De traditionella könsrollerna - hur påverkar du ditt barn?

2014-10-23 19:41:08

Jag tycker, som säkert många andra, att debatten och diskussionen kring genus har gått för långt. När någonting blir för mycket och för extremt har jag svårt att ta det till mig. Jag lyssnar inte på den som gapar högst, har de mest extrema åsikterna eller utför de mest revolutionära handlingarna.

Men jag måste medge att jag under den senaste tiden sakta men säkert ändrat uppfattning. Jag står fast vid att jag tycker att debatten kring genus gått för långt, men jag har av olika anledningar börjat sätta mig in i frågan mer och börjat fundera kring de här sakerna. Dels har jag blivit förälder, vilket ändrat hela min världsbild och verklighetsuppfattning, vilket i sin tur lett till att jag behöver och vill fundera över saker som jag inte gjort tidigare. Och dels har jag börjat studera till lärare, där frågan om könsroller just nu är väldigt aktuell i min utbildning.

När min son fyllde ett för ett par veckor sedan fick han nya kläder. När vi satt tillsammans i familjen och tittade på dem så sa jag något i stil med “Kolla, vilka fräcka kläder han har fått!”. Min dotter på två år tyckte att det var jätte roligt att han fått så “fäcka käder”, och har sedan dess sprungit in till hans byrå flera gånger och tittat på hans kläder och sagt att de är “fäcka”. Då började jag fundera. Hur många gånger har jag sagt att hon har fräcka kläder? Jag kom fram till att det troligtvis inte har hänt en enda gång. Självklart har jag sagt (och säger väldigt ofta) att hon är fin, söt och gullig. Men jag har aldrig, eller åtminstone väldigt sällan, sagt att hon är fräck, cool eller tuff. Pedagogisk som man försöker vara, tänkte jag att hon kanske blir lika glad om jag säger att hennes kläder är fräcka nästa gång hon ska ta på sig. Men hon köpte inte det. Det blev liksom inte samma effekt som när lillebror faktiskt fick nya, fräcka kläder på riktigt.

Vid ett annat tillfälle när jag satte upp min dotters hår i en tofs, tyckte hon att lillebrorsan också skulle ha en tofs i håret. I den situationen hade jag mycket väl kunnat säga “Nej, han ska inte ha någon tofs, han är kille”. Men jag hann tänka efter innan jag handlade. “Varför inte?”, tänkte jag, och han fick likt sin syster också en tofs i håret. Men vad skulle hänt om jag istället hade sagt att han inte fick ha någon tofs på grund utav att han är kille? Jo, min dotter hade där och då, 2 år gammal, lärt sig att pojkar inte ska ha tofs, och att flickor och pojkar inte kan eller ska ha samma saker.

Det är såna små situationer i vardagen som jag har börjat reflektera och fundera över. Jag har inte tidigare tyckt att jag styr mina barn i en viss riktigt, det vill säga in i de traditionella könsrollerna. Men ju mer jag funderar över det, och ju mer jag rannsakar mig själv, ju tydligare blir det för mig att jag faktiskt gör det. Han har blått rum. Hon rosa. Han har kläder i blått, svart och grått. Hon i rosa, vitt och spets. Han får bilar. Hon får dockor. Trots att ingen av dem uttryckt att de hellre vill ha det ena före det andra. Vi bara antar att hon vill leka med dockor, och han med bilar.

Jag vill inte med detta säga att jag tycker att man ska skicka iväg sin tvååriga son till förskolan i rosa klänning, strumpbyxor och rosett i håret. Jag tror inte att man gör varken sonen eller världen en tjänst då, snarare tvärtom. Att använda sitt barn som någon slags försökskanin till att sätta stopp för de traditionella könsrollerna, göra revolt eller förändra världen tycker inte jag är rätt väg att gå. Tänk om det vore så enkelt? Att bryta könsrollerna genom att sätta på sin son en rosa klänning. Nu är det ju tyvärr inte det som händer när man skickar iväg sin son till förskolan med rosa klänning. Det som troligtvis händer i de allra flesta fallen är att sonen blir retad, eller till och med mobbad. “Det är samhällets fel”, tycker föräldrarna, “Nu har i alla fall jag visat min son att jag inte tycker att det är fel med rosa på pojkar”. Jag håller helt och hållet med. Det är samhällets fel. Men när vi vet att samhället ser ut som det gör, och när vi vet att våra barn kommer att bli mobbade om vi tar på dem vissa typer av plagg (bara för att vi själva vill bryta könsnormerna) så förstår jag inte hur man kan sätta sina barn i den situationen.

Det finns andra vägar att gå. Man måste ta ett steg i taget, man kan inte förändra världen på en dag. Lär ditt barn (i handling) att flickor och pojkar kan leka med samma saker och att de kan ha samma färger på sina kläder. Lär ditt barn att respektera sina medmänniskor och att acceptera människors olikheter, så att ditt barn inte blir den som retar killen som kommer med rosa klänning till förskolan. Lyckas du med det, är det du gör skillnad.

