“Mamma, varför ligger du på golvet?”

2016-12-19 22:07:59

Idag skulle jag ha lämnat barnen på förskolan vid lunchtid. Årets sista hemtenta släpptes vid den tiden idag och tanken var att jag skulle sitta hemma och plugga på den i några timmar. Så blev det inte. Strax innan jag och barnen skulle gå iväg satte jag mig vid datorn. När jag satte mig ner slog jag i knät i skrivbordet. Jag slog i precis under knät där man har nerver och där man kan kolla av sina reflexer. Det var den värsta änkestöten jag har fått någonsin! Jag skrek av smärta och jag minns att jag hann tänka att “såhär ont borde det inte göra att slå i knät”. Efter det var det som om smärtan steg upp i kroppen och jag kände hur det bara svartna för ögonen. Sen minns jag ingenting, mer än att jag hör Novalies röst som säger “Mamma, varför ligger du på golvet?”. Jag minns inte hur jag låg eller vad som hände. Det kändes som att jag inte kunde styra över min egen kropp och jag kände smärta överallt. Det är svårt att förklara för allting var så diffust. Sen fattade jag ju inte vad som hände eller hade hänt heller så förvirringen var total. När jag började kvickna till lite bröt jag ihop och ringde till Henke. Han åkte hem från jobbet, och så fort han kom hem åkte vi ner till vårdcentralen.

Jag är lite hypokondrisk så när någonting annorlunda händer med min kropp brukar jag alltid tänka det värsta. Det gjorde jag även idag. Min första tanke var att det måste vara något allvarligt fel i min kropp, annars tuppar man ju inte av bara sådär. Visst såg jag ett starkt samband mellan smällen på knät och att jag svimmade, men jag tänkte ändå att det inte bara kunde vara smällen som utlöste att jag ramla ihop och tappade medvetandet. Jag tänkte att det måste ha varit något annat, typ en allvarlig sjukdom i min kropp, som gjorde att jag kunde svimma på grund av en änkestöt. Sen gjorde jag det som man aldrig ska göra. Googla. Oftast leder det bara till att man inser att man är döende och att ens dagar är räknade. Men idag fick googlandet faktiskt, hör och häpna, en positiv verkan! Genom min research hittade jag andra som skrivit om liknande händelser, folk som också svimmat efter att de slagit i knät eller armbågen. Jag har aldrig hört talas om det innan, men det verkar inte vara helt ovanligt att det kan utlösa att man svimmar. Jag läste om en tjej som svimmat flera gånger av den anledningen. För en gångs skull blev jag lugnad av att läsa om andras upplevelser, även om jag kommer att vara livrädd för att slå i knäna hädanefter.

Det jobbigaste med hela situationen var att jag var ensam hemma med barnen. Jag har tidigare tänkt tanken av vad som skulle hända om jag helt plötsligt skulle tuppa av här hemma. Vad skulle barnen göra? Tänk om jag tuppar av på morgonen och ligger medvetslös eller död fram tills det att Henke kommer hem från jobbet på eftermiddagen. Jag tror de flesta småbarnsföräldrar någon gång funderar i såna banor (eller också är jag en extremt sällsynt och orolig förälder). Jag har ingen aning om hur länge jag låg där på golvet men jag tror att det bara handlade om sekunder eller i värsta fall minuter. Idag vaknade jag av att Novalie försökte få kontakt med mig, men vad händer om man inte vaknar? Dagens svimning blev en liten påminnelse om att saker och ting faktiskt kan hända, och nu under eftermiddagen utbildade jag Novalie i vad hon ska göra om det skulle uppstå en liknande situation igen och hon till exempel behöver kontakta Henke. Hon visste inte sedan tidigare hur man ringer samtal från telefonen, men det har jag lärt henne idag.

Jag har varit väldigt chockad och skärrad under dagen. Jag har aldrig svimmat förut så den upplevelsen var helt ny för mig, därav kanske det kändes extra läskigt. Men jag förstod ganska snabbt att det inte handlade om något allvarligt och att det helt enkelt inte var någon unik eller farlig anledning att svimma av, så jag har inte behövt gå omkring och vara orolig. Jag slog dock i huvudet och sträckte nacken när jag föll, och den smärtan gör sig fortfarande påmind… Besöket på vårdcentralen resulterade inte i speciellt mycket. Sköterskan som jag träffade tog mitt blodtryck, som visade sig vara lågt. Vilket inte är onormalt men en anledning till att jag kanske är en person som har lättare än andra för att svimma (trots att jag visserligen inte har gjort det tidigare). Hur som helst. Jag är glad att det inte blev värre än det blev, och nästan tacksam att jag har fått känna på hur det är att svimma. Då kanske det inte blir lika dramatiskt nästa gång (om det nu blir någon)...

Levi 3 år

2016-10-11 09:39:36

I lördags fyllde Levi 3 år och det firade vi med kalas (och fullbordat kaos) hela helgen. Levi är inte som alla andra 3-åringar. När jag för ett tag sedan frågade honom vad han ville ha i present svarade han “en säckpipa” och när jag undrade vad han ville äta till frukost på sin födelsedag sa han efter en stunds tänkande “en frukt”. Stackarn fick tyvärr ingen säckpipa men han fick andra presenter istället, och så fick han frukt och bär till frukost, som vi överraskade honom med i lördags morse.

Vi hade kalas och gäster både i lördags och i söndags och om jag ska vara ärlig är jag förvånad över att vi inte har blivit vräkta ännu. När barnen och deras kusiner (alla i åldrarna 1-6 år) kommer samman når ljudnivån helt nya höjder. Men barnen hade i alla fall kul (hoppas jag) och det är väl det viktigaste. När gästerna hade åkt hem i lördags stannade min syster och hennes barn kvar en stund. Då släckte vi ner hela lägenheten och lekte “mörker-kurragömma”. Vi vuxna hade nog lika roligt som barnen. Om ni inte har lekt kurragömma med små barn, gör det! Det är alltid lika roligt när de inte hittar en och helt förvirrade springer förbi en trots att man gömmer sig på de mest uppenbara ställena. Efter kurragömmaleken hann vi med dansstopp också, och barnen dansade och hoppade sig svettiga till Marcus och Matinus hitlåt Elektrisk.

Det har varit en intensiv helg helt enkelt, men trots hög ljudnivå och lite smått kaos i mellan åt så hoppas jag att Levi är nöjd med sin födelsedag. Imorse var det en stolt 3-åring som tog sin nya sparkcykel till förskolan (men som dock behöver finslipa tekniken på “sparkandet” lite), och där har han också blivit firad idag.

Närområdesstudier i Alingsås

2016-10-04 18:08:23

De senaste veckorna har jag ägnat mycket av min tid åt en hemsida som är en examination i den SO-kurs som jag läser just nu på högskolan. Förra veckan blev den klar, och för en gångs skull tänkte jag dela med mig av något skolarbete här. Hemsidan handlar om hur man som lärare kan arbeta med närområdesstudier i Alingsås (det vill säga hur man kan använda platser, byggnader och naturen i SO-ämnena).

För ett tag sedan skrev jag att jag och barnen besökte museet här i Alingsås, och detta arbete var en av anledningarna till att vi hamnade där. Jag var också inne i stan för att fotografera olika platser och byggnader, och som jag också skrivit tidigare har jag verkligen börjat intressera mig för historia och för staden jag bor i på ett annat sätt än vad jag gjort tidigare. Om ni är intresserade av att se vad jag gör i skolan eller bara om att läsa lite om Alingsås, så kika gärna in på min sida!

Länk till sidan!

(Hemsidan ser bäst ut på dator men fungerar helt okej på mobilen också!)

Nyfriserad

2016-09-21 17:35:31

Jag har gått till samma frisör i många år och vägrat byta eftersom jag alltid blivit så nöjd hos henne. Dessutom har jag gjort misstaget att gå till andra frisörer vid ett par tillfällen och det har aldrig slutat bra, vilket också bidragit till att jag känt att jag aldrig vill gå till någon annan än henne. Men för ett tag sedan meddelade hon mig om att hon inte längre jobbade som frisör, och då var jag illa tvungen att hitta någon ny.

