Succé

2015-06-30 19:09:30

Barnen står startklara uppe på kullen, redo att springa ner och ut på de gröna ängarna… Från vänster till höger på bilden ser ni Novalie, Ottilia, Vilton och Levi. Alla i fin form och med förutsättningar för en snygg utgång på detta lilla nummer som ni nu ska få se.

Oj, vad händer!? Loppet tar en oväntad vändning bara hundradelar efter start…

Vilton (i solhatt) och Novalie (som ligger bredvid) väljer att köra den klassiska “sälen” ner för backen. Högst upp på bilden ser ni min lilla skatt Levi, som kanske valde det mest säregna sättet att ta sig ner. Han faller ner med stil, och med armar och ben överallt kör han någon slags halvvolt ner för backen. Den enda som klarade sig utan gräsfläckar är Ottilia som otroligt nog tog sig ner för backen på fötter.

(För er som tror att jag/vi har kul på barnens bekostnad kan jag säga att alla hade roligt, inklusive barnen som nog hade roligast. De bara skrattade och gjorde om det flera gånger!)

 

Renovering av dockskåp, före och efter

2015-06-22 12:15:37

Jag började ju som sagt renovera ett gammalt dockskåp till Novalie för ett tag sedan, som hon nu fick i 3-års present! Nu i veckan blev det klart.

Såhär såg det ut före:

Efter:

Allt som var träfärgat har jag målat vitt. Målade även om taken invändigt, eftersom de hade gulnat. Alla tapeter samt taket och väggarna på utsidan är scrapbooking-papper (bortsett från ett rum där jag använde vanliga tapeter).

Novalie 3 år

2015-06-21 19:26:40

För exakt 3 år sedan förändrades mitt liv. Jag blev mamma för första gången, till en liten prinsessa på 3240 gram. Det var du, Novalie. Idag fyller du 3 år och jag är så stolt som en mamma kan bli! Lyckan i dina ögon när du fick sång, frukost på sängen och paket i morse, den lyckan är det jag lever för. Som du sett fram emot den här dagen, och som du förmodligen somnar gott i din säng just nu, tillsammans med pappa som läser din nya bok för dig.

För 3 år sedan var du en liten, liten bebis med mörkt rufsigt hår och med ögon nyfikna på livet. Idag är du “en stor tjej” som du själv säger, som utforskar och upptäcker världen. Ibland säger jag att du är en liten ängel, eller en liten prinsessa. “Nej, jag är en stor tjej!”, säger du då. Men du är inte bara en stor tjej, utan du är en stor tjej med ett stort hjärta. Du är så omtänksam! Som den gången när vi var på Max hamburgerrestaurang och två andra barn stod och bråkade om den enda ballongen som fanns kvar. Då gick du fram till dem och gav dem din ballong. Då var du bara 2 år. Eller häromdagen när jag låg inne i sängen och vilade för att jag hade ont, och du kom in till mig med en ballong och din napp, som du gav till mig. Sedan klappa du mig på kinderna och frågade “Mamma, känns det bättre?”. Så fort du ser att någon är nedstämd är du där och försöker trösta.

Men du är också ett litet energiknippe och ett riktigt busfrö! Så fort du har något bus på gång ser man det i din blick. Du är inte som andra barn. Häromdagen när vi var på lekplatsen satt du på en sån där gunghäst (som var utformad som en älg), men du satt inte på älgens rygg, utan uppe på älgens huvud, bak och fram, och skrek att du var kapten. Du ger oss så många härliga skratt! Du är ärlig också. För ett tag sedan sjöng jag lite för mig själv här hemma, då var du snabb med att säga “Nej, mamma! Sjung inte, du kan inte sjunga!”. Det var något du påminde mig och din pappa om i morse också, efter födelsedagssången. “Ni kan inte sjunga!”. “Nej, men ibland får man göra det ändå”, svarade din pappa. Idag är det som sagt din dag, och jag hoppas och tror att den blev precis så bra som du önskade (bortsett från dina föräldrars förfärliga sång då).

Älskar dig hjärtat, grattis på födelsedagen!

Linsundersökning och nya glasögon

2015-06-16 16:42:29

Idag har jag bokstavligt talat sett världen med nya ögon! Var precis och gjorde synundersökning för linser, och fick behålla ett par endagslinser på. När jag gick ut från optikern öppnade sig en helt ny värld. Jag kan numera se allt! Jag kan se konturerna av varje grässtrå på gräsmattan och varje löv på träden. Jag behöver inte anstränga mig för att se vad det står på skyltar och ja, allt är lite skarpare helt enkelt.

I förra veckan beställde jag ett par glasögon också. Jag är dock inte redo att ha glasögon på heltid ännu så därför var jag även och testade ut linser idag. Efter en massa velande fram och tillbaka fick det bli dessa:

För er som undrar vad jag har för synfel, så är jag lätt närsynt med ett litet brytningsfel. Styrkan som jag har på glasögonen är -0,75 på ena ögat och -0,50 på det andra.

Mordet på Lisa Holm

2015-06-14 21:33:26

Den senaste veckan har jag, som väldigt många andra, följt nyheterna kring den försvunna flickan Lisa Holm.

Jag satte mig här vid datorn och tänkte att jag skulle skriva ned mina tankar och känslor kring det som hänt. Men nu har jag suttit här ett tag och inser att jag inte får fram ord för vad jag känner. Jag kan få fram ett ord, och det är obegripligt. Det känns så obegripligt på alla plan. Jag kan verkligen inte förstå det. Jag kan inte förstå hur det kan finnas sån ondska i världen. Hur kan man vilja en annan, oskyldig människa så illa? Hur kan det finnas människor med sån total avsaknad av empati? Hur kan en människa vara benägen till att göra en sådan handling? Jag har tusen frågor, men inga svar. Det är händelser som denna som gör att jag kan ångra att jag satte barn till världen. Hur tänkte jag när jag valde att skapa två av de finaste, underbaraste (och oskyldigaste) små liven till en värld där svin som de som tog livet från Lisa kan härja fritt? Hur ska jag någonsin våga låta barnen gå själva till skolan eller gå själva hem från fotbollsträningen i framtiden? Vad är det för värld vi lever i, när vi måste bevaka varje steg våra barn tar, för att vara försäkrade om att någon jävla idiot inte tar sig friheten att utsätta de för våld, våldtäkt eller i värsta fall för att avsluta deras liv? Jag vet att fall liknande det med Lisa inträffar extremt sällan. Men det är en svag tröst när det väl händer. Att det händer överhuvudtaget är illa nog för mig. Att det finns en liten, liten minimalistisk risk att mina barn blir bortrövade och mördade när de exempelvis är på väg hem från skolan är en för stor risk för mig att ta.