Levi 1 år

2014-10-08 19:04:15

För ett år sedan fick jag träffa dig för första gången. Den lilla, lilla killen, med det mörka rufsiga håret. Levi. Våran son, Novalies lillebror. 2800 gram ren kärlek. I ett år har du funnits hos oss och förgyllt vår vardag och vårt liv. Innan du blev till, fanns en längtan efter den där sista lilla pusselbiten i livet. Det saknades någon i familjen. Men sen du kom har vår familj varit fulländad, och jag saknar inte längre någonting i mitt liv.

Jag älskar dig. Jag älskar att gå in till ditt rum på morgonen när du är nyvaken och rufsig i håret. Jag älskar att ta upp dig från sängen och hålla dig i min famn, och känna hur du (om jag har tur) lutar ditt lilla huvud mot min axel. Jag älskar att pussa på dina lena, runda babykinder. Jag älskar dina ögon som du fått från din pappa, och din lilla, lilla mun. Jag älskar dina små händer och när du greppar dem runt ett av mina fingrar. Jag älskar dina pyttesmå fötter och att höra ditt underbara skratt när man kittlar dem. Jag älskar hela dig, och jag gör det mer för varje dag som går.

Grattis på födelsedagen, världens finaste lilla kille.

Cupcakebak

2014-10-07 20:42:04

Jag bakar inför Levis födelsedag…

...och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Jag har gjort både och, men jag har inte bara skrattat och gråtit utan också gått igenom hela jävla känsloregistret under de senaste två timmarna. Jag har känt glädje, sorg, ilska, hopp och förtvivlan. Tänk vilka känslor några muffins (om jag nu kan kalla eländet på bilden ovan för det) kan framkalla.

Vi spolar tillbaka tiden två timmar. Jag och Henke har nattat barnen och går till köket för att börja baka. Han sin cheesecake, och jag mina cupcakes. Jag känner mig taggad, glad och förväntansfull. Jag drömmer mig bort bland de fina cupcake-bilderna i boken, och tror på allvar att smeten som jag blandar ihop ska leda till något som ens liknar det på bilderna. Det känns inte jobbigt att vi precis varit och handlat och lagt flera hundra kronor på ingredienser, det kommer ju att bli såå bra! Efter alla olika moment är det äntligen dags att ställa in muffinsplåten i ugnen. Och där slutar det roliga. När jag några minuter senare kikar in i ugnen för att se hur fint mina muffins växer kommer den största smällen. Ni vet när man verkligen gått in för något och förväntar sig att det ska bli bra, och man inser att det faktiskt kommer att gå åt helvete. I efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde bli så arg för ett par muffins, men i stundens hetta så var de där muffinsen allt. Och först tycktes de aldrig sluta växa, utan fluffades upp till några jävla svampar (vilket väcker en del gamla minnen från tidigare bak), för att sedan sjunka ihop och istället bli någon ihålig sörja. Först kom ilskan (eller pms:en, som Henke frågade om jag hade), sen kom besvikelsen. Efter en stund kunde jag se det komiska i muffinsen och kunde istället inte sluta skratta.

Vi gjorde tre plåtar med muffins, alla med sina speciella egenheter. Muffinsen på den första plåten blev för stora, så vi försökte dra bort kanterna på dem, så att man ändå skulle kunna få plats med frosting. Vi insåg dock att det kanske inte var någon bra idé, med tanke på att det såg ut som att det varit någon idiot och käkat på varenda muffins… Den andra plåten behöver jag kanske inte säga så mycket om, det är den ni ser på bilden ovan och jag antar att den talar sitt egna tydliga språk. Men, man lär sig utav sina misstag, var det någon som sa. Eller även en blind höna kan hitta ett korn. Inför sista plåten tillsatte jag en jävla massa mjöl i smeten, vilket betyder att det finns en risk att de blir jävligt torra. Men hellre torra och fina än fula och helt jävla ofärdiga!

En sak är säker i alla fall. Jag kommer aldrig behöva oroa mig för att mina barn ska be mig baka inför deras födelsedagar när de blir äldre. Jag får passa på nu när de inte förstår hur fruktansvärt dålig jag är på det…

 

Novalies kök

2014-10-01 14:55:06

Då var äntligen Novalies lilla kök klart! Jag har samlat på mig små tillbehör till hennes kök under en tid nu, så det var kul att få ställa fram det i hennes rum. Det var mindre kul när hon kastade sakerna i golvet så att det gick sönder…

Ibland när jag vill hitta inspiration till barnens rum så tittar jag på bilder från andras barnrum på nätet. Hittar jag bilder från någon person som visar sig ha barn i samma ålder som mina barn, börjar jag ibland fundera över hur de kan ha det så himla fint och städat. För jag vet ju att barn i den åldern skapar kaos när de går in i ett rum. Så till er som tänkt samma tanke (kanske när ni tittat på mina bilder) kan jag säga, det är inte så fint och städat. Det är så fint och städat ungefär den millisekunden då man tar kortet, men resten av tiden så är det just kaos. Som sagt, Novalie har redan hunnit slå sönder grejer som stod på hyllan i hennes kök (inte glasburkarna, utan en plastskål som hon drog allt vad hon hade i golvet) och jag tror inte att det står en enda sak kvar på hyllan i skrivande stund.