Julstämning

2014-12-21 22:35:27

Det är bara den 21 december men julfirandet är redan i full gång! I fredags var det julbord på Henkes jobb och igår firade vi jul hemma hos pappa och Camilla. Camilla skickade ett sms redan i fredags och skrev att vi skulle börja spara oss till julmaten, eftersom pappa gått “all in” i år. Jag tycker att han brukar gå all in varje år, men i år tog han det ett steg längre, och strax efter att jag fick sms:et från Camilla kom en bild på pappa där han stod och malde ner “den finaste ryggbiffen han sett” till köttbullar, haha. Köttbullarna var jättegoda, men jag måste ändå säga att mina favoriter på julbordet fortfarande är laxen, sillen och grönkålen (som pappa för övrigt också hade fixat jättebra).

Imorgon ska jag till skolan (mitt i allt), men sedan är jag “ledig” fram till 7 januari. På tisdag firar vi jul hemma hos mamma och på julafton är vi hos Henkes föräldrar. Längtar!

Bild på mig, tagen innan julbordet i fredags.

Bilder från igår.

Bilden på pappa, när han står och maler ner sin ryggbiff!

Att cykla i december

2014-12-08 11:14:26

Idag var det tänkt att jag skulle åka till skolan för första gången på två veckor, eftersom vi haft praktik. Därmed kändes det inte så jobbigt att gå upp i morse och jag såg nästan fram emot att få komma tillbaka.

Morgonen startade bra. Jag gick upp när klockan ringde (det händer väldigt sällan kan jag tala om) och jag hann fixa i ordning mig. Håret såg bra ut trots att jag somnade med blött hår igår och sminket blev jag för en gångs skull nöjd med. Jag kände mig med andra ord rätt snygg när jag i morse lämnade lägenheten och satte mig på cykeln i tron om att den skulle ta mig till stationen. Jag förstår att ni redan nu listat ut att någonting kommer att gå käpprätt åt helvete, och ja, det gjorde det. Lyckan blev kortvarig och snyggheten likaså. Jag hann knappt cykla några meter innan jag insåg att det kanske inte var en så jätte bra idé att ge sig ut och cykla i december. Det var blixthalt och i samma stund som jag blev varse om att det inte var någon bra idé att ge sig ut och cykla, gled cykeljäveln iväg och jag föll handlöst mot marken. Trots att det gick så jävla fort så hann jag inse vad som hände, och blev livrädd med tanke på att jag förstod att jag inte skulle hinna ta emot med händerna, utan falla rakt med ansiktet ner i asfalten. Vilket jag också gjorde. Jag slog i hakan och knät, men som tur var gick det ganska bra. Det visste jag dock inte just när det hände utan då gick hela världen under, och jag sprang in till lägenheten igen och lipade som en 3-åring.

Det gick som sagt bra, och jag klarade mig undan med ett par förstörda strumpbyxor, skrapsår på knät och hakan samt en bula på hakan som typ förlänger den med 3 centimeter (känns det som). Så jag känner mig inte riktigt lika snygg längre, men det är väl inte meningen att man ska få göra det någon gång här i livet heller verkar det som.

Men det är jag i ett nötskal. Så jävla klantig att jag får skylla mig själv. Jag struntande i att åka till skolan på grund av att jag missade bussen. Den går bara en gång i timman, och jag har dessutom hundra andra skolrelaterade saker att göra hemma, så det blir ingen ledig dag för den sakens skull…

Dagens tips: när du går upp en decembermorgon och tittar ut och ser att det är blött ute, tänk inte “åh, det är nog varmt ute idag så jag tar cykeln till bussen”. Tänk istället “det är för helvete december och det finns en risk att det där blöta där ute har frusit på vilket kan leda till att det är halaset jävla dagen på året, så vad du än gör ta inte cykeln”.

Jag är tillbaka

2014-12-07 20:52:55

Tiden går och mina blogginlägg fortsätter att lysa med sin frånvaro. När jag har varit dålig på att uppdatera tidigare har jag förklarat varför, och det är väl egentligen samma anledning den här gången. Det är en kombination av tids- och inspirationsbrist. Jag har haft mycket annat helt enkelt (mycket annat=studier och familj).

I fredags avslutade jag två veckors praktik i en etta på en skola här i Alingsås. Jag har varit helt slut varje dag efter praktiken, och jag vet inte hur våra lärare har tänkt när de tycker att vi ska kombinera heltidspraktik med förberedelser inför inlämningsuppgifter, seminarier och tentor. Har man dessutom en familj och ett hem att ta hand om så är det en omöjlig ekvation att lösa. Jag har flera gånger under de här veckorna funderat på om jag har en dödlig sjukdom eller något, med tanke på hur onormalt trött jag varit. Jag har däckat i soffan eller sängen varje dag när jag kommit hem från praktiken, och när Henke har försökt dra upp mig har det varit som att försöka väcka någon från de döda. Men jag har kommit fram till att jag förmodligen inte har någon sjukdom och att min trötthet är helt befogad med tanke på hela min livssituation just nu. Men förutom att min sambo förmodligen upplevt det som att han varit tillsammans med Törnrosa de senaste två veckorna har det varit bra!