Jag har varit hos två olika frisörer här i Alingsås sen dess (tidigare åkte jag till Göteborg och senare även till Lödöse då min tidigare frisör bytte till en salong där), och efter den senaste gången kände jag verkligen att jag hittade rätt! Hon var noggrann, tog den tid som behövdes och resultatet blev väldigt bra! Sen är det skönt att slippa åka land och rike runt också bara för ett frisörbesök.

Såhär fin är jag i håret nu! Jag gillar verkligen färgen. Jag vill att håret ska bli så kallt i färgen som det bara går utan att slå över till blått/lila, och det lyckades frisören som jag besökte nu senast verkligen med!

"Stämmer föräldrarna - för bebisbilder på Facebook"

2016-09-18 17:38:21

“Stämmer föräldrarna - för bebisbilder på Facebook”. Så lyder en tidningsrubrik till en artikel som publicerades för ett par dagar sedan och som handlar om en 18-årig tjej från Österrike som har stämt sina föräldrar för att de under flera år lagt upp intima bebisbilder på henne utan tillåtelse. Jag vet inga mer detaljer i det fallet och jag undrar hur det kan gå så långt att man stämmer sina egna föräldrar. Men jag tycker i alla fall att det är bra att ämnet tas upp.

I dagens samhälle är det många föräldrar som väljer att publicera bilder på sina barn dagligen. Från första stund på BB och sedan varje dag under barnens första år i livet. De små stackarna på bilderna har ingen aning om att de exponeras för hela världen och har ingenting att säga till om heller. Hur många finns det inte som “mammabloggar” och som dokumenterar varje steg som barnen tar? Hur medvetna är 2- och 3-åringar om att allt de gör är fritt fram för vem som helst att titta på? De ler när mamma tar ett kort, men har de någon aning om att kortet inte stannar i mammas mobil utan finns tillgängligt för i stort sett vem som helst? Och om man skulle förklara för en 3-åring, att kortet ligger ute på internet och att vem som helst kan se det, skulle det då förstå innebörden?

Och till det där med intima bilder på barnen. När man lägger ut bilder på sina barn i sociala medier borde man tänka lite som man tänker när man lägger ut bilder på sig själv. Vill jag att någon lägger ut en bild på mig när jag sitter och skiter? Eller vill jag att någon lägger ut en bild på mig när jag har somnat i baksätet i bilen och sitter och dreglar med öppen mun? Nej, då vill troligtvis inte din 3-åring det heller. Barn är inte någon ägodel. Barn är människor med känslor och integritet precis som vi vuxna.

När vi var på Gotland för ett par år sedan fick jag ett riktigt uppvaknande när det gäller att respektera barnens integritet på sociala medier. Min syster och hennes familj var ute och åkte bil, medan jag och delar av min familj och släkt satt på altanen vid vårt hus. Någon i sällskapet uppmärksammade en bild som min syster la upp på Instagram, där min systerdotter Ottilia då 4 år satt och sov i baksätet. Alla tog fram bilden på sin telefon, satt och tittade på den och pratade om att hon var gullig. När min syster och hennes familj sedan kom tillbaka till huset var det någon av oss som sa “Har du sovit i bilen Ottilia?” och visade bilden för henne. Man såg på hela henne hur hon skämdes. “Det är inte jag”, sa hon och gick därifrån. Där och då insåg jag hur lite respekt vi har för barnen ibland, när det gäller att lägga ut bilder på dem utan att vi ens har frågat om lov. Bara för att vi vuxna tycker att det är gulligt när ett barn sitter och sover i baksätet i bilen är det inte säkert att barnet själv tycker det. Och dessutom har barnet i många fall ingen aning om att bilden ligger där, tillgänglig för alla.

Jag tycker inte att det är fel att lägga ut bilder på sina barn någon gång ibland. Men jag tycker att man bör reflektera över vilka bilder man lägger ut och i vilken utsträckning.

Nolbygårds ekobageri och kafé

2016-09-15 18:05:27

Idag har vi varit på Nolbygårds ekobageri och kafé här i Alingsås. Vi brukar inte gå på kafé så ofta med tanke på att vi har två vildingar i familjen. Och då syftar jag inte på mig och Henke (även om man lätt skulle kunna tro det) utan på våra två små busfrön till barn. Det händer dock i mellan åt men då krävs det planering och att man från början är inställd på att det kommer bli ett rent helvete. Men det finns ju vissa ställen som är bättre och mer barnanpassade än andra, och Nolbygårds kafé är precis ett sånt ställe! Själva kaféet är en stor gammal villa och man kan sitta utomhus då det också finns en stor trädgård. Där finns det massa för barnen att upptäcka och hitta på, bland annat bilar som barnen kan köra runt med, en rutschkana och ett gammalt (riktigt) tåg som barnen kan gå in och leka i.

Även om vi fick tid till att sitta ner och dricka kaffe medan barnen lekte, kunde vi inte lämna dem helt åt ödet utan behövde såklart gå in i mellan åt och till exempel hjälpa till att lösa konflikter (och själva vara med och leka). Idag när vi var där kastade Novalie sitt sugrör på marken när hon hade druckit upp sin festis. Ingen stor grej kanske, men jag vill i alla fall lära mina barn att man inte kastar skräp på marken. Jag sa till Novalie att hon skulle ta upp det men hon struntade i vad jag sa och sprang iväg med sitt lilla busiga leende på läpparna. När barnen inte lyssnar är det lätt att brusa upp eller ta till hot, och min första spontana tanke på vad jag skulle säga var “Ta upp sugröret nu, annars åker vi hem!”. Men det är ingen långsiktig lösning (och låter inte speciellt trevligt heller). Då tar hon bara upp sugröret för att hon inte vill åka hem, och inte för att hon förstår varför hon inte ska kasta skräp på marken. Hon lär sig med andra ord ingenting av det. Så jag gick i fatt Novalie istället och frågade henne vad hon tror att de som jobbar på kaféet tycker om att hon slänger skräp på marken. “De tycker nog att det blir stökigt och inte ser så fint ut”, sa hon då. “Varför kastade du det på marken då?” frågade jag. “För att det inte fanns någon papperskorg”, svarade hon då. Genom att vi pratade med varandra fick jag en förståelse för varför hon gjorde så (det fanns ju faktiskt ingen papperskorg) och samtidigt fick hon reflektera över konsekvenserna av sitt handlande. När vi hade pratat färdigt gick Novalie med en gång och tog upp sitt sugrör och la det på bordet där vi satt.

Jag har kämpat mycket med konflikthantering med barnen. Försökt få bort den negativa tonen som man ibland har som förälder. Ibland lyckas man bra och känner att allt slit med att kommunicera istället för att ta till tråkiga och kortsiktiga lösningar som till exempel hot ger resultat. Ibland går det inte lika bra och man skriker “HÅLLKÄFTEN” till sina barn så högt att hela grannskapet och fler därtill hör (det hände en gång för ganska längesedan när Levi hade skrikit konstant i flera timmar och jag försökt vända ut och in på mig själv för att få honom nöjd men helt utan resultat).

Hur som helst. Fikan idag var mysig. Man får passa på att njuta av sensommarvärmen. När vi hade fikat klart spelade vi lite krocket, sedan gick vi in i tåget och jag läste högt för barnen i en mysig liten läshörna som finns där inne.

"Alla som tycker att Erica är en hora räcker upp handen"

2016-09-13 17:53:35

Just nu utbildar jag mig till lärare. Ibland tvivlar jag på mitt yrkesval. Jag vet att jag har en stor roll att axla och ibland funderar jag på varför jag inte valde ett yrke som är enklare att utföra. Som inte kräver så mycket tanke, planering och personligt engagemang.

