Spårvagnsolyckor, hockeyhistoria och Winnerbäck i Scandinavium

2019-11-23 11:44:48

Igår kväll mötte jag upp Sofia, pappa och Camilla för en helkväll i Göteborg.

Pappa som bott i Göteborg (eller åtminstone i närområdet) i hela sitt liv blev imponerad över att man kunde åka spårvagn från centralen till Avenyn. Detta är tydligen något han missat under sina 55 år i livet. Dessutom höll denna premiärspårvagnstur för pappa på att kosta honom ena foten som nästan kapades när vi skulle gå av. Väl framme på Avenyn fick vi lyssna till hockeyhistoria av ingen mindre än just pappa. Vi pratade om Frölundas framgångar de senaste åren och jag sa att jag tyckte att vi blivit lite bortskämda av alla mål och vinster. ”Bortskämda? Jag väntade på SM-guld från 1965 till 2003!” sa pappa och fortsatte ”Vet ni hur dåliga Frölunda var på den tiden? De var lika dåliga som Gais, och då överdriver jag inte ens. Vet ni vart vi fick åka när vi skulle på bortamatch? Till Mölndal! Har ni hört talas om att de har ett hockeylag?”. Pappa lyckades med andra ord övertyga oss om att vi inte alls är bortskämda utan att det är en lång och hård tid som föranlett dessa framgångar och att vi måste njuta av varenda sekund som det varar.

Efter att vi irrat runt en stund på Avenyn i förhoppning om att hitta någonstans att äta (lättare sagt än gjort en fredagskväll när man inte bokat bord) hittade vi ett ställe där det bara var massa ”bös-gubbar” som pappa så fint kallade det (han passade med andra ord väldigt bra in där, vi andra i sällskapet kände oss kanske aningen malplacerade). Efter restaurangbesöket begav vi oss mot Scandinavium där Winnerbäck skulle spela kvällen till ära. Både hockeyintresset och att man blivit världens största Winnerbäck-fan kommer från pappa. När jag växte upp och ”Hugger i sten” spelades på repeat där hemma tänkte jag att jag aldrig skulle bli som pappa och lyssna på den där musiken självmant. Men äpplet faller tydligen inte långt ifrån trädet, och jag vet inte vilken konsert i ordningen det var som jag såg med Winnerbäck igår.

Winnerbäck har i intervjuer sagt att han aldrig skulle kunna skrika ”Hur mår ni?” till sin publik när han uppträder. Men igår frågade han faktiskt hur vi mådde. Men inte utan att säga något i stil med ”Jag tror inte att ni mår bra. Jag tror att vi svarar att vi mår bra för att det är vad vi tror att människor vill höra. Innerst inne tror jag att vi alla har en mörk tunnel av tomhet”. Det låter kanske deprimerande men jag älskar att Winnerbäck alltid driver lite med sig själv och med den där stämpeln han har av folk som inte förstår sig på hans musik. Hans musik må vara mörk ibland men jag tycker inte att det finns någon annan svensk artist som har så genuina, genomtänkta och djupa texter och låtar som Lars Winnerbäck har.

På tal om Lars Winnerbäcks låttexter så fullkomligt älskar jag hans låt ”Hur och vem och vad” från hans senaste album. Den låten avslutade han sin konsert med igår (bortsett från några extranummer) och jag väljer att avsluta detta inlägg med att citera den låtens fina text och budskap:

”Du har en hand på din axel, gå vart du vill
Ingen annan kan bestämma vem du är
Du har din egen välsignelse, gör vad du vill
Du lever inte en gång till

Du är hur och vem och vad du vill”

Marstrand

2019-07-08 15:06:37

Bilder från när vi var på Marstrand förra helgen!

Novalie 7 år

2019-07-05 13:43:14

Den 21 juni (på midsommarafton) fyllde Novalie 7 år. Som alla andra föräldrar tycker jag att tiden har gått fruktansvärt fort sedan man fick barn. När Novalie var nyfödd kollade vi upp vilka år hon skulle fylla år på midsommarafton (eftersom hon är född under midsommarhelgen), och såg då att hon bland annat skulle göra det när hon fyllde 7. Då kändes 7 år som en hel evighet bort, men för ett par veckor sedan var som sagt den dagen redan här.

