Nyfriserade

2015-08-28 17:42:46

Igår var jag och lilleman hos frisören. Det var verkligen på tiden för oss båda. Levi med sin svampfrisyr och jag med utväxt och slitna toppar. Men nu blev det som sagt äntligen ordning på eländet! Levi är inte den lättaste personen att klippa. Han rent av hatar det. När vi var på Gotland tog Henke med honom till en frisör där (eftersom behovet av att klippa honom har varit väldigt stort det senaste). Men han vägrade. Så mitt sista hopp om att få klippt av den där stora kalufsen som hängt ner över ögonen på honom de senaste veckorna var att ta med honom till den frisör som jag brukar gå till och som alltid gör ett toppenjobb. Hon lyckades med det omöjliga, det vill säga att klippa duracellkaninen Levi, och vi båda är numera supertjusiga i håret!

Pull-ups, benböj och skosnören

2015-08-26 21:40:39

För ett och ett halvt år sedan skaffade jag gymkort på Nordic Wellness, efter att ha legat på latsidan ett par år (bland annat på grund av två graviditeter, men också på grund av vanlig hederlig lathet). Men där och då, 4 månader efter att jag fött mitt andra barn, bestämde jag mig för att komma i form igen. Jag kan inte påstå att min viktresa var någon milslång historia (det var väl ungefär 5 kilo som skulle bort), men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har kämpat. De 5 kilona försvann visserligen ganska fort (med hjälp av mycket konditionsträning och lite mat), men därefter har jag lyckats göra träningen till ett intresse som jag upprätthåller än idag.

Det första passet jag bokade in på gymmet för ett och ett halvt år sedan var så kallad Indoor walking. Jag fastnade för träningsformen med en gång, och tränar det fortfarande flera gånger i veckan. Den senaste tiden har jag dock börjat känna att jag vill ta träningen till nästa steg. Jag tycker som sagt om den träningsformen, och all konditionsträning har självklart gett mig bättre kondition. Men jag känner inte längre att jag får några resultat utseendemässigt (mer än att jag möjligen behåller den kroppen som jag har nu). Jag har testat på lite styrketräning då och då, både i gruppträningsform och fritt i gymmet, men aldrig fått in någon bra rutin.

Jag testar mig fortfarande fram, och i förra veckan lyckades min vän Lina övertala mig till att gå på crosscage, som enligt Nordic Wellness hemsida är “ett stationsbaserat pass i liten grupp som ökar din styrka, explosivitet och smidighet. Ett häftigt allroundpass med olika funktionella övningar för dig som vill träna hela kroppen”. Det passet låg väldigt långt ifrån min bekvämlighetszon, men jag gav mig ändå fan på att jag skulle klara det (eller ja, åtminstone göra mitt bästa, ibland har jag en tendens att inte göra det och bara kasta in handduken med en gång). Jag började med att tala om för instruktören hur det låg till, det vill säga att jag aldrig varit på ett sådant pass tidigare, att jag var nybörjare och kände mig osäker. “Då har du kommit fel”, svarade han då. “Jahopp… Jaja, dörren är där ja, ja men då går jag då...”, kände jag ungefär. Tills det gick upp för mig att det var ett skämt, och jag istället kunde starta min nya träningsupplevelse. Inför passet träffade vi en annan vän som också skulle på samma pass. Nervös som jag var, ville jag ha all information om vad passet innebar. Jag fick bland annat veta att det inte krävdes så mycket koordination (då jag har total avsaknad av den förmågan), vilket självklart var en lättnad. Samtidigt så är det en definitionsfråga. För mig är all träning som innebär att man överhuvudtaget behöver röra på sig en utmaning för min koordination. Ska jag till exempel göra benböj och armarna ska vara rakt fram när rumpan är ner, då är ta mig fan armarna bak istället och vice versa. Noll kroppskontroll med andra ord. Men jag jobbar på det.

Hur som helst. Passet drog igång och det gick förvånansvärt bra för att vara mig. Bortsett från att jag satt fast med benet i ett gummiband rakt upp i luften ett par gånger under passet så gick det galant. Jag vet inte hur jag lyckas. Vi skulle göra pull-ups, det vill säga att man hänger med armarna i en stång och drar sig själv uppåt. Jag orkade inte lyfta min egen kropp, så jag fick ta hjälp av ett gummiband som sattes fast i stången och som jag sedan satte ena foten i. Varenda gång jag var klar och skulle ner, fastna det där jävla gummibandet i foten, och jag stod där som en jävla idiot med benet upp i luften, och utgjorde en perfekt bild till texten “I don’t often go to the gym, but when I do… I don’t know what the hell I’m doing!”. Skillnaden är bara att jag ofta går till gymmet, men fortfarande inte vet vad fan jag håller på med…

På tal om att se dum ut när man tränar. För ett tag sedan när jag satt på cykeln på väg ner till gymmet så gick det upp för mig. Det var som en blixt från klar himmel. “Den här jävla svarta velour-mjukis-tröjan som jag har på mig, har jag fan haft varenda gång jag gått, cyklat, eller på annat vis tagit mig till gymmet, sen den dagen jag skaffade det här jävla gymkortet”. Tanken hade väl slagit mig tidigare, men jag hade liksom inte sett det som ett problem. Men just då kände jag bara att den här tröjan måste utraderas från mitt liv. Alla måste ha tänkt på att jag alltid har den här tröjan på mig när jag kommer till gymmet. Jag är “tjejen med den svarta velour-mjukis-tröjan” med hela Nordic Wellness-personalen. Den känslan spred sig i hela kroppen, medan tröjan togs av och trycktes ner i cykelkorgen för att aldrig få komma innanför gymmets dörrar igen.

