Novalies födelsedag

2017-06-27 19:34:49

Förra veckan fyllde Novalie 5 år. Som vanligt när barnen fyller år så undrar jag vart tiden tar vägen. Har jag varit mamma i 5 år? Jag kan snart inte längre kalla mig småbarnsförälder ju. Som vanligt tänker jag också tillbaka på hur det var för 5 år sedan när Novalie föddes. På förlossningen. Som gjorde så förbannat ont men som jag också är så förbannat stolt över. Kvinnor och förlossningar är lite som män och gamla lumpenminnen. Det var jobbigt och det var smärtsamt. Men man älskar att berätta för alla om det. Medan alla andra hatar att höra om det. Därför bjuder jag inte på någon sådan historia idag.

På Novalies födelsedag väckte vi henne med falsksång och frukost på sängen (i vårat rum). I år var första året som hon faktiskt frivilligt låg kvar i sängen på morgonen (och sov räv), annars har man liksom fått säga åt henne att stanna kvar där inne. Efteråt fick hon gå in på sitt rum där jag hade förberett en överraskning till henne: en pysselhörna!

Hon älskar att pyssla och jag har haft lite dåligt samvete över hur lite pyssel hon har haft innan. Dagen före Novalies födelsedag sa jag till henne att hon fick lägga sig i vår säng, eftersom jag skulle fixa en överraskning i hennes rum. Då sa hon “När du fyller år mamma, ska jag fixa en överraskning åt dig i ditt rum”. Min goa, fina tjej. Hon är så snäll och omtänksam. Det kan bli spännande att se vad hon ska hitta på för överraskning åt mig…

I söndags firade vi henne med släktkalas här hemma. Som vanligt när barnen ska ha kalas så stressar jag halvt ihjäl mig. Städar hela lägenheten, bakar och förbereder. Och sen när alla gäster kommer är det oftast high life eftersom hela kusinskaran är sju barn mellan 2 och 7 år. Man är mer slut och sliten efter ett kalas med den här släkten än vad man är efter en sen utekväll… Men trots att hela grannskapet förmodligen hörde 5-års kalaset i vår lägenhet blev det en lyckad dag.

Novalie har sedan flera veckor tillbaka sagt att hon vill ha en Hello Kitty-tårta på sitt kalas. Hon har också sagt att hon vill ha cheesecake, “en sån med cookie i botten och vitt ovanför”, som hon själv beskrev den. Alltså en klassisk fryst cheesecake. Därför fick det helt enkelt bli en Hello Kitty-cheesecake till kalaset!

Midsommar

2017-06-25 18:35:35

I år firade vi midsommar här hemma i Alingsås. På förmiddagen var vi i Parken på traditionellt midsommarfirande med dans runt midsommarstången, ponnyridning och fiskedamm. På eftermiddagen åt vi midsommarlunch med Henkes släkt.

Förr i tiden gick jag alltid ut och plockade blommor och försökte mig på att binda en blomkrans varje midsommar. Men den traditionen har jag sedan ett par år tillbaka lagt ned. Dels på grund av att jag var totalt värdelös på det och dels för att det numera går att köpa midsommarkransar av plast i nästan varje klädbutik. För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om min upplevelse av att just binda midsommarkransar och jag tror det var då någon gång som hela den traditionen dog ut för min del.

Såhär lät det då:

“Inför varje midsommar föreställer jag mig hur det ska gå till. Man går ut i naturen och plockar en massa fina blommor i regnbågens alla färger, som man sedan binder ihop till en vacker krans som håller hela kvällen. Men alla som någon gång har gett sig på det där som jag beskriver, vet att det inte går till så i verkliga livet… Blommor? Vart växer dem? Det enda man får med sig hem är en massa jävla hundkex med skogens alla insekter på. Hur gör man förresten när man ska plocka 7 olika blommor och lägga under kudden? Finns det ens 7 olika sorters blommor i Sverige? “Maskros, maskros-med-små-frön-man-kan-blåsa-av, hundkex, smörblomma…”. Och när man väl har fått ihop sin fula krans på ett eller annat sätt, håller blommorna sig “fina” i sisådär en timma. Inte nog med att man har bundit en krans av hundkex och insekter, den är helt jävla vissen också.”

Som sagt, det är tur att det går att köpa midsommarkransar i plast nu för tiden. Det är också tur att jag har läst biologi och artkunskap den senaste terminen, och därmed lärt mig att det faktiskt finns fler än 7 olika sorters blommor i Sverige…

Sommaravslutning

2017-06-14 07:39:49

Igår var det sommaravslutning på barnens förskola. Jag har länge tänkt att jag vill ge pedagogerna något speciellt i samband med att de har avslutning, men det har inte blivit av tidigare. Men i år fick vi tummen ur och fick gjort en fin text som vi skrev ut och ramade in. Pedagogerna på förskolan förtjänar att höra att de gör ett bra jobb! Ibland bara vardagen rullar på, vi lämnar och hämtar men visar kanske inte vår uppskattning eller berättar hur mycket de faktiskt betyder för oss och för barnen.