Praktiken har varit givande och jag har fått ännu en bekräftelse på att det är det här jag vill jobba med. Alla fantastiska barn, med deras olikheter, tankar och ibland helt underbara kommentarer och ideér motiverar mig till att vilja bli lärare. Självklart inser jag att läraryrket är tufft. Det är en av de största anledningarna till att jag ibland (speciellt tidigare) tvekat på mitt val av utbildning. Kommer jag att klara av det? Jag kommer att gå in i lärarrollen med 100%, och jag kommer att göra allt för de barn som jag kommer att undervisa. Men jag är rädd att jag kommer att få en käftsmäll tillbaka. Inte av barnen. Men av föräldrar och annat. Föräldrakontakten är min största rädsla inför min kommande yrkesroll och jag hoppas innerligt att jag tror att det kommer bli värre än vad det faktiskt är.

En annan sak som jag tänkt på det senaste är hur “arbetsskadad” jag blivit. Både som förälder och som student. Vi har haft problem med barn som satt i halsen här hemma, så jag har under en ganska lång tid haft stenkoll på att inte barnen ska få tag i något som är i lämplig storlek för att sätta i halsen. Och jag har kommit på mig själv med att ha stenkoll även när inte barnen är med mig. Typ på högskolan och nu senast på praktiken. För ett tag sedan gjorde vi en praktisk uppgift i skolan som innefattade nålar. När någon i min grupp tappade en nål på golvet hann jag få panik och tänka “Shit, den måste upp fort!”, men kom snabbt på att mina barn faktiskt inte kommer att gå där och stoppa det i munnen… Samma sak hände på praktiken när barnen tappade tärningar och annat på golvet. Men det är väl så det är att vara småbarnsförälder. Man får ett säkerhetstänk när man blir förälder som man aldrig hade kunnat föreställa sig innan. Så fort man går in i ett nytt rum scannar man av det på tänkbara faror. Och inte bara på faror heller för den delen, utan på föremål överhuvudtaget. Det finns en anledning till att vi inte har en enda prydnadssak (innefattar alla typer av föremål) i lämplig höjd för barnen i våran lägenhet. Dem river fan ner allt! Om jag mot förmodan känt för att lägga fram en duk på vardagsrumsbordet någon kväll, är det det första barnen springer och drar ner morgonen därpå.

Nej, nu ska jag, hör och häpna: plugga. Det är det enda jag gör nu för tiden och det enda jag kommer att göra i sisådär fyra år framöver. Det i kombination med pissväder, soplukt i lägenheten och taskig ekonomi gör att jag fullkomligt “living the dream” just nu, som man brukar säga. Meen, vi blickar frammåt. Mot torsdag förslagvis. För då ska trion till Ullared, igen! Jag, mamma och Sofia. Dreamteam. En del av er förstår vad jag pratar om, andra är lyckligt ovetande. Mamma påstår i alla fall att lamporna på bilen fungerar denna gången så kanske, kanske slipper vi en repris av förra årets helvetesfärd… Att åka dit just på torsdag var också ett sånt där genialiskt drag från min sida. Vi har tenta på fredag men jag tänkte att jag ändå kommer att vara så påläst att jag inte behöver sitta sista dagen… Jo, tjena. Jag borde känna mig själv bättre än så.

Kvällskreativitet

2014-11-06 23:35:44

En vecka av intensivt plugg sätter sina spår. Jag somnade som en stock klockan halv sju idag när jag nattade Novalie. Vaknade klockan nio igen och nu är jag pigg som en mört. Kvällens pigghet resulterade i att en hylla kom upp i Novalies rum förut…

Veckans uppgifter i skolan är dock inte över och jag måste gå upp tidigt imon för att ta mig till skolan igen. Så det kanske är dags att försöka sova snart.

Sluta ge mig dåligt samvete för vad jag äter

2014-11-05 14:32:12

Artiklarna och blogginläggen som berör kost och som säger till oss vad vi bör och inte bör äta avlöser varandra. Varje dag när jag kollar mitt Facebook-flöde får jag “experters” rekommendationer och ibland nästan befallningar uppkörda i ansiktet. Vi ska tänka på exakt allt som vi stoppar i oss, och våra barn ska inte längre få äta varken pannkakor eller pasta, och gud förlåte den familj som har fredagsmys eller ger sina barn lördagsgodis.

Medvetenheten kring vad som är nyttigt och onyttigt har växt sig större och större och den här debatten tycks hålla på att urarta helt och hållet. Hur jävla sunt är det att läsa innehållsförteckningen på varenda liten smula man stoppar i sig och hur sunt är det att gå runt och ha dåligt samvete för att man unnade sig att äta något som innehöll mjöl?

Jag tycker inte att det största problemet handlar om vad vi stoppar i oss, utan i vilken utsträckning och i vilka mängder vi stoppar i oss det. Jag påstår inte på något sätt att pasta, pannkakor och godis är nyttigt. Det jag menar är bara att socker och mjöl och allt det där andra ”livsfarliga” inte dödar eller gör någon större skada i måttliga mängder. Det finns säkert forskning och studier som visar både det ena och det andra, men om jag ser till mig själv och vad jag ätit under min uppväxt så kan jag dra slutsatsen att den pastan och de kakorna som jag stoppat i mig aldrig lett till varken övervikt eller sämre hälsa. Om jag har kunnat leva i 24 år med varierad kost (som alltså innefattar pasta, bröd och socker) så tror jag nog att mina barn ska överleva trots att de någon gång då och då får en macka, en korv med bröd eller något extra gott att äta på fredagen.

