Baka

2014-02-27 22:16:51

Mina bakgrejer jag pratade om att jag skulle beställa har kommit! Jag ska testa dem första gången nästa vecka, inför Ottilias 4-års kalas. Vi får se hur det går…

När hon var här sist så kollade vi på massa fina tårtor (både i en bok och på internet) och hon pekade på massa olika tårtor och sa “Den vill jag ha, och den!”. Jag skämtade till det lite med henne och sa “Ska jag visa vilken tårta du ska få på ditt kalas?”. Ottilia sa “Jaa!” och väntade tålmodigt medan jag sökte på “misslyckade tårtor” på google, och visade upp en bild på en minst sagt misslyckad tårta (en hopsjunken, ren sörja ungefär). “Ska jag ha den?” sa hon och såg inte riktigt lika lycklig ut längre. Haha… Hemsk moster man är. Jag får gottgöra henne nästa helg med riktigt fina cupcakes (försöka i alla fall, man vet ju aldrig hur det går när jag ska baka)!

Maskeradkläder

2014-02-27 21:31:12

Novalie ska på sin första maskerad nästa helg, så jag har inhandlat tyg för att sy en maskeraddräkt! Utbudet på maskeradkläder till så små barn är inte stort, och det lilla som finns har inte varit något som jag har fastnat för, så därför beslutade jag mig för att sy något själv istället!

En liten sneakpeak på vad jag köpte:

Listat ut vad hon ska vara för nåt? Tingeling såklart! Det ska bli en liten grön klänning, ett par vingar och ett litet sidenband till håret. Har börjat med klänningen, som jag tror kommer bli hur söt som helst. Novalie var dock inte så samarbetsvillig förut när jag höll upp tyget mot henne för att se hur jag skulle klippa (använder inga mönster utan höftar lite, det låter nog värre än vad det är, för det blir ganska bra ändå). Efter ungefär tionde gången som jag kom med det där jävla gröna stycket och försökte hålla upp det mot hennes kropp så bara vifta hon bort det och sa “bort, bort”. Haha…

5 månader efter graviditet

2014-02-27 12:43:08

Det har snart gått 5 månader sedan jag födde mitt andra barn, och kroppen börjar sakta men säkert återgå till sin normala form igen! Nu känner jag mig (och är) smalare än vad jag har varit på typ 2,5 år (var nere och snuddade vid denna vikten innan jag blev gravid andra gången, men det var inte länge jag fick behålla den).

Jag gick upp 15 kg (ungefär, har lite dålig koll på det) och 10 kg försvann nästan i samband med förlossningen. Jag började träna i början utav februari och har tränat 3 dagar i veckan sedan dess. Kör inte på någon diet men använder mitt sunda förnuft när det gäller maten. Vräker inte i mig och äter inte sötsaker. Egentligen är jag inte en sån där hälsomänniska som håller koll på hur många kalorier man stoppar i sig, men eftersom jag har varit gravid och jag för första gången i mitt liv behöver tänka på det så gör jag det. Jag älskar dock mat och vill inte behöva peta i maten i resten utav mitt liv, så när jag är nöjd med min vikt kommer jag att äta normalt igen, och bara fortsätta träna. Jag har aldrig behövt tänka på vad jag äter, och jag tror inte att jag kommer behöva göra det i framtiden heller, om jag bara vill behålla vikten jag ligger på. Nu vill jag dock gå ner ett par kilo till, så jag får äta små portioner ett litet tag till…

Bilder tagna igår.

Om att sluta amma

2014-02-23 20:59:19

Även amningstiden med Levi blev kort. 3 månader ammade jag, sen slutade jag helt, efter en mer eller mindre självvald nertrappning. I och med att jag bara ammade Novalie i 2,5 månad och såg att hon mådde precis lika bra som alla andra barn som ammades tills dem blev exempelvis 8 månader, så kände jag inte att det var hela världen om jag inte ammade Levi i en evighet heller. Så ja, när Henke var själv med Levi (under amningstiden) så brydde jag mig inte så mycket om att pumpa ut eller be Henke ge honom kopp istället för flaska (eftersom flaskan kan göra så att bebisen slutar ta bröstet). Jag kände mig helt enkelt trygg med att gå över till ersättning om så skulle bli fallet, och det blev det ju till slut också. Börjar man med ersättning så blir det ju lätt att man fortsätter att ge då och då, och då minskar ju mjölkproduktionen i brösten.