Innan vi gav tavlorna försökte jag få barnen att förstå texten. Efter att jag läst meningen “Ett stort tack för att ni tar hand om det finaste vi har” så frågade jag barnen vad det finaste vi har är. “Det är vi”, sa Novalie lite genant då. Barnen verkade stolta när de sedan fick lämna över tavlorna till sina fröknar på avslutningen.

Experiment i dubbel bemärkelse

2017-06-13 19:32:53

Idag har barnen experimenterat. Dels har de experimenterat rent bokstavligt talat, med små provrör och kolvar. Dels har de experimenterat rent ödesmässigt. Tror deras frågeställning har varit något i stil med “Hur mycket bråk, gap, gnäll, tjat, spill och kladd tål morsan innan hon kollapsar och typ söker en sommarkurs istället och lämnar oss på förskolan över det här så kallade sommarlovet?”. Ingen som inte har varit föräldraledig med två barn i 3-4 års åldern kan sätta sig in i hur intensivt det är i mellan åt. Och inte ens alla som har varit där tycks förstå. Som typ mina egna föräldrar. “Nej jag minns aldrig att det var jobbigt med småbarn, jag hade med mig alla fyra i affären när jag storhandla och ni satt som små ljus i vagnen”. Det kan omöjligt stämma. Barn är ju som kor på grönbete så fort de kommer till offentliga miljöer. Citatet ovan kom från min mamma, men min pappa verkar dock ha vissa minnesbilder även från de svåra stunderna. När jag har fått springa som en idiot efter min dotter som varit väldigt vild sina första år i livet har han bara sagt “payback time”. Jag var tydligen precis likadan. En gång fick mina föräldrar till och med åka hem från en husvagnssemester som vi bara varit på några timmar på grund av att de inte orkade med mig. Jag var ett och ett halvt år och sprang iväg utan kontroll, rakt ut i havet bland annat. Pappa fick nog, hystade in förtältet och utemöblerna i husvagnen och tog med sig resten av familjen och drog därifrån. Sveriges kortaste husvagnssemester brukar han kalla det minnet såhär i efterhand.

Det är jobbigt att ha barn ibland men det är också helt underbart. Idag observerade jag barnen när de satt och experimenterade med ett litet kemi-set som jag råkade få syn på i en butik ungefär samtidigt som jag läste kemi i skolan tidigare den här terminen. Yrkesskadad som jag redan är kunde jag inte låta bli att köpa det. Barnen älskar att plocka fram de där små provrören och blanda olika saker i, som till exempel vatten, socker, salt, citronsaft och bikarbonat. Det låter kanske inte så himla spännande men det tycker verkligen barnen. De är så fokuserade och fascinerade när de sitter där och blandar. “Mamma, jag har gjort snö!” utbrast Novalie idag när hon hade blandat lite, lite vatten tillsammans med socker. “Jag behövde inte ens någon ritning, jag kunde göra det helt själv!”. Det är så underbart att se när barnen blir stolta över sig själva. Sen är det inte lika underbart att städa ett kök som en 3-åring och en 4-åring har experimenterat i, men det är priset man får betala.

Outlet- och loppisrunda

2017-06-03 14:44:57

Idag har jag, mamma, Sofia och Ottilia varit på outlet- och loppisrunda. Som vanligt förstärker vi varandras dåliga karaktär (alltså pushar varandra till att köpa saker vi egentligen inte behöver), så dagen slutade med fullastade bilar.

När jag började känna att jag plockat på mig för mycket saker sa jag till mamma att det kändes onödigt att börja ta bort grejer eftersom det ändå var så billigt. “Ja, det är ingen idé” (att välja bort saker alltså) sa mamma på fullaste allvar. Sen sa hon också “Sofie sa en bra sak en gång. Om man inte vet vad man ska använda det man köper till, så hittar man alltid ett användningsområde senare”! Det är lite så vi tänker när vi är ute och flänger.

På tal om senare. Planschen på bilden (till vänster) köpte jag i syfte att ha i mitt framtida klassrum. Jag har redan börjat köpa på mig massa saker trots att jag har ett år kvar på utbildningen (och trots att jag absolut inte behöver, men jag tycker det är kul)... Resten av sakerna är till barnens rum!

Girls night

2017-04-06 13:56:06

För ett par veckor sedan hemma hos Sofia! ❤️

 

Min comeback på gymmet

2017-03-16 21:02:27

“Hur ska jag orka träna när jag inte ens orkar hålla mig vaken?”, tänkte jag igår efter att jag vaknade upp från en liten tupplur i Novalies säng. När jag satt på bussen hem från skolan igår kom jag på att jag hade bokat ett träningspass på kvällen. När jag kom hem ville Novalie och Levi att jag skulle läsa en bok för dem. Så vi la oss alla 3 inne i Novalies säng. Jag gäspade mig igenom hela boken. Sedan somna jag som en stock. “Är du sjuk mamma?” frågade Novalie, “Ska jag hämta doktorsväskan?”. Så undersökte de sin otroligt närvarande och engagerade mamma. Och hämtade massa leksaker som de la på mig. Varför gör de alltid så när man är trött? Varje gång jag halvsover i sängen (det låter precis som att det händer ofta, och ja, det gör det väl… fast oftast handlar det om att jag är seg på att ta mig upp på morgonen och inte att jag somnar mitt på dagen) kommer barnen med massa leksaker som de lägger på en. Helst ska man smaka på en massa grejer också, “Här, mamma, glass!”, säger de och trycker upp en träglass i ansiktet på en. Och så ligger man där halvt medvetslös och känner sig verkligen som “mom of the year”...