Frida Boisen skrev för ett tag sedan en uppmärksammad krönika om hur vi, för att citera henne, ”makaronknarkar” våra barn. Hon mena på att korv och makaroner i princip är det värsta vi kan ge dem, och att lösningen på problemet är att byta ut korven mot en bit lax och pastan mot bulgur. Jag vet inte vilken ålder Boisen syftar till när hon pratar om barn, men jag som har barn i 1-2 års åldern har fått erfara att det ibland är ett helt företag att få i sina barn mat överhuvudtaget. Det tror jag att de allra flesta småbarnsföräldrar kan vittna om, och i de lägena kan jag tala om att man är jävligt glad om de äter makaroner och korv.

Problemet med den här debatten är att det inte känns som att den riktar sig till de som verkligen har problem. Alltså de som storkonsumerar godis, chips och läsk samt har en allmänt taskig kost. Dagligen.

Jag är 1,64 cm lång och jag väger 52 kilo. Mina två barn ligger långt ner på tillväxtkurvan över vad som anses vara medel. Jag är alltså smal och mina barn är små och nätta och löper ingen direkt risk för övervikt. Vi köper nästan aldrig godis och chips och vi har aldrig läsk hemma. Ändå tar jag åt mig när jag läser artiklar som handlar om vad vi bör stoppa i oss själva och våra barn. För det känns som att de är riktade mot oss. Dessa texter är ofta skrivna på ett sätt som skuldbelägger och framkallar dåligt samvete. Men jag vet att varken jag eller mina barn ligger i riskzonen. Jag vet att vi äter bra även om vi inte äter perfekt. Så snälla ni som skriver skuldbeläggande texter om kost och hälsa, sluta ge folk dåligt samvete och låt för helvete människor bre och äta en ljus macka med smör utan att behöva känna att det är det mest syndiga man kan göra.

De traditionella könsrollerna - hur påverkar du ditt barn?

2014-10-23 19:41:08

Jag tycker, som säkert många andra, att debatten och diskussionen kring genus har gått för långt. När någonting blir för mycket och för extremt har jag svårt att ta det till mig. Jag lyssnar inte på den som gapar högst, har de mest extrema åsikterna eller utför de mest revolutionära handlingarna.

Men jag måste medge att jag under den senaste tiden sakta men säkert ändrat uppfattning. Jag står fast vid att jag tycker att debatten kring genus gått för långt, men jag har av olika anledningar börjat sätta mig in i frågan mer och börjat fundera kring de här sakerna. Dels har jag blivit förälder, vilket ändrat hela min världsbild och verklighetsuppfattning, vilket i sin tur lett till att jag behöver och vill fundera över saker som jag inte gjort tidigare. Och dels har jag börjat studera till lärare, där frågan om könsroller just nu är väldigt aktuell i min utbildning.

När min son fyllde ett för ett par veckor sedan fick han nya kläder. När vi satt tillsammans i familjen och tittade på dem så sa jag något i stil med “Kolla, vilka fräcka kläder han har fått!”. Min dotter på två år tyckte att det var jätte roligt att han fått så “fäcka käder”, och har sedan dess sprungit in till hans byrå flera gånger och tittat på hans kläder och sagt att de är “fäcka”. Då började jag fundera. Hur många gånger har jag sagt att hon har fräcka kläder? Jag kom fram till att det troligtvis inte har hänt en enda gång. Självklart har jag sagt (och säger väldigt ofta) att hon är fin, söt och gullig. Men jag har aldrig, eller åtminstone väldigt sällan, sagt att hon är fräck, cool eller tuff. Pedagogisk som man försöker vara, tänkte jag att hon kanske blir lika glad om jag säger att hennes kläder är fräcka nästa gång hon ska ta på sig. Men hon köpte inte det. Det blev liksom inte samma effekt som när lillebror faktiskt fick nya, fräcka kläder på riktigt.

Vid ett annat tillfälle när jag satte upp min dotters hår i en tofs, tyckte hon att lillebrorsan också skulle ha en tofs i håret. I den situationen hade jag mycket väl kunnat säga “Nej, han ska inte ha någon tofs, han är kille”. Men jag hann tänka efter innan jag handlade. “Varför inte?”, tänkte jag, och han fick likt sin syster också en tofs i håret. Men vad skulle hänt om jag istället hade sagt att han inte fick ha någon tofs på grund utav att han är kille? Jo, min dotter hade där och då, 2 år gammal, lärt sig att pojkar inte ska ha tofs, och att flickor och pojkar inte kan eller ska ha samma saker.

Det är såna små situationer i vardagen som jag har börjat reflektera och fundera över. Jag har inte tidigare tyckt att jag styr mina barn i en viss riktigt, det vill säga in i de traditionella könsrollerna. Men ju mer jag funderar över det, och ju mer jag rannsakar mig själv, ju tydligare blir det för mig att jag faktiskt gör det. Han har blått rum. Hon rosa. Han har kläder i blått, svart och grått. Hon i rosa, vitt och spets. Han får bilar. Hon får dockor. Trots att ingen av dem uttryckt att de hellre vill ha det ena före det andra. Vi bara antar att hon vill leka med dockor, och han med bilar.

Jag vill inte med detta säga att jag tycker att man ska skicka iväg sin tvååriga son till förskolan i rosa klänning, strumpbyxor och rosett i håret. Jag tror inte att man gör varken sonen eller världen en tjänst då, snarare tvärtom. Att använda sitt barn som någon slags försökskanin till att sätta stopp för de traditionella könsrollerna, göra revolt eller förändra världen tycker inte jag är rätt väg att gå. Tänk om det vore så enkelt? Att bryta könsrollerna genom att sätta på sin son en rosa klänning. Nu är det ju tyvärr inte det som händer när man skickar iväg sin son till förskolan med rosa klänning. Det som troligtvis händer i de allra flesta fallen är att sonen blir retad, eller till och med mobbad. “Det är samhällets fel”, tycker föräldrarna, “Nu har i alla fall jag visat min son att jag inte tycker att det är fel med rosa på pojkar”. Jag håller helt och hållet med. Det är samhällets fel. Men när vi vet att samhället ser ut som det gör, och när vi vet att våra barn kommer att bli mobbade om vi tar på dem vissa typer av plagg (bara för att vi själva vill bryta könsnormerna) så förstår jag inte hur man kan sätta sina barn i den situationen.

