10 saker om mig

2015-04-30 11:54:22

1. Jag klarar inte av att bli skrynklig på händerna. Därför har jag svårt för att duscha länge. Jag kan inte heller tvätta händerna eller tvätta bort sminket i varmt vatten. Jag hatar att ta i disktrasor (eftersom man blir blöt) så jag torkar alltid bordet (och allt annat) med våtservetter.

2. Jag har varit med på tv några gånger, i mindre roliga sammanhang. Några gånger var när Svt sände en dokumentärserie om medling (ett sätt för brottsoffer och gärningsman att prata om det som hänt), och en annan gång var när jag hade haft kontakt med en kille över nätet, som senare mördade en annan tjej som han träffat över nätet. I samband med att han blev dömd intervjuade Nyheterna mig.

3. Jag älskar Lars Winnerbäck! Han är i princip den enda artisten jag lyssnar på och han har så många bra låtar att jag inte ens kan välja ut några favoriter. När jag och Henke för ett par helger sedan satt och spelade gitarr och sjöng hans låtar (nej, jag kan inte sjunga) så slutade det med att vi tittade på gamla uppträdanden av Lasse och satt och dyrkade han och hans musik istället… Det var nog lika bra det, för det vi gjorde innan var att totalt mörda hans låtar med våra fruktansvärda försök till att skapa musik.

4. Jag är hypokondriker. Så fort jag har lite ont någonstans så tror jag att jag ska dö. Jag funderar ofta på hur jag ska berätta för mina nära och kära att jag är döende och över hur jag själv kommer att tackla det beskedet. 

5. Jag har haft tandställning. Räls tur och retur både uppe och nere. Det var inget jag satte in frivilligt, utan både mamma och pappa fick tjata och till och med muta mig för att jag skulle sätta in den. När jag till slut gått med på det och jag och pappa var hos tandläkaren och de skulle göra bedömning om huruvida jag skulle få gratis tandställning eller inte, bad tandläkarna mig att le och skratta så att de kunde ta en bild på hur det såg ut. Jag satt där skitsur och öppnade inte ens munnen, haha… Idag är jag dock väldigt tacksam över att mina föräldrar inte lät mig välja!

6. När jag var liten var jag en klätterapa utan dess like. När inte mina föräldrar hittade mig satt jag förmodligen högst upp i ett träd någonstans. Jag klättrade upp för allt. Träd, lyktstolpar, flaggstången, dörrkarmar… Bara fantasin satt gränserna. Jag var dessutom väldigt vig och gymnastisk och kunde göra diverse akrobatiska övningar. Idag ångrar jag att jag inte gjorde något av den talangen, då jag känner mig stel som en jävla pinne…

7. Jag har 3 syskon! Min storebror Tobias som är två år äldre än mig och som bor i Västervik. Min lillasyster Sofia som är ett år yngre än mig (och trebarnsmamma!) och som bor här i Alingsås, samt min lillebror Andreas som är fyra år yngre än mig och som fortfarande bor i våran hemstad, Göteborg.

8. Jag tål inte alkohol. När jag börjar dricka finns det inget stopp, och det slutar oftast med att jag blir dyngrak, får minnesluckor, blir aggressiv och allmänt odräglig. Jag tampades med mina alkoholproblem i princip hela tonåren. Det tog inte lång tid för mig att förstå att jag hade problem, men det tog desto längre tid att komma ifrån det…

9. Min första förlossning var det absolut värsta (smärtmässigt) som jag gått igenom. Det var smärta i sin allra renaste form, och att Novalie fick en lillebror efter den upplevelsen är fortfarande en gåta… Min andra förlossning går dock inte att jämföra med min första och var inte alls samma typ av skräckupplevelse.

10. Min favoritplats är Gotland! Vi åker dit några veckor varje sommar och det är ett av årets absoluta höjdpunkter. Pappa och hans tjej Camilla har hus där och jag har i princip varit där varje sommar sedan jag var 10-11 år (tror jag). Man har en del roliga minnen från den tiden. Bland annat när vi (jag och mina syskon) grävde en stor fälla på stranden. Alltså en stor grop i sanden som vi la pinnar över och sedan täckte med sand. När vi grävt hela dagen och var klara och skulle åka därifrån, skulle min lillebror bara springa ner till havet och hämta någon leksak som han glömt där. Gissa vem som ramla i fällan?