Tillbaka till det med träningen. Jag kom som sagt på att jag hade bokat ett träningspass. Med tanke på att jag skänkt 350 kronor i månaden till Nordic Wellness det senaste halvåret kände jag, trots min trötthet, att det inte var läge att avboka passet, utan att det snarare var dags för mig att göra comeback på gymmet. Och det gjorde jag! Första halvan av passet kände jag “Varför gör jag inte det här oftare?”, och andra halvan av passet kände jag precis varför jag inte gör det oftare. Då ville min kropp dö. Men efteråt kändes det, som det alltid gör efter träning, jävligt skönt.

Men vägen till gymmet var inte smärtfri. Problemen började redan när jag skulle gå av bussen och ta mig hem från skolan. Det är ungefär 2 kilometer från busshållplatsen och hem, och jag hade tänkt att möta upp Henke och få skjuts. Men just då kom jag på att min cykel (som jag behöver ha för att ta mig till gymmet) stod i stan. Där har den stått sen flera månader tillbaka. “Erica är för lat för att cykla hem” sa Henke häromdan när han skulle förklara varför båda våra cyklar sedan en tid tillbaka står nere vid stationen. Och det är tyvärr sant. Det är nedförsbacke hela vägen till stationen och därmed uppförsbacke hela vägen hem. Det går smidigt att ta sig ner, men det är skönare att åka buss eller fjäska till sig skjuts när man ska hem… Men igår var jag ju illa tvungen att ta den där förbaskade cykeln istället för att åka med Henke. Som i alla andra städer så sker det en del cykelstölder i Alingsås. Man kanske skulle kunna tro att en cykel därför inte borde få stå orörd vid stationen i flera månader. Men det fick min. Hemligheten? Cykeln är helt jävla oduglig. Det finns ingen som skulle vilja ta en sådan cykel. Det bästa tipset jag kan ge er om ni vill ha er cykel för er själva: skaffa en helt värdelös cykel. Den har 3 växlar. Oavsett vilken växel man har i så känns det som att man har i 3:an. Det går aströgt. När man cyklar med den så känns det dessutom som att kedjan hoppar ur lite då och då. Den har inte heller någon ringklocka, inga lysen eller reflexer och bromsarna fungerar inte som de ska. Jag är helt enkelt en total trafikfara när jag är ute och cyklar med den. Det märkte jag speciellt efter att jag skulle cykla hem från träningen igår. Det är liksom inte förrän det blir mörkt som jag kommer på att jag borde tagit med mig lampor (har såna små som man kan fästa på cykeln, men som sagt, de tar jag ju aldrig med mig). Sammanfattningsvis var alltså mitt första problem att jag var tvungen att cykla 2 kilometer i uppförsbacke med en cykel som inte fungerar.

Mitt andra problem handlar om att jag är en tidsoptimist. Inte när det kommer till allt. När det kommer till att sminka mig och fixa håret kan jag lätt avsätta 3 timmar och ändå känna mig stressad. Men när jag ska till gymmet tror jag av någon konstigt anledning att det räcker att börja göra i ordning mig 20 minuter innan passet börjar. Och då innefattar det även att jag ska cykla några kilometer för att komma dit också. Ungefär så gick det till igår. En halvtimma innan passet skulle börja satte jag igång att leta efter mina träningskläder. Eftersom jag haft ett längre uppehåll när det gäller träningen visste jag inte riktigt vart allting låg någonstans. “Henke, vart är våran träningspåse?” ropade jag lite småstressad inifrån vår “walk-in-closet” (som inte är en “walk-in-closet” utan mer ett utrymme där vi häver in all skit som vi inte vet vad vi ska göra med, och som numera är så överfull att det knappt går att öppna dörren utan att allt åker ur). Nu undrar ni säkert vad i helvete en träningspåse är för något. Det ska jag berätta. En träningspåse, eller en träningspöse, som man också kan säga på ren göteborgska, är en lite större plastkasse, i vårt fall från Bauhaus, där man trycker i alla träningskläder man har och som man ja, använder som förvaring helt enkelt. Helst ska man förvara själva påsen längst in i sin “walk-in-closet” också, så att den är totalt omöjlig att få tag på när det väl vankas träning.