Det finns andra vägar att gå. Man måste ta ett steg i taget, man kan inte förändra världen på en dag. Lär ditt barn (i handling) att flickor och pojkar kan leka med samma saker och att de kan ha samma färger på sina kläder. Lär ditt barn att respektera sina medmänniskor och att acceptera människors olikheter, så att ditt barn inte blir den som retar killen som kommer med rosa klänning till förskolan. Lyckas du med det, är det du gör skillnad.

Levi 1 år

2014-10-08 19:04:15

För ett år sedan fick jag träffa dig för första gången. Den lilla, lilla killen, med det mörka rufsiga håret. Levi. Våran son, Novalies lillebror. 2800 gram ren kärlek. I ett år har du funnits hos oss och förgyllt vår vardag och vårt liv. Innan du blev till, fanns en längtan efter den där sista lilla pusselbiten i livet. Det saknades någon i familjen. Men sen du kom har vår familj varit fulländad, och jag saknar inte längre någonting i mitt liv.

Jag älskar dig. Jag älskar att gå in till ditt rum på morgonen när du är nyvaken och rufsig i håret. Jag älskar att ta upp dig från sängen och hålla dig i min famn, och känna hur du (om jag har tur) lutar ditt lilla huvud mot min axel. Jag älskar att pussa på dina lena, runda babykinder. Jag älskar dina ögon som du fått från din pappa, och din lilla, lilla mun. Jag älskar dina små händer och när du greppar dem runt ett av mina fingrar. Jag älskar dina pyttesmå fötter och att höra ditt underbara skratt när man kittlar dem. Jag älskar hela dig, och jag gör det mer för varje dag som går.

Grattis på födelsedagen, världens finaste lilla kille.

Cupcakebak

2014-10-07 20:42:04

Jag bakar inför Levis födelsedag…

...och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Jag har gjort både och, men jag har inte bara skrattat och gråtit utan också gått igenom hela jävla känsloregistret under de senaste två timmarna. Jag har känt glädje, sorg, ilska, hopp och förtvivlan. Tänk vilka känslor några muffins (om jag nu kan kalla eländet på bilden ovan för det) kan framkalla.

Vi spolar tillbaka tiden två timmar. Jag och Henke har nattat barnen och går till köket för att börja baka. Han sin cheesecake, och jag mina cupcakes. Jag känner mig taggad, glad och förväntansfull. Jag drömmer mig bort bland de fina cupcake-bilderna i boken, och tror på allvar att smeten som jag blandar ihop ska leda till något som ens liknar det på bilderna. Det känns inte jobbigt att vi precis varit och handlat och lagt flera hundra kronor på ingredienser, det kommer ju att bli såå bra! Efter alla olika moment är det äntligen dags att ställa in muffinsplåten i ugnen. Och där slutar det roliga. När jag några minuter senare kikar in i ugnen för att se hur fint mina muffins växer kommer den största smällen. Ni vet när man verkligen gått in för något och förväntar sig att det ska bli bra, och man inser att det faktiskt kommer att gå åt helvete. I efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde bli så arg för ett par muffins, men i stundens hetta så var de där muffinsen allt. Och först tycktes de aldrig sluta växa, utan fluffades upp till några jävla svampar (vilket väcker en del gamla minnen från tidigare bak), för att sedan sjunka ihop och istället bli någon ihålig sörja. Först kom ilskan (eller pms:en, som Henke frågade om jag hade), sen kom besvikelsen. Efter en stund kunde jag se det komiska i muffinsen och kunde istället inte sluta skratta.

Vi gjorde tre plåtar med muffins, alla med sina speciella egenheter. Muffinsen på den första plåten blev för stora, så vi försökte dra bort kanterna på dem, så att man ändå skulle kunna få plats med frosting. Vi insåg dock att det kanske inte var någon bra idé, med tanke på att det såg ut som att det varit någon idiot och käkat på varenda muffins… Den andra plåten behöver jag kanske inte säga så mycket om, det är den ni ser på bilden ovan och jag antar att den talar sitt egna tydliga språk. Men, man lär sig utav sina misstag, var det någon som sa. Eller även en blind höna kan hitta ett korn. Inför sista plåten tillsatte jag en jävla massa mjöl i smeten, vilket betyder att det finns en risk att de blir jävligt torra. Men hellre torra och fina än fula och helt jävla ofärdiga!