Ett par veckor tidigare hade jag faktiskt ett annat problem med samma tröja. Snöret som skulle sitta i luvan på tröjan hade sedan länge åkt ut. Lat som jag var (är och kommer förbli), så hade jag inte brytt mig om att fixa det. Tills jag bara en dag fick tummen ur röven och gick och hämtade det där svarta snöret som jag sett ligga i ett av våra skåp här hemma. Jag satt säkert en kvart och fokuserade, kämpade och slet för att få i det där snöret i tröjan. När jag var klar justerade jag snöret så att det skulle bli lika långt på bägge sidor. Och långt, det kan jag lova er att det blev. När jag var klar med min lilla justering insåg jag att snöret gick ner till höfterna! “Vad fan är det här?”, tänkte jag, och insåg snart att det inte alls var mitt svarta “mjukis-tröje-snöre” som jag suttit och trätt i tröjan, utan att det var ett jävla skosnöre! Ett jävla skosnöre, på min svarta velour-mjukis-tröja! Det var fan pricken över i:et. Det var det där lilla extra som saknades på min tröja, för att gå från ful och vedervärdig till totalt oanvändbar. Eller nja, så oanvändbar blev den i för sig inte. Jag var så lack över att jag suttit så länge och trätt i ett skosnöre i min tröja, att jag lät det sitta. Så om ni sett mig ute och undrat varför i helvete det hänger två långa snören från min tröja ner till knäna. Nu vet ni.

Ja, ni hör ju själva vem ni ska vända er till om ni är sugna på att lära er hur man gör pull-ups (med gummiband), benböj, eller helt enkelt bara behöver råd när det kommer till träningsmode…

Loppisfynd från Gotland

2015-08-12 07:04:22

Jag lyckades göra lite loppisfynd på Gotland också (utöver skrivbordet, som vi för övrigt inte fått med oss hem än). Bland annat ett överkast för 20 kr och en bricka för 5!

Gotland kryllar av små skyltar där det står “Loppis” på, som oftast leder till privatpersoner som säljer ut sina gamla saker. Oftast är det bara massa skit, men ibland lyckas man hitta något som man tycker om! Många av dessa små loppisar passade vi på att besöka när vi ändå var ute och åkte på Gotlands vägar.

Gotland 2015 i bilder

2015-08-11 18:11:16

Nu är vi hemma från Gotland! Vi kom hem i lördags. När vi bokade båtbiljetter dit i år, bokade vi inga för hemresan. Vi tyckte att vi var lite smarta som då kunde välja när vi ville åka hem istället och inte känna oss bundna till ett visst datum. Det “smarta” tänket resulterade i raka motsatsen. Det vill säga att i princip alla båtturer hem var fullbokade och att vi inte hade ett skit att välja på. Vi fick helt enkelt ta vad som fanns, och det var en båt som gick 3.30 på natten. Den gick dessutom inte till Oskarshamn som vi hade tänkt åka till, utan till Nynäshamn, så bilresan som väntade oss sisådär 6.30 på morgonen blev 5 timmar istället för 4.

I övrigt har årets Gotlandsresa varit en berg- och dalbana. Den har haft sina höga berg och djupa dalar. Ibland har det varit så jobbigt (ni som är eller har varit småbarnsföräldrar kanske förstår) att vi bara känt för att slänga in barnen och all packning i bilen och ta första bästa båt hem (ja, om det nu inte hade varit fullbokat då...), medan det ibland har varit så underbart att vi känt att vi skulle velat stanna för alltid. Till de stunder då man känt för det förstnämnda hör bland annat när jag fick magsjuka och låg och spydde halva natten. Det utspelade sig för ungefär 2 veckor sedan, mitt i vår gotlandsvistelse. Den magsjukan lever fortfarande kvar i huset (när vi är där bor vi i pappas och Camillas hus, där många släktingar och vänner kommer och går under semestern). Totalt är det runt 10 personer som legat i magsjuka sen jag fick det, och just nu är det mina stackars systerbarn som åkt på det.

Till de stunder då Gotland har varit precis lika underbart som det alltid är, hör dessa nedan:

De dagar då solen sken och vi passade på att sola och bada!

Besöken på Kneippbyns sommar- och vattenland med barnen!

All god mat som lagades och serverades (anledningen till att det bara blev en bild här är inte för att det var dåligt med god mat, utan snarare för att jag var dålig på att fota maten)!

Invigningen av Medeltidsveckan!

Lunchen (som numera är tradition) på rökeriet i Katthammarsvik!

Natten/morgonen då jag vaknade klockan 5-6 av att pappa stod i köket och malde oxfilé och högrev till minihamburgare som sedan serverades till frukost!

De lata stunderna vid huset (som i för sig mycket sällan var lata eftersom vi hade två vilda barn att springa efter)!