer (vilket borde vara en självklarhet för alla lärare). Jag kommer att lägga ner min själ och mitt hjärta i mitt arbete och jag kommer göra allt för att mina framtida elever inte ska växa upp och bli såna som startar kränkande handuppräckningar i klassrummet.

Besök på Alingsås Kulturhus

2016-09-07 18:10:45

Efter att jag hämtade barnen på förskolan idag åkte vi in till stan en sväng. Barnen älskar att åka buss, det spelar liksom ingen roll vart vi åker, så vi åkte bara iväg utan något mål. Det slutade med att vi hamnade på biblioteket och senare även museet. Ni som känner mig vet att jag aldrig någonsin tidigare satt min fot på ett museum frivilligt. Det har varit i samband med klassbesök och sådär, men jag har aldrig riktigt varit intresserad.

Nu är det däremot nya tider! Jag tror att jag håller på att bli lite yrkesskadad. Eller ja, nu har jag ju inget yrke ännu, men jag syftar på det yrket jag är på väg emot (lärare). Jag läser SO just nu och har helt plötsligt börjat intressera mig för historia och sån skit. Jag vet, det låter helt osannolikt, men så är det. Jag tycker att det är jätte spännande att fördjupa mig i Alingsås historia, och jag känner att det arbetet som jag håller på med just nu fört mig och Alingsås lite närmre varandra. Jag har tyckt bra om Alingsås ända sedan jag flyttade hit, men jag har aldrig riktigt känt att det är min stad. Alltid när någon frågar vart jag bor och jag svarar “Alingsås”, är jag rätt snabb med att tala om att jag fan inte är här ifrån i alla fall. Det går an att bo här men jag är minsann fortfarande göteborgare. Men nu slår mitt hjärta, på något märkligt sätt, helt plötsligt lite hårdare för Alingsås än vad det gjorde tidigare. Kanske är det mitt nyvunna intresse för stadens historia eller också har jag fallit mer och mer med tiden… Jag tycker hur som helst att Alingsås är väldigt fint och mysigt och jag kan inte direkt tänka mig att bo någon annanstans.