Kvällsshopping

2015-04-23 20:51:30

Idag var det så kallad tjejkväll inne i stan med extraöppet i butikerna och lite erbjudanden. Jag och Lina, en jättegullig tjej som jag lärt känna genom “mammagruppen” som jag gick i när Novalie var nyfödd (och som jag brukar träna tillsammans med), var inne en sväng i stan och shoppade och fikade!

Tapeter till dockskåp

2015-04-21 16:29:54

Jag ska ju göra om ett gammalt dockskåp, så förra veckan beställde jag lite scrapbookingpapper som jag tänkt använda som tapeter. Man vet ju aldrig riktigt vad man får när man beställer från nätet så det var en chansning. Men papprena (alltså färger och mönster, som kan vara lite svårt att se på enbart bilder) var över förväntan och jag tror att det kommer bli väldigt fint!

Att ständigt oroa sig över att barnen ska dö

2015-04-20 20:06:05

“Då var friden slut!”, sa min syster igår när vi satt och fikade tillsammans med barnen på lekplatsen, och de bestämde sig för att de fikat färdigt och sprang tillbaka för att leka igen… “Det var den för längesen”, sa jag lite skämtsamt. “Närmre bestämt 3 år sen” (när Novalie föddes). Det var som sagt ett skämt men faktum är att det ligger väldigt mycket sanning i det. Sen barnen föddes har jag inte kunnat slappna av. Att vara förälder innebär (i alla fall för mig) en konstant oro. Jag är orolig att de ska bli påkörda så fort vi går utanför dörren. När vi äter är jag orolig att de ska sätta i halsen och kvävas. När vi är på lekplatsen är jag orolig att någon ska komma och ta dem. Denna oro innebär att jag ständigt vakar som en hök över dem, hela tiden beredd på att någonting ska hända.

Igår när vi satt och åt började Levi bete sig som att han satt i halsen. På en hundradelssekund gick min puls från viloläge till max. Jag och Henke handlade instinktivt och försökte dra upp Levi ur sin stol och banka honom på ryggen. Levi tittade på oss och la ifrån världens gallskrik, förmodligen för att han blev så rädd över vad fan vi höll på med. Han hade inte satt något i halsen. I efterhand insåg vi att han bara satt med munnen öppen, tungan lite ute och gjorde ifrån sig “kvävningsljud” för att han hade mos på tungan som han inte tyckte om och ville att vi skulle ta bort… Sånt där har hänt mig tusen gånger. Att jag tror att det är något med barnen fast det egentligen inte är det. Jag oroar mig i onödan och det tär på mig både fysiskt och psykiskt (Novalie satte dock i halsen ordentligt en gång när hon var liten och det är grunden till att jag/vi är så oroliga just när det gäller den biten). Alla andra bitar jag är orolig över vet jag dock inte hur jag ska förklara. Det ligger nog delvis i generna. Hela min familj är i stort sett ett gäng vandrande nervvrak, så att även jag blev det är ju inget mysterium precis. Sen så kommer man nog inte ifrån oron över sina barn oavsett hur man är som person. Det ingår i föräldraskapet. Det finns dock en gräns när oron blir sjuklig och tar över ens liv, och i mellan åt så känns det som att jag håller på att passera den gränsen (och ibland som att jag passerade den för längesen).

