Onsdag

2015-09-24 19:51:55

Efter 4 timmar i en tentasal och en eftermiddag/kväll med kusinligan (barnen och min systers barn) är jag minst sagt trött.

Jag tror att det gick bra för mig på tentan. När jag var klar 10 minuter innan tiden för tentan gick ut, kändes det som att jag lämnade fram en hel bok. Efter nederlaget på förra matematiktentan gick jag in med inställningen att absolut inte misslyckas den här gången. Även om jag lyckades skrapa ihop poäng så att jag tillslut fick godkänt förra gången, så tyckte min lärare att jag hade kunnat förklara med ord och bild och förtydliga hur jag tänkt på en del uppgifter. Denna gången kommer hon inte kunna säga att jag inte varit tydlig. Jag har beskrivit uträkningarna så utförligt att en utomjording skulle förstå vad jag menar.

När vi fick tentan var det ungefär 3-4 papper med som det var tänkt att vi skulle skriva uppgifterna på. Det tog inte lång tid innan de var fulla, och jag var tvungen att be om fler papper. Och med tanke på att jag bara fick 2 papper till, var jag tvungen att gå fram några gånger under tentans gång (eftersom det totala antalet papper jag behövde hämta slutligen blev 13 stycken). Det värsta var att tentavakten typ blev sur för att jag behövde mer papper. “Va? Ska du ha mer papper nu?”, muttrade hon bittert och gav mig 2 ynka papper. “Vad är hennes problem egentligen?”, tänkte jag. Hur kan man bli sur över att någon behöver mer papper att skriva på? Tillslut satt jag och försökte klämma in så mycket text och uträkningar på så lite yta som möjligt för att jag liksom inte vågade gå fram och be om fler papper. Så ska det verkligen inte behöva vara! Men efter att jag ställt mig frågan “Hur kan man vara så bitter?” ett par gånger kom jag fram till svaret. Det kan fan inte vara roligt att vara tentavakt! Deras huvudsakliga arbetsuppgift är ju att sitta och glo i 4 timmar. Tro fan att man blir bitter.

Eftermiddagen bjöd inte på en lugn stund utan den gick i kaosets tecken (ett positivt kaos dock). När barnens kusiner är här så blir det minst sagt fullt ös. Men det är härligt att se dem leka tillsammans! Även om man själv ligger i soffan och känner sig som en urvriden disktrasa på kvällen när barnen sen har somnat…

Jag beställde för övrigt en ny vinterjacka som kom för ett tag sedan. Egentligen längtar jag absolut inte till kylan kommer på riktigt, men det känns inte lika jobbigt att det ska bli kallt när man får inviga vintern med en fin jacka!

(Det här inlägget skulle egentligen ha publicerats igår, men då jag påbörjade det och inte orkade skriva färdigt fick jag göra det idag istället!)

"Tråkigt att folk dör på flykt..."

2015-09-22 17:59:22

Den senaste tiden har en hel del “hjälp oss som bor i Sverige innan ni släpper in mer invandrare”-texter spridits på nätet, och jag slutar inte att förvånas över hur totalt egoistiska och rent ut sagt IQ-befriade människor det finns. De människor som tycker att vi ska hjälpa “våra egna” innan vi hjälper flyktingar, och jämför bristerna i Sveriges sjukvård, äldrevård och skola med det helvetet som en del flyktingar flyr ifrån, har jag bara lust att skicka ner till krigets centrum. För en del människor räcker det tydligen inte med att ha en hjärna för att förstå att vi faktiskt har det bra i Sverige. En del människor verkar på riktigt tro att situationen i Syrien och andra krigsdrabbade länder på något sätt går att jämföra med hur vi har det här i Sverige.

Ni som tycker att vi ska hjälpa “våra egna” först, ni tycker alltså att det är viktigare att vår sjukvård, som är bättre än många andra länders, ska gå från väldigt bra till felfri, före vi hjälper människor som flyr för att alternativet är att dö? Jag tror inte ett skit på era ohållbara argument om att vår sjukvård, äldrevård och skola måste bli bättre innan vi släpper in fler flyktingar. Det är bara ett (riktigt dåligt) sätt för er att försöka dölja att ni är egoister och rasister. Ni tänker bara på er själva. “Vad är bäst för mig?”. Ni är totalt oempatiska och ser inte alla människors lika värde. “Tråkigt att folk dör på flykt men många dör faktiskt i Sverige…”. Så stod det i den senaste i raden av rasistiska texter som delats på Facebook, och som dessutom var droppen för mig och som gav upphov till det här inlägget. Det var det mest oempatiska och dummaste jag hört. “Tråkigt att folk dör på flykt…”, kan man ha mindre medlidande för andra människor eller?

