Julen 2015

2015-12-28 21:31:26

Då var denna julen över. Jag satt hemma hos mamma igår och pratade om just julen, och hon sa att sen hon blev vuxen så känns alltid julen så snopen. Jag förstår precis vad hon menar och håller verkligen med! Jag älskar julen, så missförstå mig rätt. Man väntar, längtar och förbereder, men sedan är det så snabbt över. Jag skulle inte säga att julen brukar bli en besvikelse eller att den inte lever upp till förväntningarna, det är bara det att den som sagt går så himla fort. Och då firar jag ändå jul fyra gånger per år! I anslutning till julafton då alltså. Jag kör inte en gång i april, en gång i september osv… Även om det kanske hade varit något att överväga med tanke på att julen är så mysig!

Vädret är ju inget som hindrar från att fira jul någon annan årstid heller, eftersom vintern och snön lyser med sin frånvaro. Eller ja, något som liknar snö ligger här utanför och ser allmänt motbjudande ut, men någon riktig vinter är det då inte. På tal om det. Snön förenar verkligen människor har jag märkt. 51 veckor om året märker jag inte ens av att jag har grannar (bortsett från när man hör någon i huset skrika “jävla fitta” klockan 7 på morgonen så det ekar genom husets alla rum). Men en vecka per år, när det som ska föreställa snö lägger sig på marken här utanför fylls plötsligt gatan med människor som man aldrig tidigare träffat (möjligtvis förra året då snön kom). Mammor och pappor drar runt sina stackars små barn i pulkor på asfalten och i slasken, eftersom de vet att detta kanske är den enda “snön” vi får i Sverige den här vintern. Novalie ville så gärna ut och leka i snön förut. Jag nästan skämdes när vi åkte pulka ner för backarna som var mer täckta av gräsmatta än av snö... Men så är det när man inte får någon riktig vinter. Vi får ju ingen riktigt sommar i det här landet heller. Men eftersom det ska föreställa sommar går man ju ändå till stranden när det är 14 grader och fryser arslet av sig, och nu när det ska föreställa vinter åker vi pulka på gräset…

Hur som helst. Fyra gånger firar vi som sagt jul men i år blev det bara tre. Ett firande fick vi hoppa, dels på grund av sjukdom och dels på grund av att vi helt enkelt inte orkade. Det där med att bli sjuka över julen är numera mer regel än undantag. Vi är alltid sjuka på julafton. Det är ingen idé att ens förvänta sig något annat. Man får snarare se det som en bonus om man råkar vara frisk. Dagen innan julafton låg jag med feber och bad för mitt liv. Det kändes som om min sista stund var kommen. Om jag ska gå på ren känsla så skulle jag säga att jag hade 42 grader. Men termometern skulle säkert säga 37,9. Jag har en tendens att bli lite ynklig när jag blir sjuk…

Bortsett från sjukdomar firade vi en klassisk jul med allt vad det innebär. God mat, trevligt sällskap, tomtar, julklappar och massa kärlek. Och lite hat också, i samband med spelkvällarna. Men det hör i allra högsta grad till jultraditionerna i familjen Johannesson. Ingen riktig jul utan att man känt att man innerligt hatar de som man spelar spel tillsammans med…

Mina favoriter på julbordet finns på den kalla tallriken; lax, sill och räkor! En annan favorit och ett absolut måste på julbordet är grönkål.

Jag har sytt två doktorsset som två små flickor fick i julklapp. Så nu har jag en privat liten doktor här hemma som går runt med sitt söta set och sin doktorsväska och undersöker oss alla.

I bilen på väg till mamma på julaftons förmiddag! Som ni ser har jag fått tag i en foundation som inte riktigt stämmer överrens med min naturliga färg i ansiktet. Detta då jag i ett stressat tillstånd inne på The Body Shop fick reda på att den nyansen som jag vanligtvis använder hade utgått och jag snabbt var tvungen att ta en annan. Jag kunde inte direkt dölja min besvikelse, men som plåster på såren har jag i efterhand köpt upp hela deras lager på hemsidan, då min nyans fortfarande fanns kvar där…

Kaddi 26

2015-12-09 20:26:10

I lördags firade vi Kaddi som fyllde 26!

Julkalender till barnen

2015-12-06 19:58:06

Min bror och hans tjej har gjort en superfin julkalender till barnen.

I den första paketen fanns en liten minijulgran och i de andra små påsarna har det hittills funnits olika former av pynt till granen (glitter, ljusslinga och små julgranskulor). Då kalendern skickades på posten och blev lite försenad fick barnen öppna de 6 första påsarna idag och har ivrigt (och med lite hysteri från deras morsa som inte ville att sakerna skulle slitas sönder) börjat klä granen… De var dock lite svårt att förklara för barnen att det var stopp efter den sjätte påsen och att de måste vänta tills imorgon med att öppna nästa.

Att öppna en liten lucka eller påse (eller både och nu) tillsammans med barnen varje dag fram till julafton är väldigt mysigt. De älskar när det är dags att öppna kalendern (eller ja, kalendrarna) och jag tror att till och med jag kommer att sakna det när december är över.

Årets tripp till Ullared

2015-11-19 21:03:46

I tisdags bar det av till Ullared och Gekås. Det är tredje året i rad som jag, mamma och Sofia åker till Ullared och shoppar strax innan jul, så jag antar att det numera kan klassas som en tradition. Med tanke på hur det har gått för oss under dessa resor tidigare år, kan man dock undra hur vi har velat göra om det… 

Nu när det var tredje gången som vi intog Gekås tillsammans kan jag konstatera att vi alla (jag, mamma och Sofia) intar våra speciella shopping-roller när vi går in i varuhuset. Sofia är den invanda Ullareds-shopparen. Hennes pojkvän är från Varberg (vilket under flera år har resulterat i närhet till varuhuset) och hennes svärmor till och med jobbar där. Sofia besöker varuhuset otaliga gånger per år och kan med andra ord sortiment och priser utantill och är därmed perfekt att ha med som personlig guide under shoppingrundan.

Mamma är den lugna, stabila och målmedvetna shopparen. Hon vet vad hon är ute efter och plockar inte på sig mer än nödvändigt (slutsumman brukar dock bli ganska hög ändå, eftersom sakerna hon köper brukar vara relativt dyra för att komma från Gekås). Hon stressar inte utan tar det som det kommer. Hon tar gärna flera pauser i shoppingen för att äta, fika och gå på toaletten. Tur är väl det eftersom hon vid upprepade tillfällen tidigare bokstavligt talat har hållit på att skita ner sig när hon varit ute och shoppat. En gång var det så illa att hon övervägde att sätta sig i ett av provrummen och uträtta sina behov. På tal om att nöden inte har någon lag, så återkommer jag till en liten incident om det senare…

Jag är den långsamma, strategiska shopparen som analyserar och tänker ekonomiskt (man skulle kunna använda ordet snål också, men jag väljer nog att säga ekonomisk). Jag vill gärna gå runt hela Gekås en vända och se vad som finns innan jag börjar plocka på mig en massa saker. Detta har tidigare år lett till att jag blir besviken över hur liten summa jag slutligen shoppat för och att jag hade velat gå in och plocka på mig fler saker. Jag, till skillnad från mamma (och Sofia), följer aldrig med på avstickare för att fika, äta eller gå på toaletten, utan måste lägga all tid på att fokusera på min uppgift, det vill säga: att shoppa!

Innan vi började gå loss inne på varuhuset berättade mamma att hon fått “tillåtelse” av Peter (hennes sambo) att släppa alla hämningar och bara plocka på sig allt hon ville ha. Eller ja, så kunde man (vi) med lite vild fantasi tolka det i alla fall. Det han egentligen sa var att “köp det som du behöver”. Vilket i mammas och våra öron lämnade mycket åt den egna, fria tolkningen och mamma “behövde” helt plötsligt en jävla massa saker. Detta blev även ledord för mig och min syster under shoppingen, och varje gång vi tvekade på om vi verkligen skulle lägga ner en vara i vagnen eller inte, kom vi att tänka på Peters kloka ord och kände att “jo, visst fan behöver vi det här”. De där rollerna som jag beskrev ovan suddades (som ni säkert förstått vid det här laget) med tiden ut, och ju längre tid vi spenderade med varandra inne på Gekås, ju mer tappade vi fattningen.

Sofia hade med sig sin yngsta son (på 8 månader) under shoppingrundan och hade därmed också med sig en barnvagn. I bilen på väg ner mot Gekås diskuterade vi kring om vi verkligen skulle få plats med både barnvagnen och alla varor på vägen tillbaka hem. Jag måste medge att jag var skeptisk till detta hela tiden men mamma och Sofia trodde på fullaste allvar att vi skulle lyckas med det. Det är en jävla tur att Sofias svärmor jobbar på Ullared, för i takt med att våra vagnar fylldes fick barnvagnen hamna på hennes kontor istället för att följa med oss hem.