Jag förstår helt ärligt talat inte varför amningen anses vara så jävla helig. Av de erfarenheter jag har så gör personalen på BB och BVC allt för att man ska amma, in i det sista. Även om man själv tror att barnet inte får tillräckligt med mat från bröstet och även om det känns som om det inte kommer någon mjölk. “Mjölken tar inte slut bara sådär” och “Låt han/hon suga tills det kommer igång igen”. Lättare sagt än gjort. Jag tror inte att det är så många bebisar som är nöjda med att suga på ett bröst som det inte kommer någon mjölk från. Det har inte mina varit i alla fall, och kommer det ingen mjölk inom några sekunder från det att jag lagt dem vid bröstet så blir de ju hysteriska! Det är med andra ord inte jätte lätt att “bara låta dem suga tills det kommer igång igen”.

Jag har faktiskt börjat må väldigt bra sen jag slutade amma. Inte för att jag mådde dåligt under amningstiden. Men man känner sig helt ärligt ganska ofräsch, och bunden. Ammar man är det mycket svårare att hitta på saker på egen hand (som man som småbarnsförälder behöver i allra högsta grad). Det är klart att man kan göra saker på egen hand även när man ammar, men det blir ju svårare att slappna av då. Man känner sig kanske stressad och undrar över hur det går där hemma. Så kände i alla fall jag. Men nu behöver jag inte oroa mig över den biten när jag är borta längre, för Levi äter ju precis som han gör när jag är hemma också.

Jag säger inte att det är bättre att ge ersättning, och vill inte försöka uppmuntra folk till att sluta amma (alla gör ju precis som de vill). Jag säger bara att det inte bara är negativt att sluta amma tidigt, utan att det finns fördelar också (och barnen dör inte heller, kan jag tillägga, för det verkar ju en del tro)! Dem säger ju att bröstmjölken är det bästa för barnet, och så är det också förmodligen. Men jag har helt ärligt talat inte märkt någon som helst skillnad på mina barn efter att jag slutade amma mot under amningen. Immunförsvaret ska vara bättre för barnet under amningen sägs det. Jag vet inte vad det är för sjukdomar dem menar att man ska vara mer immun mot, men Levi åkte på sin första rejäla förkylning redan när han var två veckor gammal och då helammade jag… Sen hosta han i flera veckor och det var också under perioden då jag ammade.

Jag tycker kort och gott att kvinnor som inte mår bra av att amma av en eller annan anledning inte ska behöva känna press från BVC eller andra mammor att man måste fortsätta. Det är inte hela världen att sluta amma! Andra mammor jag har pratat med, som höll fast hårt vid amningen med sitt första barn, har sagt att de inte kommer att göra så med andra barnet. Det finns ju dessutom nackdelar med att amma länge också, till exempel att barnet inte tar flaskan (och det kan ju vara bra att de gör om man vill ge välling) och att de inte vill sluta amma när väl mamman vill…

En utav mina och Levis mysiga amningsstunder!

Lars Winnerbäck i mitt hjärta

2014-02-23 11:46:50

Igår kväll, när man inte trodde att Melodifestivalen och programledarna kunde bli mycket sämre, så drar dem igång något jävla nummer där de försöker driva med Lars Winnerbäck. Jag hart inget emot att folk driver med honom, om dem har glimten i ögat, och framför allt, om dem är roliga (jag älskar Lars Winnerbäck, men skämta måste man få göra). Men den sketchen Nour El Refai och Anders Jansson gjorde igår var inte ens rolig. Inte det minsta. Lars Winnerbäck är en utav Sveriges mest älskade och folkkära artister, som i princip har klarat sig helt på egen hand. Utan att sälja ut sig till massa jävla dåliga tv-program. Det är något som alla hans fans älskar med honom. Och så står världens sämsta programledarduo i det som ska vara ett utav Sveriges största underhållningsprogram och driver om att han tackar nej till precis den skiten som dem själva står och gör bort sig i. Fattar dem inte att det är dem själva som är tragiska? I deras låt skämtar dem bland annat om hur mycket pengar Winnerbäck tackar nej till (eftersom han enligt dem tackar nej till allt). Vad fan är det att skämta om? ALLA kanske inte gör ALLT för pengar. Och för att synas. Han gör det han är bäst på och det är musik. Man har ju förstått att någon (läs: Christer Björkman) är bitter för att han inte kan lyckas få med en utav Sveriges bästa artister i sitt skitprogram.