Jag kan inte föreställa mig vad Lisas föräldrar går igenom. Det måste göra så fruktansvärt ont. Bara tanken på att ens barn skulle fara illa på det sättet gör ont. Jag vet som sagt inte hur det känns för Lisas föräldrar, men jag vet hur oändligt mycket man älskar sina barn. Jag vet hur man från deras första andetag känner en gränslös kärlek som bara växer sig starkare för varje dag. Hur man gör allt som står i sin makt för att de ska ha det bra. Men så finns det sån ren och skär ondska i en del människor som gör att de tar sig rätten att avsluta oskyldiga barn och ungas liv. Någon oskyldig, försvarslös och älskad människa som får sätta livet till för att… Ja, jag vet inte. För att vadå? För att människor är så sinnessjukt in i helvetes dumma i huvudet! Jag finner inte ord för kräken. Jag känner bara en sån fruktansvärd ilska när jag tänker på det.

Rättvisa går inte att skipa i såna här fall. Inget i världen kan ändra på det som hänt, och tyvärr kommer det att hända igen. Jag blir mörkrädd när jag tänker på vilken värld vi lever i. Och ja, jag vet att det här är vardagsmat i andra länder, och att vi trots allt har det ganska bra i vårt land. Men det här berör mig, och så många andra, troligtvis för att det ligger närmre vår erfarenhetsvärld. Det kunde varit jag, min syster eller min dotter… Men det var det inte och det är jag otroligt glad för. Men samtidigt så himla, himla ledsen för Lisa och hennes familjs skull, vars liv har slagits i spillror för totalt meningslöst våld.

Strandhäng

2015-06-11 20:06:45

I veckan har det blivit lite strandhäng för mig och barnen. Trodde aldrig att sommarvärmen skulle komma, och i tisdags när solen sken och SMHI lovade 20 grader och blå himmel var det en liten chansning att packa badkläderna och picknickväskan för en dag på stranden. Skenet kan ju bedra ibland, och trots att solen skiner ute så kan det ju vara kallt så in i helvete. Men inte den här gången! Det var riktigt varmt, både i tisdags och idag när vi var nere på stranden.

I tisdags körde Henke oss ner och innan han åkte iväg så påminde han mig om att ha extra koll så att inte Levi skulle springa ner i vattnet. Jag sa att det inte var någon fara och att jag inte trodde att han skulle våga det ändå. Men det hann inte ens gå 2 minuter från att jag släppte lös Levi på stranden till att han sprang rätt ner i vattnet med kläderna på och gjorde magplask.

Det må se harmoniskt ut på bilden nedan, men att gå till stranden med dessa två är allt annat än avkopplande. Levi är överallt och ingenstans. Han försöker gå ut till vägen, ut bland buskarna och kolla på ankor, ut på bryggan och ner i vattnet. Han tog alla sandleksaker vi hade med oss och kasta ut i sjön så jag ofrivilligt fick bada och doppa mig till midjan. Novalie har visserligen lugnat ner sig lite, men hon kan hon med. Men trots det är de helt underbara (eller kanske just därför)!

Projekt: boka läkartid!

2015-06-04 14:44:07

Jag misstänker att en hel del av er är väldigt spända på att få höra upplösningen av mitt lilla projekt som jag bekände igår, det vill säga projekt: boka läkartid! För det är precis vad det är, ett projekt. Varför göra det så enkelt för patienterna som att bara låta dem ringa och boka en tid, när man kan dra ut på det så länge att alla hinner dö innan de fått tag på en tid istället?

Men idag kändes det ändå bra. Jag kände det när jag gick upp. “Idag får jag en läkartid, idag kommer det att ske”. Men oj så fel man kunde ha. Det är större chans att jag blir USA:s president än att jag får en läkartid på vårdcentralen i Alingsås. De orden kan ni se som en liten ledtråd till hur det gick när jag ringde dit i morse…

Jag ringde 7.45 i vanlig ordning, och idag, hör och häpna, svarade jag när de ringde upp. Men tror ni att jag fick någon jävla tid? Nej. “Om man har ont i ryggen så brukar vi hänvisa till sjukgymnast som först får göra en bedömning”. Okej? Så jag har alltså i en månads tid försökt ringa och få en jävla akuttid för att få höra något som den första människan jag pratade med hade kunnat säga!? Jag förtydligade min oro för henne och att jag ville att en läkare skulle kolla på mig. Då sa hon “akuttiderna är tyvärr slut”. Först kände jag hur tårarna höll på att komma. Med gråten i halsen svarade jag “mm, okej, aa” på hennes uttalanden om hur fullbokat det är just nu. Sedan fick jag nog, och sa precis vad jag kände. “Jag har försökt få tag på en jävla tid i en månad nu och ändå får jag ingen när jag ringer på morgonen! Jag ligger fan och har dödsångest på kvällarna, jag måste få träffa en läkare!”. Svaret löd “om du inte är nöjd med det här så får jag be dig försöka ringa imorgon igen”.

Ni anar inte hur sjukt sugen jag är på att ringa dit i morgon igen. I can’t wait! Jag kan bara inte få nog av att ställa klockan på 7.45 mina lediga dagar och ringa och småprata med personalen på vårdcentralen för att inte få ut ett skit…

Onsdag

2015-06-03 21:32:05

För ett tag sedan svarade jag på en fråga i bloggen, angående hur det är att studera samtidigt som man är småbarnsförälder. Jag svarade något i stil med att det inte var några problem alls. Jag vet inte vad jag hade tagit för energihöjande den dagen, men jag skulle verkligen behöva en rejäl dos utav det idag. Dagar som denna skulle jag inte ens rekommendera min värsta fiende att studera i samband med småbarnsåren. Jag har visserligen inte studerat idag, men det är just det som är problemet. Jag är ju som sagt föräldraledig igen, och på hela dagen har jag inte fått en enda lucka till att plugga. Jag tänker på de pappor som inte varit föräldralediga och tror att de ska kunna renovera huset under pappaledigheten. Jo, tjena. Det går knappt gå på toaletten när man är föräldraledig! Eller går gör det, men inte ifred. Ett vanligt toalettbesök nu för tiden kan innebära att den ena ungen sitter i knät och att den andra leker med någon liten gubbe som trippar upp för ens ben. Eller så tror man att man ska få vara ifred, men så blir det sådär misstänksamt tyst i lägenheten att man springer upp och inser att den ena ungen står uppe på bordet och hoppar medan den andra hänger i gardinen. Man kan aldrig slappna av helt enkelt, inte ens när man är på toa.