En sak är säker i alla fall. Jag kommer aldrig behöva oroa mig för att mina barn ska be mig baka inför deras födelsedagar när de blir äldre. Jag får passa på nu när de inte förstår hur fruktansvärt dålig jag är på det…

 

Novalies kök

2014-10-01 14:55:06

Då var äntligen Novalies lilla kök klart! Jag har samlat på mig små tillbehör till hennes kök under en tid nu, så det var kul att få ställa fram det i hennes rum. Det var mindre kul när hon kastade sakerna i golvet så att det gick sönder…

Ibland när jag vill hitta inspiration till barnens rum så tittar jag på bilder från andras barnrum på nätet. Hittar jag bilder från någon person som visar sig ha barn i samma ålder som mina barn, börjar jag ibland fundera över hur de kan ha det så himla fint och städat. För jag vet ju att barn i den åldern skapar kaos när de går in i ett rum. Så till er som tänkt samma tanke (kanske när ni tittat på mina bilder) kan jag säga, det är inte så fint och städat. Det är så fint och städat ungefär den millisekunden då man tar kortet, men resten av tiden så är det just kaos. Som sagt, Novalie har redan hunnit slå sönder grejer som stod på hyllan i hennes kök (inte glasburkarna, utan en plastskål som hon drog allt vad hon hade i golvet) och jag tror inte att det står en enda sak kvar på hyllan i skrivande stund.

Ordet "negerkung" klipps bort i Pippi

2014-09-30 21:47:45

Filmerna om Pippi Långstrump har gått på repeat här hemma det senaste året. Och det är inte för att jag inte kan få nog, utan snarare för att min dotter på snart två och ett halvt inte kan det. Men jag måste erkänna att jag också tycker att filmerna är bra! Trots att jag sett dem sjuhundraelva gånger. Ni som trodde att vi åkte till Kneippbyn (sommar- och vattenland på Gotland) för barnens skull i somras trodde fel, utan det var självklart för att jag ville besöka det riktiga Villavillekulla som ligger där…

Jag har dock reagerat på en sak, och det är samma sak som just nu diskuteras i sociala medier, efter att SVT gått ut med att det ska klippas bort vissa delar i filmerna. Ordet “negerkung”, som Pippi säger ett par gånger i serien om Pippi Långstrump som spelades in -69. Jag kan hålla med om att vi ibland censurerar och tar bort saker som inte är diskriminerande, men i detta fallet tycker jag att SVT gör helt rätt. Jag tycker inte bara att det är rätt att det tas bort utan jag tycker att det är en självklarhet. “Neger” är ett ord som uppfattas som ett skällsord av många, och jag förstår inte hur man år 2014 i Sverige, fortfarande tycker att det är okej att använda det ordet. Ni som fortfarande insisterar på att använda ordet “negerboll” och tycker att det är eran rättighet eftersom ni minsann har sagt det sen ni var fem år, är ni fortfarande fem år eller?

När Pippi spelades in för över 40 år sedan så var det uppenbarligen okej att säga “neger”. Men frågan är om det var okej för att det inte ansågs som ett skällsord, eller om det var okej att faktiskt använda det som ett skällsord (eftersom det inte bodde lika många som kunde bli kränkta utav det här då)? Jag tror på det sistnämnda. Jag hade en diskussion med min mamma om det här för ett par år sedan. När hon gick på högstadiet så var det okej att säga “neger”, och det användes i ytterst kränkande sammanhang. När någonting var dåligt, så var det “neger”. Om till exempel kön till matsalen var lång så kunde någon säga “vilken jävla negerkö”. Det är en ganska skrämmande sanning. Jag måste bara tillägga att jag aldrig någonsin hört min mamma säga det ordet och att jag blivit uppvuxen med tänket att alla är lika mycket värda. Men som sagt, när hon gick i skolan så var det ett skällsord som man använde.

Jag tror inte att alla som någon gång använt eller använder det ordet menar något illa. Jag har själv använt det. Jag sa det bland annat en gång när jag pratade med min kompis, som är mörkhyad. Jag menade inget illa utan skulle bara beskriva en annan person, men då sa hon till mig att hon inte tyckte om att jag använde det ordet. Sen dess har jag inte gjort det. Så, till er som fortfarande säger “negerbollar” eller använder det ordet i andra sammanhang. Vad är viktigast, att ni får er rätt till att använda ordet, på bekostnad av att människor känner sig kränkta och tar illa upp? Eller att ni helt enkelt “sväljer eran stolthet”, vaknar upp, inser att det faktiskt inte är stenåldern längre, och säger chokladboll som normala (respektfulla) människor?

 

Mini-hissgardin

2014-09-29 19:06:45

För ett par veckor sedan sydde jag en gardin till Levis lilla fönster i hans rum. Det var svårt att hitta hissgardiner i den storleken så jag fick helt enkelt ta saken i egna händer!

Novalies rum

2014-09-22 10:37:22

Efter en hel kvälls målande är äntligen väggen i Novalies rum klar!

Träpanel

2014-09-21 12:23:20

Ända sedan vi flytta in i lägenheten har jag velat göra/ha en träpanelvägg i Novalies rum. Igår blev det äntligen av! Det gick rätt fort och var ganska lätt. För mig var det väldigt lätt eftersom jag inte gjorde ett skit, utan bara såg på när Henke arbeta…

Nu ska väggen bara målas några lager till, sen är det klart! Och då får ni se fler bilder.

Före:

Efter (eller under arbete kanske jag borde skriva, eftersom det inte är klart):

Hemmagjord diskbänk till barnrummet

2014-09-14 19:09:34

Jag och Henke har gjort en diskbänk till Novalies kök (eller blivande kök kanske jag ska säga, för det är mycket kvar innan den lilla kokvrån kan titulera sig som kök). Henke stod för ihopsnickrandet och jag för färg och tyg. Vi bidrog med andra ord inte speciellt mycket till det här med att bryta det som är typiskt manligt och kvinnligt i arbetsuppgifterna… Måla är väl i för sig rätt manligt, så jag drog ett litet strå till stacken kan man säga. Om man nu bryr sig om sånt.

