Min comeback på gymmet

2017-03-16 21:02:27

“Hur ska jag orka träna när jag inte ens orkar hålla mig vaken?”, tänkte jag igår efter att jag vaknade upp från en liten tupplur i Novalies säng. När jag satt på bussen hem från skolan igår kom jag på att jag hade bokat ett träningspass på kvällen. När jag kom hem ville Novalie och Levi att jag skulle läsa en bok för dem. Så vi la oss alla 3 inne i Novalies säng. Jag gäspade mig igenom hela boken. Sedan somna jag som en stock. “Är du sjuk mamma?” frågade Novalie, “Ska jag hämta doktorsväskan?”. Så undersökte de sin otroligt närvarande och engagerade mamma. Och hämtade massa leksaker som de la på mig. Varför gör de alltid så när man är trött? Varje gång jag halvsover i sängen (det låter precis som att det händer ofta, och ja, det gör det väl… fast oftast handlar det om att jag är seg på att ta mig upp på morgonen och inte att jag somnar mitt på dagen) kommer barnen med massa leksaker som de lägger på en. Helst ska man smaka på en massa grejer också, “Här, mamma, glass!”, säger de och trycker upp en träglass i ansiktet på en. Och så ligger man där halvt medvetslös och känner sig verkligen som “mom of the year”...

Tillbaka till det med träningen. Jag kom som sagt på att jag hade bokat ett träningspass. Med tanke på att jag skänkt 350 kronor i månaden till Nordic Wellness det senaste halvåret kände jag, trots min trötthet, att det inte var läge att avboka passet, utan att det snarare var dags för mig att göra comeback på gymmet. Och det gjorde jag! Första halvan av passet kände jag “Varför gör jag inte det här oftare?”, och andra halvan av passet kände jag precis varför jag inte gör det oftare. Då ville min kropp dö. Men efteråt kändes det, som det alltid gör efter träning, jävligt skönt.

Men vägen till gymmet var inte smärtfri. Problemen började redan när jag skulle gå av bussen och ta mig hem från skolan. Det är ungefär 2 kilometer från busshållplatsen och hem, och jag hade tänkt att möta upp Henke och få skjuts. Men just då kom jag på att min cykel (som jag behöver ha för att ta mig till gymmet) stod i stan. Där har den stått sen flera månader tillbaka. “Erica är för lat för att cykla hem” sa Henke häromdan när han skulle förklara varför båda våra cyklar sedan en tid tillbaka står nere vid stationen. Och det är tyvärr sant. Det är nedförsbacke hela vägen till stationen och därmed uppförsbacke hela vägen hem. Det går smidigt att ta sig ner, men det är skönare att åka buss eller fjäska till sig skjuts när man ska hem… Men igår var jag ju illa tvungen att ta den där förbaskade cykeln istället för att åka med Henke. Som i alla andra städer så sker det en del cykelstölder i Alingsås. Man kanske skulle kunna tro att en cykel därför inte borde få stå orörd vid stationen i flera månader. Men det fick min. Hemligheten? Cykeln är helt jävla oduglig. Det finns ingen som skulle vilja ta en sådan cykel. Det bästa tipset jag kan ge er om ni vill ha er cykel för er själva: skaffa en helt värdelös cykel. Den har 3 växlar. Oavsett vilken växel man har i så känns det som att man har i 3:an. Det går aströgt. När man cyklar med den så känns det dessutom som att kedjan hoppar ur lite då och då. Den har inte heller någon ringklocka, inga lysen eller reflexer och bromsarna fungerar inte som de ska. Jag är helt enkelt en total trafikfara när jag är ute och cyklar med den. Det märkte jag speciellt efter att jag skulle cykla hem från träningen igår. Det är liksom inte förrän det blir mörkt som jag kommer på att jag borde tagit med mig lampor (har såna små som man kan fästa på cykeln, men som sagt, de tar jag ju aldrig med mig). Sammanfattningsvis var alltså mitt första problem att jag var tvungen att cykla 2 kilometer i uppförsbacke med en cykel som inte fungerar.