Har förresten försökt boka tid till en läkare i några veckor nu. Det går sådär. Vad är det med vårdcentralerna nu för tiden? För att lyckas få en tid måste man ringa EXAKT kl 7.45 på morgonen och fightas med andra hypokondriker om en så kallad “halvakut tid”. Detta kan till synes verka enkelt. Men jag har som sagt fortfarande inte lyckats. De dagarna jag är uppe den tiden glömmer jag antingen av det eller så ringer jag för sent. De dagar då jag inte är uppe den tiden, ja då är jag som sagt inte uppe. Att jag ställer klockan om jag verkligen inte behöver händer väldigt sällan (och då är alltså döende, vilket jag tror att jag är, inte skäl nog för att ställa klockan). Men igår fick jag nog av mig själv och bestämde mig för att trots allt ställa klockan. 7.44 i morse ringde den, och jag kontaktade vårdcentralen med en gång. Jag fick knappa in mitt telefonnummer och den automatiska telefonsvararen sa att de skulle ringa upp mig kl 8.15. “Yes!”, tänkte jag. “Nu kommer jag äntligen få en tid!”. Sen somna jag om. Så nära, men ändå så långt ifrån…

Nej, nu ska jag lägga mig. Så jag orkar gå upp och ringa vårdcentralen imorgon igen, bland annat.

Föräldraledig igen

2015-06-02 18:17:07

Gud vad fort de senaste 9 månaderna har gått! Det var 9 månader sedan jag började på högskolan och 9 månader sedan Henke blev föräldraledig. I måndags bytte vi roller. Eller ja, Henke började jobba och jag blev föräldraledig igen. Fast faktum är att jag inte är helt klar med skolan ännu, så vi går lite omlott. Eller jag går omlott snarare. Jag är föräldraledig på dagarna och pluggar på kvällarna. Så blir det fram tills på fredag då sista inlämningsuppgiften ska in. Det ska bli helt obeskrivligt skönt med lite ledighet (så ledigt som det kan bli när man har barn i 1-3 års åldern)! Det blir dessutom inget pluggande i sommar heller, för jag fick omprövning på tentan i matematik och fick GODKÄNT! Också obeskrivligt skönt.

Igår var som sagt min första föräldradag på 9 månader. Det känns helt underbart att få spendera dagarna med mina små älsklingar. I morse låg jag och Novalie och skedade och drog oss till klockan 9. Sedan gick vi upp och in till lillemans rum, där han stod i sin säng med sitt ruffsiga hår och i vanlig ordning sa “Oj! Oj”, och pekade på saker runt omkring sig som han tycker är “Oj!”. Till exempel att nappen ramlat ner på golvet, eller rullgardinen som han tycker att det är dags att dra upp. Resten av dagen har vi spenderat här hemma bara. Vädret får ju en inte att vilja gå ut precis. När det är så här kallt under sommarmånaderna brukar jag av okänd anledning komma att tänka på Gyllene tiders textrad “Juni, juli, augusti, vindarna är varma då!”. Det året dem skrev den låten måste varit det enda året som vindarna faktiskt var varma under dessa månader. Nu är det juni men vindarna är fan inte varma kan jag tala om. Det senaste har de varit så kallt ute att jag haft lust att ta fram vinterjackan igen.

Hur som helst. Jag har hunnit med att städa lite idag också (har ju inte legat och solat på stranden precis). Dock helt i onödan, eftersom det är fullkomligt omöjligt att behålla det städat med barn i hemmet. När man går runt och städar undan går de efter en likt en svans och röjer ut allt som man plockar in. Barn har en tendens att alltid vilja leka med (eller bara hysta ut) exakt det som man själv plockar undan… Därför får jag ibland skynda mig att städa undan saker innan de ser, så att det kan få vara undanstädat en stund i alla fall!

Stolen till höger på bilden köpte jag för övrigt förra veckan. Hade någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle köpa möbler som ser ut som något hämtat från tippen skulle jag inte trott den personen. Jag hatade den stilen och kunde till exempel inte förstå min mamma som satte in träpanel i mitt rum när hon och hennes sambo byggde nytt hus (eller beställde nytt hus snarare). Eller förstå var ganska milt uttryckt. Jag höll på att skapa mig hysterisk för att de skulle sätta in den där jävla träpanelen. Men tiderna förändras och för några månader sedan satte jag in träpanel i min dotters rum…

Köpte den stolen och en till. En grön barnstol till antingen Novalie eller Levi. Har inte bestämt mig för om den ska få vara grön eller om jag ska måla om den. Men det lutar åt att den får behålla sin nuvarande färg!

Bröllop

2015-06-01 19:14:57

I lördags var vi på bröllop! Det var en av Henkes närmsta kompisar Jimmy och hans fina tjej Victoria som gifte sig.

Brytningsfel eller blind?

2015-05-24 20:43:45

Då var det jag länge befarat bekräftat. Jag ser dåligt. Eller dåligt och dåligt. Om du frågar mig så är jag halvblind. Frågar du optikern som jag var hos igår så ser jag bättre än medel. Svart på vitt är det i alla fall att jag har ett brytningsfel och att jag är i behov av glasögon.

Ni som känner mig vet att jag alltid tror det värsta, vad det än gäller. Detta fallet är inget undantag. Istället för att tänka som jag tror att en normal människa hade gjort, det vill säga “Okej, jag har börjat se lite sämre, det borde bero på något enkelt brytningsfel. Jag ringer och bokar en tid hos optikern och kollar upp det!”, så tänker jag “Okej, jag ser inte ett jävla skit. Jag håller på att bli blind! Vad kan det här bero på? Är det gråstarr, grönstarr eller någon annan jävla starr jag har fått? Eller är det någon elakartatad cancertumör som har spridit sig i kroppen och liksom bryter ner min syn? Nej, jag får ringa första bästa begravningsbyrå och börja planera för den här skiten kommer döda mig!”. Det är lite så tankarna går hos mig så fort någonting med min kropp inte stämmer till 100%. Jag kan inte gå efter vad som är mest sannolikt. Finns det minsta risk att det är något allvarligt är jag övertygad om att det är det som jag drabbats av. Jag är med andra ord hypokondriker.