Jag läste någonstans att forskning visar på att rasism hör ihop med låg intelligens. Den som har bedrivit den forskningen slog huvudet på spiken (även om det visserligen inte behövs forskning för att dra den slutsatsen). Om man tycker att man själv har mer rätt till ett värdigt liv än vad andra människor har på grund av att de har en annan hudfärg eller en annan kulturell bakgrund, ja, då är man fan inte intelligent i alla fall.

Trött tisdag

2015-09-15 19:57:24

I morse var det riktigt jobbigt att ta sig upp ur sängen. Jag skulle kunna beskriva det som en sådan morgon då man skulle gjort vad som helst för att bara få kasta in väckarklockan (okej, mobilen, vem fan använder väckarklocka 2015?) i väggen och sova halva dagen istället. Men trots att sängen var väldigt lockande att ligga kvar i lyckades jag till slut ta mig upp. Jag kan dock inte påstå att jag blev piggare för det, med tanke på att jag somnade på bussen till skolan och satt och halvsov hela vägen dit. Det är i för sig inget ovanligt, det är mer regel än undantag att jag sover när jag åker buss. Jag var dock inte den enda som var trött på bussen i morse. Jag vaknade till liv när bussen var framme i Borås (och ändhållplatsen) och såg att killen som satt bakom mig också hade somnat. Han sov väldigt gott och såg inte ut att ha några planer på att vakna, så jag fick helt enkelt väcka honom och fråga om han skulle gå av. Han såg ut att skämmas lite, så jag fick trösta honom med att jag också hade sovit… “Ja, det är lätt hänt”, sa han då. Det håller jag med om. Jag kan fan somna vart som helst. Som heltidsstuderande småbarnsmamma får man ta tillfället i akt liksom (och som allmänt trött människa). När min syster höll sin yngsta son i famnen för ett tag sedan sa hon “Jag förstår inte hur man bara kan somna så!” (hon liksom höll honom i sina händer uppe på bordet och han somnade nästan sittande). Sen kom hon på vem hon pratade med (mig, alltså) och till la “Fast det förstår väl du i för sig, som somnar överallt”. Det är sån jag är. När jag spelade fotboll förr somnade jag jämt i bilen när vi var på väg till bortamatcher. Det var inte den ultimata uppladdningen inför en match precis, så det är inget jag rekommenderar att göra. Men som sagt, det är sån jag är och tröttheten verkar inte direkt bli mindre ju äldre man blir, snarare tvärtom.

På tal om att vara trött. Idag tränade jag för första gången på två veckor (och under dagens pass kände jag mig helt efterblivet trött i både kroppen och huvudet). Det är sjukt vad fort allt man byggt upp försvinner bara för att man tagit ett kort uppehåll. Idag kändes det liksom som att vara tillbaka på ruta ett. Men det tar visserligen bara några få pass, sedan brukar det oftast kännas som att man är på g igen. Men idag hängde som sagt ingenting med, varken andningen eller kroppen, och jag hade håll i princip hela passet. Det var med andra ord inte jobbigt på ett positivt sätt, som det ska vara och som det normalt sett brukar vara…

En annan sak som man också blir rätt trött om man tänker på, är tentan som jag ska ha nästa vecka. Ni minns kanske att jag misslyckades på matematiktentan i våras (men sedan fick upprättelse när jag gick och pratade med examinatorn i fråga)? Det var första gången jag misslyckades med något på högskolan (studiemässigt alltså, rent allmänt har jag misslyckats kraftigt med mycket, som till exempel att komma i tid till föreläsningar), och det har satt sig psykiskt på mig. Tentan nästa vecka är också en matematiktenta och med samma examinator och samma upplägg som förra gången. Eftersom jag “misslyckades” sist har jag en dålig känsla även inför den här tentan. Även om jag fick godkänt på den förra tentan tillslut, så var det verkligen på håret. Tidigare har jag klarat av examinationerna med goda marginaler. Ja, ja. Vi får väl se om det kommer ett ilsket blogginlägg till följd av mitt misslyckade om ett par veckor eller om jag faktiskt klarar det!