När jag började högstadiet var jag ovetandes om att jag under flera år framöver skulle behöva utstå kränkande kommentarer, ryktesspridningar och andra påhopp. Jag har aldrig varit i behov av att ta mycket plats, att hävda mig eller på något sätt skapa drama omkring mig. Jag har alltid varit lugn, blyg och tillbakadragen. När jag började högstadiet hade jag inga som helst ambitioner till att stå i händelsernas centrum. Ändå var det precis där jag hamnade. På grund av mitt utseende. På grund av att äldre elever på skolan såg mig som ett lämpligt byte att ge sig på. Varför vet jag egentligen inte. Det kan ha varit slumpen, då det uppenbarligen finns ett behov hos människor i den åldern att bara få ge sig på någon, vem som helst. Det kan också ha handlat om att folk helt enkelt störde sig på mig. De tyckte kanske att jag sminkade mig fult och klädde mig fult. För det gjorde jag faktiskt. Men det ska aldrig få vara en anledning till att bli påhoppad och utsatt för kränkande kommentarer. Eller också kan det ha handlat om avundsjuka. När jag började i sjuan minns jag att det var en tjej i nian som sa ”Du är väldigt söt för att bara gå i sjuan”. Väldigt konstig komplimang för övrigt, men på något sätt bekräftar det mina tankar om att en del elaka kommentarer grundade sig i just avundsjuka.

Det var mest tjejer som var elaka, men det fanns en del killar som också helt oprovocerat slängde ur sig kommentarer. Jag hade bland annat en personlig vendetta med en kille i min klass som jag nästan bråkade med dagligen. Vi hade någon slags hatkärlek till varandra men den historien hör egentligen inte hit. Det fanns en annan kille i klassen också. Jag minns ett tillfälle då vi hade lektion och den här killen reste sig upp inför hela klassen och sa ”Alla som tycker att Erica är en hora räcker upp handen”. Det blev helt tyst i klassrummet. Han som sa det och en kille till räckte upp sina händer. Läraren gjorde ingenting. Sedan fortsatte undervisningen som om ingenting hade hänt.

Jag gick bara på den skolan i ett år. Sedan bytte jag till en privatskola i hopp om att komma ifrån all den där skiten. Men det gjorde jag självklart inte. Kom ifrån skiten alltså. Den nya skolan var visserligen bättre men eleverna som gick där var av samma skrot och korn som de som gick på min gamla skola. Det hann inte ens gå en vecka på den nya skolan innan jag fick ett festligt rykte om att jag var trång. Inte i hjärnan eller så alltså, utan ”där nere”. Nu när jag tänker tillbaka på det är det det sjukaste jag har varit med om. Under sommarlovet innan jag började på den nya skolan träffade jag en kille, som gick på den skolan som jag skulle börja i. Vi hade aldrig sex, men han var den första killen som någonsin tog på mig, och ja, det resulterade i att han spred detaljer om mitt underliv till hela skolan. Jag fick reda på detta när jag satt tillsammans med några klasskompisar i ett uppehållsrum. Det var en frispråkig tjej i klassen som helt öppet, framför flera andra, sa något i stil med ”Erica, har du hört att alla går runt och pratar om att du är trång?”. Just där och då ville jag bara sjunka igenom jorden. Jag mådde så dåligt och skämdes så mycket. Jag var 14 år och som många andra tjejer i den åldern var jag osäker på mig själv och på min kropp. Jag visste att jag ”var trång” men jag visste inte att det var fullkomligt normalt. Jag som ville komma ifrån alla elakheter på min gamla skola fick sämsta tänkbara starten på den nya. Jag minns att min mamma märkte att jag mådde dåligt när jag kom hem från skolan den dagen, och efter mycket tjat från hennes sida berättade jag vad som hade hänt. Detta var ingen nyhet som la sig efter ett par dagar, utan jag fick höra det där dagligen under en väldigt lång tid. Killarna i klassen satt och flinade mot mig under lektionerna och höll upp sitt lillfinger mot mig (i syfte att visa att jag bara kunde få in ett lillfinger i mitt underliv, eller något sånt sjukt). När jag gick på bussen en gång sa en kille ”trångo” när jag gick förbi. Honom gick jag för övrigt fram till och lappade till med en rak höger.

Det som jag nämnt ovan är bara en bråkdel av vad jag fick utstå under högstadiet och gymnasiet. Ibland när jag tänker tillbaka på den tiden kan jag inte förstå hur jag orkade stå upp för mig själv. Hur jag orkade gå till skolan och höra den där skiten varje dag. ”Hon har en stor styrka inombords”. Så beskrev mamma mig i en text som hon skrev för flera år sedan. Och på något konstigt sätt så har jag alltid haft det. Jag har aldrig tagit någon skit. Visst har jag varit ledsen och mått dåligt, men jag har alltid stått upp för mig själv. Jag har satt ner foten när jag har blivit orättvist behandlad.

Jag tänker på alla de som dagligen får utstå mobbning och utanförskap. Även om jag på ett sätt var utsatt så hade jag alltid människor runt omkring mig som brydde sig. Jag hade mina vänner och min familj. Det hände att någon på skolan som jag inte kände kom fram och gav mig en kram eller sa några värmande ord. Jag var aldrig ensam. Dessutom hade jag den där inre styrkan som gjorde att jag aldrig riktigt tog åt mig. Jag lät aldrig de elaka vinna. Jag ändrade mig aldrig för någon annans skull. Jag körde mitt race trots att många markerade tydligt att jag inte dög som jag var. Men jag tänker som sagt på de som inte har någon. Som får bära all skit som de utsätts för helt själva. Som, liksom jag, inte fick/får stöttning av en enda lärare. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför den där läraren som jag hade när jag gick i sjuan inte reagerade när min klasskompis startade sin lilla handuppräckning. Som jag ser det idag var det ett grovt tjänstefel och såna människor ska inte överhuvudtaget få arbeta som lärare. Under mina tre år på högstadiet och två år på gymnasiet ”såg” inte en enda lärare vad som pågick. Och det skrämmer mig, när jag tänker på det.

Just nu utbildar jag mig till lärare. Ibland tvivlar jag som sagt på mitt yrkesval. Men så påminns jag om att jag faktiskt kommer få chansen att göra skillnad. Jag säger inte att det kommer att bli enkelt eller att jag kommer att se allt som sker mellan elever. Men jag kommer garanterat inte blunda för någonting. För mig kommer det att råda nolltolerans mot mobbning och kränkande kommentarer (vilket borde vara en självklarhet för alla lärare). Jag kommer att lägga ner min själ och mitt hjärta i mitt arbete och jag kommer göra allt för att mina framtida elever inte ska växa upp och bli såna som startar kränkande handuppräckningar i klassrummet.

Besök på Alingsås Kulturhus

2016-09-07 18:10:45

Efter att jag hämtade barnen på förskolan idag åkte vi in till stan en sväng. Barnen älskar att åka buss, det spelar liksom ingen roll vart vi åker, så vi åkte bara iväg utan något mål. Det slutade med att vi hamnade på biblioteket och senare även museet. Ni som känner mig vet att jag aldrig någonsin tidigare satt min fot på ett museum frivilligt. Det har varit i samband med klassbesök och sådär, men jag har aldrig riktigt varit intresserad.

Nu är det däremot nya tider! Jag tror att jag håller på att bli lite yrkesskadad. Eller ja, nu har jag ju inget yrke ännu, men jag syftar på det yrket jag är på väg emot (lärare). Jag läser SO just nu och har helt plötsligt börjat intressera mig för historia och sån skit. Jag vet, det låter helt osannolikt, men så är det. Jag tycker att det är jätte spännande att fördjupa mig i Alingsås historia, och jag känner att det arbetet som jag håller på med just nu fört mig och Alingsås lite närmre varandra. Jag har tyckt bra om Alingsås ända sedan jag flyttade hit, men jag har aldrig riktigt känt att det är min stad. Alltid när någon frågar vart jag bor och jag svarar “Alingsås”, är jag rätt snabb med att tala om att jag fan inte är här ifrån i alla fall. Det går an att bo här men jag är minsann fortfarande göteborgare. Men nu slår mitt hjärta, på något märkligt sätt, helt plötsligt lite hårdare för Alingsås än vad det gjorde tidigare. Kanske är det mitt nyvunna intresse för stadens historia eller också har jag fallit mer och mer med tiden… Jag tycker hur som helst att Alingsås är väldigt fint och mysigt och jag kan inte direkt tänka mig att bo någon annanstans.

Jag vill erbjuda Jimmie Åkesson en säker och trygg väg rätt ner i helvetet

2016-08-28 14:56:08

Häromdan låg det ett reklamblad från SD i brevlådan som jag tog upp och läste. Jag brukar vanligtvis ignorera allt som har med SD att göra. Jag brukar i för sig ignorera allt som ligger i vår brevlåda också. Ibland öppnar jag den när jag går förbi och ser om det vekar ligga något vettigt i den. Det gör det sällan, så då bara stänger jag den igen. Som en oansvarig tonåring. Just när det gäller posten har jag inte riktigt blivit vuxen ännu (och det finns fler saker att lägga till på den listan, alltså delar av vuxenlivet som jag inte riktigt lärt mig att ta ansvar över ännu). Det hör väl lite till min personlighet också. Lat och slarvig. Två perfekta egenskaper att besitta när det gäller att strunta i posten. Om det ligger ett brev i brevlådan som det står mitt namn på och som ser ut att komma ifrån något seriöst ställe brukar jag åtminstone ta in det. Men sen kan det ligga inne på någon bänk eller i någon hög med reklam i flera veckor. “Oj då”, tänker jag när jag får syn på det igen, och hoppas på att det inte var något viktigt. Reklamen som ligger i brevlådan (trots att jag, efter att vi bott här i flera månader, äntligen orkade sätta dit en lapp med orden “Ingen reklam” på) brukar jag ta in när det ligger så mycket där att brevlådan inte går att stänga. Då åker reklamen in på trappan och sen ligger den där tills vi orkar lägga den i en kasse och köra iväg den till någon återvinningsstation.

Hur som helst. Det här inlägget skulle inte handla om hur totalt värdelös jag är på att ta in vår post utan snarare om hur totalt värdelösa SD är. Det första som slog mig när jag läste deras reklamblad var deras brister i att hantera det svenska skriftspråket. Om man går in på SD:s hemsida och läser vad de vill satsa på när det kommer till skolpolitik så handlar en av de centrala punkterna om att de vill öka satsningen på kunskaper i svenska språket. Det är lite ironiskt då de uppenbarligen inte själva behärskar det svenska språket. De första som borde ingå i den satsningen är deras egna medlemmar så att de till att börja med kan lära sig att skriva ett reklamblad på normalkorrekt svenska.

Jag gick som sagt in på SD:s hemsida. En fråga som dök upp i huvudet medan jag kikade runt på sidan och läste om deras inställning till olika områden inom politiken var; är det Sveriges tredje största parti som ligger bakom den här hemsidan eller är det smurfarna? Svenskan var visserligen okej (för att vara dumma i huvudet), men deras åsikter är verkligen skrämmande (inte för att smurfarna på något sätt är skrämmande, utan mer för att jag såg hela deras hemsida som ett skämt). De har tydligen inte bara en medeltida syn när det gäller invandring och mångkultur, utan också när det gäller andra saker, till exempel skillnader mellan könen. “Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv”. De är av en jävla massa uppfattningar men fakta baserad på vetenskaplig grund lyser starkt med sin frånvaro. När man läser om vad SD har för åsikter är det lite som att resa tillbaka i tiden sisådär några hundra år. Är det här skrivet år 2016 eller är det något som skrevs ungefär samma tid som när man trodde att jorden var platt?

Jag spyr lite på att SD påstår att de bryr sig om invandrare och flyktingar. De bryr sig inte ett skit. Jag läste något i deras fina lilla reklamblad om att de vill erbjuda flyktingar en säker och trygg väg tillbaka till sitt hemland igen. Jag känner att jag skulle vilja erbjuda Jimmie Åkesson och co en säker och trygg väg rätt ner i helvetet. För det är ju dit de vill skicka människor. Människor som flytt för sina liv vill de sända rakt tillbaka till det helvete som de kommer ifrån. SD bryr sig inte om flyktingar eller invandrare. Varför inte bara säga som det är istället? “Hej! Vi är ett gäng outbildade rötägg som inte bryr oss om några andra än oss själva. Vi kan varken skriva på normalkorrekt svenska eller uttrycka oss formellt och vi vet knappt vad politik är för något men ändå driver vi ett parti. Om du vill ha en högt uppsatt position inom partiet är det meriterande om du inte kan skilja på “de” och “dem” och om du vet hur man svingar ett järnrör. Är du lika dum i huvudet som vi är så rösta på oss!”. Det hade räckt på deras hemsida. De hade säkert fått lika många röster ändå, för de lyckas garanterat inte lura med sig några människor med sunda värderingar genom sina påhittade historier om att de bryr sig om andra människor och genom sina “fina” formuleringar. Det är idioter som röstar på SD. De är rasister som skiter fullständigt i andra människor.

Det perfekta men ouppnåeliga livet i sociala medier

2016-08-23 20:14:57

Jag är så trött på att se den perfekta värld och det perfekta liv människor vill förmedla genom sociala medier.

Ibland kan jag klicka mig in på mängder med olika konton på Instagram, drömma mig bort och för en sekund beundra alla dessa människors utseenden och liv. Jag tänker att jag också vill vara sådär smal och vältränad, att jag också vill äta sådär sunt och nyttigt och alltid se sådär uppfixad och fräsch ut. Men sen händer det som händer just nu. När jag liksom får nog. Nog av mig själv och att jag ens orkar bry mig. Nog av hur sjuk och spårad hela grejen med att vi ska visa upp oss själva och våra liv på det sättet är. Det är liksom då verkligheten kommer och knackar mig på axeln och jag öppnar ögonen från drömvärlden och inser att Instagram är 90% filter och 10% inget liv. Det är bara en digital påhittad värld där människor vill bräcka varandra i vem som är snyggast och vem som har flest följare.

Jag vill inte eftersträva det där och jag vill inte vara en bidragande del i det heller. Jag vill vara mig själv, med bra och dåliga sidor. Jag vill inte känna mig så totalt oduglig som jag gör ibland, på grund av alla intryck från den digitala omvärlden. Jag vill inte att den världen ska få mig att eftersträva perfektion och få mig att tvivla på mig själv och om mitt utseende och liv duger som det är. Jag vill inte känna att mina 52 kg till 164 cm inte är smalt nog, på grund av att idealet som sprids i sociala medier är size 0 och 0% kroppsfett. För jag vet innerst inne, när jag får mina “wake-up calls”, att det där inte är sunt.

Jakten på perfektion och att hela tiden jämföra sig med andra människor är inte sunt. Det är inte heller sunt att gå runt och tro att alla andra människor verkligen har det sådär bra jämt och alltid är sådär jävla snygga. Du vet ju själv hur ful du är när du av misstag råkar ha kameran vänd åt ditt håll när du tar upp telefonen för att fotografera någonting. Sådär ful är precis alla andra också. Det är jag helt övertygad om. Så om du är som mig, en person som innerst inne vet att du är bra precis som du är, men som ibland börjar tvivla på grund av alla intryck från perfekta bilder i sociala medier; stå på dig. Se igenom det där jävla Instagramfiltret. Gå inte runt och må dåligt över att du inte kan leva upp till det perfekta livet som sociala medier skapat. Det är det ingen som kan.

Winnerbäck i Linköping

2016-08-21 18:14:13

Igår var vi och såg Winnerbäck i Linköping. Som jag nämnde tidigare var alla hotellrum uppbokade när jag för två veckor sedan lite optimistiskt hade tänkt boka ett rum till mig och Henke. Panikslagen av tanken att hamna på ett vandrarhem ringde jag till alla hotell i hela Linköping för att sätta upp oss på väntelista i hopp om att hotellen skulle få avbokningar så att vi kunde få ett rum någonstans. När jag pratade med en hotellreceptionist frågade jag om våra chanser, och hon sa “Det är 40 stycken i kö före er…”. Där dog hoppet ganska tvärt. Men tro det eller ej, igår morse ringde ett av hotellen och sa att de fått en avbokning! Som back-up hade jag bokat ett hotellrum i Norrköping (25 minuter från Linköping), men det var skönt att vi slapp bo där.

Stämningen i Linköping var hur bra som helst. Det var knökat med folk inne i stan, alla uteserveringar var fulla och Lasses musik spelades överallt. Till och med de gatumusiker man gick förbi spelade och sjöng hans låtar. Det kändes som om hela stan laddade upp för konserten. Den 2 km långa promenadväg som ledde bort till arenan var markerad med stora cirklar på marken där det stod citat från Winnerbäcks låtar, och människor gick i stora klungor bort mot konserten. Det var lite som Håkan och Göteborg. Man kände verkligen att man var i hans hemstad!

Själva konserten var också jätte bra. Man fick gåshud över hela kroppen och det var härligt att bara stå där och sjunga med i alla hans låtar. Han spelade många låtar från sin nya skiva, vilket var positivt eftersom den är så sinnessjukt bra. Det blev en toppenkväll helt enkelt och i morse avslutade vi vistelsen med att sova ut och sedan äta en god hotellfrukost!

One Mosse

2016-08-15 18:09:27

Igår var vi och återupplevde gamla minnen från förr. Eller jag gjorde det snarare, för Henke och barnen var det första gången. Vi åkte med farmor och mina kusiner till One Mosse, en sjö som ligger vid ett vindskydd i skogen, där vi brukade sova över en helg om året när vi var små. Under den helgen fick man verkligen leva vildmarksliv, eller ja, så mycket vildmarksliv som det blir för en stadsmänniska som mig i alla fall.

Vi täljde barkbåtar, lagade kottsoppa (som vi tack och lov inte åt), bajsade i skogen, badade i sjön som man blev smutsigare av än vad man redan var och när vi kom hem luktade vi och allt vi hade med oss skogsbrand (på grund av all korvgrillning). Trots att man luktade lika illa som man såg ut efter en helg vid One Mosse minns jag att jag alltid såg fram emot att åka dit. Jag har dock fortfarande dåligt samvete för en del saker som hände där. Som den gången när jag och en av mina kusiner tog alla barkbåtar som min storebror hade gjort och slängde i dem i sjön (när han inte såg). Jag minns att han blev jätte ledsen (helt förståeligt) när han upptäckte att de var borta, och jag mådde så dåligt eftersom vi, helt oprovocerat, slängde dem i vattnet bara för att vi tyckte att det var roligt. Eller något. Jag minns inte hur vi resonerade. Inte överhuvudtaget förmodligen.

Hur som helst var det mysigt att vara tillbaka. Jag blev väldigt nostalgisk. Jag har inte varit där sedan jag var barn. Allting var mycket mindre nu. Jag minns det som att vindskyddet som vi sov i var stort, för vi låg hur många som helst där inne. Nu insåg jag hur litet det egentligen var och vi måste legat som packade sillar där i våra sovsäckar. Jag insåg också hur kul det är att göra såna utflykter med barnen och att man verkligen borde göra det oftare…

Kiwiglass

2016-08-10 16:41:26

Idag har vi gjort kiwiglass. Vi tog 3 kiwis och ungefär 25 vindruvor som vi mixade och la i glassformar (vi la 2 kiwiskivor i botten av varje form innan vi mixade). Perfekt som mellanmål och att lura i barnen när de vill ha glass (istället för att ge dem glass med massa socker i). Levi älskade det. Men han är löjligt förtjust i frukt och bär så det var inte så oväntat. Novalie var inte lika imponerad men hon åt i alla fall lite grann.

På Gotland gjorde pappa och barnen samma sak fast med jordgubbar och det gick också hem!

Winnerbäck-kväll

2016-08-08 17:44:31

Vad är 2 veckor på Gotland utan en Winnerbäck-kväll?

En Winnerbäck-kväll är alltså en kväll där ett gäng idioter samlas, lyssnar på och avgudar Lasses musik och där olika inslag kopplade till honom eller hans musik ingår. Inga konstigheter.

Det är lite ironiskt för Lasse har verkligen båda fötterna på jorden och vill inte ses som bättre än någon annan. Och så sitter vi där samlade likt sektmedlemmar och dyrkar honom som om han vore Gud.

Idén till denna speciella kväll väcktes i bilen på väg till Gotland. Jag och Henke har suttit några kvällar hemma och kollat på hans konserter och framträdanden på teven. När pappa och dem var på Gotland under midsommarveckan ställde de ut deras teve på altanen eftersom det var EM i fotboll. Alla (typ) i min familj älskar Winnerbäcks musik så jag tänkte att man kunde ställa ut teven igen och ja, ha en Winnerbäck-kväll helt enkelt. Jag vet. Vi är inte riktigt friska. Vi insåg det själva när vi satt där allihopa och sjöng i kör till en av låtarna med tillhörande lyrics. “Det är tur att ingen ser oss”, var det någon utav oss som sa.

Jag hade förberett en quiz inför kvällen. Det fanns inget pris utan quizen var mer ett test för att se om några i familjen behövde slängas ut eller inte… Det är liksom krav på att kunna sin Lasse om man ska vara en i familjen. Nej, skämt åsido. Man behöver inte älska honom för att umgås med oss men man måste helt klart vara ganska tålmodig. Man måste liksom acceptera att ingen annan musik kommer att spelas ur våra högtalare…

När vi ändå är inne på Winnerbäck måste jag slå ett slag för hans nya skiva. Det är det bästa han har gjort! Många artister släpper bara sämre och sämre musik med tiden men med Lasse är det tvärtom. Han blir bara bättre och bättre! Om ni inte har lyssnat på hans senaste skiva, Granit och morän, så gå in och gör det nu. Sysselmannen och Khom Loy är bäst enligt mig.

Rosa maränger

2016-08-08 14:32:57

Idag har jag och Novalie gjort maränger. Det var inte mitt initiativ. Vi skulle egentligen bakat chockladbollar (det är ungefär där gränsen går för vad jag bör ta mig an när det gäller bakning), men när vi tog fram ingredienser fick Novalie syn på bilder av maränger på sockerförpackningen och ville göra det istället. Jag har bara gjort maränger en gång i mitt vuxna liv (och några gånger när jag var liten) och då gick det åt helvete, därav har jag inte orkat ge mig på det igen.

På receptet som jag hittade stod det att det skulle vara enkelt, vilket är en bra förutsättning när jag ska vara inblandad. Det var enkelt och det blev faktiskt riktigt bra den här gången! De glömde dock skriva med en liten detalj i receptet; att det tar 3 år att vispa skiten så att den får rätt konsistens. När jag var liten brukade vi ibland baka maränger hemma hos min farmor, och jag minns att hon sa att smeten var klar när bunken gick att vända upp och ned utan att den åkte ut. Det var de orden jag gick efter idag och vi stod säkert och vispade i en halvtimma…

Gotland 2016

2016-08-06 18:01:04

Nu är vi hemma från Gotland. Vi kom närmare bestämt hem i onsdags men vi har fortfarande inte riktigt kommit i fas ännu. Vägen hem var ganska jobbig. Först och främst hade barnen bestämt sig för att leva rövare på båten (de hade alltså bestämt sig för att var som de oftast är). När vi äntligen fick åka av båten möttes vi av grå himmel och ösregn. Med andra ord; det vädret man verkligen vill ha när man ska köra bil i fyra timmar. Det kändes ungefär som vi åkte från ett soligt Mallorca och möttes av ett grått och trist Ukraina. Eller något. Jag är inte förvånad. Sommaren börjar och slutar oftast på Gotland för vår del. När det väl slutade att regna hamnade vi i bilkö på grund av en lastbilsolycka (som vad jag vet inte var mer allvarlig än att trafiken fick stängas av en stund). Vi kom hem över en timma senare än beräknat, och jag tror aldrig att det varit så skönt att lägga sig i en säng som det var när vi kom hem. Vi var så slut hela familjen och slocknade alla fyra tillsammans i vår säng.

Gotland var lika bra som det alltid är. Eller ja, förra året var det faktiskt lite sämre. Det berodde på att det var mycket folk, magsjuka och griniga barn (griniga barn berodde till viss del på de två förstnämnda faktorerna). I år slapp vi magsjuka, det var inte lika mycket folk (inte i vårt hus i alla fall, men när det gäller hela Gotland hörde jag att det var något slags rekord på hur mycket folk det var) och barnen var gladare.

Vi gjorde en del dagsutflykter. Vi var bland annat på Fårö, i Katthammarsvik, på Kneippbyns sommar- och vattenland och i Lickershamn. Det blev några loppisbesök och en hel del lekplatshäng i Visby. Utöver det hängde vi vid huset, åt god mat, solade (i den mån det gick) och badade i badtunnan. Vi var även på stranden några gånger. Just det, vi åkte till Kotteland också, ett lekland inomhus. Vi tänkte att det var en bra idé eftersom det var första dagen på en och en halv vecka som det regnade. Det tyckte alla andra barnfamiljer på hela Gotland också. Vi var där 5 minuter innan vi flydde. Jag hade lock för öronen hela den dagen och så fort det blev tyst hörde jag ett tjutande ljud som ekade i hela huvudet. Om man vill ha tinnitus kan jag varmt rekommendera att åka till Kotteland en regning sommardag på Gotland. Vi åkte dock tillbaka dit någon dag senare, när det inte var lika mycket folk där. Då överlevde jag och barnen hade jätte roligt.

Nu är vi som sagt hemma igen, men jag längtar redan till nästa års Gotlandsresa!

Bergs Slussar

2016-08-05 18:43:31

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Om två veckor ska jag och Henke se Lars Winnerbäck live i Linköping. Jag gav honom biljetter i 30-års present. Jag glömde dock en liten detalj. Boka hotellrum. Eller egentligen glömde jag inte. Jag sket i det eftersom jag tänkte att man inte behöver göra det så långt i förväg. Idag satte jag mig vid datorn redo att välja och vraka bland Linköpings alla fina hotell. Man vill ju unna sig lite lyx när man ska sova på hotell (och vara barnfria över natten) för första gången på hur länge som helst.

Som sagt. Jag gick precis in på någon bokningssida och fyllde i det aktuella datumet, redo att boka något flådigt dubbelrum i Linköpings innerstad. I det som jag trodde skulle vara en lång rad av fina hotell att välja mellan dyker ett endaste litet boende upp. Allt annat är uppbokat. Ett endaste litet boende som inte ens är ett hotell. Det är ett jävla vandrarhem som ligger EN MIL från civilisationen. Vårt enda alternativ till boende är någon jävla luffig paviljong ute i skogen. Jag orkar inte. Jag frågade Henke vad fan vi ska göra. “Vi får väl bo på Bergs Slussar (namnet på vandrarhemmet) då”. “Men skojar du eller?”. “Men vadå, det ser väl mysigt ut?”. Mysigt!? Såhär ser det ut:

När jag kollade igenom vandrarhemmets bilder skratta jag så jag grät. Det är alltså här vi kommer att tillbringa vår efterlängtade hotellnatt som vi sett fram emot så länge. Eller egenligen är det ju konserten vi sett fram emot, men det hade ju vart mysigt att gå ner i hotellbaren/restaurangen och ta någonting att äta eller dricka, sova i ett fint rum och äta hotellfrukost. Jag hade inte riktigt tänkt mig att vi skulle behöva leva friluftsliv och vandra hem i skog och mark ifrån konserten. Serveras det ens frukost på vandrarhem eller får man typ ta med sig mat som man får förvara i ett minikylskåp och sedan tillaga på en liten spis med två plattor?

Jag orkar verkligen inte med mig själv. Jag kan aldrig göra någonting i tid. Men grattis älskling. Det är inte alla som får en natt för två på Bergs Slussar i 30-års present.

Katthammarsvik och ponnyridning

2016-07-30 17:50:09

Jag älskar när man hittar på oplanerade och spontana saker! För några dagar sedan var vi i Katthammarsvik. Det var visserligen inget spontant utflyktsmål, snarare tvärtom. Dit åker vi varje gång vi är på Gotland. Det finns en fin strand där, som är tacksam att vara på när man har barn (bland annat för att det är långgrundt). Men framför allt finns det en väldigt bra restaurang/rökeri där, som vi brukar äta lunch på.

Vanligtvis brukar jag äta fisksoppa när vi är där (varför variera sig liksom). Men i år tog jag faktiskt en räklåda istället! Det var riktigt gott, jag kan verkligen rekommendera rökta räkor om man inte har provat det…

Men till det där jag skrev om att göra spontana saker. Vi var som sagt där häromdan och på vägen hem svängde vi av vid en skylt som det stod “Ridning” på. Jag hade i bästa fall väntat mig att barnen skulle få rida runt i en hage tillsammans med någon ridskolefröken, men det visade sig att man fick låna/hyra en ponny i 20 minuter som man själv fick leda. Vi slapp dessutom rida runt i någon tråkig hage och kunde gå iväg på en promenadväg istället. Det var jätte mysigt!

 

Sommar

2016-07-23 19:25:38

Jag är så glad att vi haft sån tur med vädret sen vi kom till Gotland. Det är väl i för sig inte mycket begärt med tanke på att det varit kasst väder större delen av sommaren.

Det brukar nästan alltid vara fint väder när vi är här, men i år hade jag nästan gett upp hoppet, med tanke på hur det som sagt varit innan. När vi var i Dalsland regnade det nästan hela tiden och när vi var i Kalmar var det halvdant väder. Det blev visserligen väldigt lyckat ändå, men några veckors riktig sommarvärme vill man, eller i alla fall jag, ändå ha. Så det är skönt om det blir ett par veckor med riktig högsommar nu innan man ska tillbaka till vardagen igen.

Det har som sagt börjat bra, och vi blir bortskämda med både vädret och maten här. Pappa och Camilla lagade en skaldjurspasta idag som var bland det godaste jag ätit någonsin!

Första dagen på Gotland

2016-07-21 21:18:03

Sent igår kväll kom vi fram till Gotland. Trots att klockan var ungefär 00.30 hade pappa på grillen och bjöd på klassisk “nattamat” när vi kom. Idag har vi mest tagit det lugnt och njutit av fint väder och god mat.

Skrytbilder från semestern

2016-07-18 20:04:30

I min familj måste man göra sport av allting. En sak som vi är bra på att tävla i (och resten av svenska folket också för den delen) är det här med att lägga ut skrytbilder från semestern. För att liksom visa alla att man har bättre väder, äter godare mat osv. “Vad har ni för väder?” skrev pappa och Camilla till mig för ett par veckor sedan, ihop med en bild på ett glas rosé i solskenet. Detta skedde när de var på ett soligt Gotland och jag satt hemma i ett regnigt och grått Alingsås. Camilla och pappa undrade självklart inte vad vi hade för väder här. De visste såklart att regnet pissade ner. De ville väl bara få bekräftat att väderprognosen (som de helt garanterat kollat upp för Alingsås) verkligen stämde och att vi hade det mycket sämre här.

Självklart låter jag inte pappa och Camilla hålla på sådär utan hämnd. När vi var i Kalmar med Henkes familj förra veckan såg jag min chans att ge igen. Jag visste att pappa och Camilla var hemma och jobbade och att vädret var bättre där vi var (för sånt måste man ju hålla koll på). Vi hade bara riktigt bra väder en dag (det var inget jag skyltade med dock, att det bara var en dag alltså) och det var då jag såg min stora chans att ge igen. Från morgon till kväll fick pappa och Camilla digitalt följa med på en resa genom Öland (för det var dit färden gick just den dagen) och en kväll som avslutades med sangria i den tropiska sommarhettan. Jag glömde dock nämna detaljer som att det var 12 grader varmt i havet, att barnen skrek genom hela bilfärden och att det var så jävla kallt på kvällen att man var tvungen att ha dubbla fleecetröjor på sig. Men det är detaljer som jag tror att väldigt många som tävlar i den här sporten glömmer att nämna ihop med sina perfekta bilder i Facebook- och Instagramflödet… Just det. Jag glömde ytterligare några detaljer. I Kalmar bodde vi granne med en minkfarm och det var miljoner flugor i trädgården. Det ihop med minusgrader på kvällen skapade en härlig atmosfär att avnjuta sin sangria i! Då och då osade en stank förbi. Kan ha varit koskit, kan ha varit död mink. Ingen som säkert vet!