När vi efter många om och men hade betalat våra varor och tagit oss ut på parkeringen kom dagens största utmaning: få in all skit i bilen. När vi såg våra tre överfulla vagnar och mammas lilla bagage i bilen kändes det rent ut sagt fysiskt omöjligt. Och vi som trodde att vi skulle få plats med både barnvagn och varor… Nu var det frågan om att BARA få plats med varorna. Vi knödde in sakerna i bilen, och Sofia sa bland annat “Erica, kan du hålla i den här (en förpackning med en docka i) så smäller jag igen dörren!”. Vi körde lite samma tänk som man kan göra hemma ibland, när skåpen är överfulla och man liksom inte orkar organisera sakerna, utan istället bara försöker stänga skåpluckan fort som fan istället. Ett sånt tänk fick jag för övrigt ta konsekvenserna av idag, när jag öppnade en skåplucka här hemma och fick 5 matlådor över mig. Jag blev förbannad, men möttes inte av några större sympatier här hemifrån, då Henke stod en bit bort och bara skrattade åt mig (han påpekade dock att han skrattade av igenkänningsfaktor, och att han kände med mig).

Hur som helst. Tillbaka till det där med att nöden inte har någon lag. När vi stod på parkeringen och försökte få in sakerna i bilen kunde jag inte riktigt slappna av eftersom jag var så kissnödig (det straffade sig att hoppa över toalettbesöken inne på Gekås). Jag bidrog inte med speciellt mycket hjälp till att få in sakerna i bilen, utan steppade mest omkring och försökte komma på lösningar på mitt egna kissproblem istället. Alla toaletter var låsta så att gå dit var inget alternativ. Mamma tyckte att jag bara skulle sätta mig rakt upp och ner och kissa på parkeringen (men med tanke på att hon tycker att det är okej att sätta sig i provrum och bajsa så kunde jag inte riktigt ta hennes idéer på allvar). Sofia blev också kissnödig och vi båda bestämde oss för att springa bort till “skjulet” där man parkerar kundvagnarna. Det var mörkt ute och Gekås hade stängt en och en halv timma (?) tidigare, så risken att bli upptäckta kändes inte allt för stor. Men när vi stod där inne redo att dra ner byxorna, tänkte jag att “Nej, jag kan fan inte sätta mig inne bland kundvagnarna och kissa”. “Tänk om, OM, någon kommer och ska parkera sin kundvagn. Så sitter jag här på huk bland kundvagnarna och kissar”. Vad gör man då? Ska man hälsa och säga “Tjena!” medan kisset flödar, eller hur ska man försöka få en sån situation att verka normal? Nej, det blev inget kisseri bland kundvagnarna för vår del. Det hela slutade faktiskt med att jag fick följa min mammas kloka råd trots allt, och sätta mig rakt på parkeringen och kissa (det var visserligen inte så mycket bättre alternativ än att kissa bland kundvagnarna, men som sagt, nöden har ingen lag; såvida ingen polis ser en vill säga).

I bilen på väg hem kunde vi knappt se varandra för allt bråte som skiljde oss åt. Mamma satt med en stor tavla i huvudet, jag satt med tre fulla kassar i knät och Sofia och Loui (hennes son) som satt i baksätet kunde inte ens se varandra. “Packningen” i bilen fick till och med resan till Gotland för ett par år sedan att blekna (vi det tillfället hade vi bland annat med oss en massagebänk och bilen var så tung att den nästan skrapade i marken av all packning). När vi satt i bilen på väg hem från Gekås började jag skratta hysteriskt från ingenstans. Mamma och Sofia frågade vad det var frågan om och jag behövde inte säga mer än “oss”, för att de två också skulle börja skratta. Sofia berättade att hon inte vill att någon annan ska följa med oss på vår årliga shoppingtur till Ullared, för att det inte hade blivit lika roligt då. Jag tror dock inte att hon behöver oroa sig särskilt mycket över det. Jag tror inte att någon annan hade velat följa med oss heller.

Sofias och mammas vagnar.

Hur är hon... Erica?

2015-11-16 20:17:18

Varm, omtänksam, rolig, har humor, söt, glad, smart, ärlig (alldeles för ärlig, inte ens en liten nödlögn kan hon tänka sig) en mycket omtyckt syster och vän. Man kan rabbla upp hur mycket bra saker som helst att säga om henne. Har vänner hamnat i knipa eller inte mått bra är det självklart att hon finns där och stöttar, hon ser det inte som sin skyldighet eller att hon ställer upp utan det är bara sådan hon är. Ibland tycker vi som står henne nära att hon ska tänka mer på sig själv, att hon ska göra saker för sig själv, tänka på sig själv.

Erica säger att hon är osäker och att hon har dåligt självförtroende och så kan det säkert vara men jag tycker inte det stämmer alltid. Hon har en stor styrka inombords, hon står pall för hårda smällar. Hon reser sig alltid och går vidare mer stark och beslutsam än innan, hon tar lärdom av misstag hon gör. I detta samhälle vi lever i är det inte lätt att gå sin egen väg, trycket är stort från omgivningen på att man ska vara, se ut och bete sig på ett sätt som förväntas av andra.

Just nu står hon med ena foten i ungdomen och den andra i vuxenlivet och det tror jag hon upplever jobbigt. Tankar kommer om hur det ska bli i framtiden, vad ska jag jobba med, var ska jag bo och med vilka vänner ska jag umgås? Är mina vänner verkligen mina vänner fortfarande? Kan vänskap som funnits hela livet bara ta slut? Varför är det inte som förr? Kommer jag att träffa någon som jag kan älska? Få familj? Bra jobb?

Jag är övertygad om att allt kommer att falla på plats för henne, det viktiga är att hon gör saker hon tycker är roligt, som får henne att må bra. Att hon umgås med människor som ger något tillbaka. Man måste få ut något av en relation oavsett om det är till föräldrar, syskon, pojkvän eller vänner.

/Mamma.

Den här texten skrev min mamma till mig för flera år sedan, och jag blir fortfarande lika glad och rörd av att läsa den. När mamma skrev texten hade jag, precis som hon skrev, ena foten i ungdomen och den andra i vuxenlivet. Jag var 19 år och visste inte vad jag ville göra med mitt liv. Ett år senare träffade jag Henke och ytterligare ett par år senare fick vi Novalie. Nu har vi två underbara barn och jag utbildar mig dessutom till lärare, ett meningsfullt yrke där jag kommer att kunna göra skillnad, och ett yrke som jag kommer att brinna för. Jag tror att min mamma hade rätt när hon sa att hon var övertygad om att bitarna skulle falla på plats.

När nervositeten tar över

2015-11-09 20:33:48

Jag känner verkligen att jag har vuxit som människa sedan jag började på högskolan för snart ett och ett halvt år sedan. Idag genomförde jag en muntlig presentation på engelska. Det jag gjorde idag skulle jag aldrig ha klarat av i början av utbildningen. Inte för att det jag gjorde idag var enastående på något sätt, utan för att jag vågade göra det överhuvudtaget. Mina starka sidor är inte att prata inför folk på det sättet, inte heller att prata på engelska. Två saker som jag har svårt för (eller som mina hjärnspöken i alla fall sätter stopp för) klarade jag av att göra i kombination med varandra!

I början av utbildningen hade vi en “tala, läsa och skriva”-kurs som innehöll en del muntliga presentationer. Jag minns första gången jag skulle stå och prata inför klassen på högskolan. Jag var så nervös att läraren fick be de andra eleverna ta en liten paus innan jag skulle tala, för att jag på något sätt skulle få tid till att stilla mina nerver. När jag blir nervös talar inte min hjärna och min kropp samma språk. Jag vet att jag inte behöver vara nervös, att jag inte borde vara nervös och att jag har koll på vad jag ska säga. Men min kropp är inte riktigt med på de noterna. Jag får ont i magen, börjar darra och blir röd i ansiktet. Det har hänt att jag till och med fått blackout när jag stått och pratat inför människor och börjat hoppa på stället och snurra runt (ja, det är sant). Vid tillfället då jag skulle prata inför klassen för första gången frågade läraren mig om jag verkligen ville göra det, eller om jag skulle skjuta upp det till ett senare tillfälle. Men jag var fast besluten om att genomföra det. Jag ville inte låta nervositeten vinna! Och jag gjorde det. Inte med bravur precis, men jag tror till och med att klassen hörde vad jag sa, och bäst av allt, jag fick inte blackout och börja steppa omkring som en yr höna!