Det som ska föreställa vasken är en liten skål som jag köpte i en second-hand butik, och det lilla skynket sydde jag utav tyg från Panduro (Novalie har även vimplar och små kökshanddukar som matchar med det)! Panduro har för övrigt väldigt fina tyger, och jag känner att jag måste dit och köpa mer snart, bara för att. Själva diskbänken har Henke snickrat ihop av mdf-material, som jag sedan har målat i vitt!

Vi blev väldigt nöjda med resultatet, och jag längtar efter att få fixa i ordning hela hennes kök nu (det vi väntar på är att få upp en panelvägg på den väggen som hennes kök ska stå emot).

"Högskolechocken"

2014-09-14 16:21:49

De senaste två veckorna har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. Hopp om att saker och ting ska falla på plats, att jag ska förstå texter, böcker och lärare, att informationen ska bli tydlig och att jag själv ska känna att det verkligen är det här jag vill. Förtvivlan… över precis samma saker. Över att saker och ting inte faller på plats, över att jag inte förstår texter, böcker och lärare, över att informationen är otydlig och över att jag själv inte alls känner mig säker på att det är just det här jag vill. Ena dagen känns det som om huvudet ska sprängas av all information (och all utebliven information) och alla akademiska och vetenskapliga texter att jag bara känner för att lägga mig i fosterställning och gråta. Jag funderar över om jag verkligen vill viga mitt liv (yrkesmässigt i alla fall) åt läraryrket. Andra dagen biter jag ihop, reser mig och tänker “det här fixar jag”.

Jag fick mer eller mindre en chock när jag började på högskolan. Visst var jag medveten om att det inte är samma sak att gå på högskola som att på gymnasie, och jag visste om att lektioner byts ut mot föreläsningar, och att man är tvungen att referera till kurslitteratur i sina texter. Man jag visste inte om att de första texterna vi var tvungna att läsa inför en föreläsning skulle vara skriva på arabiska. För det var ungefär så det kändes, med tanke på hur mycket jag förstod utav den texten. Jag blev med andra ord ganska påmind om hur låg allmänbildning jag har och hur mycket jag behöver utöka mitt ordförråd. Men jag kämpar på! Ni minns kanske att jag hade lite svårt med att skaffa nya vänner under första skoldagen? Det problemet är löst. Jag och sajten synonymer.se är numera bästa vänner, och kommer med största sannolikhet att ha en god reltion genom hela min studietid.

Jag drar mig till minnes varför jag sökte lärarutbildningen.Jag tänker tillbaka på ett tillfälle då jag vikarierade i en klass i Halmstad. Det var första dagen efter sommarlovet och jag fick äran att hoppa in i en förskoleklass, på deras allra första dag i skolan. Barnen kom till skolan med sina ryggsäckar fulla med allt man kan tänkas behöva inför en skolstart. Men det var inte bara ryggsäckarna som var fulla. Barnen var fulla, fulla av förväntan. Det fanns en glädje och en nyfikenhet hos barnen när de gick till skolan den morgonen. Det är där jag vill vara och ta emot dem, och leva upp till deras förväntningar. Jag vill göra deras första år i skolan roliga, lärorika och meningsfulla. Jag vill “ta dem” när dem fortfarande tycker att det är roligt att gå i skolan, och förhoppningsvis se till att de tycker att det är roligt även när de går ur tredje klass…

Det är sånt jag måste tänka tillbaka på för att motivera mig själv i studierna, och idag är en sån dag då jag tänker att jag faktiskt kommer att fixa det här. Det är en dag av hopp helt enkelt.

Nytt skrivbord

2014-09-07 11:09:06

Igår köpte vi ett nytt skrivbord till min “pysselhörna”. Än så länge är det dock inte speciellt mycket till pyssel där men jag jobbar på det… Jag hade ett annat skrivbord där innan, men det har fått åka in i sovrummet, eftersom vi måste ha någonstans där Henke kan ha sin dator också. I förra lägenheten fick han sitta i garderoben, stackarn (med sin dator alltså, inte hela tiden). Så man kan säga att han uppgraderat sig i alla fall!

Jag vet inte om det här bordet egentligen är tänkt till att ha som skrivbord, men vi tyckte att det passade bra som det!

Hur fan kan Alexander Bard få sitta i Idoljuryn?

2014-09-03 19:49:07

Jag har berört ämnet tidigare, men varje gång Bard dyker upp i teverutan och varje gång han slänger ur sig någon osmaklig kommentar så undrar jag hur fan det gick till. När han fick jobbet som medlem i Idoljuryn alltså.

Jag vet att Idol i stort sett byggt på att juryn ska vara elak enda sen start. Men när Breitholtz och gänget (som ungefär var lika trevliga som Bard) byttes ut för några år sedan så kändes det som att Idol och TV4 tog ett kliv framåt, och ett kliv ifrån att visa mobbning på bästa sändningstid. Men när Andreas Carlsson försvann och Alexander Bard kom in i bilden så var det som om hela den gamla juryns elakhet infann sig i en och samma människa, nämligen Bard.

Jag köper att de sågar folk som kommer dit och “spelar allan”. Går man på audition och driver med juryn kan man gott få höra hur dålig man är. Men det gör ont i hjärtat att se när folk med drömmar, som vill testa sina vingar och bli bedömda av professionella människor inom musikbranschen, blir sågade vid fotknölarna och går ifrån juryrummet med tårar i ögonen. Jag vill inte ens använda ordet professionell när jag pratar om Idoljuryn och absolut inte när det gäller Bard. Hur professionellt är det att kommentera någons frisyr och kläder (på ett negativt sätt) det första man gör, efter att denne har sjungit? Istället för att först och främst bedöma hurvida personen har talang eller inte. Och ja, folk kommer dit för att bli bedömda och får räkna med att höra sanningen. Men sanningen kan sägas på flera olika sätt, och jag förstår inte varför man väljer den brutala varianten som resulterar i att människor blir sårade, ledsna och bortgjorda inför tusentals tittare.