Hur som helst. Igår begav jag mig till optikern och min inbokade synundersökning, redo att få min dödsdom. Eller nja, dödsdom är att ta i kanske (den kan jag ju inte få föränn en läkare har tittat på mig liksom). Men åtminstone redo att få en remiss till ögonläkare samt bekräftelse på att mina ögon höll på att ruttna. Jag var helt säker på att jag åtminstone fått gråstarr och att jag var i behov av en gråstarrsoperation. Men synundersökningen blev inte så fruktansvärd som jag hade väntat mig. Ingen gråstarr och inget som överhuvudtaget tydde på att mina ögon var skadade. Helt tipp-topp var det ju dock inte eftersom jag faktiskt fick bekräftat att min syn inte längre var perfekt. Men eftersom jag hade ställt in mig på att ögonen var ruttna och att jag i princip behövde skaffa porslinsögon så kändes brytningsfel som en ganska schysst “diagnos”. “Hoping for the best but expecting the worst”, som Alphaville brukar säga. Något positivt finns det allt i att gå runt och ha dödsångest för minsta lilla förkylning. Man blir nästan alltid positivt överraskad!

Nej, efter konstaterandet från optikern får jag helt enkelt annullera ordern på blindkäppen (och begravningskistan) som jag beställde och skaffa mig ett par brillor istället!

Nytt golv i köket!

2015-05-20 12:01:50

Före:

Efter:

Före:

Efter:

Underkänd

2015-05-08 11:34:47

Nästan ett läsår på högskolan har passerat och nu, med några veckor kvar av terminen, inträffar mitt första nederlag studiemässigt. Underkänt på matematiktentan. Ett underkänt har aldrig svidit så mycket. Kanske beror det på att studierna känns viktigare nu än vad de gjorde förr, kanske för att jag faktiskt pluggar till proven (tentorna) nu. När man har lagt ner så mycket tid och energi som jag gjorde inför den här tentan, känns det jävligt surt att inte få utdelning för det. Det som gör det hela ännu värre är att omtentan äger rum den 27 augusti. Nej men vad roligt! Det blir alltså matteplugg hela sommaren. Eller inte. Jag har ägnat tillräckligt av min lediga tid på liggande stolen, värmlandsmodellen och fan och hans moster och tänker inte lägga en enda minut till på den skiten.

Att detta skulle inträffa i samband med just matte (eller matematik som det så fint heter) kommer inte som en stor chock precis. Tentaresultatet kom visserligen som en chock då det faktiskt kändes bra när jag skrev den. Men jag hade lika gärna kunnat sitta där i flera timmar och skriva en rolig historia istället, så som mina svar blev sågade vid rättningen. Men matte som sagt, det är inte mitt starka ämne. I början av mattekursen fick vi elever varsitt papper där vi skulle rita det som vi kände eller såg framför oss när vi hörde ordet matematik. Det första jag kom och tänka på var döden, så jag ritade en dödskalle. När jag tittade mig omkring såg jag teckningar med äpplen och andra ting i fina färger, och önska att min teckning innehållit lite mer av den varan… Tanken är nog att den bilden av matematik, som i mitt fall var väldigt negativ, ska förändras under utbildningens gång. Men efter det senaste tentabeskedet kan jag inte påstå att det på något sätt går i rätt riktning. Om jag skulle utveckla den bilden idag så skulle det kunna se ut på flera olika sätt. Antingen skulle jag kunna ta en svart penna och med all min kraft bara kladda över dödskalle-fanskapet, eller också bara rent av riva sönder, alternativt bränna upp skiten.

När jag stängde min väska igår (och tentan befann sig i den) råkade dragkedjan fastna i ett papper som låg inuti väskan. “Åh nej, inte tentan!”, var min första tanke. “Jag som hade tänkt rama in den och sätta upp på väggen här hemma!”. Hmm. Undra vart man skulle kunna sätta den någonstans? I hallen kanske. Så att alla som kommer på besök kan se vilken jävla Einstein som bor hemma hos oss. Eller så att Henke blir påmind om vilken otroligt smart flickvän han har varje gång han ska gå till jobbet. Om man riktigt vill skryta så skulle man kunna sätta den på utsidan av ytterdörren, men då är nog risken att någon förbipasserande tar den för stor…

Nej, jag behöver semester ifrån allt vad matte heter ett tag, och får samla nya krafter igen när jag har smält det här bakslaget.

Till detta ska tilläggas att jag fått högsta betyg på i stort sett allt jag gjort på högskolan och att jag faktiskt fick alla rätt på ena delen av mattetentan (som alltså var uppdelad i två delar och där jag fick underkänt på den andra delen). Men ibland har jag svårt att se det så och fokuserar bara på det som inte går min väg…

10 saker om mig

2015-04-30 11:54:22

1. Jag klarar inte av att bli skrynklig på händerna. Därför har jag svårt för att duscha länge. Jag kan inte heller tvätta händerna eller tvätta bort sminket i varmt vatten. Jag hatar att ta i disktrasor (eftersom man blir blöt) så jag torkar alltid bordet (och allt annat) med våtservetter.

2. Jag har varit med på tv några gånger, i mindre roliga sammanhang. Några gånger var när Svt sände en dokumentärserie om medling (ett sätt för brottsoffer och gärningsman att prata om det som hänt), och en annan gång var när jag hade haft kontakt med en kille över nätet, som senare mördade en annan tjej som han träffat över nätet. I samband med att han blev dömd intervjuade Nyheterna mig.

3. Jag älskar Lars Winnerbäck! Han är i princip den enda artisten jag lyssnar på och han har så många bra låtar att jag inte ens kan välja ut några favoriter. När jag och Henke för ett par helger sedan satt och spelade gitarr och sjöng hans låtar (nej, jag kan inte sjunga) så slutade det med att vi tittade på gamla uppträdanden av Lasse och satt och dyrkade han och hans musik istället… Det var nog lika bra det, för det vi gjorde innan var att totalt mörda hans låtar med våra fruktansvärda försök till att skapa musik.