Jag förstår att en del av er kanske börjar fundera på varför jag har valt att utbilda mig till lärare när jag har såna svårigheter med det som sedan kommer att bli mitt dagliga arbete. Faktum är att jag känner mig trygg i lärarrollen och inte alls blir nervös när jag pratar inför en klass med barn. Jag tror att jag har svårt för att stå och prata inför folk när det inte är “på riktigt”. Att jag ska hålla en lektion som är lämpad för 7-åringar för mina jämnåriga klasskamrater känns bara konstigt, och ännu konstigare blir det när läraren ber de övriga i klassen att agera 7-åringar. Men det är inte bara för att det är “på riktigt” när jag är ute och pratar i klasser som jag känner mig självsäker. Övning ger färdighet och jag har fått träna väldigt mycket på att prata inför grupp och hålla i lektioner. Jag var inte riktigt lika tuff första gången jag skulle göra det. Då var jag 18 år och skulle hålla ett upprop i en årskurs 2. Pappret som jag höll i mina händer darrade som ett jävla asplöv och det är ett under att eleverna överhuvudtaget hörde vad jag sa. Efter det kunde det dock bara bli bättre och det har det också blivit…

Rent spontant känns min nervositet och mitt bagage av nervösa sammanbrott i samband med muntliga redovisningar som ett hinder för mig i min roll som lärare. Och visst, jag tror att jag har haft en längre väg än andra att gå när det gäller att känna sig bekväm med att prata inför grupp. Mitt “försprång” gentemot en del andra lärarstudenter (i och med att jag vikarierat som lärare i flera år), kanske i många fall inte är ett försprång, utan jag kanske bara har blivit lika självsäker som andra är utan den erfarenheten. Men jag tror också att min nervositet kan ha en positiv inverkan på mig som lärare. Jag vet att en del av mina framtida elever kommer att känna precis sådär som jag har känt så många gånger när jag har varit tvungen att ställa mig inför klassen och prata. Jag kommer att ha en stor förståelse för de eleverna och kanske kommer jag att kunna hantera de eleverna och deras känslor på ett annat sätt än vad jag hade kunnat göra om jag aldrig hade upplevt den känslan själv.

Den där gången som jag nämnde ovan, när jag skulle prata inför klassen på högskolan för första gången. Efter att jag hade pratat fick de andra eleverna skriva små lappar med feedback på mitt tal. Jag minns att jag la ner dem i väskan med en gång och plockade fram dem när jag satt på bussen (ja, ni kan ju gissa hur lätt det var att fiska upp dem med tanke på all skit som befinner sig i min väska). Jag blev otroligt glad över det mesta som folk hade skrivit, och plockar ibland fram de där små lapparna när jag behöver stärka mitt självförtroende lite. Men det var en lapp som stack ut från de andra och som gjorde mig extra glad (och rent av chockad):

Självkritisk som jag är, började jag nästan fundera på om jag råkat få någon annans lapp med mig i min väska…

Matkasse

2015-11-04 19:53:38

För ett par år sedan testade vi Linas matkasse för första gången. Vi har haft det till och från sedan dess (man kan avboka/boka de kassar man vill ha). Efter ett längre uppehåll så började vi boka in kassarna igen och de senaste veckorna har vi haft det varannan vecka. Det är så skönt! Varje gång vi ska storhandla har både jag och Henke ångest eftersom det alltid blir stressat att ha med sig barnen i mataffären. För att inte tala om att planera och leta recept (det har visserligen inte så mycket med barnen att göra, men det är jävligt tråkigt)! Ofta blir inte planeringen av måltider så bra och det resulterar i en misslyckad handling med mycket saker som sedan inte används och ligger i kylen och blir dåligt.

Det är inte bara bekvämt att ha matkasse, det är mycket roligare att laga mat också! Man får oftast fina råvaror och nya, roliga recept att följa!

De senaste veckorna har vi bland annat ätit det här:

Rostbiff med ljummen rotfruktssallad och friterad kapris

Mexikansk grönsakspizza med tacotopping

Svartpepparbakad kassler med citronkräm och savoykål

Eftersom rätterna ovan inte var jätte anpassade för barn testade vi att beställa barnkassen istället. Då fick vi bland annat:

Mini-hamburgare med strimlad lövbiff och vitlökssås

Biljetter till Håkan Hellström

2015-10-18 18:57:45

Klockan 12 igår förmiddags satt jag, liksom över 100 000 andra, beredd att boka biljetter till Håkan Hellströms konsert på Ullevi nästa sommar. Jag fick inte tag i några biljetter förra gången han spelade, därför bestämde jag mig för att gå på den här konserten direkt när nyheten släpptes. Jag förstod dock ganska fort att jag inte var ensam om det, och att trycket på biljetter skulle bli stort och att få en biljett inte alls var någon självklarhet.

Efter två timmar i kö på Ticnet.se och över 200(!) samtal till Got Event utan framgång höll jag på att ge upp hoppet. När jag använder siffror som 200 i bloggen brukar det vara en kraftig överdrift för att förstärka någonting, men inte idag. Jag ringde ta mig fan 200 gånger (om inte några fler). 2 av de gångerna kom det fram signaler. Det spelade dock ingen roll, då personen i andra änden uppenbarligen inte hade några planer på att svara…

Hur Ticnets kösystem på hemsidan egentligen fungerar är en fråga som jag ställde mig själv ganska många gånger under tiden jag “stod i kö” och väntade. Jag pendlade mellan att ha “mindre än 30 minuter kvar i kön” till “mer än 60 minuter” ungefär hela tiden. Den uppskattade kötiden var absolut ingenting jag kunde gå på. Jag tvivlar starkt på att det ens fanns något kösystem, det hela kändes mer som ett lotteri.

När det kändes som mörkast kom jag helt plötsligt in på bokningssidan! Självklart blev jag glad, men samtidigt panikslagen och stressad eftersom jag visste att biljetterna gick åt fort och att tiden för att hålla bokade biljetter var begränsad. Under ett steg i bokningen dök det upp ett så kallat Robotfilter, det vill säga ett sånt där test med förvrängda bokstäver som man måste fylla i för att datorn ska veta att det är en människa som styr datorn. Tro fan att den texten var helt totalt oläslig, och varenda gång jag fyllde i den fick jag upp meddelande om att jag skrivit in fel text. Som om det inte räckte med stressen och frustrationen jag kände innan det momentet dök upp! Istället för att skriva av texten (som jag uppenbarligen inte lyckades med) fanns alternativet att få den uppläst istället. Men tror ni det gick att höra vad de sa eller? Henkes kommentar till rösterna som läste upp texten var “Måste det vara ett jävla fyllo som pratar eller?”. Trots att vi till slut lyckades tyda texten och rösten så fick vi inga biljetter. Allt var slutsålt. För övrigt beskrivs dessa Robotfilter på Wikipedia som “ett test som antas vara lätt att lösa för människor”. I helvete heller!

Av ren tur gick jag in på Live Nation på Facebook och såg att de släppt en extrainsatt konsert dagen efter, och att de biljetterna precis var släppta. I och med att jag redan var inne på bokningssidan (och inte hade hunnit stänga ner den) behövde jag inte stå i någon mer kö för att komma in och boka biljetter till den nya konserten. Jag kunde med andra ord komma åt den bokningen direkt när de biljetterna släpptes och lyckades därmed få biljetter till den konserten istället!

Jag är glad att jag tillslut, efter allt slit, fick tag i biljetter. Men jag lider med de som inte fick det. Och jag är lika förbannad som många andra, på de idioter som köper biljetter för att sedan sälja vidare i andrahand (till orimligt höga priser). Jag såg att det var någon på Facebook som skrev att de personerna som säljer biljetter vidare är smarta. Smarta? Man behöver enligt min mening inte vara speciellt smart för att lista ut att man kan tjäna pengar på att köpa eftertraktade konsertbiljetter för att sedan sälja vidare i andrahand. Man behöver dock vara ganska så dum i huvudet. Jag tycker att det är respektlöst mot både artisten och framför allt mot fansen att göra så. Om ni har dåligt med pengar, skaffa er ett jobb istället! Är det ens lagligt att sälja vidare biljetter så? Det borde det inte vara. Ticnet (eller vem det nu är som ansvarar över biljetternas utformning) bör se över alternativ för att minska andrahandsmarknaden (vilket jag i för sig hoppas att de redan gjort, detta är väl inget nytt problem även om det blev ganska tydligt i och med gårdagens biljettsläpp). Till att börja med ser jag det som en självklarhet att 1 person inte ska få köpa 10 biljetter, vilket var fallet igår.

Till er som undrar vad min relation till Håkan är. Jag lyssnade mycket på Håkan Hellström när jag var yngre. Jag fastnade för hans låt “En midsommarnatts dröm” när den kom, vilket fick mig att börja lyssna på hans musik på riktigt. Jag var på flera av hans spelningar på Liseberg på den tiden (som om det var 100 år sedan). De senaste åren har jag dock inte lyssnat lika mycket på hans musik, även om jag fortfarande uppskattar den. Det ska bli väldigt roligt och nostalgiskt att se honom uppträda live igen!