Jag lyckades inte hitta träningspåsen när jag letade igår, så jag gick till ett så konstigt ställe som min byrå, för att se om jag kanske lagt några av mina träningskläder där istället. Då händer det fantastiska. Mannen i mitt liv kommer in genom dörren. I sina hand håller han träningspåsen från Bauhaus. “Här är den älskling”. Jag ryckte åt mig påsen och rev ut plagg efter plagg för att få tag i ett par tights och en sport-bh. Skymtade en t-shirt som det stod “Kretsloppet” på. Ett lopp i Borås som Henke skulle sprungit men som han aldrig sprang. Tänkte tanken att ta på mig den bara för att folk på gymmet skulle kunna tro att jag sprungit ett lopp. Men skrotade den tanken och tog istället på mig min gamla svarta velourtröja som jag dyrt och helig svurit på att aldrig ha på mig på gymmet igen. Dels för att den är 1: jävligt ful, 2: jävligt urtvättad, 3: för att jag trätt igenom ett skosnöre i luvan (av misstag) där man egentligen ska ha ett vanligt snöre. Och 4: för att jag haft på mig den varenda gång jag någonsin tränat. Eller ja, jag har inte på mig den under själva träningen utan den fungerar mer som en färdtröja, som jag tar av mig när jag väl börjar träna. Men den förtjänar inte ens att få vara färdtröja. Jag borde slängt den för längesen och jag borde inte ens ha den på mig här hemma. Men av någon okänd anledning börjar den där jävla tröjan bli en del av min identitet… Den går knappt stänga längre heller kan jag tillägga. Dragkedjan är ungefär lika stabil som kedjan på cykeln. Sa jag förresten att det sitter en blå, superblekt, stor barnstol bak på cykeln? Det hade ju varit okej om den fungerade. Det gör den inte (någon som är förvånad?). En gång när jag skulle ta ur Novalie ur cykelstolen flög hela jävla bältet av. Normala människor hade kanske tagit av stolen från cykeln då. Men inte jag. Nu sitter den istället där bak som en fin accessoar på en fin cykel.

Aja. Nu är jag på gång med träningen igen i alla fall! Avslutar det här inlägget med en liten motivationsbild från tiden då jag var som mest aktiv på gymmet…

Skolan måste ta vid där hemmen misslyckas!

2017-03-12 21:11:54

Jag har sett att det cirkulerar en text på sociala medier som riktar sig till föräldrar som har sina barn i skolan och vars syfte verkar vara att på ett lite skuldbeläggande sätt påminna föräldrarna om att skolan minsann inte har någon skyldighet eller något ansvar i att uppfostra deras barn, utan att det ska ske i hemmen så att skolan kan fokusera på att lära ut ämneskunskaper.

“Tänk om man kunde sätta upp detta i alla skolor i Sverige”, var det någon som sa. Någon som förmodligen aldrig har öppnat den svenska läroplanen och som förmodligen inte har någon insikt alls i vad som ingår i en lärares uppdrag och dagliga arbete.

Det är alltså i hemmen barnen lär sig att säga goddag. Vilket årtionde var det förresten folk brukade säga goddag till varandra senast? Det är inte 1970 längre liksom. Det är tydligen också i hemmen som barnen ska lära sig att vara hederliga. För er som inte vet hur man är hederlig så är synonymer till detta ord: rakryggad, ärlig, reko, karaktärsfast och renhårig. År 2017 är det alltså föräldrarnas uppgift att se till att ungarna är reko innan de kommer till skolan. Och det är alltså i hemmen som barnen lär sig att inte ljuga, att vara renliga och att vara flitiga? När de kommer till skolan ska det alltså inte finnas en smutsfläck på ungarna, de ska stå rakryggade på led in till klassrummet, säga goddag, sätta sig ned på sin plats och vara flitiga. Bortsett från att det verkar som att texten är skriven för 50 år sedan tycks budskapet alltså vara att barnen ska vara fullfjädrade individer som vet exakt hur man ska bete sig i olika sammanhang och situationer redan när de börjar skolan.

Barnen är för fan 6 år när de börjar skolan! Förutom att lära sig räkna, skriva och läsa ska de utvecklas och växa som människor under sin skoltid. Barnen tillbringar mycket tid av sin uppväxt i skolan och för mig är det en självklarhet att de behöver få med sig mer än bara ämneskunskaper när de sedan ska vidare ut i samhället och i livet. Skolan är barnens andra hem, för vissa barn första hem. Hur skulle vi (som lärare) kunna avsäga oss allt ansvar när det gäller barnens beteende och uppfostran? Många barn får en bra uppfostran hemifrån. Många barn har engagerade och kärleksfulla föräldrar som vill sina barns bästa (men det är inte alltid barnen uppför sig för det). Men alla har inte det. Det finns barn som blir misshandlade av sina föräldrar. Fysiskt och psykiskt. Hur ska vi som lärare kunna förvänta oss att föräldrar lär sina barn vett och etikett, när det finns barn som inte ens får kärlek hemifrån? Skolan måste ta vid där hemmen misslyckas! På vilket sätt hjälper vi barnet som inte får någon kärlek hemifrån och som därmed inte vet hur man ska uppföra sig i olika sammanhang, genom att sätta upp arga lappar i korridorerna som skuldbelägger föräldrarna? Kommer föräldrarna, som uppenbarligen inte tidigare har brytt sig, helt plötsligt att göra det? Nej, jag skulle inte tro det. Föräldrarna behöver inte arga lappar. Barnen behöver kärlek.

Jag säger som Astrid Lindgren: “Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

En tur till Västervik

2017-02-18 18:12:53

Igår åkte jag, mamma och Sofia till Västervik för att hälsa på min bror och hans tjej. De har bott där i flera år och ändå har jag inte lyckats komma dit förrän nu. Men bättre sent än aldrig, och staden överträffade verkligen alla förväntningar (det fanns i för sig inga förväntningar från min sida så det var väl egentligen inte så mycket att överträffa).

Igår kväll var vi ute och promenerade i stan och jag fascinerades av gamla byggnader som den gamla 27-åring jag har blivit. Efter det var vi och åt mat på världens godaste restaurang! Det var verkligen en helhetsupplevelse med god mat, fin miljö och trevlig personal. Jag åt hamburgare med sötpotatispommes, och det var bland det godare jag har ätit. Vi blev så hooked att vi gick dit idag igen och käkade lunch.

Egentligen skulle min andra bror också åkt med till Västervik men han drog sig ur så det blev som sagt bara jag, mamma och Sofia. En trio som alla våra anhöriga är oroliga över att släppa ut på vägarna. Varje gång vi ger oss iväg på något är det någon (lite på skämt) som får ha “jouren” att rycka ut om det skulle visa sig att vi strular till det på något sätt. “Jouren” fick vi införa efter att vi skulle hem från Gekås en gång, då Magnus (Sofias kille) fick åka och möta upp oss och åka bakom oss hela vägen hem eftersom varenda bil vi mötte på vägen blinkade åt oss. Ena studen åkte vi helt utan lysen på bilen och andra med så mycket lysen att vi blända hela trafiken. Vi fick åka av och på motorvägen flera gånger för att komma underfund med vad som var fel på bilen och tillslut gav vi helt enkelt upp och ringde i desperation till Magnus som fick rycka ut sent på kvällen.

Nu sitter vi i bilen på väg hem efter ett lyckat dygn i Västervik. Bortsett från att mamma tvärnitar lite då och då och trycker gasen i botten när det varnas för vägkameror så har bilresan hittills gått ganska smärtfritt…

Lars Winnerbäck på konserthuset i Göteborg

2017-02-08 21:34:54

“Den här låten handlar om att bli stöpta i samma form”, sa Lars Winnerbäck innan han sjöng Vem som helst blues igår kväll i konserthuset i Göteborg. Sedan berättade han att den låten innehåller många minnesbilder men att han särskilt tänker på en. Det var när han satt i korridoren i skolan och en lärare släpade ut en elev från hans klass och sa till honom att han får börja i 7-9. En klass där man inte ville gå. En klass som Winnerbäck beskrev som ett straff snarare än en lösning, två begrepp som många blandar ihop enligt honom. Han berättade att det säkert var jobbigt för läraren och för klassen. Men att han någonstans ändå tror på att vi måste låta människor få vara olika. Han fortsatte med att säga att vi människor genom skolan och samhället blir stöpta i samma form, att vi genom livet tvingas följa en läroplan om hur man ska vara. När han sedan började sjunga låten, som jag har lyssnat på så många gånger innan, fick den helt plötsligt ett annat djup och en ny innebörd:

Jag tänker på han jag tror hette Marcus
Han som hade en V8 i bröstet
Jag minns när dom sa “nu får du skylla dig själv, nu blir det 7-9”
Han sa: “den klassen är mongo”
Sen såg vi nåt försvinna i Marcus
Men vi andra hade ingen plats för nån som låter
Marcus bara grät och grät och vi blev vilka som helst
Och klockorna slog mellan dungar och tegel
Och vi satt där och åt våra järpar och blev vilka som helst
Ensamma, tysta, undrande, vilka som helst

Winnerbäck pratar varken ofta eller mycket under sina spelningar. Men när han väl gör det så säger han oftast något bra. Jag gillar såna människor. Jag tycker dessutom att han har ett oförtjänt rykte om att vara bitter och dyster. En producent och vän till Lasse beskriver honom såhär: “Att Lasse är en av världens roligaste människor kan man inte tro. Han är verkligen “skratta så man får ont i magen killen”.” Och det kan jag verkligen tänka mig. Han har en självdistans till det där “mörka och dystra” och man förstår när han pratar att han har sinne för humor. Sen måste jag erkänna att det kan vara en utmaning att hitta någon låt av honom som har lite fart och fläkt. Det märkte jag i bilen på vägen ner till Göteborg igår om inte annat. Jag, Henke och Sofia skulle höja volymen lite och tagga till inför spelningen, men trots att jag bytte låt många gånger avlöste de lugna låtarna varandra… Det var väl i för sig ingen nyhet för mig men älskar man Lars Winnerbäck kan man tagga till till Lågsäsong eller vilken låt som helst av honom egentligen. Jag minns att Sofia berättade för längesedan om hur hon peppa sig själv på gymmet genom att lyssna på Lasse, så ja, trots att hans musik kanske verkar dyster för många (som inte förstår sig på honom) så kan hans musik verkligen förmedla annat än bara mörka tankar.