Lars Winnerbäck är helt enkelt för bra för Melodifestivalen. När alla andra artister är pengakåta, vill synas och gör allt för att krama ur det sista ur sina karriärer så gör Lars Winnerbäck det han är bäst på. Levererar grym musik, med sin rispiga röst, sin gitarr och sina helt underbara texter.

En verklig mardröm

2014-02-20 19:49:38

Jag hittade den här texten, som jag skrev 2011, på Facebook nyss (en vän hade kommenterat den och på det viset såg jag den). Jag hade helt glömt av att jag hade skrivit det, men det var nog väldigt nyttigt för mig att jag fick läsa den igen. Den handlar om min relation till alkohol. Trots att jag inte druckit på flera år så kan jag fortfarande bli sugen (det kommer jag nog aldrig komma ifrån), men varje gång jag ens tänker tanken att dricka alkohol borde jag läsa det här som en påmminelse till mig själv.

Här om natten drömde jag en mardröm, en mardröm som varit verklighet för mig i många år. Jag drömde att jag vaknade upp i en utav mina kompisars säng, tillsammans med henne och ytterligare en kompis. Jag var extremt alkoholpåverkad/bakfull och mindes inget utav föregående kväll. Det låter kanske inte som mycket till mardröm, men den känslan är en utav de värsta jag vet. När man druckit så mycket att man inte minns hälften av kvällen, när man inte minns hur man hamna där man är eller att man gått och lagt sig.

Jag mår dåligt när jag tänker på att jag utsatt mig själv (och min omgivning) för det där under en så lång period. Jag mår dåligt när jag tänker på mina vänner som vid varje festtillfälle fått släpa hem mig, och dagen efter fått berätta för mig hur odräglig jag varit. Att dem stått ut. Det är sjukt att jag helt frivilligt, gång på gång, år ut och år in, hällt i mig gift som gjort mig till en person jag absolut inte är eller vill vara. En vidrig person som det varken går att konversera med eller lita på.

Jag blir mörkrädd när jag tänker på vilka risker jag utsatt mig själv för då jag supit mig redlöst full. Jag har verkligen haft tur, eller änglavakt som det så fint heter, att jag på ett eller annat sätt, trots mitt tillstånd, nästan alltid tagit mig hem och vaknat upp i min egen säng. Jag kunde ha vaknat i ett dike, hos en främling, eller i värsta fall inte vaknat överhuvudtaget.

Ibland kan jag känna att jag slösat bort flera år av mitt liv på alkohol. Jag kunde haft roliga minnen att se tillbaka på, men istället söp jag mig så förbannat full att de där “roliga minnena” jag önskar att jag hade har blivit mindre roliga minnesluckor. Men jag är trots allt bara 21 år, och jag är glad att jag “redan” har insett att jag har problem. Många hinner inte göra det förrän det är försent.

Även om jag är fri från alkoholen idag, så blir jag aldrig fri från mitt dåliga samvete över hur jag behandlat både mig själv men framför allt mina nära och kära. Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på hur illa det faktiskt hade kunnat gå för mig.

Jag är så glad att jag har tagit mig ifrån den där skiten. Jag har nästan glömt av, eller snarare förträngt, mina tonår. Så nu när jag fick en påminnelse blev jag helt tårögd. Dels för att det är riktigt jobbiga minnen som kommer tillbaka, men även för att jag är så lycklig över hur mitt liv ser ut idag.

