Julstämning

2014-12-21 22:35:27

Det är bara den 21 december men julfirandet är redan i full gång! I fredags var det julbord på Henkes jobb och igår firade vi jul hemma hos pappa och Camilla. Camilla skickade ett sms redan i fredags och skrev att vi skulle börja spara oss till julmaten, eftersom pappa gått “all in” i år. Jag tycker att han brukar gå all in varje år, men i år tog han det ett steg längre, och strax efter att jag fick sms:et från Camilla kom en bild på pappa där han stod och malde ner “den finaste ryggbiffen han sett” till köttbullar, haha. Köttbullarna var jättegoda, men jag måste ändå säga att mina favoriter på julbordet fortfarande är laxen, sillen och grönkålen (som pappa för övrigt också hade fixat jättebra).

Imorgon ska jag till skolan (mitt i allt), men sedan är jag “ledig” fram till 7 januari. På tisdag firar vi jul hemma hos mamma och på julafton är vi hos Henkes föräldrar. Längtar!

Bild på mig, tagen innan julbordet i fredags.

Bilder från igår.

Bilden på pappa, när han står och maler ner sin ryggbiff!

Att cykla i december

2014-12-08 11:14:26

Idag var det tänkt att jag skulle åka till skolan för första gången på två veckor, eftersom vi haft praktik. Därmed kändes det inte så jobbigt att gå upp i morse och jag såg nästan fram emot att få komma tillbaka.

Morgonen startade bra. Jag gick upp när klockan ringde (det händer väldigt sällan kan jag tala om) och jag hann fixa i ordning mig. Håret såg bra ut trots att jag somnade med blött hår igår och sminket blev jag för en gångs skull nöjd med. Jag kände mig med andra ord rätt snygg när jag i morse lämnade lägenheten och satte mig på cykeln i tron om att den skulle ta mig till stationen. Jag förstår att ni redan nu listat ut att någonting kommer att gå käpprätt åt helvete, och ja, det gjorde det. Lyckan blev kortvarig och snyggheten likaså. Jag hann knappt cykla några meter innan jag insåg att det kanske inte var en så jätte bra idé att ge sig ut och cykla i december. Det var blixthalt och i samma stund som jag blev varse om att det inte var någon bra idé att ge sig ut och cykla, gled cykeljäveln iväg och jag föll handlöst mot marken. Trots att det gick så jävla fort så hann jag inse vad som hände, och blev livrädd med tanke på att jag förstod att jag inte skulle hinna ta emot med händerna, utan falla rakt med ansiktet ner i asfalten. Vilket jag också gjorde. Jag slog i hakan och knät, men som tur var gick det ganska bra. Det visste jag dock inte just när det hände utan då gick hela världen under, och jag sprang in till lägenheten igen och lipade som en 3-åring.

Det gick som sagt bra, och jag klarade mig undan med ett par förstörda strumpbyxor, skrapsår på knät och hakan samt en bula på hakan som typ förlänger den med 3 centimeter (känns det som). Så jag känner mig inte riktigt lika snygg längre, men det är väl inte meningen att man ska få göra det någon gång här i livet heller verkar det som.

Men det är jag i ett nötskal. Så jävla klantig att jag får skylla mig själv. Jag struntande i att åka till skolan på grund av att jag missade bussen. Den går bara en gång i timman, och jag har dessutom hundra andra skolrelaterade saker att göra hemma, så det blir ingen ledig dag för den sakens skull…

Dagens tips: när du går upp en decembermorgon och tittar ut och ser att det är blött ute, tänk inte “åh, det är nog varmt ute idag så jag tar cykeln till bussen”. Tänk istället “det är för helvete december och det finns en risk att det där blöta där ute har frusit på vilket kan leda till att det är halaset jävla dagen på året, så vad du än gör ta inte cykeln”.

Jag är tillbaka

2014-12-07 20:52:55

Tiden går och mina blogginlägg fortsätter att lysa med sin frånvaro. När jag har varit dålig på att uppdatera tidigare har jag förklarat varför, och det är väl egentligen samma anledning den här gången. Det är en kombination av tids- och inspirationsbrist. Jag har haft mycket annat helt enkelt (mycket annat=studier och familj).