Kvällen igår var hur bra som helst. Vi mötte upp pappa och Camilla på Avenyn där vi satt i några timmar innan spelningen och drack vin och åt mat. Jag beställde risotto med skaldjur och på tallriken låg en liten körsbärstomat som såg inbjudande ut. Jag har varit med om tomater som skvätter när man sätter gaffeln i dem innan och jag minns att jag hann tänka tanken att det kanske, kanske skulle kunna ske med just den här tomaten. Sen satte jag gaffeln i den och utlöste världens tomatexplosion. Hela min nya tröja som jag hade på mig kvällen till ära blev full med små tomatfläckar. Det fick jag lösa genom att gå till toaletten och blöta ner den och sitta resten av restaurangbesöket i en blöt tröja.

Själva konserten var nog den bästa jag varit på med Lasse. De tidigare spelningarna jag har varit på har jag oftast haft ståplats, men det var faktiskt skönt att för en gångs skull sitta ner och bara njuta av hans musik. Denna spelningen var mer akustisk och avskalad än de jag varit på tidigare också, och många av låtarna stod han och framförde helt själv på scenen. Det blev en speciell stämning och känsla.

Varför säger man att kvinnor klär sig "utmanande"?

2017-01-20 08:54:23

Varför säger man att en kvinna klär sig utmanande om hon till exempel har kort kjol eller urringat linne? Känns inte det ordvalet ganska passé? Vad är det egentligen man utmanar genom att klä sig så? Män? Normer? Våldtäktsmän? Ödet? Andra avundsjuka kvinnor som det sticker i ögonen på? Jag kan inte förstå att jag själv i alla år använt just det ordet i det sammanhanget, till exempel när jag har beskrivit min egen klädstil. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på vad ordet utmanande faktiskt betyder och att det verkligen inte passar i det sammanhanget. Det har liksom varit ett uttryck som vilket som helst, som jag inte har ifrågasatt förrän nu. Att kalla en klädstil för utmanande är precis som att säga “du får skylla dig själv om du blir våldtagen ifall du tar på dig det där” eller “du får skylla dig själv om andra kvinnor pratar om dig och tittar snett”. Precis som om det skulle vara ens eget fel för att man har valt att ta på sig ett visst klädesplagg. Som om man själv skulle stå till svars för att människor inte kan behärska sig eller bete sig på ett humant sätt på grund av vad en annan människa väljer att ha på sig. Det finns inget utmanande i en klädstil. Det borde åtminstone inte finnas det. Jag tycker inte att problemet ligger hos personen som väljer att klä sig på ett visst sätt, oavsett om det är lättklätt eller ej. Problemet ligger hos människor som inte kan hantera hur andra ser ut eller klär sig, på grund av att de har sina principer, fördomar, är avundsjuka eller inte kan hantera sin sexuella lust. Man ska aldrig behöva ändra sin klädstil för att passa in, bli accepterad eller för att inte bli våldtagen. Man ska fan inte behöva fundera över om det man väljer att ha på sig är ”för utmanande” eller ej. Jag tycker snarare att de som känner sig ”utmanade” på grund av vad någon annan har på sig behöver jobba med sig själva.

27 år

2017-01-19 21:51:45

Igår fyllde jag 27. 27 år. Fan vad gammal jag börjar bli! Jag minns när mamma, för ganska många år sedan, varnade mig för det här. Alltså att livet går skrämmande fort när man blir vuxen. “Det känns inte som att det var längesen ni var små, men helt plötsligt är ni på väg att flytta ut och bli vuxna”. Hon hade rätt. Tyvärr. Även om jag bara är 27 håller jag med om att det känns som att tiden går betydligt fortare ju äldre man blir. Folk som är i 18-20 års åldern verkar dessutom tro att man är någon jävla fossil bara för att man börjar närma sig 30. För ett tag sedan när jag var ute på krogen (yes, det händer att jag befinner mig på sådana ställen, men väldigt sällan och det kanske är lika bra det) frågade en kille mig hur gammal jag var. När jag svarade att jag var 26 (har ju fyllt år sedan dess) sa han “Va? Du ser jävligt bra ut för att vara 26!”. Precis som om 26 skulle vara så gammalt att det är helt otroligt om man fortfarande ser bra ut.

Det finns andra tillfällen då jag också känt att jag är gammal. Som en gång när jag jobbade på den skolan som jag själv gick på när jag var liten. Jag berättade för några barn att jag själv hade gått där, och de kunde inte tro att det var sant. Det var en nyhet som spred sig fort, och jag hörde hur barnen sprang runt till varandra och sa “Hallå, Erica har gått här! Fattar ni hur gammal den här skolan är?”. En annan gång berättade jag för några andra barn på en annan skola att jag var född på 1900-talet. I deras värld existerar bara 2000-talet, så deras reaktion var ungefär lika chockartad.