Såhär i början av terminen har jag fortfarande lusten och orken kvar till att gå upp i hyfsad tid på morgonen så att jag hinner fixa i ordning mig. Därav har det blivit några (läs: ca 200) “selfies” de senaste veckorna…

Om att inte passa in

2015-09-11 19:12:07

När jag var 15 år åkte jag, tillsammans med fotbollslaget som jag spelade i, på träningsläger till Italien. Jag skulle kunna skriva en hel novell om den resan, som bland annat slutade med att jag och en annan tjej blev avstängda från flertalet matcher. Men det är en annan historia och inte det jag tänkte skriva om nu. Jag kanske ska börja med att säga att jag aldrig riktigt passade in i laget. På planen, absolut (bortsett från när jag samlade på mig gula och röda kort på grund av mitt temperament). Men när det kom till det sociala, att vara en i gänget, lyckades jag aldrig riktigt. Jag kanske också ska tillägga att fotbollen absolut inte var eller är det enda stället som jag inte passat in i, utan snarare bara ett i mängden.

Hur som helst. Jag minns en kväll från Italien när vi tjejer i laget var ute på stan. Jag minns att vi gick i en klunga men att jag inte kände mig som en del av den. Jag minns hur jag, som så många gånger innan (och efter) försökte passa in, vara en del av gruppen, men hur jag totalt misslyckades. Hur jag liksom gick lite bakom alla andra och inte riktigt hade någon att prata med. Jag minns hur jag kände mig så utanför att tårarna började rinna. Jag kände mig liksom osynlig, och tänkte att ingen skulle märka om jag försvann. Så det gjorde jag. Försvann. Vände om och gick åt andra hållet istället. Jag minns inte exakt vad jag gjorde eller hur länge jag var borta. Jag minns bara att jag inte orkade känna mig så fruktansvärt utanför längre och att jag inte orkade vara kvar.

Sådär kan jag fortfarande känna. “Fast jag försöker mig på att vara med och förstå så är jag nåt så jävla skitförbannat bredvid”. En textrad skriven av Lars Winnerbäck, som beskriver exakt hur jag känner i många sociala situationer. Jag har många gånger fått höra, bland annat den där gången när jag kom tillbaka efter min lilla stadsvandring i Italien, att “folk vill lära känna dig, de försöker, men du måste också bjuda till”. Skulden läggs på mig. Vilket jag förstår. Tro mig, jag skyller också på mig själv. Men det handlar inte om att jag inte vill eller att jag inte försöker, det handlar om att det inte går. Jag försöker, även om det kanske inte verkar så.

Jag minns när jag gick på folkhögskola. Jag bodde på internat och har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Jag träffade en gång en läkare som satte diagnosen social fobi på mig. Rent spontant skulle jag nog säga att det inte alls stämmer. Men när jag börjar tänka efter så är den diagnosen nog inte så felaktig ändå. När jag bodde på det där internatet fanns det dagar som jag drog mig för att gå ut i köket, eftersom jag inte ville gå förbi alla människor som satt där. Jag struntade ibland i lunchen för att jag inte vågade gå dit (mycket på grund av att jag inte visste om jag skulle ha någon att sitta med). Jag hade ingen riktig vän när jag gick på folkhögskolan. Jag kände mig mest som tredje hjulet, svarta fåret, ja, ungefär så som jag kände i fotbollslaget… på högstadiet, på gymnasiet och nu på högskolan (den enda perioden i livet som jag egentligen aldrig kände så under, var när jag gick på låg- och mellanstadiet).

Skillnaden mellan då och nu är att jag är mer säker på mig själv nu. Om jag skulle behöva sitta själv i matsalen och äta så är det ingenting jag skäms över. Det innebär dock inte att jag tycker att det är roligt, eller något scenario jag eftersträvar. Men vad är det då som håller mig tillbaka? Varför bjuder jag inte bara till så att jag kan bli en i gruppen? Ett litet ord på fyra bokstäver är svaret på de frågorna. Blyg. Jag är blyg. Ett personlighetsdrag, som jag efter 25 år i livet insett inte går att träna bort.

Jag vill passa in. Jag vill vara med och jag försöker. Men när man känner sig sådär jävla skitförbannat bredvid är det inte alltid så lätt.

Växasäng i trä

2015-09-02 14:37:23

För ett par månader sedan fick jag tag i en växasäng i trä till Novalie. Den såg inte riktigt ut som jag ville ha den, men det var enkelt ordnat med lite färg (enkelt när jag väl tog tag i det vill säga)!

Före:

Efter:

När vi började montera ner Novalies gamla säng och skulle ställa in den nya blev hon helt förtvivlad, stackarn. Det var ungefär samma reaktion som när jag hade städat hennes rum förra veckan. “Vad har du gjort med min säng, mamma?”. Det var nästan så att jag övervägde att ha kvar den gamla sängen… Men så vet jag att hennes känslor visserligen är väldigt starka, men att de också går över väldigt fort. Och hon somnade gott i sin nya säng också!