10 saker som jag stör mig på i kollektivtrafiken

2015-10-15 19:53:42

Med tanke på att jag studerar i en annan stad än den jag bor i (och att jag inte har något körkort) blir det en hel del pendling med kollektivtrafiken för min del. Detta sker inte alltid helt oproblematiskt, utan en pessimistisk människa som mig hittar självklart saker att störa sig på.

Här kommer 10 saker som jag stör mig på i kollektivtrafiken:

1. Människor som går på bussen innan folk har gått av.

Det finns en oskriven regel om att låta alla som ska gå av vid en hållplats göra detta innan nya passagerare går på (om man behöver gå ut och in genom samma dörr vill säga). Detta förstår de allra flesta, men det är alltid likt förbannat någon idiot som undgått denna oskrivna regel och som ska klämma sig förbi och in i bussen innan folk har hunnit gå av.

2. Busschaufförer som kör iväg när de ser att någon stackare utanför kommer springandes för att hinna med.

Så jävla bråttom är det oftast inte, att busschauffören inte kan vänta några extra sekunder. Är det dessutom en buss som bara går en gång i timmen tycker jag att det är förjävligt om chauffören kör ifrån.

3. Folk som springer för att hinna med bussen, men inte tackar chauffören för att han/hon väntar.

Om busschauffören mot förmodan är snäll och faktiskt väntar på folk som kommer springandes, ser jag det som en självklarhet att man säger tack till chauffören när man går på. Det har jag dock märkt att större delen av de som åker kollektivt inte gör. De flesta tackar inte chauffören, utan går bara på och låtsas som att det regnar. I såna stunder känner jag att punkt 2 i min lista faktiskt vänds till något positivt. Oartiga människor som inte tackar tycker jag att chauffören lika gärna kan åka ifrån (om de så ska behöva stå och vänta i 7 timmar på nästa buss).

4. Folk som inte lämnar sin plats åt gamlingar.

Även denna punkt ser jag som en självklarhet. Kommer det en gammal människa på bussen lämnar man sin sittplats till denne. Punkt. Man får dock se upp med att erbjuda sin plats åt någon som ser på gränsen till gammal ut, då det kan få helt fel effekt. Personen i fråga kanske inte alls är i behov av en sittplats mer än du och känner sig kränkt av att du ansåg att denne var så gammal och gaggig att den behövde det.

5. Folk som inte hjälper till när någon går på eller av bussen med barnvagn.

Att försöka gå av eller på bussen med en barnvagn helt själv kan vara ett bekymmer om bussens höjd inte är densamma som markens. Oftast brukar faktiskt någon vänlig själ rycka in när de ser att man har problem. Men det har också hänt att man sluppit gå på kvällens träningspass på grund av att man stått och svettats och kämpat helt själv med att få på vagnen medan alla andra så kallade medmänniskor hellre suttit och tittat i sina telefoner än att hjälpa till.

6. Folk som upptar platsen för barnvagnar och inte flyttar på sig när någon med barnvagn kommer på.

Detta händer tack och lov inte så ofta när jag åker buss (brukar sällan ha med mig barnvagnen då heller i för sig). Men när jag åker tåg med barnen är det mer regel än undantag att folk inte lyfter på sina feta arslen från “barnvagns-platsen” när man kommer på. Det kanske är min uppgift att påpeka för personerna som sitter där att de ska flytta på sig. Men när det står en stor skylt med en barnvagn på vid deras platser, och de dessutom ser mig komma på med en otymplig barnvagn som jag inte vet vart jag ska ta vägen med, så tycker jag att de borde kunna räkna ut att det är läge att flytta på sig. Men folk bryr sig inte. De tycker väl att det är så bekvämt att sitta ner att de ger blanka fan i om jag får plats med min barnvagn eller inte.

7. Folk som inte flyttar sina väskor från sätet när bussen nästan är fullsatt och det kommer på nya personer.

Vad är grejen med att en väska ska uppta ett helt säte när det innebär att folk måste stå upp? Jag ställer alltid min väska på sätet bredvid mig när jag går på bussen, men så fort bussen börjar bli full med folk ställer jag självklart ner den på golvet eller lägger den i mitt knä. Jag anser inte, som vissa andra, att min väska har större rätt till ett eget säte på bussen än vad andra människor har.

8. Folk som sitter och skriker och gapar.

Detta händer inte heller jätteofta, men när det väl händer vill man inte vara där (som min optiker sa om riskerna med att använda linser längre än vad de är tänkta att använda, säger jag som för övrigt sitter här med månadslinser som nu gått in på sin andra månad av användning). De är högljudda och tar mycket plats både ljudmässigt och fysiskt (inte linserna alltså utan människorna på bussen). Då menar jag inte att de nödvändigtvis behöver vara stora till kroppen utan mer att de brer ut sig. För ett tag sedan när jag satt näst längst bak i bussen, fick jag helt plötsligt ett par fötter med tillhörande sketna skor som medresenär på sätet bredvid mig. Detta av en tjej som satt i mittensätet längst bak och som inte hade några som helst problem med att personerna som satt längst fram i bussen hörde precis varenda ord hon sa.

9. Busschaufförer som kör som idioter.

I Alingsås har jag varit ganska skonad från detta problem, men när jag bodde i Göteborg förekom det allt som oftast. Jag minns en gång för några år sedan när jag fick nog av att varje resa med Västtrafik kändes som den sista resan i livet, och skrev en insändare. Eller ja, en insändare skrev jag inte riktigt, för jag är inte 80+. Men jag skrev dagens motsvarighet till insändare, det vill säga en arg statusuppdatering på Västtrafiks sida på Facebook. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag skrev, men den gällde linje 22 och 36 som går ute i Björlanda där jag är född och uppvuxen. Jag vet inte om chaufförerna som körde de linjerna på den tiden (kan inte svara för hur det ser ut idag) hade någon slags dröm om att bli rallyförare men misslyckades och istället levde ut den drömmen på Kungälvsvägen mellan Björlanda och Säve. Eller om de bara helt enkelt ville ha ihjäl varenda resenär som åkte med deras bussar. Hur som helst var man tvungen att hålla i sig hårt någonstans för att inte studsa runt som en jävla flipperkula i bussen under resans gång. Om jag ska ge dem någon cred får det väl vara för spänningen i vardagen som de bidrog med och lättnaden som man kände varje gång man överlevde ytterligare en resa på deras bussar.

10. Sist men inte minst, det här:

Fast den här punkten känner jag lite hatkärlek till. Jag stör mig på att vi svenskar (har visserligen ingen aning om hur människor i andra länder brukar sätta sig på bussarna) alltid sätter oss som på bilden ovan. In i det sista vill vi inte sitta bredvid någon vi inte känner. Och Gud förlåte den som sätter sig bredvid någon när det finns andra platser lediga. Händer det, då undrar man ju vad fan det är för fel på personen i fråga. Är det en psykopat? Mördare? Varför sätter han/hon sig bredvid mig när det finns lediga platser? Det är liksom ett helt otänkbart scenario på en svensk buss, och händer det måste det betyda att det är någonting som inte står rätt till…

Min strukturerade vardag

2015-10-12 21:13:52

Det sägs att innehållet i en kvinnas handväska speglar hennes personlighet.

Såhär ser det ut i min handväska:

Egentligen behöver jag nog inte säga mer. Bilden talar för sig själv. Det där är mitt “strukturerade jag” fångat i en bild. Men då ska jag också tillägga att det är en snäll bild som inte riktigt visar hela sanningen. Bara Gud (och jag) vet vad som befinner sig längre ner i den där väskan. För att förtydliga det hela skulle jag snabbt kunna gå igenom lite vad det är ni ser på bilden. Först och främst så syns två plastpåsar. Den ena innehållande dagens shopping och den andra en tom matlåda. Det skymtas också en halsduk, ett skrivhäfte och en bok. Längst till höger på bilden ligger en förpackning till blyertspennor (som jag stressköpte minuter innan min senaste salstenta). Den är för övrigt tom och borde därmed inte ligga i min väska längre utan i en papperskorg.