Det finns nog en del som påstår att juryns elaka kommentarer höjer underhållningsvärdet i Idol, och så tror jag också absolut att det är. Och det skrämmer mig. Om man tycker att det är underhållande att se vuxna människor kränka andra människor som är där för att visa upp något som de själva tror på, då har man allvarliga problem tycker jag.

Jag kollar på Idol ibland. Men jag kollar inte på Idol för att Bard sitter med i juryn, jag kollar på det trots att han sitter med. Och jag mår dåligt just de gångerna då han vräker ur sig omogna kommentarer, som ofta handlar om allt annat än just musik och talang. Det räcker tydligen inte för honom att säga till folk att de är värdelösa sångare eller sångerskor, helst ska de få höra att de har fula kläder, ful frisyr och noll karaktär också. Jag mår dåligt och känner med människorna som står där och får sina drömmar krossade och ja, får höra hur värdelösa de är.

Tänk om det skulle gå till på samma sätt under vanliga jobbintervjuer också. “Nej, du får tyvärr inte det här jobbet för du är så jävla ful, du har konstiga kläder på dig och du har massa ticks för dig, och vad är det förresten för löjlig frisyr du har? Du borde syssla med något helt annat för du har verkligen ingen talang för det här!”. Hade någon blivit behandlad på det sättet under en vanlig jobbintervju är jag helt övertygad om att det skulle bli ramaskri, men när det handlar om att söka jobbet som popstjärna så ska man tydligen räkna med och tåla att höra precis vad som helst. Det sitter säkert massa talanger där ute som inte vågar söka till Idol, för att de är rädda för alla påhopp som juryn i allmänhet, och Bard i synnerhet, utsätter många av de sökande för.

Men jag vill inte i första hand klandra Bard. Det som jag ställer mig mest frågade till är inte hur man kan vara som honom, utan det är hur man kan få hamna i ett utav Sveriges populäraste program när man är som honom. Jag undrar hur TV4 kan välja att framhäva en person som gör motsatsen till det som många aktivt kämpar för att motverka i samhället. Det vill säga mobbning. Vi försöker lära barnen att man ska vara snälla mot varandra, men hur fan ska de lära sig det när elakhet och framgång går hand i hand?

Första skoldagen

2014-09-01 20:57:28

Idag var det min första dag på högskolan. Ni som följt mig ett tag kanske minns min spännande vardag som jag hade innan jag fick barn, då jag fick springa som en jävla idiot till bussen i princip varje morgon. Idag var jag inte sämre, utan riktigt kickstartade min morgon och min kommande studietid. Jag sprang visserligen inte, eftersom jag numera har uppgraderat mig med en cykel. Men vilken sju helvetes cykelfärd det blev! Jag lockade håret innan jag gav mig iväg, men jag hade inte en lock kvar när jag kom ner till stationen. Jag cyklade dit på typ tre minuter (vilket borde vara en fysisk omöjlighet) och hann precis sätta mig på bussen innan den åkte iväg!

Resten utav dagen gick ungefär i samma anda. Jag fick något bös i ögat som jag inte kunde få bort (eller ens hitta). Så jag satt hela dagen och liksom försökte blinka och himla med ögonen och gjorde allt i min makt för att få bort skiten. Men det fick jag inte och nu tror förmodligen hela min nya klass att jag har någon form av grov ticks…

När det var dags för lunch så satte sig alla tjejer på ett bord så att inte jag fick plats. Så där stod jag som ett fån med min lilla lunchbricka och mitt ticks och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen…

Men jag är inte bitter! Det är bara att ta nya friska tag och hoppas på att morgondagen har lite roligare upplevelser att erbjuda!

På bussen hem somnade jag ett flertal gånger. Jag liksom satt och nickade till sådär pinsamt som man helst inte vill göra. Och när jag kom hem var jag så trött att jag höll på att somna stående. Henke är ju föräldraledig nu och jag har hela tiden sagt att han kommer att få förståelse för hur jag haft det nu när han kommer att vara hemma. Men om vi ska utvärdera denna första dag så är det snarare jag som fått förståelse för hur han haft det (och då syftar jag inte på att han är ett mobboffer med ticks utan på att han måste vara borta hela dagarna och pendla till och från Borås).

Renovering

2014-08-25 19:34:45

Just nu bor vi ute hos Henkes föräldrar (igen), eftersom det är hantverkare hemma som slipar golvet i vardagsrummet. 

Det känns nästan som att vi fått hela lägenheten renoverad nu när vi flytta in, vilket vi är väldigt glada för! Men eftersom vi har små barn så blir det rätt svårt att bo där samtidigt… Det vi har fått i lägenheten är nya tapeter i Levis rum och i vardagsrummet, ommålat i köket, ny kyl och frys och slipning av vardagsrumsgolvet. Toaletterna skulle behöva en helrenovering men där fick vi nöja oss med ett nytt badrumsskåp…

Förut när vi hade lagt barnen åkte vi hem för att hämta lite saker, och tog en titt på golvet som numera ser ut som nytt! 