Baka cupcakes

2014-02-18 20:29:24

Jag köpte en bok här om dagen. Och det händer inte ofta kan jag tala om! Jag köpte den dock mest i inredningssyfte (förklarar kanske en hel del för er som trodde jag gått och blivit galen och skulle läsa den), då jag tyckte att det fattades något på våran nya tallrikshylla. Det var visserligen inte en skönlitterär bok, utan en bakbok (?) om bland annat cupcakes. Jag har börjat bläddra lite i den och blivit jätte inspirerad! Jag bakar aldrig, och de få gångerna jag har gjort det har det gått åt helvete. Men nu är jag mer taggad än någonsin på att baka just cupcakes. Jag har dock inga bakredskap här hemma, så jag ska sätta mig ner någon dag och beställa hem allt som behövs. Och fan vad arg jag kommer att bli om inte mina cupcakes ser likadana ut som dem i boken! Nu när jag verkligen känner att jag vill gå in för det. Man ska aldrig göra det. Gå in för saker alltså. Inte när man heter Erica och det handlar om matlagning eller bakning i alla fall. Förväntningar blir alltid till besvikelse och hysteriska utbrott. Men den här gången tror jag faktiskt att det kan gå vägen… Jag återkommer med hur det gick sen när jag bakat mina första cupcakes!

Den enda anledningen till att jag egentligen vill baka är för att jag vill dekorera och göra fint. Jag blir helt ärligt inte det minsta sugen, eller läskad utav bilderna på alla bakverk. Jag tycker bara att de är fina. Det kanske låter som en jätte dålig ursäkt för att få trycka i sig massa cupcakes, men det är faktiskt sant. Jag är inte speciellt sötsugen av mig.

Men som sagt. Jag är dålig på att baka, men jag är däremot rätt “pysslig” och kreativ, så med lite fokus och övning borde jag fixa det här. Jag ska dock inte säga eller förvänta mig för mycket. Jag har någonstans lite på känn att jag kommer återkomma med ett arg blogginlägg om hur allt bara gick käpprätt åt helvete…

Tiga är guld

2014-02-18 11:31:09

Ibland får jag höra att jag är bra på att skriva. Vad jag dock inte har begåvats med är talets förmåga. Ibland när jag pratar så kommer allt ut som en jävla sörja bara. Inte när jag pratar med nära och kära alltså, men när jag ska prata med folk jag inte känner så bra. Som förut till exempel, när jag ringde min frisör och skulle boka en tid. Levi ser ju ut som ett yrväder i håret, lite kort, lite lång, lite avskavet här och var och ja, det står åt alla håll och kanter. Så jag tänkte höra om hon kunde passa på att göra något åt hans lilla frilla samtidigt som hon klipper mig nästa gång. Så jag säger “Jag undrar om du skulle kunna klippa min son, han är…”, och så kommer jag inte på hur gammal han är! Så jag tillägger “...jag vet inte hur gammal han är, men han är bebis i alla fall”. ÅHH, Erica, skjut dig själv!Ungefär så kände jag samtidigt som den skiten kom ut från min mun. Klart som fan att jag vet hur gammal min son är! Men hans ålder var inte ens relevant för sammanhanget, jag har klippt mig hos henne hundra gånger och hon vet att jag har en bebis. Det var väl antagligen det jag kom på samtidigt som jag prata, och så blev det som vanligt när jag ska försöka formulera mig, helt åt helvete.

Jag gjorde en liknande tabbe när jag skulle köpa folköl på Ica Maxi till Henke i somras. Jag hade inget leg med mig, så när jag kom fram till kassan blev jag nekad att köpa ölen. Jag, som tyckte att det var ganska uppenbart att jag var över 18 år, blev irriterad och sa “Men jag är ju 21!”. Samtidigt kom jag på att det är jag ju fan inte alls. Jag är 23. I det läget ska man ju bara hålla käften och låta kassörskan tro att man är 21. Hon vet ju inte hur gammal jag är. Men istället, smart som jag är, så säger jag “Nej, det är jag ju inte alls, jag är 23”. Och sen stod jag där som ett jävla fån. Kassörskan måste ha tänkt att det var tur att hon inte sålde några alkoholhaltiga drycker till den idioten, som fan inte ens vet hur gammal hon är. Nu i skrivande stund, känns det som att jag skrivit om den här händelsen innan. Ja, jag börjar väl helt enkelt bli som en senil gammal kärring också, som berättar samma saker flera gånger…

Jag hatar dessutom att prata inför folk. Det är det värsta jag vet. Det näst värsta är att kallprata. Det är verkligen inte min grej. Att kallprata är som upplagt för att det ska slinka ur något groda ur min mun. Jag tänker en sak men säger något helt annat, som jag ångrar i samma stund som det kommer ut.