Det gula högst upp på bilden är min senaste matematiktenta som jag hämtade ut idag. Den klarade jag för övrigt, men det grämer mig att jag fick ett poäng ifrån VG (mycket vill ha mer). Denna gången kan jag dock inte skylla på läraren, som faktiskt gjorde ett bra jobb med rättningen, utan bara på mig själv. Det var en fråga på tentan som handlade om en Denniz som cyklade över ett torg, och med hjälp av hjulets diameter skulle vi mäta torgets längd och area. Jag kan tala om att Denniz inte var den enda som var ute och cyklade under tentan, utan också jag. 0 av 3 möjliga poäng kammade jag hem på den frågan. Jag blev dock inte jätteledsen över det, jag hade väl lite på känn att det skulle gå käpprätt åt helvete just när det gällde den uppgiften. I övrigt gick det bra, bortsett från en del slarvfel som tyvärr kostade mig mitt VG. Men om man försöker räkna ut en triangels area genom att ta basen gånger sidan (istället för höjden) ska man å andra sidan inte ha ett VG heller…

Hur som helst. Nu var det inte min cykeltur under tentan som skulle stå i fokus utan min otroligt välorganiserade handväska. Under det som syns på bilden går det bland annat att finna kvitton sen fem år tillbaka, tre tuggummipaket (varav två tomma) samt en tom tampongask. Ja, det är helt enkelt såna där livsnödvändiga saker som man bara måste ha med sig! Det slår mig nu i skrivande stund att min väska har många likheter vid det vi i dagligt tal kallar papperskorg. 90% av det som befinner sig i min väska har i alla fall hamnat helt fel och borde befinna sig i en papperskorg istället.

Om min väska speglar min personlighet behöver man inte vara Einstein för att lista ut att det inte ser speciellt positivt ut för mig. Jag är en slarver. Idag när jag satt på bussen hem från skolan utspelades ytterligare ett exempel på det. Jag insåg att jag inte hade någon hemnyckel på mig (då Henke låste dörren på morgonen när vi gick) och att jag och barnen därmed inte skulle komma in i vår lägenhet på flera timmar. Det hade visserligen kunnat bli dagens höjdpunkt för barnen som älskar att vara ute. Jag är däremot inte ett lika stort fan av att vara utomhus, så jag fick lite smått panik. På tal om att vara ute. På programmet jag läser på högskolan betonas vikten av att variera undervisningen och att lära genom alla sinnen, och utomhuspedagogik är ett sätt att göra det på. Jag har tidigare (bland annat när jag vikarierat) ställt mig väldigt tveksam till det. Inte på grund av att jag egentligen tycker att det är något dåligt, utan mer för att jag tycker att det är jävligt tråkigt. Utomhuspedagogik påminner mig om när jag vikarierade på förskolor och det var -20 grader kallt. “Erica, du kan väl gå ut med barnen först så kommer vi sen?”. De orden från de andra förskollärarna ekar fortfarande i mitt huvud och får mig än idag att ligga sömnlös om nätterna… Tror ni de kom ut någon gång eller? Nej, jag fick stå där själv på gården och förfrysa med alla barn medan de satt inne i värmen och drack kaffe. Men högskolan har faktiskt till och med lyckats vända denna traumatiserade själ och jag ser, tro det eller ej, fram emot att få planera utomhuslektioner med mina framtida elever.

Dagen fick trots mitt slarviga jag ett bra avslut. Vi klarade oss undan att spendera flera timmar ute i kylan (Gud förlåte den som är ute i den friska luften), då Henkes fina mamma, som ställer upp i vått och torrt, kom förbi och lämnade sin extranyckel till oss (som jag precis börja fundera på vart fan jag har lagt någonstans…)!

Levis kalas

2015-10-11 14:59:02

Igår firade vi Levis födelsedag med den närmsta familjen. Barnen hade ett mysigt kalas och det var två trötta och nöjda barn som somnade igår kväll.

Han har varit så stolt nu i samband med sin födelsedag. På förskolan fick han dekorera en egen krona som han sedan fick ha på sig när de andra barnen sjöng och firade honom. Pedagogerna på förskolan berätta att han verkligen trivdes i den rollen och att han satt där vid bordet som en liten kung och tog emot all uppvaktning.

Tack till alla som uppvaktat lilleman på hans stora dag!

Levi 2 år

2015-10-08 19:26:22

Idag är det exakt två år sedan jag träffade mannen i mitt liv för första gången. Och då pratar jag inte om Henke, då han halkade ner på andra plats (när det gäller män i mitt liv) den där dagen för två år sedan. Jag pratar om min son, Levi.

I morse väckte vi lillkillen med förfärlig sång och frukost på sängen. Levi började gallskrika så fort vi öppnade dörren till hans rum och bjöd på vår bristfälliga födelsedagssång. Efter en stund hämtade stackaren sig och ville till och med öppna sitt paket.

Levi älskar frukt och har den senaste tiden varit väldigt intresserad av både riktig frukt och leksaksfrukt. Så i morse fick han lite plastfrukter som blev väldigt uppskattade. “Wow!”, sa han när han slet upp paketet, och satt sedan och lekte med sina frukter hela morgonen. På eftermiddagen fick frukterna följa med ut och hoppa studsmatta tillsammans med honom. Det är helt underbart att se hur barnen uppskattar det lilla så mycket! Ibland krävs det inte mycket för att göra dem riktigt glada.

Jag är så otroligt stolt över Levi! För två år sedan låg vi inne på BB med vår nyfödda lilla knodd på 2800 gram. Då kunde vi bara gissa oss till vilken personlighet som skulle växa fram i den lilla kroppen. Jag minns att vi spekulerade i att det kanske kunde bli en lugn och stillsam pojke. Oj, vad fel vi hade! Jag har aldrig träffat någon unge med så mycket myror i brallan som Levi. Sitta still? Vad är det? Förutom att han inte vet hur man kopplar av, så är han också busig, charmig, blyg, bestämd och ibland till och med lite gosig. Eller ja, han är alltid gosig men det är inte alltid han vill gosa. “Nej mamma, inte gosa!”, är standardsvaret när jag försöker lägga honom bredvid mig i soffan eller sängen.

Han pratar mycket. Han är familjens lilla papegoja. Här om dagen när Novalie hade lekt fågel hela kvällen och vi låg inne i hennes säng och skulle sova, sa hon “Du är mammafågel, jag är lillefågel och pappa är pappafågel!”. Då frågade jag “Vad är Levi för fågel då?”. “Han är en papegoja!”, svarade hon då. Haha. Och det är han verkligen. Han härmar allt vi säger. Ibland när vi sitter i bilen och åker förbi gymmet brukar Novalie peka och säga “Där tränar mamma!”. Några sekunder senare brukar Levi utbrista “Dä täna mamma!”, och peka rätt ut i skogen. Han ger oss så många härliga skratt!

I morse blev det som sagt frukost på sängen för lilleman. I år blev det blåbär, som han älskar!

Nyrenoverat sovrum

2015-10-01 19:12:32

Den senaste tiden har vi renoverat en del i vårt sovrum. Av någon anledning har vi aldrig tidigare brytt oss om just sovrummet. I varje lägenhet som vi bott i har vårt sovrum blivit det bortglömda rummet. När jag berättade för mamma att vi la golv i sovrummet sa hon “Jaha, ska ni ha dörren till sovrummet öppen nu då?”. Dörren till vårt sovrum har alltså alltid varit stängd. Mamma visste inte ens vad vi hade för golv där inne eftersom hon i princip aldrig sett det. Att det alltid sett förjävligt ut i sovrummet är dock inte den enda anledningen till att dörren till rummet oftast varit (och är) stängd. Så fort den dörren är öppen ska barnen rusa in och hoppa i sängen eller gå och trycka på alla knappar samt dra i alla sladdar till datorn, så vi får helt enkelt också stänga dörren för att det inte känns som en helt barnsäker plats.

För ett tag sedan (typ i början av sommaren) fick de beiga tapeterna i sovrummet bli vita, och nu för ett par veckor sedan la vi även nytt golv där inne.

Före. Såhär såg rummet ut när vi flyttade in.

Här har tapeterna blivit vita, men golvet är inte lagt ännu och det saknas dessutom lister (och möbler också för den delen, men den här bilden togs precis innan vi la in golvet).

Efter. Såhär ser rummet ut nu, med nya tapeter, nytt golv och lite ny inredning!

Onsdag

2015-09-24 19:51:55

Efter 4 timmar i en tentasal och en eftermiddag/kväll med kusinligan (barnen och min systers barn) är jag minst sagt trött.

Jag tror att det gick bra för mig på tentan. När jag var klar 10 minuter innan tiden för tentan gick ut, kändes det som att jag lämnade fram en hel bok. Efter nederlaget på förra matematiktentan gick jag in med inställningen att absolut inte misslyckas den här gången. Även om jag lyckades skrapa ihop poäng så att jag tillslut fick godkänt förra gången, så tyckte min lärare att jag hade kunnat förklara med ord och bild och förtydliga hur jag tänkt på en del uppgifter. Denna gången kommer hon inte kunna säga att jag inte varit tydlig. Jag har beskrivit uträkningarna så utförligt att en utomjording skulle förstå vad jag menar.