Pappa försökte sig på ett kvalificerat försök till att kontra (självklart helt ovetandes om minkfarmar och dubbla fleecetröjor) genom att skriva att de var och tittade på solnedgången nere i Nolvik (den lokala badplatsen hemma i Björlanda) tillsammans med den här bilden:

Jag måste medge att det var nära att han fick mig alltså...

Inatt åker pappa och Camilla till Gotland igen och på onsdag ansluter jag, Henke och barnen. Jag har kollat prognoserna (både för Gotland och här hemma). Det ser bättre ut på Gotland och vi håller nu alla tummar och tår för att prognosen för Göteborg och Alingsås försämras ännu mer så att vi alla på Gotland kan njuta av vetskapen av att vi har det lite bättre. Och självklart bomba er här hemma med bilder på sol, bad och drinkar!

Loppisfynd från Dalsland

2016-07-04 19:41:25

En helg i Dalsland resulterade i en del loppisfynd. På lördagen var vi på en bakluckeloppis i det stora samhället Ed (det består typ av två mataffärer och en pizzeria). Samma eftermiddag åkte jag och Sofia runt och utforskade närområdet på loppisar och hittade en loppis som verkligen hade allt! Det var en gård med många byggnader fulla med gammal skit. Drömmen för en loppisälskare med andra ord!

Jag hittade bland annat en sockerlåda och en hylla. Barnen fyndade lite duplo (som lego, fast större bitar). Barnen sköter sina loppisaffärer själva numera. De tittar på saker som de tycker är intressanta och frågar de som säljer “Vad kostar den här??” utan att jag ens är inblandad längre. Levi var dock inte jätte road av bakluckeloppisen den här gången, utan var mer sugen på att äta glass, vilket ingen kunde missa eftersom han sa att han ville ha glass ungefär 200 gånger under tiden vi var där…

 

"E de semester så e de semester!"

2016-06-30 10:54:38

Imorgon åker vi till en camping i Dalsland tillsammans med mamma, Peter och alla syskon. Vi brukade alltid vara där när vi var små, men nu på senare år har det inte blivit av så ofta. Senast vi var där var 2011. Då hade jag och Henke inga barn ännu, men vi fick dela stuga med min lillebror och det var ju visserligen nästan som att ta hand om ett barn… Läs utdraget från ett av mina gamla blogginlägg nedan, skrivet i samband med Dalslands-vistelsen 2011, så kanske ni förstår vad jag menar.

“Min lillebror ville dela stuga med mig och Henke. Han sa att “de andra är så rediga”. Haha. Efter en helg i hans sällskap så förstår jag varför han ville dela stuga med oss, INGEN ANNAN skulle stått ut! Han låg inne i sin säng vid datorn största delen av tiden vi var där, käkade godis och drack “extreme-cola” (och bokstavligt talat sov i godispapper och tomburkar). När Henke frågade honom första kvällen om han inte skulle bädda sin säng med sängkläder så sa han “Nej…”. Då sa Henke att det nog är ganska smutsigt att sova utan, varpå min bror svarade “Jag gillar att sova på skit…”. Hahaha.

För att citera min brorsa, “E de semester så e de semester”.”

Personlig barnstol

2016-06-29 17:25:11

Jag och Henke tillverkade och sålde ju egna (personliga) barnstolar för ett tag sedan, men vi la ner den verksamheten då det var alldeles för tidskrävande. Innan vi började göra egna stolar hade jag en annan idé, och det var att köpa stolar begagnat och fixa i ordning dem (istället för att göra hela stolen från grunden). Men då det var svårt att få tag på stolar som passade till ändamålet och då det kändes mycket roligare att göra stolar som såg ut precis så som jag ville ha dem så gick vi “all in” istället.

För ett litet tag sedan fick jag en beställning från en kille som även beställde en stol då när vi höll på med det. Han ville ha en till stol till samma familj, som hade fått ett till barn nu. Jag kunde ju tyvärr inte erbjuda honom exakt en sån stol som han fick förra gången, men som tur var hade jag köpt på mig ett par barnstolar som jag hittade i en secondhand affär för ett tag sedan, så det fick bli en sån stol istället!

Det var kul att göra i ordning en stol igen, efter ett längre uppehåll. Denna stolen var gul (och ful) från början. Jag har slipat, målat, “decoupageat” (satt fast motivet på sitsen) och slutligen skrivit namn och datum.

Novalie 4 år

2016-06-27 17:56:54

I tisdags fyllde Novalie 4 år och igår hade vi kalas för henne. Hon har sett fram emot både födelsedagen och kalaset så mycket, och det var kul att se hur glad och tacksam hon blev över all uppvaktning. Jag tror att detta var första födelsedagen som hon sov räv på morgonen när vi andra gick upp och förberedde frukost på sängen. Hon vaknade samtidigt som oss, men jag fick påminna henne om att det var hennes födelsedag, och då drog hon snabbt täcket över sig i sängen och låtsades sova igen. Födelsedagen fortsatte vi (jag och barnen, Henke var tvungen att åka till jobbet) sedan fira bland annat genom att åka buss in till stan och äta på restaurang. Jag brukar undvika att äta på “offentliga ställen” med barnen i vanliga fall, och under detta tillfället fick jag verkligen en påminnelse om varför. Det gick ganska bra till en början, så länge det kändes nytt och spännande för barnen. Men så fort de började känna sig bekväma förvandlades helt plötsligt stället till en lekplats. För allas trevnad fick jag försöka ta mig och barnen därifrån så fort som möjligt. Firandet fortsatte sedan bland annat med lekplatshäng och genom att åka upp och ner för rulltrapporna inne i stan ungefär 20 gånger. Att åka buss och rulltrappa var nog det bästa på hela dagen enligt barnen.

Igår hade vi som sagt kalas för Novalie. Vi hade visat henne vad den stora visaren på klockan skulle stå på när kalaset började (klockan ett), så hon väntade tålmodigt, och när hon såg att klockan slog ett blev hon helt lyrisk. “Titta! Titta!” skrek hon och pekade på klockan, sedan sprang hon till ytterdörren för att se om någon hade kommit. Det dröjde bara någon minut innan hon fick syn på sin farmor från ett fönster och då blev hon helt till sig av lycka. Sen ramlade gästerna in en efter en och Novalie fick fullt upp med att dels öppna paket och dels springa till dörren och ta emot fler folk. Det var så kul att se hennes reaktion när hon öppnade presenterna. Hon uppskattade verkligen varje sak hon fick. Till och med de sakerna som hon inte visste vad det var för något. Hon fick en liten trästubbe (av plast) som man ska lägga i vatten för att det sedan ska växa upp ett djur ur den. Men det visste ju inte hon, men lika glad för stubben (eller stocken som hon själv säger) blev hon för det. På kvällen när vi pratade om kalaset och hennes presenter räknade hon upp sakerna som hon fått “Jag fick en krona, klossar, en stock…”. Haha. Nu har vi i alla fall lagt stubben i vatten och jag kan tänka mig att Novalie kommer att bli väldigt glad sedan när det händer något med den…

Jag tycker att det är roligt att gå in för barnens kalas och verkligen göra det fint för dem när de fyller år. Jag vet att det har varit snack om att många av dagens föräldrar överdriver när det kommer till kalas och i synnerhet barnkalas. Det blir höga förväningar från barnen och avancerade barnkalas som inte alla föräldrar kan eller vill leva upp till. Jag känner mig lite träffad av den diskussionen, även om jag är långt ifrån “värst”. Till mitt försvar kan jag säga att jag mycket hellre lägger energi på att uppvakta barnen med en god frukost på sängen, med att göra den maten som barnen vill ha och de aktiviteter som barnen vill göra, än att lägga massa pengar på dyra presenter. Jag skämmer hellre bort barnen med annan uppvaktning än just det materiella, och så tänker jag nog också när det kommer till min egen födelsedag. Jag vill hellre ha frukost på sängen och någon god middag än någon dyr present! Jag vill ha tacksamma barn som inte tar saker och ting för givet och som uppskattar när de exempelvis får presenter eller annan uppvaktning. Det är en punkt som jag och Henke är väldigt överrens om när det gäller uppfostran, och vi försöker på olika sätt nå dit (bland annat genom att alltid påminna dem om att säga tack, att inte skrika rakt ut efter något och genom att inte skämma bort dem med massa leksaker och prylar i tid och otid). Hur glad och tacksam Novalie var efter födelsedagen och kalaset känns som ett kvitto på att man har gjort någonting rätt.