Nej, tala är silver, tiga är guld, som man brukar säga. Det stämmer bra i mitt fall. I alla fall den sista biten, tiga är guld.

Det är okej att må dåligt

2014-02-17 19:27:23

För några veckor sedan skrev en tjej “När ska detta helvete ta slut?”, på Facebook, och syftade på sin graviditet. Varpå någon annan (kvinna) skrev något i stil med “Helvete? Någon gång i framtiden kanske du kommer inse hur underbart det är!” (kommer inte ihåg exakt vad hon skrev, men ungefär så).

Jag blir så irriterad! Vem fan har rätten att säga till någon annan hur den ska känna under sin graviditet? Detta tjat om att det ska vara så underbart och fantastiskt hela tiden. Och visst, underbart och fantastiskt är det. Ibland. I mellan åt. När man känner sparkar. När man längtar. Första ultraljudet. När man får den där lilla kulan på magen. Men så finns det ju tyvärr en annan sida utav graviditeten också. Illamående. Jag kan ju bara prata för mig själv, men i mitt fall var det inte bara att jag mådde lite smådåligt, utan tänk dig en ihållande magsjuka, dygnet runt, i flera veckor. Viktuppgång. Bristningar. Ont i ryggen. Svamp i underlivet. Finnar. Hormoner som spökar. Bröst som ömmar. En trötthet som inte är utav denna värld. Ångest över hur fan man ska kunna trycka ut den där lilla varelsen inne i magen. Hur jävla underbart är det egentligen? “Njut av tiden som är kvar”, fick jag höra ett antal gånger när jag gick runt där med min bebismage. Njuta? Av vadå? Av att jag inte fick behålla maten jag åt? Eller av att inte kunna sova en enda natt i sträck på grund utav att man var så jävla kissnödig? Eller kanske av att man inte kunde ha på sig ett enda klädesplagg utan att känna sig som en flodhäst? Nej, jag njöt faktiskt inte så mycket utav att vara gravid. Men det är väl inte okej att säga så? Att det ibland var, som tjejen jag skrev om ovan sa, ett helvete rent ut sagt. För då framstår man väl som en egoistisk människa som inte älskar barnet som ligger i magen?

Jag fick också under mina graviditeter höra andra kvinnor säga “Åh, vad avundsjuk jag blir, det är så mysigt med gravidmagar”. Jag kan tala om att jag var lika avundsjuk tillbaka. Jag har aldrig uppskattat och saknat att ha platt mage så mycket som när jag var gravid (kanske inte så konstigt i för sig, eftersom den alltid varit platt annars, man kan ju inte sakna något man har liksom).

Men jag tror faktiskt att alla kvinnor, mer eller mindre, känner sådär. Att det är ett helvete. Eller åtminstone att det är lite småjobbigt ibland. Det kan väl knappast vara någon som bara går runt och tycker att allt är underbart och fantastiskt under hela graviditeten? I så fall vet jag inte vad den kvinnan skulle vara gjord av, stål kanske? För det är en jävla berg- och dalbana att vara gravid. Det är så mycket känslor och förändringar som sker på en och samma gång att det enligt mig är helt omöjligt att bara gå runt och njuta. Men det är inte konstigt att man känner skam över att må dåligt under graviditeten, när andra talar om för en hur fantastiskt man ska må. Det är liksom inte okej att må dåligt. Är man ledsen över sin viktuppgång eller över att man fått bristningar får man höra “att man fokuserar på fel sak och att det är värt det”. Klart som fan att det är värt det. Men det är fan inte kul för det.

Nej, det mest fantastiska och underbara med att vara gravid är när bebisen kommer. Och då är man ju inte gravid längre…

Alla hjärtans dag

2014-02-16 20:46:39

I fredags var det alla hjärtans dag, och jag överraskade Henke med god middag och en barnfri kväll när han kom hem från jobbet!