När vi fick tentan var det ungefär 3-4 papper med som det var tänkt att vi skulle skriva uppgifterna på. Det tog inte lång tid innan de var fulla, och jag var tvungen att be om fler papper. Och med tanke på att jag bara fick 2 papper till, var jag tvungen att gå fram några gånger under tentans gång (eftersom det totala antalet papper jag behövde hämta slutligen blev 13 stycken). Det värsta var att tentavakten typ blev sur för att jag behövde mer papper. “Va? Ska du ha mer papper nu?”, muttrade hon bittert och gav mig 2 ynka papper. “Vad är hennes problem egentligen?”, tänkte jag. Hur kan man bli sur över att någon behöver mer papper att skriva på? Tillslut satt jag och försökte klämma in så mycket text och uträkningar på så lite yta som möjligt för att jag liksom inte vågade gå fram och be om fler papper. Så ska det verkligen inte behöva vara! Men efter att jag ställt mig frågan “Hur kan man vara så bitter?” ett par gånger kom jag fram till svaret. Det kan fan inte vara roligt att vara tentavakt! Deras huvudsakliga arbetsuppgift är ju att sitta och glo i 4 timmar. Tro fan att man blir bitter.

Eftermiddagen bjöd inte på en lugn stund utan den gick i kaosets tecken (ett positivt kaos dock). När barnens kusiner är här så blir det minst sagt fullt ös. Men det är härligt att se dem leka tillsammans! Även om man själv ligger i soffan och känner sig som en urvriden disktrasa på kvällen när barnen sen har somnat…

Jag beställde för övrigt en ny vinterjacka som kom för ett tag sedan. Egentligen längtar jag absolut inte till kylan kommer på riktigt, men det känns inte lika jobbigt att det ska bli kallt när man får inviga vintern med en fin jacka!

(Det här inlägget skulle egentligen ha publicerats igår, men då jag påbörjade det och inte orkade skriva färdigt fick jag göra det idag istället!)

"Tråkigt att folk dör på flykt..."

2015-09-22 17:59:22

Den senaste tiden har en hel del “hjälp oss som bor i Sverige innan ni släpper in mer invandrare”-texter spridits på nätet, och jag slutar inte att förvånas över hur totalt egoistiska och rent ut sagt IQ-befriade människor det finns. De människor som tycker att vi ska hjälpa “våra egna” innan vi hjälper flyktingar, och jämför bristerna i Sveriges sjukvård, äldrevård och skola med det helvetet som en del flyktingar flyr ifrån, har jag bara lust att skicka ner till krigets centrum. För en del människor räcker det tydligen inte med att ha en hjärna för att förstå att vi faktiskt har det bra i Sverige. En del människor verkar på riktigt tro att situationen i Syrien och andra krigsdrabbade länder på något sätt går att jämföra med hur vi har det här i Sverige.

Ni som tycker att vi ska hjälpa “våra egna” först, ni tycker alltså att det är viktigare att vår sjukvård, som är bättre än många andra länders, ska gå från väldigt bra till felfri, före vi hjälper människor som flyr för att alternativet är att dö? Jag tror inte ett skit på era ohållbara argument om att vår sjukvård, äldrevård och skola måste bli bättre innan vi släpper in fler flyktingar. Det är bara ett (riktigt dåligt) sätt för er att försöka dölja att ni är egoister och rasister. Ni tänker bara på er själva. “Vad är bäst för mig?”. Ni är totalt oempatiska och ser inte alla människors lika värde. “Tråkigt att folk dör på flykt men många dör faktiskt i Sverige…”. Så stod det i den senaste i raden av rasistiska texter som delats på Facebook, och som dessutom var droppen för mig och som gav upphov till det här inlägget. Det var det mest oempatiska och dummaste jag hört. “Tråkigt att folk dör på flykt…”, kan man ha mindre medlidande för andra människor eller?

Jag läste någonstans att forskning visar på att rasism hör ihop med låg intelligens. Den som har bedrivit den forskningen slog huvudet på spiken (även om det visserligen inte behövs forskning för att dra den slutsatsen). Om man tycker att man själv har mer rätt till ett värdigt liv än vad andra människor har på grund av att de har en annan hudfärg eller en annan kulturell bakgrund, ja, då är man fan inte intelligent i alla fall.

Trött tisdag

2015-09-15 19:57:24

I morse var det riktigt jobbigt att ta sig upp ur sängen. Jag skulle kunna beskriva det som en sådan morgon då man skulle gjort vad som helst för att bara få kasta in väckarklockan (okej, mobilen, vem fan använder väckarklocka 2015?) i väggen och sova halva dagen istället. Men trots att sängen var väldigt lockande att ligga kvar i lyckades jag till slut ta mig upp. Jag kan dock inte påstå att jag blev piggare för det, med tanke på att jag somnade på bussen till skolan och satt och halvsov hela vägen dit. Det är i för sig inget ovanligt, det är mer regel än undantag att jag sover när jag åker buss. Jag var dock inte den enda som var trött på bussen i morse. Jag vaknade till liv när bussen var framme i Borås (och ändhållplatsen) och såg att killen som satt bakom mig också hade somnat. Han sov väldigt gott och såg inte ut att ha några planer på att vakna, så jag fick helt enkelt väcka honom och fråga om han skulle gå av. Han såg ut att skämmas lite, så jag fick trösta honom med att jag också hade sovit… “Ja, det är lätt hänt”, sa han då. Det håller jag med om. Jag kan fan somna vart som helst. Som heltidsstuderande småbarnsmamma får man ta tillfället i akt liksom (och som allmänt trött människa). När min syster höll sin yngsta son i famnen för ett tag sedan sa hon “Jag förstår inte hur man bara kan somna så!” (hon liksom höll honom i sina händer uppe på bordet och han somnade nästan sittande). Sen kom hon på vem hon pratade med (mig, alltså) och till la “Fast det förstår väl du i för sig, som somnar överallt”. Det är sån jag är. När jag spelade fotboll förr somnade jag jämt i bilen när vi var på väg till bortamatcher. Det var inte den ultimata uppladdningen inför en match precis, så det är inget jag rekommenderar att göra. Men som sagt, det är sån jag är och tröttheten verkar inte direkt bli mindre ju äldre man blir, snarare tvärtom.

På tal om att vara trött. Idag tränade jag för första gången på två veckor (och under dagens pass kände jag mig helt efterblivet trött i både kroppen och huvudet). Det är sjukt vad fort allt man byggt upp försvinner bara för att man tagit ett kort uppehåll. Idag kändes det liksom som att vara tillbaka på ruta ett. Men det tar visserligen bara några få pass, sedan brukar det oftast kännas som att man är på g igen. Men idag hängde som sagt ingenting med, varken andningen eller kroppen, och jag hade håll i princip hela passet. Det var med andra ord inte jobbigt på ett positivt sätt, som det ska vara och som det normalt sett brukar vara…

En annan sak som man också blir rätt trött om man tänker på, är tentan som jag ska ha nästa vecka. Ni minns kanske att jag misslyckades på matematiktentan i våras (men sedan fick upprättelse när jag gick och pratade med examinatorn i fråga)? Det var första gången jag misslyckades med något på högskolan (studiemässigt alltså, rent allmänt har jag misslyckats kraftigt med mycket, som till exempel att komma i tid till föreläsningar), och det har satt sig psykiskt på mig. Tentan nästa vecka är också en matematiktenta och med samma examinator och samma upplägg som förra gången. Eftersom jag “misslyckades” sist har jag en dålig känsla även inför den här tentan. Även om jag fick godkänt på den förra tentan tillslut, så var det verkligen på håret. Tidigare har jag klarat av examinationerna med goda marginaler. Ja, ja. Vi får väl se om det kommer ett ilsket blogginlägg till följd av mitt misslyckade om ett par veckor eller om jag faktiskt klarar det!

Såhär i början av terminen har jag fortfarande lusten och orken kvar till att gå upp i hyfsad tid på morgonen så att jag hinner fixa i ordning mig. Därav har det blivit några (läs: ca 200) “selfies” de senaste veckorna…

Om att inte passa in

2015-09-11 19:12:07

När jag var 15 år åkte jag, tillsammans med fotbollslaget som jag spelade i, på träningsläger till Italien. Jag skulle kunna skriva en hel novell om den resan, som bland annat slutade med att jag och en annan tjej blev avstängda från flertalet matcher. Men det är en annan historia och inte det jag tänkte skriva om nu. Jag kanske ska börja med att säga att jag aldrig riktigt passade in i laget. På planen, absolut (bortsett från när jag samlade på mig gula och röda kort på grund av mitt temperament). Men när det kom till det sociala, att vara en i gänget, lyckades jag aldrig riktigt. Jag kanske också ska tillägga att fotbollen absolut inte var eller är det enda stället som jag inte passat in i, utan snarare bara ett i mängden.