För ett tag sedan frågade Novalie mig: ”Vad är det bästa som hänt dig?”. Eftersom jag var mycket väl medveten om att hon vet vad det bästa som hänt mig är (eftersom jag påminner barnen om det varje dag) svarade jag att hon fick gissa. ”Oss”, svarade hon då. Sedan frågade jag henne samma sak. Hon funderade en stund, sedan sa hon: ”Att jag blev den här människan. Och att jag fick ha dig som mamma!”. Det sista värmde såklart i hjärtat att höra (även om det kanske var något hon kände sig tvungen att säga), men det första, att hon är glad över att vara den människan hon är, värmde faktiskt ännu mer att höra. Men jag är inte förvånad över att hon svarade så, för jag vet ingen annan människa som är så trygg i sig själv som Novalie.

Novalie vågar vara sig själv. Hon går sin egen väg och bryr sig inte om vad andra tycker och tänker. Någon vecka innan påsk frågade hon till exempel mig om jag kunde måla henne till påskkärring när hon skulle till skolan. När jag svarade att det inte var påsk ännu sa hon: ”Nej, men jag tycker att det är så tråkigt att bara vara vanlig varje dag, jag vill vara annorlunda!”. Hon är modig också. Dels att hon vågar gå sin egen väg, men också när det gäller andra saker. Häromdan hoppade hon till exempel från 3 meter när vi var i badhuset. Hon bara gick förbi alla stora killar som stod och tvekade, med sina armkuddar och sina simglasögon, och hoppade rätt i vattnet utan att tveka. Hon har inga gränser, på gott och ont! Och jag tror att mina föräldrar ser väldigt mycket av mig i Novalie, då jag var precis likadan när jag var liten.

Novalie är rolig också (utan att hon vet om det ibland). För ett tag sedan skulle hon och Ottilia uppträda för mig, min mamma, min syster och Henke. Vi satt och väntade på deras nummer som inleddes med att Ottilia presenterade Novalie, som då gick fram och intog ”scenen”. Då sa Novalie, helt gravallvarligt: ”Nu ska jag sjunga, då vill jag att ni håller er lugna, annars kan jag inte koncentrera mig. Är det uppfattat?”. Sedan drog hon av någon slags superseriös operaliknande sång som varade i flera minuter. Helt underbart (och fantastiskt roligt även om det inte var hennes avsikt, och även om vi självklart fick hålla tillbaka skrattet)!

Nu är hon som sagt 7 år! Vår fantastiska, underbara dotter.

Barnens dag i Nolhaga

2019-05-18 14:49:53

Att cykla med barnen

2019-05-17 16:27:22

Vissa saker kan bara den som är förälder förstå. Som till exempel hur psykiskt och fysiskt ansträngande en vanlig cykeltur kan vara. Jag tror visserligen inte ens det alltid hjälper att vara förälder för att förstå det. Total avsaknad av trafikvett i kombination med extremt speciell cykelstil är nog inget som är generellt för alla barn. Det kan vara så att det bara gäller mina två.

Idag var en sådan dag då jag tog mig vatten över huvudet och inbillade mig att det skulle bli mysigt att cykla till förskolan och skolan med barnen. Eller ja, lite förberedd var jag allt på att det skulle bli ett helvete, med tanke på hur det gick senaste gången vi cyklade tillsammans. Då skulle vi cykla till affären, och inför den gången frågade jag Novalie om hon kunde lova att inte gnälla på tillbakavägen (då vi har uppförsbacke). Hon tänkte efter en stund sedan svarade hon ”Jag lovar att jag ska försöka att inte gnälla!”. Jag gillar självinsikten! Under den cykelturen hann vi uppleva allt mellan himmel och helvete. Jag minns särskilt en sekvens då barnen, med ungefär tre meters mellanrum, låg på trottoarkanten intrasslade i sina cyklar och skrek.

Idag var det som sagt dags för cykeltur igen. Som allt annat i livet (enligt barnen) är cyklandet en tävling. Och för den som inte lyckas hålla sig i täten går livet under (känner en viss igenkänningsfaktor här från go-karten förra helgen). Det resulterar i att barnen tittar mer bakåt än framåt (för att försäkra sig om att den andra inte hinner ikapp) när de cyklar och i en mamma som hela tiden får skrika ”neej, cykla inte där”, ”cykla in till kanten”, ”kolla framåt”, ”stanna”, och så vidare…

Slutsatsen och lärdomen jag kan dra av den här morgonens harmoniska cykeltur är att barnen inte är riktigt redo att cykla själva (alltså tillsammans med mig men på egna cyklar) till skolan ännu. En tröst i det hela var att se hur otroligt stolt Levi var när han kom fram till förskolan på sin cykel imorse, då det var första gången han cyklade dit utan stödhjul.

Skräpplockardag

2019-05-05 18:10:12

När jag och Novalie promenerade inne i stan för några veckor sedan noterade hon hur mycket skräp det låg på marken. ”Jag förstår inte vad människor gör med vår natur!”, sa hon. Sedan fick jag en liten lektion av min 6-åring om hur många år det tar för naturen att bryta ned olika material. För ett par veckor sedan när vi hade min systerdotter Ottilia här på besök bestämde sig barnen, på eget initiativ, för att de skulle gå ut och plocka upp skräp här i området. De utrustade sig med plasthandskar och påsar och tillsammans gick vi ut för att göra området lite finare.

Samtidigt som jag tycker att det är fel att barn får städa upp efter oansvariga vuxna som bland annat slänger snus och fimpar på marken, tycker jag att det är fint att barnen faktiskt bryr sig om naturen. Dessutom är det lite fascinerande att se hur roligt barnen tycker att det är. Ur ett vuxenperspektiv så känns just skräpplockning inte som en aktivitet som borde få barnen att jubla. Men de var verkligen taggade och motiverade när de hade bestämt sig för att ge sig ut!

Att släppa ut barn (i alla fall våra) för att plocka upp skräp är ungefär som att släppa ut kor på grönbete, de liksom rusar ut med sina påsar och skyndar sig för att bli först med att plocka upp olika föremål från marken. Det var väl det enda problemet med skräpplockningen egentligen. Att det blev en tävling. Barn älskar att tävla men hatar att förlora (som många vuxna med andra ord). Och min erfarenhet av att vara småbarnsförälder är att det går att göra allt till en tävling. Jag vet inte om det är typiskt barn i allmänhet eller om det är typiskt barn från Johannesson-släkten, men det blir i alla fall tävling av allt. Till och med om vem som har mest skräp i sin påse.

När vi kom tillbaka från vår lilla skräpplockarrunda var det en granne som uppmärksammade barnens initiativ och bjöd de på glass! Jag vet inte om det var glassen eller skräpplockningen i sig, men barnen fick blodad tand och dagen därpå gick de ut för att plocka upp skräp igen…

Helgens planer

2019-01-11 22:14:46

“Ska vi panta burkar och köpa lördagsgodis imorgon?” frågade jag barnen innan det var läggdags förut. “Jaa!”, skrek båda två i kör. Det är ingenting vi brukar göra eftersom det tar ett bra tag för mig att överhuvudtaget få ihop så mycket burkar att det ens är lönt att gå iväg och panta dem (lördagsgodis köper vi visserligen ibland men utan att panta burkar då). Så själva pantningen är halva nöjet och en aktivitet i sig. Men det här med att panta burkar väcker inte bara glada minnen hos barnen. För ett tag sedan när Levi och Henke skulle panta burkar blev det en traumatisk upplevelse för Levi. Henke upplyste honom om att man kunde välja två olika ändamål som pengarna skulle gå till, varav det ena var sjuka barn. Det tyckte Levi lät bra och därför fick det bli så. Efter en stund när Levi frågade efter pengarna och Henke sa “Men vi gav ju de till sjuka barn!” bröt Levi ihop och skrek “Men jag är ju sjuk!”. Han hade en förkylning för tillfället och trodde att pengarna skulle gå till honom själv. Vi som föräldrar gick från tron om att vi hade en empatisk son till att inse att vi fortfarande har en del att jobba med på den fronten…

Utöver att panta burkar imorgon står även hockeykväll på schemat. Frölunda spelar klockan 18 och det tänkte jag att barnen säkerligen är sugna på att se (eller kanske är det främst mamman?). Jag gör fortfarande mitt yttersta för att se till att mina barn går samma öde till mötes som jag själv gjorde i min barndom. Det vill säga ett påtvingat intresse för hockey i allmänhet och Frölunda HC i synnerhet. Ett tvång som med tiden började kännas frivilligt och som en självklar del i livet. Det påtvingade hockeyintresset kommer från min pappa, och för att beskriva proportionerna av detta intresse kan jag nämna att han lämnade min mamma ensam på BB med mig när jag var nyfödd för att åka och se när Frölunda spelade. Jag vet att han även minns vilka Frölunda mötte och hur matchen slutade. Hur mycket jag vägde eller vilket klockslag jag föddes på har han garanterat ingen aning om (det skulle möjligtvis vara i förhållande till matchen då, det vill säga att jag kanske är född 5 minuter in i andra perioden)...

Mycket mer än att panta burkar och se på hockey har vi inte planerat in den här helgen. Tur att inte barnen är kräsna i alla fall! Avslutar med att bjuda på några bilder från när vi var på matchen då Frölunda förnedrades av Mora tidigare under säsongen!