Ibland känns det också som att jag är ensam i min oro. När jag har frågat andra föräldrar som till exempel satt in sina barn på förskola om hur de känns och undrat om de är oroliga, har jag fått “Nej, det är jätteskönt!”, till svar. Jag är, som ni säkert kan lista ut vid det här laget, jätteorolig över att barnen ska börja på förskola. Till hösten är det dags och jag bävar inför den dagen. Jag är inte orolig för att förskolan ska vara dålig, över att förskollärarna ska glömma att byta blöja under dagen, att barnen serveras halvfabrikat eller över att det inte viftar någon jävla grön flagg på gården. Jag är orolig över att de ska dö! Att de ska bli bortglömda på utflykten eller sätta i halsen under lunchen. Hade jag bara vetat att de skulle överleva hade jag inte varit orolig alls. Vi fick ett erbjudande om plats på en förskola (som vi tackat nej till) för Levi för ett tag sedan. Längst ner på antagningsbeskedet stod det “Vi hoppas att vi ska kunna bidra till att öka livschanserna för Levi!”, eller något i den stilen. Haha, okej? Jag förstår vad de mena. Men min första tanke var “Jaha, så deras ambition är alltså att hålla min son vid liv…”. Det var ju ett mål att sträva efter! Det är ju visserligen bara det jag kräver av förskolan så det kanske inte var så dumt skrivet ändå...

För er som läser och tänker “Hon behöver ju söka hjälp” kan jag berätta att jag redan gjort det. Jag har gått och pratat med psykologer om det här då jag känt att det som sagt ibland tar över mitt liv. Och visst är det skönt att prata. Men varken en psykolog eller någon annan kan ge mig en garanti på att mina barn kommer att få leva ett långt och lyckligt liv, och så länge ingen kan göra det så kommer min oro att bestå. Den kanske kan dämpas men jag tror tyvärr att jag kommer att få leva med det här. Psykologer (och andra i min närhet) ger mig snarare motsatsen till det jag vill höra. “Du kan ändå inte styra över vad som händer så det är ingen idé att vara orolig!”. “Jaha, men tack! Det var precis vad jag ville höra. Att jag inte har någon kontroll och att vad fan som helst kan hända. Det var precis vad jag behövde höra i denna oroliga, svåra stund!”. Säg aldrig så (alltså att de inte kan styra över vad som händer) till någon som är extremt orolig eller har katastroftankar. Ett litet tips bara. Det är visserligen sant men det är inte alltid man behöver höra sanningen. Kör med statistik istället. De allra flesta barn sätter ju faktiskt inte i halsen och dör och det är ju faktiskt ytterst sällan något barn dör när det till exempel är på förskolan.

Älskade barn.

Helgen

2015-04-14 13:05:45

Helgen spenderade vi i Göteborg.

Vi var bland annat och hälsade på min lillebror som precis flyttat till sin första egna lägenhet. Ungkarlslya och nyinflyttad och allt vad det innebär (med saker överallt) var inte det optimala för våra barn, som var blyga i ungefär 30 sekunder innan de drog fram som två virvelvindar i lägenheten och röjde ut allt de fick tag i. Levi må vara i en underbar ålder nu, men den åldern medför också att han klättrar på allt och drar ut allt han kan komma åt. Han klättrade upp och ner för stolar, helt plötsligt kom han gåendes med en vattenkokare i famnen för att sekunder senare tömma ut en kasse med tomburkar över hela hallen… Men trots lite kaos och ständig övervakning av barnen lyckades vi få till en mysig fika på balkongen!

Efter att vi rivt ena stället drog vi vidare till nästa, som var hemma hos pappa och Camilla. Där blev vi bjudna på gott tilltugg och senare även årets första grillning! Kvällen bjöd sedan på spelkväll i sann Johannesson-anda. Det vill säga ingen sån där mysig och trevlig spelkväll som normala familjer har utan en spelkväll med livet som insats…

En tradition sen ett tag tillbaka är att pappa serverar “nattamat” i form av revben när vi träffas och sover över. Denna kväll var inget undantag. Vanligtvis brukar han tillaga de i ugnen, men i lördags gick han ut och tände grillen mitt i natten…

Revbenen smakade utsökt och vistelsen i Göteborg blev jättelyckad! I söndags fick jag dock betala tillbaka för den sena kvällen genom att vara efterblivet trött hela dagen…

Ny bokhylla till Levi

2015-04-02 15:18:44

För ett tag sedan hittade jag en likadan bokhylla som Novalie har på Blocket. Jag köpte den så nu har Levi fått en likadan. Som jag slitit med att måla om den jävla bokhyllan, men nu är den äntligen klar!

Före:

Efter:

Var nere på stan en sväng förut och köpte två nya lådor till Levi också!