Vill tacka alla som kom på kalaset och gjorde Novalies dag till den bästa ♥

Tancan self-tanning-spray

2016-06-19 19:05:09

Det senaste har jag känt att min blekhet börjat bli ohållbar och eftersom solen lyser med sin frånvaro var jag tvungen att göra något drastiskt. Så jag beställde Tancan, en brun-utan-sol spray som jag blivit rekommenderad av flera olika personer. Jag har faktiskt använt den förr, men det var 10 (!) år sedan. Jag har gjort spraytan på salong ett par gånger och blivit väldigt nöjd med resultatet, men då det blir för dyrt i längden med tanke på att det bara håller ett par dagar, ville jag prova ett billigare alternativ.

Henke var den som fick ställa upp och spraya mig brun. Till en början funderade jag på om jag verkligen skulle ge honom det ansvaret, men med facit i hand hade jag nog inte kunnat hitta någon annan som skulle gjort det bättre. Han var jätte noggrann och gick verkligen in för uppgiften, haha.

Resultatet blev helt okej. Inte lika bra som när jag har gjort det på salong, men ändå ganska bra. Jag kände mig i alla fall bra mycket snyggare efter att jag fått lite färg på kroppen jämfört med vad jag gjorde innan. Det enda negativa med Tancan sprayen (och som jag också minns från förra gången jag testade det) är att fötterna blir så jävla bruna. Trots att jag visste det sen tidigare och försökte undvika det, så blev det så i alla fall. Men annars blev det som sagt rätt bra!

Överraskning

2016-06-13 18:00:24

I lördags var vi hemma hos mamma och Peter. Inbjudan fick vi för flera månader sedan, och anledningen (trodde vi) var att bara ses och umgås hela familjen. Alla barn och barnbarn. När man planerar in en “vanlig” dag med familjen flera månader i förväg så kanske man borde ana oråd, men jag anade verkligen ingenting. Mamma brukar dessutom vara ganska bra på att planera in saker i väldigt god tid, vilket kanske bidrog till att jag inte reflekterade över att det skulle hända något annorlunda just den här dagen.

Efter att vi hade varit där en stund började mamma försöka samla ihop oss. Jag var lite i min egna värld vi det tillfället (sprang efter barnen eller något), så jag hängde inte riktigt med på vad som hände. Vad jag dock märkte var att det stod en främmande människa en bit bort i trädgården. Jag försökte koppla vem det var men jag kunde verkligen inte förstå vad människan gjorde i mammas och Peters trädgård. Jag började uppmärksamma folk, bland annat mina bröder, om att det var någon främmande människa på tomten. Till en början var jag hyfsat lugn, men efter en stund (och när inte mamma “tog det på allvar” när jag sa att det stod någon i trädgården) började jag få lite panik. Barnen gick ju bort till människan och mina modersinstinkter började träda fram. “Hallå, det är någon där borta! En jävla psykopat eller något!”, började jag häva ur mig till min kära familj, som inte verkade hälften så orolig eller bekymrad som jag. Mamma fick då lugna mig med att “det var en överraskning”.

Jag kunde andas ut. Men jag kunde fortfarande inte ana vad som var på gång. Min första tanke var att det var en överraskning för barnen. Någon clown eller någon som skulle sjunga för barnen. Fast kvinnan som stod i trädgården såg inte det minsta clownaktig ut, och inte som någon som på annat sätt skulle underhålla barnen heller. Med facit i hand såg hon ut som en typisk vigeselförrättare (hur en sådan nu ser ut). En medelålders kvinna med rött hår. Inte det minsta skräckinjagande egentligen, och utseendemässigt så långt ifrån psykopat man kan komma. Men som sagt. Jag fattade fortfarande ingenting. Inte ens när mamma satte på en lugn kärleksballad förstod jag. Det var inte förrän vi satt där samlade på trappan till altanen, och “psykopaten” ställde sig tillsammans med mamma och Peter framför oss, som poletten trillade ned. Det var vigsel på gång! Mamma och Peter gifte sig. Jag blev så förvånad och berörd. Det var jättefint. Mamma och Peter har varit tillsammans i 20 år, och förlovade nästan lika länge. Därav var giftermålet inte jätte väntat…

Det blev ett mysigt och jätte trevligt trädgårdsbröllop med de nära och kära. Under dagen firade vi med skumpa, åt god mat och bara umgicks.

Håkan på Ullevi

2016-06-07 20:56:45

I söndags var jag och Lina på Ullevi och såg Håkan.

Innan vi begav oss mot konserten hade vi fått för oss att vi skulle grilla i Slottskogen, så det gjorde vi. Eller ja, till en början såg det inte ut som att det skulle bli så mycket grill. Vi var och handlade kvällen innan och en Ica Basic engångsgrill för 10 kronor slank med ner i kundkorgen. Ett riktigt kap trodde jag. Jag var helt övertygad om att det inte skulle bli några problem att få tänt den, då jag aldrig någonsin haft problem med att tända en engångsgrill. Men när både Henke, Lina och min syster Sofia började dra upp gamla historier om engångsgrillar som inte gått att tända, och då jag dessutom köpte den billigaste jag kunde hitta, började ändå tankarna om ett grillfiasko att smyga sig på... Men jag kände mig ändå hyfsat säker på min sak, och när Lina in i det sista frågade mig “Kan du verkligen det här med att grilla?”, lugnade jag henne med att “Ja, herregud, det här blir inga problem!”. Men som ni säkert förstått vid det här laget så var det just det de blev; problem! När vi tände eld på den där lilla pappersbiten (eller vad det nu är) som ligger inne i grillen och som liksom ska få fart på det hela, så gick den bokstavligt talat upp i rök. Den brann upp helt enkelt men kolen hände det inte ett skit med. Så där satt vi, svinhungriga, med våra råa grillspett och korvar och med en helt värdelös engångsgrill. Men skam den som ger sig! Vi började att lägga i löv, pinnar, ja, allt möjligt som man kan tänkas tända eld på i grillen. Men mitt i det som kunde varit början till en skogsbrand la tändaren av! Den stendog. Jag fick dock löst en ny tändare och efter att vi tryck i halva Slottskogen (i form av löv och pinnar) samt allt antändningbart vi hade med oss (till exempel hela kartongen som grillen låg i) blev det äntligen eld och lågor i grillen. Det var första och sista gången jag köpte en engångsgrill från Ica Basic i alla fall…

Efter vårt lilla grillparty blev det som sagt Håkan på Ullevi ♥

Sommarlov

2016-06-02 18:15:23

Mitt och barnens sommarlov inledde vi med lite “poolparty” på vår obefintliga uteplats. Det står redan en studsmatta där som tar upp den lilla ytan som finns, men vi lyckades allt klämma in en liten uppblåsbar pool också. Barnen hade rätt kul när de fyllde poolen (japp, jag överlät det ansvaret åt dem och jag misstänkte ganska kraftigt att det inte var någon bra idé). Novalie stod och sprutade vattnet rätt på Levi istället för i poolen och han stod och gapskrattade…

Skolavslutning

2016-06-02 17:42:56

Igår var det “skolavslutning”. Terminens sista tenta ägde rum så sent som 17.30 och sedan var jag ute och åt med några från klassen. Jag har pluggat som en idiot inför tentan och kände mig säker när jag gick in i tentasalen igår (30 minuter senare än de flesta andra, eftersom jag i vanlig ordning hade glömt att anmäla mig till tentan). När jag sedan såg frågorna kändes det inte lika roligt längre och det känns som att det kan ha gått hur som helst… Men det orkar jag inte tänka på mer nu utan det får jag i så fall ta itu med när resultatet kommer!

Nu har jag sommarlov och ska njuta av nästan 3 månaders ledighet. Eller ja, ledighet är det väl synd att kalla det. Alla som har eller har haft småbarn vet att man aldrig är ledig. Det kommer bli full rulle från morgon till kväll under dessa 3 månaderna, men det har sin charm det också...