4. Jag är hypokondriker. Så fort jag har lite ont någonstans så tror jag att jag ska dö. Jag funderar ofta på hur jag ska berätta för mina nära och kära att jag är döende och över hur jag själv kommer att tackla det beskedet. 

5. Jag har haft tandställning. Räls tur och retur både uppe och nere. Det var inget jag satte in frivilligt, utan både mamma och pappa fick tjata och till och med muta mig för att jag skulle sätta in den. När jag till slut gått med på det och jag och pappa var hos tandläkaren och de skulle göra bedömning om huruvida jag skulle få gratis tandställning eller inte, bad tandläkarna mig att le och skratta så att de kunde ta en bild på hur det såg ut. Jag satt där skitsur och öppnade inte ens munnen, haha… Idag är jag dock väldigt tacksam över att mina föräldrar inte lät mig välja!

6. När jag var liten var jag en klätterapa utan dess like. När inte mina föräldrar hittade mig satt jag förmodligen högst upp i ett träd någonstans. Jag klättrade upp för allt. Träd, lyktstolpar, flaggstången, dörrkarmar… Bara fantasin satt gränserna. Jag var dessutom väldigt vig och gymnastisk och kunde göra diverse akrobatiska övningar. Idag ångrar jag att jag inte gjorde något av den talangen, då jag känner mig stel som en jävla pinne…

7. Jag har 3 syskon! Min storebror Tobias som är två år äldre än mig och som bor i Västervik. Min lillasyster Sofia som är ett år yngre än mig (och trebarnsmamma!) och som bor här i Alingsås, samt min lillebror Andreas som är fyra år yngre än mig och som fortfarande bor i våran hemstad, Göteborg.

8. Jag tål inte alkohol. När jag börjar dricka finns det inget stopp, och det slutar oftast med att jag blir dyngrak, får minnesluckor, blir aggressiv och allmänt odräglig. Jag tampades med mina alkoholproblem i princip hela tonåren. Det tog inte lång tid för mig att förstå att jag hade problem, men det tog desto längre tid att komma ifrån det…

9. Min första förlossning var det absolut värsta (smärtmässigt) som jag gått igenom. Det var smärta i sin allra renaste form, och att Novalie fick en lillebror efter den upplevelsen är fortfarande en gåta… Min andra förlossning går dock inte att jämföra med min första och var inte alls samma typ av skräckupplevelse.

10. Min favoritplats är Gotland! Vi åker dit några veckor varje sommar och det är ett av årets absoluta höjdpunkter. Pappa och hans tjej Camilla har hus där och jag har i princip varit där varje sommar sedan jag var 10-11 år (tror jag). Man har en del roliga minnen från den tiden. Bland annat när vi (jag och mina syskon) grävde en stor fälla på stranden. Alltså en stor grop i sanden som vi la pinnar över och sedan täckte med sand. När vi grävt hela dagen och var klara och skulle åka därifrån, skulle min lillebror bara springa ner till havet och hämta någon leksak som han glömt där. Gissa vem som ramla i fällan?

Kvällsshopping

2015-04-23 20:51:30

Idag var det så kallad tjejkväll inne i stan med extraöppet i butikerna och lite erbjudanden. Jag och Lina, en jättegullig tjej som jag lärt känna genom “mammagruppen” som jag gick i när Novalie var nyfödd (och som jag brukar träna tillsammans med), var inne en sväng i stan och shoppade och fikade!

Tapeter till dockskåp

2015-04-21 16:29:54

Jag ska ju göra om ett gammalt dockskåp, så förra veckan beställde jag lite scrapbookingpapper som jag tänkt använda som tapeter. Man vet ju aldrig riktigt vad man får när man beställer från nätet så det var en chansning. Men papprena (alltså färger och mönster, som kan vara lite svårt att se på enbart bilder) var över förväntan och jag tror att det kommer bli väldigt fint!

Att ständigt oroa sig över att barnen ska dö

2015-04-20 20:06:05

“Då var friden slut!”, sa min syster igår när vi satt och fikade tillsammans med barnen på lekplatsen, och de bestämde sig för att de fikat färdigt och sprang tillbaka för att leka igen… “Det var den för längesen”, sa jag lite skämtsamt. “Närmre bestämt 3 år sen” (när Novalie föddes). Det var som sagt ett skämt men faktum är att det ligger väldigt mycket sanning i det. Sen barnen föddes har jag inte kunnat slappna av. Att vara förälder innebär (i alla fall för mig) en konstant oro. Jag är orolig att de ska bli påkörda så fort vi går utanför dörren. När vi äter är jag orolig att de ska sätta i halsen och kvävas. När vi är på lekplatsen är jag orolig att någon ska komma och ta dem. Denna oro innebär att jag ständigt vakar som en hök över dem, hela tiden beredd på att någonting ska hända.

Igår när vi satt och åt började Levi bete sig som att han satt i halsen. På en hundradelssekund gick min puls från viloläge till max. Jag och Henke handlade instinktivt och försökte dra upp Levi ur sin stol och banka honom på ryggen. Levi tittade på oss och la ifrån världens gallskrik, förmodligen för att han blev så rädd över vad fan vi höll på med. Han hade inte satt något i halsen. I efterhand insåg vi att han bara satt med munnen öppen, tungan lite ute och gjorde ifrån sig “kvävningsljud” för att han hade mos på tungan som han inte tyckte om och ville att vi skulle ta bort… Sånt där har hänt mig tusen gånger. Att jag tror att det är något med barnen fast det egentligen inte är det. Jag oroar mig i onödan och det tär på mig både fysiskt och psykiskt (Novalie satte dock i halsen ordentligt en gång när hon var liten och det är grunden till att jag/vi är så oroliga just när det gäller den biten). Alla andra bitar jag är orolig över vet jag dock inte hur jag ska förklara. Det ligger nog delvis i generna. Hela min familj är i stort sett ett gäng vandrande nervvrak, så att även jag blev det är ju inget mysterium precis. Sen så kommer man nog inte ifrån oron över sina barn oavsett hur man är som person. Det ingår i föräldraskapet. Det finns dock en gräns när oron blir sjuklig och tar över ens liv, och i mellan åt så känns det som att jag håller på att passera den gränsen (och ibland som att jag passerade den för längesen).