Folk verkar vara lite delade vad det gäller just denna dag. Antingen firar man eller så bojkottar man, för att man “minsann har alla hjärtans dag 7 dar i veckan hemma” eller “älskar varandra varje dag på året”. Så jag och Henke älskar tydligen bara varandra på alla hjärtans dag… Eftersom vi gav blommor till varandra då. Men jag kan väl i för sig hålla med om att alla hjärtans dag är överskattat. Jag tycker inte att man ska känna sig tvungen att fira eller köpa blommor till varandra bara för att. Men jag tycker ändå att det är ett bra tillfälle att göra det lite extra mysigt med den man tycker om. Och ja, jag vet. Varje dag är ett bra tillfälle för det. Men ibland får man ju inte tummen ur röven och då är denna dag ett bra tillfälle. Jag menar inte att jag, eller vi, aldrig uppvaktar varandra eller gör romantiska saker annars. Men i fredags lämnade jag till exempel bort båda barnen, vilket jag kanske inte ens hade tänkt på att göra om det bara var en vanlig fredag. Men som sagt, bara för att man firar alla hjärtans dag så betyder det ju inte att förhållandet är stendött resterande 364 dagarna om året. Vilket det känns som att vissa som bojkottar alla hjärtans dag tror. Men man kan faktiskt fira alla hjärtans dag, och älska varandra alla andra dar också. Bra va?

Några bilder från helgen.

Barnkök

2014-02-16 20:07:34

Jag har fixat lite i Novalies lilla kökshörna. Hon har ju så litet rum, så jag var tvungen att flytta ut en möbel för att få plats med spisen (hon fick den i julklapp, och innan har den fått stå ute i vardagsrummet).

Det söta durkslaget och brickan köpte jag på Balders Hage för någon vecka sedan, och kökshanddukarna sydde jag utav tyget som blev över när jag sydde vimplar till Novalie. Hyllan fick jag utav Henkes syster Frida sist vi var där (hon hade ungefär en likadan till sin dotter, och när jag sa att jag tyckte att den var fin och att jag var ute efter något liknande, visade det sig att hon hade en till, som vi fick). Den var dock trä/silverfärgad när vi fick den, så jag har målat om den!

Novalies rum är som sagt väldigt litet, annars hade jag velat göra så mycket mer! Men detta får duga så länge… Kommer dock köpa mer köksgrejer till henne, allt blir ju så sött när det är litet!

Nytt skåp

2014-02-15 19:03:53

När min syster flyttade så fick jag förfrågan om jag ville ha skåpet på bilderna nedan, eftersom dem annars skulle köra det till tippen. Först tackade jag nej, men nu är jag glad att jag ångrade mig och tog det ändå, för det blev jättefint efter att jag målade om det!

Tallrikshyllan på bilden längst ner fick vi även den utav Sofia och Magnus. Kul med lite nytt i lägenheten!

2-års kalas

2014-02-09 20:12:17

Idag har vi varit på 2-års kalas hos Novalies och Levis kusin Ella! Och Frida hade som vanligt gjort det jättefint. Jag blir alltid lika avundsjuk, inspirerad och förvånad på samma gång, varje gång jag är hemma hos dem. Över hur fint det är alltså (trots att jag varit där rätt många gånger)! Tänk om man någon gång kunde få till det så fint hemma hos sig själv… Men det är väl bara att sluta drömma, it ain’t gonna happen.

Barnen hade jätte roligt, som vanligt när de träffas! Det är bara 4 månader mellan Ella och Novalie, så de är med andra ord full rulle när dem två sätter igång. Dem springer omkring, hoppar (eller Novalie hoppar inte, hon har inte lärt sig det än, så hon bara böjer knäna upp och ner och säger “hoppa, hoppa” och tror att hon hoppar), stojar och spelar upp varandra.

Blocket-annonser

2014-02-08 22:08:55

Jag är inne på Blocket i mellan åt, eftersom det är en del saker, framför allt möbler, som jag är ute efter. Inget akut, men kikar som sagt då och då för att se om något intressant dyker upp. Och intressanta grejer dyker upp, det kan jag lova. Fast inte intressanta på det sättet jag hade önskat. Jag letar bland annat efter en kökssoffa. Och här om dagen kom jag in på den här annonsen nedan, där någon (något antik/loppis-företag) säljer en kökssoffa. Och den var ju fin. Om det inte vore för att det saknas en liten, liten detalj. Närmare bestämt sittlocket.