Levis rum

2014-08-24 16:01:21

I helgen har vi fixat lite på Levis rum. Jag har bland annat målat en tallrikshylla som vi satt upp, och köpt en gardin (som dock inte är med på bild). Det är lite extra kul att fixa på hans rum, eftersom han inte haft något innan. Nu finns det äntligen plats för alla hans saker!

Ny bokhylla

2014-08-18 10:42:36

I helgen köpte jag en bokhylla till Novalies rum, som jag har målat om. Jag har egentligen flera andra saker som jag också ska måla (så egentligen borde jag vänta med att köpa ännu fler), men kunde inte låta bli att köpa denna, då hon verkligen behövde någonstans att ha alla burkar, väskor och lådor.

Före:

Efter:

Nytt till köket

2014-08-14 19:40:13

Idag cyklade jag förbi Balders Hage en sväng för att köpa lite nya saker till köket! Jag har längtat efter att få köpa inredning, har ju fått hålla tillbaka ett tag nu i och med flytten och allt (bortsett från när vi var på Gotland då, där köpte jag också på mig en del).

När jag cyklade hem stötte jag på en sån där himla trevlig kärring på vägen. Eller inte. Ibland undrar jag hur jävla sura och bittra människor kan vara egentligen. Hon ställde sig i vägen när jag kom cyklandes och stoppade mig, och sa med en riktigt otrevlig ton “Det här är ingen cykelväg!!”. “Nähä, okej?”, var det enda jag fick fram, varpå hon bara svarade “Nä”, och stirrade surt på mig. “Kärring”, lyckades jag även få fram innan jag cyklade vidare. Och när jag hade kommit en bit fram och kollade bak och såg hennes fula tryne glo på mig var jag riktigt nära på att ge henne det där berömda fingret som jag har en tendens att peka i tid och otid. Men jag lyckades hålla undan det idag faktiskt, haha. Men allvarligt talat? Jag cyklade på en vanlig jävla trottoar. Visst, det kanske inte är någon cykelväg, men vart fan skulle jag cykla då? Jag kan ta om någon vänligt säger till mig att jag gör fel, men inte när folk är så jävla otrevliga.

Hur som helst. Detta var vad jag fick med mig hem från min lilla shoppingtur idag…

De har så fina saker på Balders Hage!

Nya lägenheten

2014-08-09 19:18:23

Vi har som sagt flyttat, och fixat och donat hela tiden sen i tisdags då vi fick nycklarna till nya lägenheten! Vi bor numera i en 4:a på 111 kvadratmeter (till skillnad från våran gamla på 67) och trivs jätte bra än så länge! Området är barnvänligt och man får nästan lite radhuskänsla då det bara är 4 lägenheter i varje hus och alla har egen ingång.

Just nu är det lite kaos (fast jag tycker ändå att vi kommit rätt långt för att inte ens ha bott här i en vecka) och det kommer nog ta ett tag innan vi kommer att få det så som vi vill ha det.

Tänker visa fler bilder sen när vi gjort i ordning lite mer, men här är två så länge!

Bilder från Gotlandsresan

2014-08-07 22:01:08

Nu är vi hemma från Gotland! Vi kom hem redan i måndags kväll, men har haft fullt upp sedan dess, med flytt och allt vad det innebär, så det är först nu jag känner att jag har tid att sitta ner och ta det lugnt en stund.

Det blev inte så många blogginlägg som jag hade tänkt nu när vi var iväg, jag startade rätt bra, men de sista dagarna blev det inget alls… Så här kommer lite blandade bilder från Gotlandsresan!

Bilder vid stranden

2014-07-29 20:05:55

Städat och fint

2014-07-26 21:50:12

“Det här året ska vi ha ordning på vårat rum när vi är på Gotland”.

Underbara Gotland

2014-07-25 19:53:53

Tofta

2014-07-24 18:10:00

Idag har vi varit på Tofta strand! Tanken var att åka till någon strand med lite mindre folk (är det bra väder är varenda jävla människa på hela Gotland på Tofta), så vi svängde av några infarter tidigare, där det stod “strandpensionatet” på en skylt. “Det låter ju inte så jävla häftigt”, tänkte vi, “så här är säkert inga folk”. Men vi kom likt förbannat till Tofta i alla fall. Fast visserligen hamna vi inte mitt i smeten, så det kändes helt okej i alla fall!

Katthammarsvik

2014-07-24 17:47:41

Gårdagen tillbringade vi i Katthammarsvik som ligger på den östra sidan av Gotland (vi bor på den västra). Vi var där förra året och åt jätte god lunch, så det fick bli ett besök i år med! Vi passade också på att sola och bada lite vid e strand som ligger precis bredvid restaurangen.

Toftalagret

2014-07-24 17:35:17

Igår svängde vi förbi Toftalagret (eller svängde förbi och svängde förbi, vi åkte ungefär 2 mil åt fel håll för att komma dit). Det är en liten butik med massa roliga prylar.

På gotlandstips.se står det såhär om butiken, “Toftalagret är utan tvekan varje liten flickas dröm (och varje stor flickas med barnasinnet kvar). Vintageprylarna må täcka varje kvadratcentimeter från golv till tak, men de är organiserade efter färg och form och det är en njutning att gå runt och botanisera här. Karamellhyllan dignar av roliga godissorter (Hello Kitty-chokladpengar!), det finns gott om leksaker och nyproducerade barnkläder, de flesta i Toftalagrets eget märke. Dessutom finns en uppsjö av vintagekläder, smycken, roliga nagellack och annat ”tjejgodis.”

Denna gången fick jag med mig en liten plånbok till Novalie, och en förvaringskorg till hennes nya rum!