Ibland känns det också som att jag är ensam i min oro. När jag har frågat andra föräldrar som till exempel satt in sina barn på förskola om hur de känns och undrat om de är oroliga, har jag fått “Nej, det är jätteskönt!”, till svar. Jag är, som ni säkert kan lista ut vid det här laget, jätteorolig över att barnen ska börja på förskola. Till hösten är det dags och jag bävar inför den dagen. Jag är inte orolig för att förskolan ska vara dålig, över att förskollärarna ska glömma att byta blöja under dagen, att barnen serveras halvfabrikat eller över att det inte viftar någon jävla grön flagg på gården. Jag är orolig över att de ska dö! Att de ska bli bortglömda på utflykten eller sätta i halsen under lunchen. Hade jag bara vetat att de skulle överleva hade jag inte varit orolig alls. Vi fick ett erbjudande om plats på en förskola (som vi tackat nej till) för Levi för ett tag sedan. Längst ner på antagningsbeskedet stod det “Vi hoppas att vi ska kunna bidra till att öka livschanserna för Levi!”, eller något i den stilen. Haha, okej? Jag förstår vad de mena. Men min första tanke var “Jaha, så deras ambition är alltså att hålla min son vid liv…”. Det var ju ett mål att sträva efter! Det är ju visserligen bara det jag kräver av förskolan så det kanske inte var så dumt skrivet ändå...

För er som läser och tänker “Hon behöver ju söka hjälp” kan jag berätta att jag redan gjort det. Jag har gått och pratat med psykologer om det här då jag känt att det som sagt ibland tar över mitt liv. Och visst är det skönt att prata. Men varken en psykolog eller någon annan kan ge mig en garanti på att mina barn kommer att få leva ett långt och lyckligt liv, och så länge ingen kan göra det så kommer min oro att bestå. Den kanske kan dämpas men jag tror tyvärr att jag kommer att få leva med det här. Psykologer (och andra i min närhet) ger mig snarare motsatsen till det jag vill höra. “Du kan ändå inte styra över vad som händer så det är ingen idé att vara orolig!”. “Jaha, men tack! Det var precis vad jag ville höra. Att jag inte har någon kontroll och att vad fan som helst kan hända. Det var precis vad jag behövde höra i denna oroliga, svåra stund!”. Säg aldrig så (alltså att de inte kan styra över vad som händer) till någon som är extremt orolig eller har katastroftankar. Ett litet tips bara. Det är visserligen sant men det är inte alltid man behöver höra sanningen. Kör med statistik istället. De allra flesta barn sätter ju faktiskt inte i halsen och dör och det är ju faktiskt ytterst sällan något barn dör när det till exempel är på förskolan.

Älskade barn.

Helgen

2015-04-14 13:05:45

Helgen spenderade vi i Göteborg.

Vi var bland annat och hälsade på min lillebror som precis flyttat till sin första egna lägenhet. Ungkarlslya och nyinflyttad och allt vad det innebär (med saker överallt) var inte det optimala för våra barn, som var blyga i ungefär 30 sekunder innan de drog fram som två virvelvindar i lägenheten och röjde ut allt de fick tag i. Levi må vara i en underbar ålder nu, men den åldern medför också att han klättrar på allt och drar ut allt han kan komma åt. Han klättrade upp och ner för stolar, helt plötsligt kom han gåendes med en vattenkokare i famnen för att sekunder senare tömma ut en kasse med tomburkar över hela hallen… Men trots lite kaos och ständig övervakning av barnen lyckades vi få till en mysig fika på balkongen!

Efter att vi rivt ena stället drog vi vidare till nästa, som var hemma hos pappa och Camilla. Där blev vi bjudna på gott tilltugg och senare även årets första grillning! Kvällen bjöd sedan på spelkväll i sann Johannesson-anda. Det vill säga ingen sån där mysig och trevlig spelkväll som normala familjer har utan en spelkväll med livet som insats…

En tradition sen ett tag tillbaka är att pappa serverar “nattamat” i form av revben när vi träffas och sover över. Denna kväll var inget undantag. Vanligtvis brukar han tillaga de i ugnen, men i lördags gick han ut och tände grillen mitt i natten…

Revbenen smakade utsökt och vistelsen i Göteborg blev jättelyckad! I söndags fick jag dock betala tillbaka för den sena kvällen genom att vara efterblivet trött hela dagen…

Ny bokhylla till Levi

2015-04-02 15:18:44

För ett tag sedan hittade jag en likadan bokhylla som Novalie har på Blocket. Jag köpte den så nu har Levi fått en likadan. Som jag slitit med att måla om den jävla bokhyllan, men nu är den äntligen klar!

Före:

Efter:

Var nere på stan en sväng förut och köpte två nya lådor till Levi också!

Minibyrå

2015-03-30 18:53:42

Idag fyndade jag denna söta lilla byrå till Novalie! För någon vecka sedan hjälpte mamma mig att hämta ett litet skrivbord som jag köpte över nätet, som också är till Novalie. Tanken är att hon ska ha denna byrå på skrivbordet sedan, med pennor och pyssel i. Men just nu lever både Novalie och Levi rövare här hemma om dagarna, så tills de är stora nog att förstå att man inte kastar saker hej vilt omkring sig, får den stå högst upp i hennes bokhylla…

Tre veckors praktik

2015-03-28 19:54:27

Igår var sista dagen på en tre veckor lång praktik för min del. Jag har varit i en etta. Det har varit jätte roligt och lärorikt, men också jobbigt eftersom jag känt mig helt slutkörd varje kväll (kombinationen lärare och småbarnsförälder verkar ha en tendens att få en att känna sig som en urvriden disktrasa varje kväll).

Igår när jag berättade för barnen i klassen att det var min sista dag (vilket i för sig många redan visste) fick jag en stor gruppkram av hela klassen och flera fina teckningar.

Nytt projekt på gång

2015-03-26 20:24:51

Ett gammalt dockskåp ska få nytt liv!

Detta hämtade jag ute hos pappa förra helgen. Jag och min syster lekte med det när vi var små. Om jag inte missminner mig helt så har min mamma fått det av sin kusin Camilla. Men som ni ser på bilden så är det inte speciellt modernt längre och dessutom väldigt slitet. Så därför tänkte jag att det ska få sig en helrenovering! Jag ska byta tapeter, golv, tak, ja, rubbet helt enkelt. Sedan kommer Novalie att få det lagom till sin 3-års dag.