I fredags avslutade jag två veckors praktik i en etta på en skola här i Alingsås. Jag har varit helt slut varje dag efter praktiken, och jag vet inte hur våra lärare har tänkt när de tycker att vi ska kombinera heltidspraktik med förberedelser inför inlämningsuppgifter, seminarier och tentor. Har man dessutom en familj och ett hem att ta hand om så är det en omöjlig ekvation att lösa. Jag har flera gånger under de här veckorna funderat på om jag har en dödlig sjukdom eller något, med tanke på hur onormalt trött jag varit. Jag har däckat i soffan eller sängen varje dag när jag kommit hem från praktiken, och när Henke har försökt dra upp mig har det varit som att försöka väcka någon från de döda. Men jag har kommit fram till att jag förmodligen inte har någon sjukdom och att min trötthet är helt befogad med tanke på hela min livssituation just nu. Men förutom att min sambo förmodligen upplevt det som att han varit tillsammans med Törnrosa de senaste två veckorna har det varit bra!

Praktiken har varit givande och jag har fått ännu en bekräftelse på att det är det här jag vill jobba med. Alla fantastiska barn, med deras olikheter, tankar och ibland helt underbara kommentarer och ideér motiverar mig till att vilja bli lärare. Självklart inser jag att läraryrket är tufft. Det är en av de största anledningarna till att jag ibland (speciellt tidigare) tvekat på mitt val av utbildning. Kommer jag att klara av det? Jag kommer att gå in i lärarrollen med 100%, och jag kommer att göra allt för de barn som jag kommer att undervisa. Men jag är rädd att jag kommer att få en käftsmäll tillbaka. Inte av barnen. Men av föräldrar och annat. Föräldrakontakten är min största rädsla inför min kommande yrkesroll och jag hoppas innerligt att jag tror att det kommer bli värre än vad det faktiskt är.

En annan sak som jag tänkt på det senaste är hur “arbetsskadad” jag blivit. Både som förälder och som student. Vi har haft problem med barn som satt i halsen här hemma, så jag har under en ganska lång tid haft stenkoll på att inte barnen ska få tag i något som är i lämplig storlek för att sätta i halsen. Och jag har kommit på mig själv med att ha stenkoll även när inte barnen är med mig. Typ på högskolan och nu senast på praktiken. För ett tag sedan gjorde vi en praktisk uppgift i skolan som innefattade nålar. När någon i min grupp tappade en nål på golvet hann jag få panik och tänka “Shit, den måste upp fort!”, men kom snabbt på att mina barn faktiskt inte kommer att gå där och stoppa det i munnen… Samma sak hände på praktiken när barnen tappade tärningar och annat på golvet. Men det är väl så det är att vara småbarnsförälder. Man får ett säkerhetstänk när man blir förälder som man aldrig hade kunnat föreställa sig innan. Så fort man går in i ett nytt rum scannar man av det på tänkbara faror. Och inte bara på faror heller för den delen, utan på föremål överhuvudtaget. Det finns en anledning till att vi inte har en enda prydnadssak (innefattar alla typer av föremål) i lämplig höjd för barnen i våran lägenhet. Dem river fan ner allt! Om jag mot förmodan känt för att lägga fram en duk på vardagsrumsbordet någon kväll, är det det första barnen springer och drar ner morgonen därpå.

Nej, nu ska jag, hör och häpna: plugga. Det är det enda jag gör nu för tiden och det enda jag kommer att göra i sisådär fyra år framöver. Det i kombination med pissväder, soplukt i lägenheten och taskig ekonomi gör att jag fullkomligt “living the dream” just nu, som man brukar säga. Meen, vi blickar frammåt. Mot torsdag förslagvis. För då ska trion till Ullared, igen! Jag, mamma och Sofia. Dreamteam. En del av er förstår vad jag pratar om, andra är lyckligt ovetande. Mamma påstår i alla fall att lamporna på bilen fungerar denna gången så kanske, kanske slipper vi en repris av förra årets helvetesfärd… Att åka dit just på torsdag var också ett sånt där genialiskt drag från min sida. Vi har tenta på fredag men jag tänkte att jag ändå kommer att vara så påläst att jag inte behöver sitta sista dagen… Jo, tjena. Jag borde känna mig själv bättre än så.