Novalie håller hårt i sin morfar som lär henne allt om hockey! Det är dock tur att det inte är han som håller i popcornen…

Fina tjejer, Nova och Ottilia!

Som ni ser älskar våra killar hockey och är extremt intresserade av det som händer i rinken (de varken ser eller hör matchen)...

Inredning

2019-01-10 20:15:13

Jag älskar inredning och att fixa och göra fint hemma! Men känslan för hur man inreder ett hem har inte alltid funnits där. Jag minns att jag i övre tonåren började oroa mig för hur det egentligen skulle se ut i mitt framtida hem, eftersom jag likt de flesta tonåringar inte hade en aning om vad som var snyggt eller fungerade ihop. Med tanke på hur det såg ut i mina första boenden var oron helt befogad.

Det första stället jag skulle inreda helt själv var ett rum (och ett badrum) på ett internatboende i anslutning till den skolan som jag började på då. Det mesta fanns visserligen redan i rummet, men jag ville sätta min egen prägel på det också. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag minns att jag, mamma och min syster åkte till IKEA inför flytten och inhandlade hemska saker till rummet. Jag köpte bland annat en knallgrön, rund badrumsmatta med matchande handdukar. Men det var inte färgklick nog för mig så det följde även med ett knallrosa duschdraperi. Det tror jag visserligen att jag köpte på Lagerhaus, där jag även passade på att inhandla små klisterfigurer som jag satte på kaklet i badrummet. Jag minns inte hur de såg ut, men jag minns att de var färgglada och allmänt osmakliga. Precis som allt annat jag köpte till mitt lilla krypin.

Det är tur att saker och ting förändras! Det var nog inte förrän jag såg Henkes systers hem för första gången som jag fick upp ögonen för den inredning som jag tycker är fin idag. Det vill säga ljust, vitt och lantligt. Såhär har jag och barnen det i vår lägenhet som vi bor i nu (en sanning med modifikation visserligen eftersom dessa bilder är tagna när det är nystädat och tillfixat):

Att passa in i en skola för alla

2018-11-23 13:24:26

Just nu läser jag en kurs i specialpedagogik och för ett tag sedan hade vi en uppgift där vi skulle intervjua någon om sin skolgång ur ett specialpedagogiskt perspektiv. Intervjun skulle till exempel beröra frågor om normalitet, avvikelse och specialundervisning. Jag valde att intervjua min syster, eftersom jag vet att hon har haft en tuff skolgång. Jag visste att hennes upplevelser, trots att jag och hon gick i skolan samtidigt, skulle se helt annorlunda ut än mina, eftersom vi, trots att vi är systrar, inte hade samma förutsättningar att lyckas i skolan. En del elever passar sorgligt nog bättre in i skolans format än andra. De som klarar av att sitta still, lyssna, fokusera och ta in information har ett bättre utgångsläge. Detta ser jag som ett misslyckande från skolans håll eftersom skolan ska vara för alla, inte bara för de som har lätt för sig.

Efter att jag intervjuade min syster skrev jag en sammanfattning av det hon sa. Här är en del av den:

“När hon började på högstadiet gjordes ingen bedömning av elevernas förkunskaper och det togs ingen hänsyn till tidigare erfarenheter, alla elever förväntades prestera på samma nivå. Sofia kände sig själv som en elev som avvek från normen. Hon upplevde att de elever som inte levde upp till normen var de som inte förstod, som hade svårt att lyssna och att sitta still. Hon upplevde att undervisningen utformades på ett enformigt sätt, som innebar att sitta stilla i ett klassrum och läsa eller skriva. Det skulle inte vara roligt att gå i skolan. Hon saknade undervisning som inkluderade alla elever, till exempel utomhuspedagogik eller mer praktisk undervisning där eleverna får möjlighet att lära på olika sätt. Bemötandet från majoriteten av personalen på skolan fick henne att känna sig dum och “inte värd någonting”.”

När jag läser igenom sammanfattningen av intervjun hugger det till i hjärtat lite och jag blir både ledsen och arg över hur skolan hanterar elever i svårigheter. Att skolan fick min syster att inte känna sig värd någonting är det absolut sämsta betyget skolan kan få, och de värsta de kan få en elev att känna sig. Under mina år på lärarutbildningen har vi blivit matade med vikten av att variera och anpassa arbetssätt och undervisning. Att inkludera alla elever. Ändå är det inte alltid så verkligheten ser ut. Det var visserligen över tio år sedan jag och min syster gick i grundskolan, men jag har sett exempel på exkludering och brist på kompetens att möta alla elever även i dagens skola.

Det är intressant att min syster, som hade svårt att hitta sig själv och sin plats i skolan, nämner att hon hade velat att ha mer utomhuspedagogik under sin skolgång. Jag och en kurskamrat skrev våra två examensarbeten om utomhuspedagogik. Vi sammanställde tidigare forskning inom området och kom fram till att alla elever gynnas av utomhuspedagogik, men framför allt lågpresterande elever och elever i svårigheter. Tidigare forskning visade också att lärare drog sig för att ha lektioner utomhus, på grund av just de lågpresterande och “stökiga” eleverna. Detta är intressant eftersom det är väldigt motsägelsefullt. Det som gynnar elevernas lärande, det drar sig lärarna från att göra.

Ingen ska behöva känna sig dum och värdelös i skolan! Jag har sett många små Sofior ute i verksamheten. Elever som har det tufft, som kämpar och som ibland ger upp hoppet. Men det är då vi lärare måste finnas där för dem! Genom att stötta, anpassa och motivera så att eleverna får utvecklas, växa och känna tilltro till sin egen förmåga. Alla barn är olika och lär olika. En av skolans uppgifter är att låta varje elev finna sin unika egenart - det kan vi inte göra genom att försöka stöpa alla barn i samma form.

Ullared 2018

2018-11-14 16:25:46

I torsdags var det dags för den årliga shoppingresan till Ullared igen! Jag, min mamma och min syster brukar alltid åka ner dit tillsammans någon gång innan jul varje år.

För några år sedan beskrev jag min mammas shoppingstil när vi är och handlar på Gekås och då lät det såhär: “Mamma är den lugna, stabila och målmedvetna shopparen. Hon vet vad hon är ute efter och plockar inte på sig mer än nödvändigt”. När jag nu läser detta undrar jag: 1. Var jag full när jag skrev det här?, 2. Saknade jag helt verklighetsuppfattning? eller 3. Har min mamma förändrats radikalt de senaste åren? Min mamma är absolut inte lugn, stabil och målmedveten när hon shoppar, hon är snarare helt galen! Det är hon som har gjort mig och min syster till två helt omdömeslösa konsumenter. Jag minns en gång för några år sedan när vi var på Gekås och mamma var så nöjd över att hon “bara” hade handlat för 2000 kronor. Tills hon insåg att det bara låg nötter och rotfruktschips i hennes kundvagn och hon började fundera över om hon fått med sig något vettigt överhuvudtaget. Ett annat minne jag har som kan bekräfta att mamma absolut inte är någon lugn och stabil shoppare är från en shoppingtur här i Alingsås. Jag, mamma och min syster var i en inredningsbutik och jag hittade en fin köksvåg som jag köpte. Mamma blev avundsjuk och sa “Åh, jag vill också hitta något dyrt!”. Hon var alltså inte avundsjuk på vågen eller ville hitta något fint att köpa, utan det viktiga i sammanhanget var att det var dyrt. Det är helt enkelt sådan hon är min mamma; lugn, stabil, målmedveten och plockar inte på sig mer än nödvändigt (bara nötter för 2000 kronor och dyra saker, oavsett vad de är för något).

I onsdags, alltså dagen innan vi åkte till Gekås, sov jag och min syster hemma hos mamma. På kvällen gjorde jag henne påmind om just det tillfället då hon köpte så mycket nötter. Då gick hon in i deras skafferi och kom ut med några påsar som hon fortfarande, efter flera år, har kvar. Det vittnar om hur illa det faktiskt var (eller om hur dåliga nötter de säljer på Gekås, jag vet inte). Hur som helst. Vi brukar alltid göra en grej av hela Ullareds-resan, och i år åkte som sagt jag och min syster hem till mamma redan kvällen innan. Några dagar tidigare frågade hon oss vad vi ville ha att äta. Min syster föreslog raclette, så det fick det bli. Raclette är en slags grill man ställer på bordet och som man kan värma mat i, till exempel ost, grönsaker, kött och så vidare. Vi planerade alltså att sitta och ha det mysigt vid middagsbordet med vår plockmat som vi skulle värma i lugn och ro. Min mamma hade till och med tidigare under dagen pratat med vår bror om den kommande raclette-kvällen, och skrytit om hur bra hennes raclettejärn som hon haft sedan 80-talet är. Men det fick hon ta tillbaka, för när bordet var dukat och vi satte i kontakten till raclettejärnet gick strömmen i hela jävla huset. Det blev kolsvart och där satt vi med massa kall, otillagad mat på bordet. Vi gjorde några desperata försök att få igång det men alla resulterade i samma sak, det vill säga att det blev kortslutning. Vi fick lite hopp när mamma hämtade en förlängningssladd och det för några sekunder verkade som om det faktiskt skulle fungera. “Ha ha, det är inte min raclette det är fel på!”, hann mamma utbrista. Sen tog det ungefär tre sekunder och så var det kolsvart igen. Då kunde jag inte låta bli att skicka en liten uppdatering till min bror om hur grym mammas 80-tals raclette fortfarande är:

Det bästa med att åka till Gekås är faktiskt inte att fynda och få shoppingbegäret stillat. Det bästa är att få umgås med min syster och min mamma, som bokstavligt talat får mig att gråta av skratt ibland. Minns förra året (eller om det var för två år sedan) då vi satt alla tre inne på Sportbaren i varuhuset och skrattade så mycket att vi inte ens kunde kommunicera med varandra. Då skäms man lite samtidigt som man är väldigt glad att man har människor i sitt liv som får en att skratta så man får ont i magen och som får en att må så himla bra!

Levi 5 år ❤

2018-11-04 17:11:07

Den 8 oktober fyllde Levi 5 år. Och jag inser att det är ganska exakt ett år sedan jag skrev någonting här. Det senaste året har varit jobbigt, intensivt och stressigt på många olika sätt, och det är anledningen till att jag varken haft tid, lust eller ork att skriva. Men nu har saker och ting börjat falla på plats och jag har hittat ett lugn i vardagen igen.

På kalasdagen hjälpte Novalie och Levi till att dekorera tårtorna. När jag berömde de och sa att det blev fint svarade Levi ”Ja, vi behöver ingen mamma längre!”. Så ja, nu när barnen är så stora att de kan dekorera sina tårtor själva tycks jag alltså ha fullgjort min uppgift som mamma…

Inför kalaset frågade jag Levi vilket språk han ville att vi skulle sjunga födelsedagssången på. Jag hade väntat mig svenska eller engelska som svar, men Levi hade helt andra planer och svarade persiska! Av förklarliga skäl blev det ingen sång på persiska. Levi kan i för sig den på det språket eftersom de sjunger på olika språk på förskolan. Men vi andra i familjen har tyvärr inte samma språkkompetens, så det fick helt enkelt bli på svenska, som vanligt.

Jag brukar alltid fråga barnen vad de vill ha för tårta när de fyller år, och i år ville Levi ha en med Batman på. Den var både enkel att göra och blev väldigt fin så det var ett tacksamt tema att få. Det var värre när Novalie fyllde 6 år i somras och ville ha en enhörning på sin tårta (med massa små detaljer). Det finns en anledning till att bilder på den tårtan inte är publicerade någonstans.

Nu har man alltså en 5-åring och en 6-åring här hemma. De mest intensiva småbarnsåren är förbi och om jag ska vara ärlig så är det ganska skönt. Alla åldrar har sin charm såklart, men det är skönt att de blir större, att se de växa och ta mer ansvar och klara mer saker på egen hand. Levi insåg själv att han blivit större häromdan. Han stod i duschen och jag skulle skölja hans hår. I vanliga fall vill han ha en liten handduk för ansiktet så att han inte ska få vatten eller schampoo i ögonen. Denna gången struntade vi i det och Levi insåg att det inte var jordens undergång för det, och sa ”Jag har nog blivit större mamma, för jag behöver ingen handduk längre”. Min stora, lilla kille! ❤

Levis 4-års dag

2017-10-23 19:22:41

Den 8 oktober fyllde Levi 4 år. I vanlig ordning blev det sång och frukost på sängen för födelsedagsbarnet. Det var dock huvudpersonen som vaknade först (också i vanlig ordning) och det tog ett tag innan vi andra orkade oss upp ur sängen. Levi vaknar alltid först. På hans födelsedag skojade jag med honom och sa att han alltid är uppe med tuppen. Då började han ropa “Kuuuckeliiikuu, klockan är huuu” inne i sängen. Barn har liksom ingen startsträcka på morgonen. De slår upp sina ögon och sedan är det full fart med en gång. Tänk om man själv hade haft den energin på morgonen. Bara flugit upp ur sängen och haft tusen saker att berätta samtidigt som man far runt i hela lägenheten helt okontrollerat (för ungefär så brukar mina barn starta dagen). Istället släpar man sig motvilligt upp och går omkring och gäspar och att bara öppna ögonen ordentligt känns som en utmaning. Jag är så morgontrött. Eller som Novalie beskrev mig när vi var på Gotland i somras: den tröttaste mamman i världen.

Eftersom jag är en så dålig mamma att jag inte ställde klockan på min sons födelsedag fick jag be honom sova räv tills jag hade fixat färdigt frukosten. Levi låg nöjd kvar i sängen och sa att han “sov varg”. Helt meningslöst egentligen att ha den här traditionen när man behöver tvinga sina stackars barn att ligga kvar i sängen… Levi sa någon dag innan sin födelsedag att han ville att vi skulle sjunga Happy birthday för honom på morgonen, så den sången fick det bli. Sedan blev det paketöppning och senare på dagen kalas.

När vi hade utvecklingssamtal på förskolan för ett tag sedan frågade pedagogen mig hur jag skulle beskriva Levi (och Novalie, självklart). För mig är det självklart hur han är men det är svårt att sätta ord på det. Levi är Levi. Han är klok, smart, busig, bestämd, omtänksam, gosig, energisk, envis. Han ger oss i familjen komplimanger varje dag. Från ingenstans kan han säga “Mamma, jag tycker du är jätte vacker”. Och lika mycket från ingenstans kan han slänga sig på golvet och skrika ut sin ilska över någonting han inte är nöjd med (som de flesta barn i den åldern antar jag). Han har så otroligt mycket energi i sin lilla kropp, samtidigt som han är den gosigaste killen på jorden. Han har ett “pussförråd” och brukar tala om hur många pussar han har kvar att ge ut för dagen. “Du har två pussar kvar mamma”, kan det låta. Men jag försöker oftast förhandla mig till minst tio ändå. Jag brukar kalla honom för Levi-bus, och då kallar han mig för mamma-bus. Han tycker om att sjunga och är väldigt duktig på att lära sig låttexter. Han har alltid haft lite svårt för att koncentrera sig i vissa sammanhang, men när han hittar sin grej går han verkligen in för det. Han har ett öga för detaljer och mönster. Han älskar att bygga och skapa. Han är helt enkelt en liten, liten kille med väldigt mycket personlighet. En helt underbar person med alla sina sidor.

På hans dag ville han ha en miniontårta, så den här pyssliga morsan satt i två timmar och försökte få ihop ett litet minionmotiv till tårtan. Jag vet, man kan köpa sånt. Men vi jobbar inte så. Vi säger alltid inför alla kalas att vi ska dra ner på moment att göra,  ändå slutar det med att man sitter där med någon kletig sockerpastadeg i flera timmar och försöker få ihop ett litet motiv som barnen sedan äter upp på två minuter. Vad gör man inte för sina barn…

Gotland ❤️

2017-08-08 18:08:29

Två veckor går fort. Man längtar hela året och sedan är det bara förbi. Men av någon anledning är det alltid skönt att komma hem också. Vi har haft två härliga veckor på Gotland, även om vädret inte har varit lika bra som det brukar vara. Hur dåligt vädret än är under sommaren brukar man alltid kunna lita på att det blir fint på Gotland, men det blev aldrig den där riktiga högsommarvärmen i år (har förstått att den lyst med sin frånvaro i övriga Sverige också). Men trots det har vi haft det väldigt bra.

Barnen har växt så det knakar nu under sommaren. Vår lilla 5-åring har förvandlats till en liten tonåring, och slängt ur sig kommentarer som jag inte alls varit beredd på. Jag fick en liten känga från henne en morgon nu när vi var på Gotland. Henke och Levi hade redan gått upp och jag och Novalie fick lite sovmorgon. När hon sedan vaknade tyckte hon att det var dags att gå upp med en gång, men när jag inte riktigt var med på de noterna utan försökte ligga kvar en stund i sängen och dra mig sa hon “Åh, du är den tröttaste mamman i hela världen!”. Tyvärr är det sant. Att jag är tröttast i världen. Även om hon inte gav mig speciellt lång startsträcka just den morgonen, så är jag alltid väldigt morgontrött och tycker att det är extremt jobbigt att gå upp. Jag var dock inte beredd på att få det slängt i ansiktet sådär…

Vi har vissa traditioner som vi gör varje år på Gotland. En utav dem är att ha ett så kallat gardenparty. Då brukar vi grilla (som typ alla andra dagar när vi är på Gotland), leka lekar (eller närmre bestämt på blodigt allvar göra upp i vissa utvalda grenar), dricka bål, spela spel, lyssna på musik, bara umgås och ha det gött helt enkelt. När vi planerade inför den här dagen föreslog jag att vi skulle ha 5-kamp. “Ska vi bara ha 5 grenar?”, utbrast pappa då. Men det var tur att vi inte planerade in mer, för under vårt på förhand fullspäckade gardenparty lyckades vi bara genomföra en och en halv lek. Kombinationen av dåligt initiativtagande från de vuxna, mycket saker som behövde förberedas i köket och många småttingar att ta hand om gjorde att dagen blev lite som den blev. Fast det blev bra ändå.

Jag tror att de som hade det allra bäst under dagen var barnen. De fick bland annat dricka jordgubbsdrinkar i badtunnan och komma till min glasskiosk i köket (en impulsiv idé jag fick då barnen ändå skulle få glass i strutar och då min syster hade köpt “glassbiljetter” till barnen som hon egentligen hade tänkt använda hemma). Jag kommer förhoppningsvis behärska läraryrket sedan när jag är färdigutbildad men någon glasskiosk-tjej blir det aldrig av mig. Jag skulle förmodligen behöva en lika lång utbildning för att överhuvudtaget lyckas få glasskulorna att bli någorlunda runda och ligga kvar på strutjäveln. I slutet av dagen när jag hade serverat barnen en festmåltid i form av korv, pasta och gurka (varför älskar alla barn det?) sa Novalie “Vilket party det har varit idag!”. Ett annat inslag under dagen som också var rätt party var när pappa satte på introlåten som spelas på Frölundas hemmamatcher på högsta volym och barnen ställde sig på bordet och rockade loss…

Förutom gardenparty har vi bland annat hunnit med obligatorisk lunch på rökeriet i Katthammarsvik, strosande i Visby, invigning av medeltidsveckan, promenader, strandhäng och ett besök på Gotlands sommar- och vattenland.

Bullerbyn och Västervik

2017-08-06 17:36:21

För ett par veckor sedan hälsade vi på min bror Tobbe och hans tjej Sofie i Västervik. Vi möttes upp i Sevedstorp, platsen där Bullerbyn spelades in. Där fikade vi, barnen (och jag) hoppade i hö, gungade och lekte i ett gammalt ihåligt träd. På kvällen satt vi på balkongen hemma hos Tobbe och Sofie och åt ostbricka, lyssnade på Winnerbäck och drack öl. Min bror är något av en ölfantast så vi fick smaka på massa olika sorter, bland annat världens dyraste. Den smakade sådär om jag ska vara ärlig, men sällskapet, musiken, osten, utsikten och allt annat var hur bra som helst, så det blev verkligen en toppenkväll.

Dagen därpå hade Sofie fixat så att barnen fick rida på Islandshästar. De fick hjälpa till att borsta och göra iordning hästarna, sedan gick vi ut och barnen fick rida en lång sträcka i skogen! Jag, Henke och Tobbe som har ungefär noll hästvana stod som tre fån i stallet medan Sofie och barnen borstade och fixade. Till och med barnen som inte heller är speciellt vana vid hästar stod där och borsta och greja som om de aldrig gjort något annat. Lika förvirrad som jag kände mig i stallet var jag också när jag skulle leda hästen i skogen. Jag är så ovan vid hästar att jag känner mig helt handlingsförlamad i närheten utav dem. Men trots att jag såg ut som en idiot i stallet så blev det en väldigt mysig stund och barnen fick nog ett minne för livet!

Just nu är vi på Gotland, vi har varit här i ungefär två veckor och snart åker vi hemåt igen.

Semester i Yngsjö

2017-07-23 10:03:28

Då var första (gemensamma) semesterveckan över. Den har vi spenderat tillsammans med Henkes familj i Yngsjö, ett litet ställe som ligger på östkusten i närheten av Åhus och Kristianstad. Sen några år tillbaka har vi haft som tradition att hyra en stuga tillsammans någonstans i Sverige, och i år blev det som sagt här. Och vi kunde inte fått det bättre! Förra året när vi var iväg hade vi en trafikerad 70-väg på ena sidan av huset och en stinkande minkfarm på andra. Detta året har vi haft skogen på ena sidan av huset och milslång vit sandstrand på andra.

Vi har haft tur med vädret och hängt på stranden nästan varje dag. Det har även blivit några utflykter, bland annat till Kristianstad, Kivik, Åhus och Simrishamn. Även om vi har haft en underbar vecka har den också bjudit på utmaningar. Man är ju småbarnsförälder, och även Henkes syster och hennes kille är det, så vi har verkligen haft fullt upp. Den tiden då man var utvilad efter sommarlovet eller semester är helt klart förbi.

Nu ska vi åka upp till Västervik och hälsa på min bror och hans tjej. Där kommer vi att stanna i två dagar sedan åker vi över till Gotland!