Men jag har andra påbörjade projekt som jag måste göra klart innan jag börjar med detta. Bland annat en bokhylla till Levis rum som jag har börjat måla. Jag gillar inte att påbörja nya saker när jag har andra som inte är klara (även om jag i detta fallet inte är så sugen på att fortsätta med bokhyllan utan hellre börja med dockskåpet istället). Men jag vill inte bli en sån där som har hundra projekt påbörjade men inget avslutat, så därför får jag helt enkelt slutföra den där bokhyllan först…

Bilder på dockskåpet kommer självklart när det är färdigt!

Shoppingtur

2015-03-25 21:29:42

Idag hade några butiker i Alingsås kvällsöppet så jag passade på att cykla in till stan och shoppa lite. Min foundation (eller mineralpuder eller vad det nu är för något) tog slut igår, så idag har jag gått runt och sett ut som en fågelskrämma. Eller ja, jag har sett ut så som jag gör naturligt och det är väl ungefär som en fågelskrämma. Det är konstigt det där. Förr kunde jag gå osminkad ofta och ändå känna mig hyfsat fin. Jag går visserligen osminkad rätt ofta nu också, men inte utan att känna mig för jävla ful. Undra om jag blivit fulare med åren, eller bara mer självkritisk? I övrigt tycker jag ändå att jag har mognat med åren och har mindre krav på mig själv nu när det gäller utseendet. Hur som helst. Det blev alltså bland annat en foundation som fick följa med hem från shoppingrundan, så imorgon (om jag orkar gå upp i tid) besparar jag omgivningen den förskräckliga syn som de tvingades möta idag…

Det blev också ett sött linne och samma gamla vanliga, rosa läppstift som jag brukar köpa.

Nytt till Novalie

2015-03-03 19:32:40

Idag fick det bli lite nya kläder till Novalie också. Rensade ur hennes byrå igår och insåg att det inte var speciellt mycket kläder som fortfarande passade. Det har jag i för sig insett varje gång jag tänkt ta på henne kläder den senaste tiden, men det blev så tydligt när hennes byrålådor blev tomma…

En sån rosa jacka som är på bilden köpte jag till Ottilia när hon fyllde år, och jag kunde inte låta bli att köpa en även till Novalie!

Hylla

2015-02-28 23:09:04

I somras när vi var på Gotland och åkte runt på loppisar fyndade jag denna hyllan för 20 kronor! Men det är inte förän nu som den äntligen fått lite färg och kommit upp på väggen…

Före:

Efter:

Nytt till lillprinsen

2015-02-27 19:46:13

Idag blev det lite shopping till Levi. Han behövde lite nytt till sin vårgarderob. Nästa gång blir det Novalies tur!

Chockladmousse på avokado

2015-02-27 11:24:39

När jag är sugen på något sött ibland brukar jag göra chockladmousse på avokado. Det är väldigt gott! Vilket märks att jag tycker eftersom jag brukar göra fyra portioner och trycka i mig allt själv… Men det är nog en smaksak (inte bara hur mycket man äter alltså utan om man gillar den överhuvudtaget). Henke är inte lika imponerad som jag. Men jag tror att det har att göra med vad man gillar i övrigt. Henke gillar ju sötsaker över lag väldigt mycket och därför tror jag att han kanske inte tycker att denna är lika god som till exempel vanlig chockladmousse. Denna är inte lika söt och blaskig som andra efterrätter kan vara (fast den är väldigt mastig så jag förstår egentligen inte hur jag kan äta fyra portioner). Men jag tycker faktiskt att den är godare än vanlig chockladmousse!

Om någon är sugen på att testa så är receptet väldigt enkelt. Man mixar bara ihop 3 avokados, 1,5 dl kakao, 1 dl honung, 0,5 dl vatten och lite citronsaft. Toppa med bär!

Rumpchock

2015-02-26 20:33:15

Den senaste tiden har jag funderat på hur jag ska göra med bloggen (med tanke på att jag aldrig uppdaterar den längre). Ni som följt mig länge tänker nog att jag funderat på det ett jävla tag nu, med tanke på att jag skrivit om det ett antal gånger innan och att tiden som går mellan varje blogginlägg bara blir längre och längre. För några år sedan kunde jag absolut inte tro att jag redan skulle fundera på att sluta, eftersom jag alltid tyckt att det har varit så roligt att skriva. Men den senaste tiden har jag som sagt funderat på att lägga ner den. Jag har dock kommit fram till att jag ska ge det en sista chans. Jag har inte varit i “bloggform” de senaste och ställt för höga krav på det jag skriver. Ibland sätter jag mig vid datorn, och kan sitta där i 1-2 timmar med ett blogginlägg. Men istället för att publicera det jag skrivit tar jag bort det, för att jag inte är nöjd. Min blogg har aldrig hållt någon hög standard tidigare och tanken är ju inte att varje inlägg ska vara någon slags krönika, så jag förstår inte varför jag har börjat ställa såna krav på mig själv. Så nu tänkte jag att jag ska ge bloggen en sista chans att bli det den en gång var. Det vill säga en blogg där jag skriver om min vardag på ett öppet och ärligt sätt och där jag delar med mig av mina tankar och åsikter.

Jag tänker att vi rivstartar redan nu! Idag gjorde jag en såkallad rumpchock i klassrummet i skolan. Ni vet en sån där klassiker när man har klänning på sig, och klänningen fastnar i strumpbyxorna efter att man varit på toa. Det har faktiskt aldrig hänt mig på någon offentlig plats tidigare, så det var väl på tiden. Det som var lite småjobbigt var att det hade gått säkert en timma från det att jag var på toa till det att jag fick kännedom om att jag visa hela rumpan. Vilket betyder att det förmodligen inte bara var halva klassen som såg, utan hela skolan också. När jag är hemma händer det där var och varannan dag. Men det gör ju inte så mycket, och det är väl därför jag inte är så noga med att kontrollera hur jag ser ut eller med att rätta till kläderna när jag är hemma. Ibland när jag har kommit hem från skolan och vi har suttit och ätit middag har det hänt att Henke frågat mig “Har du gått runt sådär i skolan?”. Jag har då tittat ner på mig själv och insett att mitt linne åkt ner så att hela bh:n/brösten syns. Men svaret är nej. Jag går inte runt så i skolan (jag går mer runt och visar hela röven istället). När jag är i skolan har jag oftast koll på att inte mitt linne åker ner (om det nu har en tendens att göra det), men när jag kommer hem slappnar jag av och skiter rent ut sagt i hur kläderna sitter…

Hade detta varit för 5 år sedan hade ni säkert fått en liten rumpchock av mig här i bloggen också. Men så roligt ska vi inte ha det idag. Rumpchocken får istället denna Victoria Secret-modell stå för. Bikinin på bilden nedan har nämligen pappa och Camilla köpt till mig nu när de är i USA. Att köpa bikini via sin pappa på telefon är ingenting som jag starkt rekommenderar. Eller ja, det återstår egentligen att se när de kommer hem med den… Hur som helst är jag i alla fall väldigt tacksam över att de tog sig tid att gå till Victoria Secret för min skull!