Hur som helst. Jag minns en kväll från Italien när vi tjejer i laget var ute på stan. Jag minns att vi gick i en klunga men att jag inte kände mig som en del av den. Jag minns hur jag, som så många gånger innan (och efter) försökte passa in, vara en del av gruppen, men hur jag totalt misslyckades. Hur jag liksom gick lite bakom alla andra och inte riktigt hade någon att prata med. Jag minns hur jag kände mig så utanför att tårarna började rinna. Jag kände mig liksom osynlig, och tänkte att ingen skulle märka om jag försvann. Så det gjorde jag. Försvann. Vände om och gick åt andra hållet istället. Jag minns inte exakt vad jag gjorde eller hur länge jag var borta. Jag minns bara att jag inte orkade känna mig så fruktansvärt utanför längre och att jag inte orkade vara kvar.

Sådär kan jag fortfarande känna. “Fast jag försöker mig på att vara med och förstå så är jag nåt så jävla skitförbannat bredvid”. En textrad skriven av Lars Winnerbäck, som beskriver exakt hur jag känner i många sociala situationer. Jag har många gånger fått höra, bland annat den där gången när jag kom tillbaka efter min lilla stadsvandring i Italien, att “folk vill lära känna dig, de försöker, men du måste också bjuda till”. Skulden läggs på mig. Vilket jag förstår. Tro mig, jag skyller också på mig själv. Men det handlar inte om att jag inte vill eller att jag inte försöker, det handlar om att det inte går. Jag försöker, även om det kanske inte verkar så.

Jag minns när jag gick på folkhögskola. Jag bodde på internat och har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Jag träffade en gång en läkare som satte diagnosen social fobi på mig. Rent spontant skulle jag nog säga att det inte alls stämmer. Men när jag börjar tänka efter så är den diagnosen nog inte så felaktig ändå. När jag bodde på det där internatet fanns det dagar som jag drog mig för att gå ut i köket, eftersom jag inte ville gå förbi alla människor som satt där. Jag struntade ibland i lunchen för att jag inte vågade gå dit (mycket på grund av att jag inte visste om jag skulle ha någon att sitta med). Jag hade ingen riktig vän när jag gick på folkhögskolan. Jag kände mig mest som tredje hjulet, svarta fåret, ja, ungefär så som jag kände i fotbollslaget… på högstadiet, på gymnasiet och nu på högskolan (den enda perioden i livet som jag egentligen aldrig kände så under, var när jag gick på låg- och mellanstadiet).

Skillnaden mellan då och nu är att jag är mer säker på mig själv nu. Om jag skulle behöva sitta själv i matsalen och äta så är det ingenting jag skäms över. Det innebär dock inte att jag tycker att det är roligt, eller något scenario jag eftersträvar. Men vad är det då som håller mig tillbaka? Varför bjuder jag inte bara till så att jag kan bli en i gruppen? Ett litet ord på fyra bokstäver är svaret på de frågorna. Blyg. Jag är blyg. Ett personlighetsdrag, som jag efter 25 år i livet insett inte går att träna bort.

Jag vill passa in. Jag vill vara med och jag försöker. Men när man känner sig sådär jävla skitförbannat bredvid är det inte alltid så lätt.

Växasäng i trä

2015-09-02 14:37:23

För ett par månader sedan fick jag tag i en växasäng i trä till Novalie. Den såg inte riktigt ut som jag ville ha den, men det var enkelt ordnat med lite färg (enkelt när jag väl tog tag i det vill säga)!

Före:

Efter:

När vi började montera ner Novalies gamla säng och skulle ställa in den nya blev hon helt förtvivlad, stackarn. Det var ungefär samma reaktion som när jag hade städat hennes rum förra veckan. “Vad har du gjort med min säng, mamma?”. Det var nästan så att jag övervägde att ha kvar den gamla sängen… Men så vet jag att hennes känslor visserligen är väldigt starka, men att de också går över väldigt fort. Och hon somnade gott i sin nya säng också!

Nyfriserade

2015-08-28 17:42:46

Igår var jag och lilleman hos frisören. Det var verkligen på tiden för oss båda. Levi med sin svampfrisyr och jag med utväxt och slitna toppar. Men nu blev det som sagt äntligen ordning på eländet! Levi är inte den lättaste personen att klippa. Han rent av hatar det. När vi var på Gotland tog Henke med honom till en frisör där (eftersom behovet av att klippa honom har varit väldigt stort det senaste). Men han vägrade. Så mitt sista hopp om att få klippt av den där stora kalufsen som hängt ner över ögonen på honom de senaste veckorna var att ta med honom till den frisör som jag brukar gå till och som alltid gör ett toppenjobb. Hon lyckades med det omöjliga, det vill säga att klippa duracellkaninen Levi, och vi båda är numera supertjusiga i håret!

Pull-ups, benböj och skosnören

2015-08-26 21:40:39

För ett och ett halvt år sedan skaffade jag gymkort på Nordic Wellness, efter att ha legat på latsidan ett par år (bland annat på grund av två graviditeter, men också på grund av vanlig hederlig lathet). Men där och då, 4 månader efter att jag fött mitt andra barn, bestämde jag mig för att komma i form igen. Jag kan inte påstå att min viktresa var någon milslång historia (det var väl ungefär 5 kilo som skulle bort), men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har kämpat. De 5 kilona försvann visserligen ganska fort (med hjälp av mycket konditionsträning och lite mat), men därefter har jag lyckats göra träningen till ett intresse som jag upprätthåller än idag.

Det första passet jag bokade in på gymmet för ett och ett halvt år sedan var så kallad Indoor walking. Jag fastnade för träningsformen med en gång, och tränar det fortfarande flera gånger i veckan. Den senaste tiden har jag dock börjat känna att jag vill ta träningen till nästa steg. Jag tycker som sagt om den träningsformen, och all konditionsträning har självklart gett mig bättre kondition. Men jag känner inte längre att jag får några resultat utseendemässigt (mer än att jag möjligen behåller den kroppen som jag har nu). Jag har testat på lite styrketräning då och då, både i gruppträningsform och fritt i gymmet, men aldrig fått in någon bra rutin.

Jag testar mig fortfarande fram, och i förra veckan lyckades min vän Lina övertala mig till att gå på crosscage, som enligt Nordic Wellness hemsida är “ett stationsbaserat pass i liten grupp som ökar din styrka, explosivitet och smidighet. Ett häftigt allroundpass med olika funktionella övningar för dig som vill träna hela kroppen”. Det passet låg väldigt långt ifrån min bekvämlighetszon, men jag gav mig ändå fan på att jag skulle klara det (eller ja, åtminstone göra mitt bästa, ibland har jag en tendens att inte göra det och bara kasta in handduken med en gång). Jag började med att tala om för instruktören hur det låg till, det vill säga att jag aldrig varit på ett sådant pass tidigare, att jag var nybörjare och kände mig osäker. “Då har du kommit fel”, svarade han då. “Jahopp… Jaja, dörren är där ja, ja men då går jag då...”, kände jag ungefär. Tills det gick upp för mig att det var ett skämt, och jag istället kunde starta min nya träningsupplevelse. Inför passet träffade vi en annan vän som också skulle på samma pass. Nervös som jag var, ville jag ha all information om vad passet innebar. Jag fick bland annat veta att det inte krävdes så mycket koordination (då jag har total avsaknad av den förmågan), vilket självklart var en lättnad. Samtidigt så är det en definitionsfråga. För mig är all träning som innebär att man överhuvudtaget behöver röra på sig en utmaning för min koordination. Ska jag till exempel göra benböj och armarna ska vara rakt fram när rumpan är ner, då är ta mig fan armarna bak istället och vice versa. Noll kroppskontroll med andra ord. Men jag jobbar på det.

Hur som helst. Passet drog igång och det gick förvånansvärt bra för att vara mig. Bortsett från att jag satt fast med benet i ett gummiband rakt upp i luften ett par gånger under passet så gick det galant. Jag vet inte hur jag lyckas. Vi skulle göra pull-ups, det vill säga att man hänger med armarna i en stång och drar sig själv uppåt. Jag orkade inte lyfta min egen kropp, så jag fick ta hjälp av ett gummiband som sattes fast i stången och som jag sedan satte ena foten i. Varenda gång jag var klar och skulle ner, fastna det där jävla gummibandet i foten, och jag stod där som en jävla idiot med benet upp i luften, och utgjorde en perfekt bild till texten “I don’t often go to the gym, but when I do… I don’t know what the hell I’m doing!”. Skillnaden är bara att jag ofta går till gymmet, men fortfarande inte vet vad fan jag håller på med…

På tal om att se dum ut när man tränar. För ett tag sedan när jag satt på cykeln på väg ner till gymmet så gick det upp för mig. Det var som en blixt från klar himmel. “Den här jävla svarta velour-mjukis-tröjan som jag har på mig, har jag fan haft varenda gång jag gått, cyklat, eller på annat vis tagit mig till gymmet, sen den dagen jag skaffade det här jävla gymkortet”. Tanken hade väl slagit mig tidigare, men jag hade liksom inte sett det som ett problem. Men just då kände jag bara att den här tröjan måste utraderas från mitt liv. Alla måste ha tänkt på att jag alltid har den här tröjan på mig när jag kommer till gymmet. Jag är “tjejen med den svarta velour-mjukis-tröjan” med hela Nordic Wellness-personalen. Den känslan spred sig i hela kroppen, medan tröjan togs av och trycktes ner i cykelkorgen för att aldrig få komma innanför gymmets dörrar igen.