Samtidigt som jag varken känner mig vuxen eller gammal, måste jag ändå säga att det hänt väldigt mycket med mig som person de senaste 10 åren. Även om jag börjar få någon form av åldersnoja kan jag inte påstå att jag skulle vilja bli yngre igen (problemet ligger väl i att jag känner att det räcker nu, jag behöver inte bli äldre liksom). Jag känner mig som sagt inte vuxen, men jag känner att jag har mognat. Det är nog den största skillnaden på hur jag är idag och hur jag var förr. Och det var faktiskt inte bättre förr, så egentligen är det lite konstigt att man går runt och mår dåligt över att man blir äldre. Hittills har ju det mesta i livet bara blivit bättre med tiden.

Men när man har sina svackor och känner att tiden går alldeles för fort finns det ju trix att ta till för att intala sig själv att man fortfarande är ung. Som till exempel att lära sina barn lite repliker och fraser som stärker ens självförtroende. I samband med att Henke fyllde 30 lärde jag Levi att säga att Henke var “en gammal gubbe” och att jag var “ung och fräsch”. Detta är något som Levi fortfarande kan slänga ut sig helt spontant till mig, haha. Han vet dock inte riktigt vad det betyder. För ett tag sedan när Levi precis hade duschat sa han “Nu är jag ung och fräsch. Som dig mamma!” (han tror att “ung och fräsch” är detsamma som “ren och fräsch”). Haha, stackars mina barn. För övrigt har Levi blivit riktigt bra på att ge komplimanger. Igår när han ville att jag skulle hämta något att dricka till honom sa han det med en ganska otrevlig ton. Då sa jag till honom att han får fråga ordentligt om han vill ha något. Då ändrade han ton helt och hållet och sa “Kan du hämta vatten till mig? Vad fin du är mamma”. Haha. Då är det svårt att inte smälta.

Hur som helst. Jag hade en bra födelsedag igår. På morgonen fick jag frukost på sängen, presenter och sång av Henke och barnen. På kvällen lagade Henke en skaldjursgryta som var jättegod. Henke delade dock inte den uppfattningen och istället för att äta rester från den idag åt han korv och makaroner. Han är inte så förtjust i skaldjur och sånt där, men det var ju gulligt att han gjorde den för min skull (jag äälskar sånt).

“Mamma, varför ligger du på golvet?”

2016-12-19 22:07:59

Idag skulle jag ha lämnat barnen på förskolan vid lunchtid. Årets sista hemtenta släpptes vid den tiden idag och tanken var att jag skulle sitta hemma och plugga på den i några timmar. Så blev det inte. Strax innan jag och barnen skulle gå iväg satte jag mig vid datorn. När jag satte mig ner slog jag i knät i skrivbordet. Jag slog i precis under knät där man har nerver och där man kan kolla av sina reflexer. Det var den värsta änkestöten jag har fått någonsin! Jag skrek av smärta och jag minns att jag hann tänka att “såhär ont borde det inte göra att slå i knät”. Efter det var det som om smärtan steg upp i kroppen och jag kände hur det bara svartna för ögonen. Sen minns jag ingenting, mer än att jag hör Novalies röst som säger “Mamma, varför ligger du på golvet?”. Jag minns inte hur jag låg eller vad som hände. Det kändes som att jag inte kunde styra över min egen kropp och jag kände smärta överallt. Det är svårt att förklara för allting var så diffust. Sen fattade jag ju inte vad som hände eller hade hänt heller så förvirringen var total. När jag började kvickna till lite bröt jag ihop och ringde till Henke. Han åkte hem från jobbet, och så fort han kom hem åkte vi ner till vårdcentralen.

Jag är lite hypokondrisk så när någonting annorlunda händer med min kropp brukar jag alltid tänka det värsta. Det gjorde jag även idag. Min första tanke var att det måste vara något allvarligt fel i min kropp, annars tuppar man ju inte av bara sådär. Visst såg jag ett starkt samband mellan smällen på knät och att jag svimmade, men jag tänkte ändå att det inte bara kunde vara smällen som utlöste att jag ramla ihop och tappade medvetandet. Jag tänkte att det måste ha varit något annat, typ en allvarlig sjukdom i min kropp, som gjorde att jag kunde svimma på grund av en änkestöt. Sen gjorde jag det som man aldrig ska göra. Googla. Oftast leder det bara till att man inser att man är döende och att ens dagar är räknade. Men idag fick googlandet faktiskt, hör och häpna, en positiv verkan! Genom min research hittade jag andra som skrivit om liknande händelser, folk som också svimmat efter att de slagit i knät eller armbågen. Jag har aldrig hört talas om det innan, men det verkar inte vara helt ovanligt att det kan utlösa att man svimmar. Jag läste om en tjej som svimmat flera gånger av den anledningen. För en gångs skull blev jag lugnad av att läsa om andras upplevelser, även om jag kommer att vara livrädd för att slå i knäna hädanefter.