Mitt andra problem handlar om att jag är en tidsoptimist. Inte när det kommer till allt. När det kommer till att sminka mig och fixa håret kan jag lätt avsätta 3 timmar och ändå känna mig stressad. Men när jag ska till gymmet tror jag av någon konstigt anledning att det räcker att börja göra i ordning mig 20 minuter innan passet börjar. Och då innefattar det även att jag ska cykla några kilometer för att komma dit också. Ungefär så gick det till igår. En halvtimma innan passet skulle börja satte jag igång att leta efter mina träningskläder. Eftersom jag haft ett längre uppehåll när det gäller träningen visste jag inte riktigt vart allting låg någonstans. “Henke, vart är våran träningspåse?” ropade jag lite småstressad inifrån vår “walk-in-closet” (som inte är en “walk-in-closet” utan mer ett utrymme där vi häver in all skit som vi inte vet vad vi ska göra med, och som numera är så överfull att det knappt går att öppna dörren utan att allt åker ur). Nu undrar ni säkert vad i helvete en träningspåse är för något. Det ska jag berätta. En träningspåse, eller en träningspöse, som man också kan säga på ren göteborgska, är en lite större plastkasse, i vårt fall från Bauhaus, där man trycker i alla träningskläder man har och som man ja, använder som förvaring helt enkelt. Helst ska man förvara själva påsen längst in i sin “walk-in-closet” också, så att den är totalt omöjlig att få tag på när det väl vankas träning.

Jag lyckades inte hitta träningspåsen när jag letade igår, så jag gick till ett så konstigt ställe som min byrå, för att se om jag kanske lagt några av mina träningskläder där istället. Då händer det fantastiska. Mannen i mitt liv kommer in genom dörren. I sina hand håller han träningspåsen från Bauhaus. “Här är den älskling”. Jag ryckte åt mig påsen och rev ut plagg efter plagg för att få tag i ett par tights och en sport-bh. Skymtade en t-shirt som det stod “Kretsloppet” på. Ett lopp i Borås som Henke skulle sprungit men som han aldrig sprang. Tänkte tanken att ta på mig den bara för att folk på gymmet skulle kunna tro att jag sprungit ett lopp. Men skrotade den tanken och tog istället på mig min gamla svarta velourtröja som jag dyrt och helig svurit på att aldrig ha på mig på gymmet igen. Dels för att den är 1: jävligt ful, 2: jävligt urtvättad, 3: för att jag trätt igenom ett skosnöre i luvan (av misstag) där man egentligen ska ha ett vanligt snöre. Och 4: för att jag haft på mig den varenda gång jag någonsin tränat. Eller ja, jag har inte på mig den under själva träningen utan den fungerar mer som en färdtröja, som jag tar av mig när jag väl börjar träna. Men den förtjänar inte ens att få vara färdtröja. Jag borde slängt den för längesen och jag borde inte ens ha den på mig här hemma. Men av någon okänd anledning börjar den där jävla tröjan bli en del av min identitet… Den går knappt stänga längre heller kan jag tillägga. Dragkedjan är ungefär lika stabil som kedjan på cykeln. Sa jag förresten att det sitter en blå, superblekt, stor barnstol bak på cykeln? Det hade ju varit okej om den fungerade. Det gör den inte (någon som är förvånad?). En gång när jag skulle ta ur Novalie ur cykelstolen flög hela jävla bältet av. Normala människor hade kanske tagit av stolen från cykeln då. Men inte jag. Nu sitter den istället där bak som en fin accessoar på en fin cykel.

Aja. Nu är jag på gång med träningen igen i alla fall! Avslutar det här inlägget med en liten motivationsbild från tiden då jag var som mest aktiv på gymmet…

Skolan måste ta vid där hemmen misslyckas!

2017-03-12 21:11:54

Jag har sett att det cirkulerar en text på sociala medier som riktar sig till föräldrar som har sina barn i skolan och vars syfte verkar vara att på ett lite skuldbeläggande sätt påminna föräldrarna om att skolan minsann inte har någon skyldighet eller något ansvar i att uppfostra deras barn, utan att det ska ske i hemmen så att skolan kan fokusera på att lära ut ämneskunskaper.

“Tänk om man kunde sätta upp detta i alla skolor i Sverige”, var det någon som sa. Någon som förmodligen aldrig har öppnat den svenska läroplanen och som förmodligen inte har någon insikt alls i vad som ingår i en lärares uppdrag och dagliga arbete.

Det är alltså i hemmen barnen lär sig att säga goddag. Vilket årtionde var det förresten folk brukade säga goddag till varandra senast? Det är inte 1970 längre liksom. Det är tydligen också i hemmen som barnen ska lära sig att vara hederliga. För er som inte vet hur man är hederlig så är synonymer till detta ord: rakryggad, ärlig, reko, karaktärsfast och renhårig. År 2017 är det alltså föräldrarnas uppgift att se till att ungarna är reko innan de kommer till skolan. Och det är alltså i hemmen som barnen lär sig att inte ljuga, att vara renliga och att vara flitiga? När de kommer till skolan ska det alltså inte finnas en smutsfläck på ungarna, de ska stå rakryggade på led in till klassrummet, säga goddag, sätta sig ned på sin plats och vara flitiga. Bortsett från att det verkar som att texten är skriven för 50 år sedan tycks budskapet alltså vara att barnen ska vara fullfjädrade individer som vet exakt hur man ska bete sig i olika sammanhang och situationer redan när de börjar skolan.

Barnen är för fan 6 år när de börjar skolan! Förutom att lära sig räkna, skriva och läsa ska de utvecklas och växa som människor under sin skoltid. Barnen tillbringar mycket tid av sin uppväxt i skolan och för mig är det en självklarhet att de behöver få med sig mer än bara ämneskunskaper när de sedan ska vidare ut i samhället och i livet. Skolan är barnens andra hem, för vissa barn första hem. Hur skulle vi (som lärare) kunna avsäga oss allt ansvar när det gäller barnens beteende och uppfostran? Många barn får en bra uppfostran hemifrån. Många barn har engagerade och kärleksfulla föräldrar som vill sina barns bästa (men det är inte alltid barnen uppför sig för det). Men alla har inte det. Det finns barn som blir misshandlade av sina föräldrar. Fysiskt och psykiskt. Hur ska vi som lärare kunna förvänta oss att föräldrar lär sina barn vett och etikett, när det finns barn som inte ens får kärlek hemifrån? Skolan måste ta vid där hemmen misslyckas! På vilket sätt hjälper vi barnet som inte får någon kärlek hemifrån och som därmed inte vet hur man ska uppföra sig i olika sammanhang, genom att sätta upp arga lappar i korridorerna som skuldbelägger föräldrarna? Kommer föräldrarna, som uppenbarligen inte tidigare har brytt sig, helt plötsligt att göra det? Nej, jag skulle inte tro det. Föräldrarna behöver inte arga lappar. Barnen behöver kärlek.

Jag säger som Astrid Lindgren: “Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

En tur till Västervik

2017-02-18 18:12:53

Igår åkte jag, mamma och Sofia till Västervik för att hälsa på min bror och hans tjej. De har bott där i flera år och ändå har jag inte lyckats komma dit förrän nu. Men bättre sent än aldrig, och staden överträffade verkligen alla förväntningar (det fanns i för sig inga förväntningar från min sida så det var väl egentligen inte så mycket att överträffa).

Igår kväll var vi ute och promenerade i stan och jag fascinerades av gamla byggnader som den gamla 27-åring jag har blivit. Efter det var vi och åt mat på världens godaste restaurang! Det var verkligen en helhetsupplevelse med god mat, fin miljö och trevlig personal. Jag åt hamburgare med sötpotatispommes, och det var bland det godare jag har ätit. Vi blev så hooked att vi gick dit idag igen och käkade lunch.

Egentligen skulle min andra bror också åkt med till Västervik men han drog sig ur så det blev som sagt bara jag, mamma och Sofia. En trio som alla våra anhöriga är oroliga över att släppa ut på vägarna. Varje gång vi ger oss iväg på något är det någon (lite på skämt) som får ha “jouren” att rycka ut om det skulle visa sig att vi strular till det på något sätt. “Jouren” fick vi införa efter att vi skulle hem från Gekås en gång, då Magnus (Sofias kille) fick åka och möta upp oss och åka bakom oss hela vägen hem eftersom varenda bil vi mötte på vägen blinkade åt oss. Ena studen åkte vi helt utan lysen på bilen och andra med så mycket lysen att vi blända hela trafiken. Vi fick åka av och på motorvägen flera gånger för att komma underfund med vad som var fel på bilen och tillslut gav vi helt enkelt upp och ringde i desperation till Magnus som fick rycka ut sent på kvällen.

Nu sitter vi i bilen på väg hem efter ett lyckat dygn i Västervik. Bortsett från att mamma tvärnitar lite då och då och trycker gasen i botten när det varnas för vägkameror så har bilresan hittills gått ganska smärtfritt…

Lars Winnerbäck på konserthuset i Göteborg

2017-02-08 21:34:54

“Den här låten handlar om att bli stöpta i samma form”, sa Lars Winnerbäck innan han sjöng Vem som helst blues igår kväll i konserthuset i Göteborg. Sedan berättade han att den låten innehåller många minnesbilder men att han särskilt tänker på en. Det var när han satt i korridoren i skolan och en lärare släpade ut en elev från hans klass och sa till honom att han får börja i 7-9. En klass där man inte ville gå. En klass som Winnerbäck beskrev som ett straff snarare än en lösning, två begrepp som många blandar ihop enligt honom. Han berättade att det säkert var jobbigt för läraren och för klassen. Men att han någonstans ändå tror på att vi måste låta människor få vara olika. Han fortsatte med att säga att vi människor genom skolan och samhället blir stöpta i samma form, att vi genom livet tvingas följa en läroplan om hur man ska vara. När han sedan började sjunga låten, som jag har lyssnat på så många gånger innan, fick den helt plötsligt ett annat djup och en ny innebörd:

Jag tänker på han jag tror hette Marcus
Han som hade en V8 i bröstet
Jag minns när dom sa “nu får du skylla dig själv, nu blir det 7-9”
Han sa: “den klassen är mongo”
Sen såg vi nåt försvinna i Marcus
Men vi andra hade ingen plats för nån som låter
Marcus bara grät och grät och vi blev vilka som helst
Och klockorna slog mellan dungar och tegel
Och vi satt där och åt våra järpar och blev vilka som helst
Ensamma, tysta, undrande, vilka som helst

Winnerbäck pratar varken ofta eller mycket under sina spelningar. Men när han väl gör det så säger han oftast något bra. Jag gillar såna människor. Jag tycker dessutom att han har ett oförtjänt rykte om att vara bitter och dyster. En producent och vän till Lasse beskriver honom såhär: “Att Lasse är en av världens roligaste människor kan man inte tro. Han är verkligen “skratta så man får ont i magen killen”.” Och det kan jag verkligen tänka mig. Han har en självdistans till det där “mörka och dystra” och man förstår när han pratar att han har sinne för humor. Sen måste jag erkänna att det kan vara en utmaning att hitta någon låt av honom som har lite fart och fläkt. Det märkte jag i bilen på vägen ner till Göteborg igår om inte annat. Jag, Henke och Sofia skulle höja volymen lite och tagga till inför spelningen, men trots att jag bytte låt många gånger avlöste de lugna låtarna varandra… Det var väl i för sig ingen nyhet för mig men älskar man Lars Winnerbäck kan man tagga till till Lågsäsong eller vilken låt som helst av honom egentligen. Jag minns att Sofia berättade för längesedan om hur hon peppa sig själv på gymmet genom att lyssna på Lasse, så ja, trots att hans musik kanske verkar dyster för många (som inte förstår sig på honom) så kan hans musik verkligen förmedla annat än bara mörka tankar.

Kvällen igår var hur bra som helst. Vi mötte upp pappa och Camilla på Avenyn där vi satt i några timmar innan spelningen och drack vin och åt mat. Jag beställde risotto med skaldjur och på tallriken låg en liten körsbärstomat som såg inbjudande ut. Jag har varit med om tomater som skvätter när man sätter gaffeln i dem innan och jag minns att jag hann tänka tanken att det kanske, kanske skulle kunna ske med just den här tomaten. Sen satte jag gaffeln i den och utlöste världens tomatexplosion. Hela min nya tröja som jag hade på mig kvällen till ära blev full med små tomatfläckar. Det fick jag lösa genom att gå till toaletten och blöta ner den och sitta resten av restaurangbesöket i en blöt tröja.

Själva konserten var nog den bästa jag varit på med Lasse. De tidigare spelningarna jag har varit på har jag oftast haft ståplats, men det var faktiskt skönt att för en gångs skull sitta ner och bara njuta av hans musik. Denna spelningen var mer akustisk och avskalad än de jag varit på tidigare också, och många av låtarna stod han och framförde helt själv på scenen. Det blev en speciell stämning och känsla.

Varför säger man att kvinnor klär sig "utmanande"?

2017-01-20 08:54:23

Varför säger man att en kvinna klär sig utmanande om hon till exempel har kort kjol eller urringat linne? Känns inte det ordvalet ganska passé? Vad är det egentligen man utmanar genom att klä sig så? Män? Normer? Våldtäktsmän? Ödet? Andra avundsjuka kvinnor som det sticker i ögonen på? Jag kan inte förstå att jag själv i alla år använt just det ordet i det sammanhanget, till exempel när jag har beskrivit min egen klädstil. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på vad ordet utmanande faktiskt betyder och att det verkligen inte passar i det sammanhanget. Det har liksom varit ett uttryck som vilket som helst, som jag inte har ifrågasatt förrän nu. Att kalla en klädstil för utmanande är precis som att säga “du får skylla dig själv om du blir våldtagen ifall du tar på dig det där” eller “du får skylla dig själv om andra kvinnor pratar om dig och tittar snett”. