Årets tripp till Ullared

2015-11-19 21:03:46

I tisdags bar det av till Ullared och Gekås. Det är tredje året i rad som jag, mamma och Sofia åker till Ullared och shoppar strax innan jul, så jag antar att det numera kan klassas som en tradition. Med tanke på hur det har gått för oss under dessa resor tidigare år, kan man dock undra hur vi har velat göra om det… 

Nu när det var tredje gången som vi intog Gekås tillsammans kan jag konstatera att vi alla (jag, mamma och Sofia) intar våra speciella shopping-roller när vi går in i varuhuset. Sofia är den invanda Ullareds-shopparen. Hennes pojkvän är från Varberg (vilket under flera år har resulterat i närhet till varuhuset) och hennes svärmor till och med jobbar där. Sofia besöker varuhuset otaliga gånger per år och kan med andra ord sortiment och priser utantill och är därmed perfekt att ha med som personlig guide under shoppingrundan.

Mamma är den lugna, stabila och målmedvetna shopparen. Hon vet vad hon är ute efter och plockar inte på sig mer än nödvändigt (slutsumman brukar dock bli ganska hög ändå, eftersom sakerna hon köper brukar vara relativt dyra för att komma från Gekås). Hon stressar inte utan tar det som det kommer. Hon tar gärna flera pauser i shoppingen för att äta, fika och gå på toaletten. Tur är väl det eftersom hon vid upprepade tillfällen tidigare bokstavligt talat har hållit på att skita ner sig när hon varit ute och shoppat. En gång var det så illa att hon övervägde att sätta sig i ett av provrummen och uträtta sina behov. På tal om att nöden inte har någon lag, så återkommer jag till en liten incident om det senare…

Jag är den långsamma, strategiska shopparen som analyserar och tänker ekonomiskt (man skulle kunna använda ordet snål också, men jag väljer nog att säga ekonomisk). Jag vill gärna gå runt hela Gekås en vända och se vad som finns innan jag börjar plocka på mig en massa saker. Detta har tidigare år lett till att jag blir besviken över hur liten summa jag slutligen shoppat för och att jag hade velat gå in och plocka på mig fler saker. Jag, till skillnad från mamma (och Sofia), följer aldrig med på avstickare för att fika, äta eller gå på toaletten, utan måste lägga all tid på att fokusera på min uppgift, det vill säga: att shoppa!

Innan vi började gå loss inne på varuhuset berättade mamma att hon fått “tillåtelse” av Peter (hennes sambo) att släppa alla hämningar och bara plocka på sig allt hon ville ha. Eller ja, så kunde man (vi) med lite vild fantasi tolka det i alla fall. Det han egentligen sa var att “köp det som du behöver”. Vilket i mammas och våra öron lämnade mycket åt den egna, fria tolkningen och mamma “behövde” helt plötsligt en jävla massa saker. Detta blev även ledord för mig och min syster under shoppingen, och varje gång vi tvekade på om vi verkligen skulle lägga ner en vara i vagnen eller inte, kom vi att tänka på Peters kloka ord och kände att “jo, visst fan behöver vi det här”. De där rollerna som jag beskrev ovan suddades (som ni säkert förstått vid det här laget) med tiden ut, och ju längre tid vi spenderade med varandra inne på Gekås, ju mer tappade vi fattningen.

Sofia hade med sig sin yngsta son (på 8 månader) under shoppingrundan och hade därmed också med sig en barnvagn. I bilen på väg ner mot Gekås diskuterade vi kring om vi verkligen skulle få plats med både barnvagnen och alla varor på vägen tillbaka hem. Jag måste medge att jag var skeptisk till detta hela tiden men mamma och Sofia trodde på fullaste allvar att vi skulle lyckas med det. Det är en jävla tur att Sofias svärmor jobbar på Ullared, för i takt med att våra vagnar fylldes fick barnvagnen hamna på hennes kontor istället för att följa med oss hem.

När vi efter många om och men hade betalat våra varor och tagit oss ut på parkeringen kom dagens största utmaning: få in all skit i bilen. När vi såg våra tre överfulla vagnar och mammas lilla bagage i bilen kändes det rent ut sagt fysiskt omöjligt. Och vi som trodde att vi skulle få plats med både barnvagn och varor… Nu var det frågan om att BARA få plats med varorna. Vi knödde in sakerna i bilen, och Sofia sa bland annat “Erica, kan du hålla i den här (en förpackning med en docka i) så smäller jag igen dörren!”. Vi körde lite samma tänk som man kan göra hemma ibland, när skåpen är överfulla och man liksom inte orkar organisera sakerna, utan istället bara försöker stänga skåpluckan fort som fan istället. Ett sånt tänk fick jag för övrigt ta konsekvenserna av idag, när jag öppnade en skåplucka här hemma och fick 5 matlådor över mig. Jag blev förbannad, men möttes inte av några större sympatier här hemifrån, då Henke stod en bit bort och bara skrattade åt mig (han påpekade dock att han skrattade av igenkänningsfaktor, och att han kände med mig).

Hur som helst. Tillbaka till det där med att nöden inte har någon lag. När vi stod på parkeringen och försökte få in sakerna i bilen kunde jag inte riktigt slappna av eftersom jag var så kissnödig (det straffade sig att hoppa över toalettbesöken inne på Gekås). Jag bidrog inte med speciellt mycket hjälp till att få in sakerna i bilen, utan steppade mest omkring och försökte komma på lösningar på mitt egna kissproblem istället. Alla toaletter var låsta så att gå dit var inget alternativ. Mamma tyckte att jag bara skulle sätta mig rakt upp och ner och kissa på parkeringen (men med tanke på att hon tycker att det är okej att sätta sig i provrum och bajsa så kunde jag inte riktigt ta hennes idéer på allvar). Sofia blev också kissnödig och vi båda bestämde oss för att springa bort till “skjulet” där man parkerar kundvagnarna. Det var mörkt ute och Gekås hade stängt en och en halv timma (?) tidigare, så risken att bli upptäckta kändes inte allt för stor. Men när vi stod där inne redo att dra ner byxorna, tänkte jag att “Nej, jag kan fan inte sätta mig inne bland kundvagnarna och kissa”. “Tänk om, OM, någon kommer och ska parkera sin kundvagn. Så sitter jag här på huk bland kundvagnarna och kissar”. Vad gör man då? Ska man hälsa och säga “Tjena!” medan kisset flödar, eller hur ska man försöka få en sån situation att verka normal? Nej, det blev inget kisseri bland kundvagnarna för vår del. Det hela slutade faktiskt med att jag fick följa min mammas kloka råd trots allt, och sätta mig rakt på parkeringen och kissa (det var visserligen inte så mycket bättre alternativ än att kissa bland kundvagnarna, men som sagt, nöden har ingen lag; såvida ingen polis ser en vill säga).

I bilen på väg hem kunde vi knappt se varandra för allt bråte som skiljde oss åt. Mamma satt med en stor tavla i huvudet, jag satt med tre fulla kassar i knät och Sofia och Loui (hennes son) som satt i baksätet kunde inte ens se varandra. “Packningen” i bilen fick till och med resan till Gotland för ett par år sedan att blekna (vi det tillfället hade vi bland annat med oss en massagebänk och bilen var så tung att den nästan skrapade i marken av all packning). När vi satt i bilen på väg hem från Gekås började jag skratta hysteriskt från ingenstans. Mamma och Sofia frågade vad det var frågan om och jag behövde inte säga mer än “oss”, för att de två också skulle börja skratta. Sofia berättade att hon inte vill att någon annan ska följa med oss på vår årliga shoppingtur till Ullared, för att det inte hade blivit lika roligt då. Jag tror dock inte att hon behöver oroa sig särskilt mycket över det. Jag tror inte att någon annan hade velat följa med oss heller.

Sofias och mammas vagnar.

Hur är hon... Erica?

2015-11-16 20:17:18

Varm, omtänksam, rolig, har humor, söt, glad, smart, ärlig (alldeles för ärlig, inte ens en liten nödlögn kan hon tänka sig) en mycket omtyckt syster och vän. Man kan rabbla upp hur mycket bra saker som helst att säga om henne. Har vänner hamnat i knipa eller inte mått bra är det självklart att hon finns där och stöttar, hon ser det inte som sin skyldighet eller att hon ställer upp utan det är bara sådan hon är. Ibland tycker vi som står henne nära att hon ska tänka mer på sig själv, att hon ska göra saker för sig själv, tänka på sig själv.