Det jobbigaste med hela situationen var att jag var ensam hemma med barnen. Jag har tidigare tänkt tanken av vad som skulle hända om jag helt plötsligt skulle tuppa av här hemma. Vad skulle barnen göra? Tänk om jag tuppar av på morgonen och ligger medvetslös eller död fram tills det att Henke kommer hem från jobbet på eftermiddagen. Jag tror de flesta småbarnsföräldrar någon gång funderar i såna banor (eller också är jag en extremt sällsynt och orolig förälder). Jag har ingen aning om hur länge jag låg där på golvet men jag tror att det bara handlade om sekunder eller i värsta fall minuter. Idag vaknade jag av att Novalie försökte få kontakt med mig, men vad händer om man inte vaknar? Dagens svimning blev en liten påminnelse om att saker och ting faktiskt kan hända, och nu under eftermiddagen utbildade jag Novalie i vad hon ska göra om det skulle uppstå en liknande situation igen och hon till exempel behöver kontakta Henke. Hon visste inte sedan tidigare hur man ringer samtal från telefonen, men det har jag lärt henne idag.

Jag har varit väldigt chockad och skärrad under dagen. Jag har aldrig svimmat förut så den upplevelsen var helt ny för mig, därav kanske det kändes extra läskigt. Men jag förstod ganska snabbt att det inte handlade om något allvarligt och att det helt enkelt inte var någon unik eller farlig anledning att svimma av, så jag har inte behövt gå omkring och vara orolig. Jag slog dock i huvudet och sträckte nacken när jag föll, och den smärtan gör sig fortfarande påmind… Besöket på vårdcentralen resulterade inte i speciellt mycket. Sköterskan som jag träffade tog mitt blodtryck, som visade sig vara lågt. Vilket inte är onormalt men en anledning till att jag kanske är en person som har lättare än andra för att svimma (trots att jag visserligen inte har gjort det tidigare). Hur som helst. Jag är glad att det inte blev värre än det blev, och nästan tacksam att jag har fått känna på hur det är att svimma. Då kanske det inte blir lika dramatiskt nästa gång (om det nu blir någon)...

Levi 3 år

2016-10-11 09:39:36

I lördags fyllde Levi 3 år och det firade vi med kalas (och fullbordat kaos) hela helgen. Levi är inte som alla andra 3-åringar. När jag för ett tag sedan frågade honom vad han ville ha i present svarade han “en säckpipa” och när jag undrade vad han ville äta till frukost på sin födelsedag sa han efter en stunds tänkande “en frukt”. Stackarn fick tyvärr ingen säckpipa men han fick andra presenter istället, och så fick han frukt och bär till frukost, som vi överraskade honom med i lördags morse.

Vi hade kalas och gäster både i lördags och i söndags och om jag ska vara ärlig är jag förvånad över att vi inte har blivit vräkta ännu. När barnen och deras kusiner (alla i åldrarna 1-6 år) kommer samman når ljudnivån helt nya höjder. Men barnen hade i alla fall kul (hoppas jag) och det är väl det viktigaste. När gästerna hade åkt hem i lördags stannade min syster och hennes barn kvar en stund. Då släckte vi ner hela lägenheten och lekte “mörker-kurragömma”. Vi vuxna hade nog lika roligt som barnen. Om ni inte har lekt kurragömma med små barn, gör det! Det är alltid lika roligt när de inte hittar en och helt förvirrade springer förbi en trots att man gömmer sig på de mest uppenbara ställena. Efter kurragömmaleken hann vi med dansstopp också, och barnen dansade och hoppade sig svettiga till Marcus och Matinus hitlåt Elektrisk.

Det har varit en intensiv helg helt enkelt, men trots hög ljudnivå och lite smått kaos i mellan åt så hoppas jag att Levi är nöjd med sin födelsedag. Imorse var det en stolt 3-åring som tog sin nya sparkcykel till förskolan (men som dock behöver finslipa tekniken på “sparkandet” lite), och där har han också blivit firad idag.

Närområdesstudier i Alingsås

2016-10-04 18:08:23

De senaste veckorna har jag ägnat mycket av min tid åt en hemsida som är en examination i den SO-kurs som jag läser just nu på högskolan. Förra veckan blev den klar, och för en gångs skull tänkte jag dela med mig av något skolarbete här. Hemsidan handlar om hur man som lärare kan arbeta med närområdesstudier i Alingsås (det vill säga hur man kan använda platser, byggnader och naturen i SO-ämnena).

För ett tag sedan skrev jag att jag och barnen besökte museet här i Alingsås, och detta arbete var en av anledningarna till att vi hamnade där. Jag var också inne i stan för att fotografera olika platser och byggnader, och som jag också skrivit tidigare har jag verkligen börjat intressera mig för historia och för staden jag bor i på ett annat sätt än vad jag gjort tidigare. Om ni är intresserade av att se vad jag gör i skolan eller bara om att läsa lite om Alingsås, så kika gärna in på min sida!

Länk till sidan!

(Hemsidan ser bäst ut på dator men fungerar helt okej på mobilen också!)