500 kronor för en kökssoffa du inte kan sitta på. Men i kan man ju visserligen sitta. “Här, varsågoda, sätt er i lådan!”, skulle man artigt kunna säga till sina gäster när man bjuder på middag med denna soffa i köket! I annonsen så står det “Kökssoffa vit ej lock 180 cm NU 500:-”. När man skriver NU så låter det precis som att man vill förmedla känslan av att “nu jävlar måste man slå till, ska man bli den lycklige som får den här fina, totalt oanvändbara sitslösa soffan är det NU man ska slå till”. Ibland undrar man alltså. Jag vet inte, det kanske finns folk som köper kökssoffor utan lock/sits. Är man händig kanske man kan tillverka en egen. Men för egen del vet jag inte ens om jag skulle kunnat med att skänka bort skiten.

Jag hittade även en annan annons (som jag dock inte hittar längre, konstigt nog, för personen i fråga kan knappast ha fått sålt det den skulle sälja). Men det var i alla fall någon som ville sälja en hylla. Exakt en sån hylla har vi hemma, och den kostar 450 kronor ny. Den hyllan i annonsen hade en stor, oundviklig transportskada mitt på hyllan, “därav priset”, som det stod i annonsen. Och priset var 800 spänn. “Jävlar vilket kap”, känner man rent spontant. Eller inte. När man skriver “därav priset” så är det, så vitt jag vet, meningen att det ska vara ett bra pris. Det vill säga billigt! Men 800 kronor för en söndrig hylla som kostar 450 ny, känns inte direkt som ett “därav priset-pris” om man säger så!

Lika som bär

2014-02-07 21:56:59

Första gången jag såg Levi tänkte jag “Herregud, vad han är lik Novalie”. Utseendemässigt var det som om jag födde ut samma unge en gång till. Jag tyckte till och med att han såg ut som en tjej i början, just eftersom han var så lik henne. Men allt eftersom tiden har gått så tycker jag att han har fått ett eget utseende, han ser ut som en kille och han är inte längre “identisk” med sin syster. Men ibland, eller rätt ofta, så får jag bara såna “flashbacks” och ser så mycket av Novalie i honom. Inte bara rent utseendemässigt, utan i sitt sätt att röra sig, ja, kroppsspråket helt enkelt, och skrattet, leendet, och ja, det mesta egentligen!

Avgör själva vad ni tycker. Det är Novalie till vänster på bilderna och Levi till höger!

Härlig träningsupplevelse

2014-02-05 21:27:20

Igår dammade jag av min gamla Sportlife-väska (eftersom jag inte fick en ny när jag köpte gymkortet) och satte min fot på gymmet för första gången på över 2 (eller är det kanske 3?) år! Jag vet att jag sagt att jag aldrig ska skriva om när jag tränar, eftersom jag stör mig på alla andra som gör det, och som tar spännisbilder på sig själva och ska visa hur duktiga de är. Men ni kan vara lugna. Jag kommer inte att fota mig själv i spegeln på gymmet och jag kommer inte att skriva hur jävla taggad jag är och hur bra det har gått. Jag kommer att skriva som det är. Och såhär var det igår:

Jag och syrran anländer till gymmet. Två förvirrade själar bland muskler och anabolassteroider. Nej, då. Så är det faktiskt inte. Det finns en salig blandning av människor på gymmet, så hur jävla förvirrad och felplacerad man än känner sig, så finns det alltid någon gammal kärring man kan glänsa bredvid.