Ett par veckor tidigare hade jag faktiskt ett annat problem med samma tröja. Snöret som skulle sitta i luvan på tröjan hade sedan länge åkt ut. Lat som jag var (är och kommer förbli), så hade jag inte brytt mig om att fixa det. Tills jag bara en dag fick tummen ur röven och gick och hämtade det där svarta snöret som jag sett ligga i ett av våra skåp här hemma. Jag satt säkert en kvart och fokuserade, kämpade och slet för att få i det där snöret i tröjan. När jag var klar justerade jag snöret så att det skulle bli lika långt på bägge sidor. Och långt, det kan jag lova er att det blev. När jag var klar med min lilla justering insåg jag att snöret gick ner till höfterna! “Vad fan är det här?”, tänkte jag, och insåg snart att det inte alls var mitt svarta “mjukis-tröje-snöre” som jag suttit och trätt i tröjan, utan att det var ett jävla skosnöre! Ett jävla skosnöre, på min svarta velour-mjukis-tröja! Det var fan pricken över i:et. Det var det där lilla extra som saknades på min tröja, för att gå från ful och vedervärdig till totalt oanvändbar. Eller nja, så oanvändbar blev den i för sig inte. Jag var så lack över att jag suttit så länge och trätt i ett skosnöre i min tröja, att jag lät det sitta. Så om ni sett mig ute och undrat varför i helvete det hänger två långa snören från min tröja ner till knäna. Nu vet ni.

Ja, ni hör ju själva vem ni ska vända er till om ni är sugna på att lära er hur man gör pull-ups (med gummiband), benböj, eller helt enkelt bara behöver råd när det kommer till träningsmode…

Loppisfynd från Gotland

2015-08-12 07:04:22

Jag lyckades göra lite loppisfynd på Gotland också (utöver skrivbordet, som vi för övrigt inte fått med oss hem än). Bland annat ett överkast för 20 kr och en bricka för 5!

Gotland kryllar av små skyltar där det står “Loppis” på, som oftast leder till privatpersoner som säljer ut sina gamla saker. Oftast är det bara massa skit, men ibland lyckas man hitta något som man tycker om! Många av dessa små loppisar passade vi på att besöka när vi ändå var ute och åkte på Gotlands vägar.

Gotland 2015 i bilder

2015-08-11 18:11:16

Nu är vi hemma från Gotland! Vi kom hem i lördags. När vi bokade båtbiljetter dit i år, bokade vi inga för hemresan. Vi tyckte att vi var lite smarta som då kunde välja när vi ville åka hem istället och inte känna oss bundna till ett visst datum. Det “smarta” tänket resulterade i raka motsatsen. Det vill säga att i princip alla båtturer hem var fullbokade och att vi inte hade ett skit att välja på. Vi fick helt enkelt ta vad som fanns, och det var en båt som gick 3.30 på natten. Den gick dessutom inte till Oskarshamn som vi hade tänkt åka till, utan till Nynäshamn, så bilresan som väntade oss sisådär 6.30 på morgonen blev 5 timmar istället för 4.

I övrigt har årets Gotlandsresa varit en berg- och dalbana. Den har haft sina höga berg och djupa dalar. Ibland har det varit så jobbigt (ni som är eller har varit småbarnsföräldrar kanske förstår) att vi bara känt för att slänga in barnen och all packning i bilen och ta första bästa båt hem (ja, om det nu inte hade varit fullbokat då...), medan det ibland har varit så underbart att vi känt att vi skulle velat stanna för alltid. Till de stunder då man känt för det förstnämnda hör bland annat när jag fick magsjuka och låg och spydde halva natten. Det utspelade sig för ungefär 2 veckor sedan, mitt i vår gotlandsvistelse. Den magsjukan lever fortfarande kvar i huset (när vi är där bor vi i pappas och Camillas hus, där många släktingar och vänner kommer och går under semestern). Totalt är det runt 10 personer som legat i magsjuka sen jag fick det, och just nu är det mina stackars systerbarn som åkt på det.

Till de stunder då Gotland har varit precis lika underbart som det alltid är, hör dessa nedan:

De dagar då solen sken och vi passade på att sola och bada!

Besöken på Kneippbyns sommar- och vattenland med barnen!

All god mat som lagades och serverades (anledningen till att det bara blev en bild här är inte för att det var dåligt med god mat, utan snarare för att jag var dålig på att fota maten)!

Invigningen av Medeltidsveckan!

Lunchen (som numera är tradition) på rökeriet i Katthammarsvik!

Natten/morgonen då jag vaknade klockan 5-6 av att pappa stod i köket och malde oxfilé och högrev till minihamburgare som sedan serverades till frukost!

De lata stunderna vid huset (som i för sig mycket sällan var lata eftersom vi hade två vilda barn att springa efter)!

Loppisfynd

2015-07-29 19:10:03

Igår var vi ute på en liten loppisrunda här på Gotland. Jag hittade inte mycket, förutom det här skrivbordet för bara 250 kr! Tror att det kan bli riktigt fint när det blir vitt! Hur fan vi ska få hem det till Alingsås blir ett senare problem…

Gotland 2015

2015-07-27 18:50:09

Även om inte vädret har varit det bästa, så njuter vi av semestern på Gotland! De få dagar som det varit badväder har vi fått ta tillvara på det.

Hittills har vi hunnit med en hel del här, bland annat blå lagunen, Visby, åkt runt på lite loppisar (vilket än så länge varit en besvikelse), bakluckeloppis och museum (trodde aldrig jag skulle gå till ett museum frivilligt, men det var för att det fanns en utställning där för barnen). Barnen njuter av livet här (och skriker lite i mellan åt också). De matar igelkotten som kommer varje kväll, badar i badtunnan, plockar kottar, gungar i hängmattan, vattnar blommorna och bara springer runt barfota och grejar i trädgården.

Garage1

2015-07-26 17:44:29

Idag var vi förbi Garage1 i Visby en sväng, en inredningsbutik med massa fint! Sen jag upptäckte den butiken har vi varit där varje år, och det lär bli några fler besök innan vi åker hem igen…

Idag hittade vi några söta skålar där, och glasflaskor med sugrör till barnen!

Gotland

2015-07-22 17:41:49

Efter en hel dags resande är vi äntligen framme på Gotland!

Mammas och Peters nya hus

2015-07-18 10:29:19

Mamma och Peter har köpt nytt hus. De flyttar inte in förrän 1 oktober, men då ingen bor i huset nu har de redan fått tillgång till det. De senaste två dagarna har jag varit där och hjälpt till att måla! I princip allt ska målas om; väggar, tak, fönster och dörrar.

Huset är jättecharmigt (men behöver rustas upp lite)!

Nymålad hylla

2015-07-14 18:05:25

En utav hyllorna som jag köpte på loppis nere i Jonstorp har fått nytt liv!

Före:

Efter:

Loppisrunda

2015-07-11 10:19:45

I torsdags var jag, Caisa och Frida ute på loppisrunda i och omkring Ängelholm. Otippat nog var det jag som hittade mest saker, bland annat detta:

Jag är jättenöjd med mina fynd, och ser fram emot att gå på fler loppisar i sommar!

Semester i Skåne

2015-07-10 19:14:15

Sedan i lördags är vi på semester nere i Skåne, i en liten stad/by/håla som heter Jonstorp. Vi har hyrt en stuga här tillsammans med Henkes familj, och är här och njuter av ledigheten! Eller ja, njuter av ledigheten varvat med att totalt bryta ihop över att semester med småbarn inte alls är semester. Detta året är det tuffaste hittills när det gäller att vara iväg med barnen. “Det blir nog lugnare nästa år när de blivit lite äldre” - den största lögnen någonsin som jag och Henke drar för varandra varje år. Än så länge har det bara blivit värre. Två sprudlande små energiknippen med två starka viljor leder lätt till två helt förstörda föräldrar. Men trots det så måste jag säga att de är i en väldigt härlig ålder just nu! Novalie med sina härliga kommentarer och Levi med sitt tal som bara släpper mer och mer… De utvecklas och gör framsteg varje dag, och att få se dem ha roligt nu när vi är iväg väger upp alla psykbryt de ibland ger mig.

Imorgon åker vi hem igen, helnöjda med denna veckan i Skåne. Jag tror att barnen haft det toppen, med bland annat Pettson och Findus-teater, besök på pannkaksladan, ponnyridning, strandhäng i Farhult och massa bus i och runtom stugan som vi bott i!