Erica säger att hon är osäker och att hon har dåligt självförtroende och så kan det säkert vara men jag tycker inte det stämmer alltid. Hon har en stor styrka inombords, hon står pall för hårda smällar. Hon reser sig alltid och går vidare mer stark och beslutsam än innan, hon tar lärdom av misstag hon gör. I detta samhälle vi lever i är det inte lätt att gå sin egen väg, trycket är stort från omgivningen på att man ska vara, se ut och bete sig på ett sätt som förväntas av andra.

Just nu står hon med ena foten i ungdomen och den andra i vuxenlivet och det tror jag hon upplever jobbigt. Tankar kommer om hur det ska bli i framtiden, vad ska jag jobba med, var ska jag bo och med vilka vänner ska jag umgås? Är mina vänner verkligen mina vänner fortfarande? Kan vänskap som funnits hela livet bara ta slut? Varför är det inte som förr? Kommer jag att träffa någon som jag kan älska? Få familj? Bra jobb?

Jag är övertygad om att allt kommer att falla på plats för henne, det viktiga är att hon gör saker hon tycker är roligt, som får henne att må bra. Att hon umgås med människor som ger något tillbaka. Man måste få ut något av en relation oavsett om det är till föräldrar, syskon, pojkvän eller vänner.

/Mamma.

Den här texten skrev min mamma till mig för flera år sedan, och jag blir fortfarande lika glad och rörd av att läsa den. När mamma skrev texten hade jag, precis som hon skrev, ena foten i ungdomen och den andra i vuxenlivet. Jag var 19 år och visste inte vad jag ville göra med mitt liv. Ett år senare träffade jag Henke och ytterligare ett par år senare fick vi Novalie. Nu har vi två underbara barn och jag utbildar mig dessutom till lärare, ett meningsfullt yrke där jag kommer att kunna göra skillnad, och ett yrke som jag kommer att brinna för. Jag tror att min mamma hade rätt när hon sa att hon var övertygad om att bitarna skulle falla på plats.

När nervositeten tar över

2015-11-09 20:33:48

Jag känner verkligen att jag har vuxit som människa sedan jag började på högskolan för snart ett och ett halvt år sedan. Idag genomförde jag en muntlig presentation på engelska. Det jag gjorde idag skulle jag aldrig ha klarat av i början av utbildningen. Inte för att det jag gjorde idag var enastående på något sätt, utan för att jag vågade göra det överhuvudtaget. Mina starka sidor är inte att prata inför folk på det sättet, inte heller att prata på engelska. Två saker som jag har svårt för (eller som mina hjärnspöken i alla fall sätter stopp för) klarade jag av att göra i kombination med varandra!

I början av utbildningen hade vi en “tala, läsa och skriva”-kurs som innehöll en del muntliga presentationer. Jag minns första gången jag skulle stå och prata inför klassen på högskolan. Jag var så nervös att läraren fick be de andra eleverna ta en liten paus innan jag skulle tala, för att jag på något sätt skulle få tid till att stilla mina nerver. När jag blir nervös talar inte min hjärna och min kropp samma språk. Jag vet att jag inte behöver vara nervös, att jag inte borde vara nervös och att jag har koll på vad jag ska säga. Men min kropp är inte riktigt med på de noterna. Jag får ont i magen, börjar darra och blir röd i ansiktet. Det har hänt att jag till och med fått blackout när jag stått och pratat inför människor och börjat hoppa på stället och snurra runt (ja, det är sant). Vid tillfället då jag skulle prata inför klassen för första gången frågade läraren mig om jag verkligen ville göra det, eller om jag skulle skjuta upp det till ett senare tillfälle. Men jag var fast besluten om att genomföra det. Jag ville inte låta nervositeten vinna! Och jag gjorde det. Inte med bravur precis, men jag tror till och med att klassen hörde vad jag sa, och bäst av allt, jag fick inte blackout och börja steppa omkring som en yr höna!

Jag förstår att en del av er kanske börjar fundera på varför jag har valt att utbilda mig till lärare när jag har såna svårigheter med det som sedan kommer att bli mitt dagliga arbete. Faktum är att jag känner mig trygg i lärarrollen och inte alls blir nervös när jag pratar inför en klass med barn. Jag tror att jag har svårt för att stå och prata inför folk när det inte är “på riktigt”. Att jag ska hålla en lektion som är lämpad för 7-åringar för mina jämnåriga klasskamrater känns bara konstigt, och ännu konstigare blir det när läraren ber de övriga i klassen att agera 7-åringar. Men det är inte bara för att det är “på riktigt” när jag är ute och pratar i klasser som jag känner mig självsäker. Övning ger färdighet och jag har fått träna väldigt mycket på att prata inför grupp och hålla i lektioner. Jag var inte riktigt lika tuff första gången jag skulle göra det. Då var jag 18 år och skulle hålla ett upprop i en årskurs 2. Pappret som jag höll i mina händer darrade som ett jävla asplöv och det är ett under att eleverna överhuvudtaget hörde vad jag sa. Efter det kunde det dock bara bli bättre och det har det också blivit…

Rent spontant känns min nervositet och mitt bagage av nervösa sammanbrott i samband med muntliga redovisningar som ett hinder för mig i min roll som lärare. Och visst, jag tror att jag har haft en längre väg än andra att gå när det gäller att känna sig bekväm med att prata inför grupp. Mitt “försprång” gentemot en del andra lärarstudenter (i och med att jag vikarierat som lärare i flera år), kanske i många fall inte är ett försprång, utan jag kanske bara har blivit lika självsäker som andra är utan den erfarenheten. Men jag tror också att min nervositet kan ha en positiv inverkan på mig som lärare. Jag vet att en del av mina framtida elever kommer att känna precis sådär som jag har känt så många gånger när jag har varit tvungen att ställa mig inför klassen och prata. Jag kommer att ha en stor förståelse för de eleverna och kanske kommer jag att kunna hantera de eleverna och deras känslor på ett annat sätt än vad jag hade kunnat göra om jag aldrig hade upplevt den känslan själv.

Den där gången som jag nämnde ovan, när jag skulle prata inför klassen på högskolan för första gången. Efter att jag hade pratat fick de andra eleverna skriva små lappar med feedback på mitt tal. Jag minns att jag la ner dem i väskan med en gång och plockade fram dem när jag satt på bussen (ja, ni kan ju gissa hur lätt det var att fiska upp dem med tanke på all skit som befinner sig i min väska). Jag blev otroligt glad över det mesta som folk hade skrivit, och plockar ibland fram de där små lapparna när jag behöver stärka mitt självförtroende lite. Men det var en lapp som stack ut från de andra och som gjorde mig extra glad (och rent av chockad):

Självkritisk som jag är, började jag nästan fundera på om jag råkat få någon annans lapp med mig i min väska…

Matkasse

2015-11-04 19:53:38

För ett par år sedan testade vi Linas matkasse för första gången. Vi har haft det till och från sedan dess (man kan avboka/boka de kassar man vill ha). Efter ett längre uppehåll så började vi boka in kassarna igen och de senaste veckorna har vi haft det varannan vecka. Det är så skönt! Varje gång vi ska storhandla har både jag och Henke ångest eftersom det alltid blir stressat att ha med sig barnen i mataffären. För att inte tala om att planera och leta recept (det har visserligen inte så mycket med barnen att göra, men det är jävligt tråkigt)! Ofta blir inte planeringen av måltider så bra och det resulterar i en misslyckad handling med mycket saker som sedan inte används och ligger i kylen och blir dåligt.

Det är inte bara bekvämt att ha matkasse, det är mycket roligare att laga mat också! Man får oftast fina råvaror och nya, roliga recept att följa!

De senaste veckorna har vi bland annat ätit det här:

Rostbiff med ljummen rotfruktssallad och friterad kapris

Mexikansk grönsakspizza med tacotopping

Svartpepparbakad kassler med citronkräm och savoykål

Eftersom rätterna ovan inte var jätte anpassade för barn testade vi att beställa barnkassen istället. Då fick vi bland annat:

Mini-hamburgare med strimlad lövbiff och vitlökssås