Fullspäckad dag

2015-01-30 21:35:09

Idag har varit en fullspäckad dag. I förmiddags var vi på öppna förskolan och släppte loss våra vildingar. När vi skulle åka dit sa Novalie “inte vill åka förskolan”, när vi skulle hem var det “inte vill åka hem”, och jag fick bära henne skrikandes ut från lokalerna. Levi skrek han också, men det var nog för att han var trött och allmänt sig själv. Jag och Henke har de finaste och underbaraste barnen i världen, men ibland känns det även som att vi har de gnälligaste.

När vi satt i bilen förut pratade vi lite om hur livet förändrats sen vi skaffade barn. Om hur små vardagliga bestyr, så som att handla, gå till stan, eller ja, vad som helst som innefattar att lämna huset och gå ut i allmänheten, är hundra gånger jobbigare nu än vad det var innan man skaffade barn. Innan var det ju inte ens jobbigt. Nu måste man ha en strukturerad plan för allt man ska göra.

För det första så är steget mellan tanken på att man ska åka iväg någonstans och att man faktiskt åker iväg någonstans väldigt stort. Förr kunde man tänka “vi drar in till stan en sväng”, och så tog man på sig och gick (bortsett från under tonåren då när man skulle stå och sminka sig i tre timmar först). Men nu är det verkligen hundra saker att tänka på innan man kan lämna hemmet. När åt barnen senast? Behöver de äta innan vi åker? Ska vi ha med någon mat? Vad ska de ha för kläder? Behöver vi ha med extrakläder? Blöjor? Våtservetter? Välling? Kommer någon av barnen behöva sova under tiden vi är borta och hur löser vi i så fall det? För att inte tala om själva processen att ta på barnen kläder. Speciellt om de är motstridiga (vilket de ofta är). Sen kan jag tala om att om det är inför en tur på stan som vi förbereder oss så är det redan på förhand dömt att gå åt helvete. Hur mycket man än vill så går det inte att ha en trevlig och avkopplande stund på stan tillsammans med en 1-åring och en 2,5-åring. I alla fall inte om man har något annat syfte än att lägga 100% uppmärksamhet på barnen. Det vill säga om man skulle vilja titta i en butik, köpa något eller ta något att äta.

Jag vill inte med detta säga att mitt liv blivit jobbigare bara för att jag skaffade barn. Eller jo, förresten. Det har blivit jobbigare att handla och det har blivit jobbigare att gå på stan. Men om det faktum att jag blivit mamma till två underbara barn har medfört att det blivit jobbigare på de planen, så har det berikat mitt liv så enormt mycket på väldigt många andra plan. Och även om det är väldigt gnälligt i mellan åt (eller väldigt ofta just nu faktiskt), och även om de “suger ut varje uns av energi” (som Henke skrev till mig i ett sms i veckan, när han uppenbarligen var lite trött på föräldraledigheten), så är dem det finaste vi har och ett liv utan dem är helt otänkbart.

Efter öppna förskolan åkte vi faktiskt just till stan, och det gick väl ungefär som jag skrev om ovan: åt helvete. Jag försökte hålla Novalie i styr genom mutor. Hon fick en klubba. Den åt hon på i ungefär en halv minut, sedan sa hon “inte vill ha klubba”. Det är väldigt mycket “inte vill” just nu. Efter stan åkte vi till Henkes föräldrar, och det var hör och häpna, något som Novalie faktiskt ville. Vi brukar träffa dem väldigt ofta, men nu har vi inte setts på nästan två veckor, så Novalie har sagt “åka farmor-farfar” varenda gång vi har varit på väg någonstans de senaste dagarna.

Nu önska jag att jag kunde avsluta genom att skriva att barnen ligger och sover som stockar och att jag njuter av lite egentid. Men Levi ligger i skrivande stund och gallskriker i sin säng (jag kan inte göra så mycket åt det), Novalie vaknar stup i kvarten så dit får jag också springa in med jämna mellanrum, och den lilla egentid jag fått ikväll har gått åt till att sitta och plugga. Jag antar att ni som läser det här och inte redan har barn, blir väldigt sugna på att skaffa…

Nu ska jag ta en dusch, om det så blir till ljudet av gallskrik eller ej, och sedan lägga mig för att ladda om inför nya aktiviteter imorgon!

25 år

2015-01-21 22:18:52

Jag fyllde 25 i söndags! Dagen startade bra, med sång och frukost på sängen. Förr kunde man dock njuta lite mer av såna tillfällen, nu (när man har barn) blir det rätt kaosartat. Det tog inte många sekunder innan det var juice i hela sängen, och Levi fick vi spänna fast i sin matstol för han for bara omkring som en virvelvind i sängen. Men det är sånt där man får på köpet med barn, det är i alla fall härligt att de är fulla med liv!

Presenter fick jag också, och jag måste säga att jag är imponerad över hur fina saker Henke gått och köpt på helt fri hand (utan att jag pekat ut det). Jag vet, jag pratar som att han vore helt utvecklingsstörd. Men killar har ju en tendens att inte lyckas med sånt där…

Jag fick även fina saker av alla andra som också var här och firade mig!

Vad han dock inte lyckades lika bra med var att köpa födelsedagskort. När jag drog upp kortet ur kuvertet höll jag nästan på att kräkas upp frukosten. “Jag tycker det är så tråkigt med vanliga shabbychic-kort, så jag köpte ett roligt kort istället”, var hans motivering till kortinköpet. Men jag vet inte om det var så roligt, mer på gränsen till vidrigt, haha…

I lördags var min familj här och firade mig och i söndags var Henkes familj här. Det var trevligt! Jag brukar knappt fira min födelsedag överhuvudtaget annars. Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker nog inte att det är så mycket att fira.