Jag har alltid känt mig liten och osäker när jag har gått till gymmet. Men igår gjorde jag faktiskt inte det. Jag tror det har med åldern att göra. På den tiden då man gymmade (läs: solade solarium) som mest, så var man ju i tonåren och kanske inte helt otippat rätt osäker på sig själv. Då skämdes jag över att inte veta vart allting fanns någonstans, över att gå igenom gymmet medan det kändes som om alla kollade på en (i min värld fanns det ju bara jag, men nu har jag insett att alla faktiskt inte kollar på mig). Fast osäkerheten var ju inte helt obefogad faktiskt, för jag var (och är) totalt värdelös på en del saker på gymmet. Exempelvis gruppträning som kräver minsta kordination. Min hjärna samarbetar inte med armar och ben som bara flyger åt alla håll och kanter. Även om jag ställer mig längst bak på gruppträningen så går det inte att missa min totala oförmåga att hänga med. Jag minns en gång i högstadiet (jag vet att jag har skrivit detta förr men det tåls att nämnas igen). Vi hade åkt iväg någonstans och skulle köra aerobic med klassen. Instruktören frågade om det var någon som hade varit på aerobic förut, och det hade ju jag, så jag räckte upp handen och vifta som en dåre så att ingen skulle missa detta. Det betydde ju dock inte att jag var bra på det, men nu hade jag ju dragit åt mig uppmärksamheten. Och fick skämmas ihjäl när passet satte igång, och jag, inte helt otippat, var sämst utav alla… En liknande grej hände mig och syrran när vi var på dans. Vi hade hamnat i fel grupp, närmare bestämt nybörjargruppen. Men vi hade ju gått en termin innan, och det var vi inte sena med att påpeka inför alla. “Äh, vi kan väl vara med de här nybörjarna idag då”, tänkte vi och kände oss lite bättre än alla andra. Passet körde igång. 5 minuter. Så lång tid tog det innan jag och syrran istället satt i omklädningsrummet och skrattade åt att vi var tvungna att lämna danspasset och nybörjarna eftersom vi inte hängde med.

Men nu var det ju inte min tragiska ungdom jag skulle skriva om. Utan om min tragiska träningsupplevelse igår kväll. Vi möttes som sagt utanför gymmet och första problemet stötte vi på redan när vi skulle checka in. “Hur gör man?”. På min tid checkade man in i receptionen men nu finns det tydligen en enskild apparat för det. Det blir alltid så pinsamt när man ska försöka sig på att förstå tekniska nymodigheter. Det låter kanske som att det är en 80-åring som skriver och inte en 24-åring. Men ni vet när man till exempel ska tvätta händerna på en offentlig toalett, och det är en sån där kran som startar bara man håller händerna under den. Fast problemet är att den aldrig startar och att det aldrig kommer något vatten. Så man står där som ett fån med händerna under kranen, och börjar ta dem fram och tillbaka, upp och ner, och viftar, tills det till slut kommer vatten och man känner lättnaden. Lite så kändes det när jag skulle checka in på gymmet igår. “Åt vilken jävla knapp ska jag hålla fram kortet nu då?”. Man vill ju inte stå och verka dum när det är typ tio pers runt om en. Andra problemet kom när det stod “Inga inbokade pass” på skärmen efter att vi äntligen fattat vart man skulle hålla kortet, när det var just det jag och syrran gjort. Bokat ett pass alltså. Sen avlöste alla frågetecken varandra. “Vart är omklädningsrummet?” “Hur fan låser man skåpen?”. Jag frågade Henke om vi hade något hänglås hemma innan jag drog iväg till gymmet. Det var tur att vi inte hittade något för då hade man ju fått skämmas om man drog med sig såna medeltida grejer. Skåpen låstes ungefär med samma teknik som man checkade in med och som man tvättar händerna med nu för tiden. Som tur var slapp jag stå där med kortet mot skåpet och skämmas över att inte lyckas låsa skiten. Det skötte syrran istället.

När vi efter många om och men tagit oss fram till salen vi skulle vara i, började paniken så smått smyga sig på när min maskin inte ville funka (eller när jag snarare inte fattade hur den funka). Vi gick alltså inte på något pass som krävde kordination, men det krävde att man hade en hjärna tydligen. Passet i fråga heter “walking” och innebär att man står på en crosstrainer och tränar, och jag är van vid att det bara är att ställa sig på den och börja “gå”. Men min satt som berget och det hände inte ett skit när jag försökte gå igång den. Tack och lov hjälpte en snäll tjej mig, och sa att hon inte heller fattade hur man gjorde första gången. Det är inte bara jag som är efterbliven tydligen! Passet varade bara 30 minuter, och när min syster frågade mig innan träningen, om jag skulle dricka celsius (för att få mer energi) så svarade jag “Nej, det är ju bara 30 minuter!”. Nästa gång blir det celsius kan jag tala om. Om det så är 10 minuter vi kör.

Vi kan med andra ord sammanfatta gårdagens träningspass med att jag (eller vi) var jävligt förvirrade och jävligt otränade. Så nu kan det bara bli bättre! Eller?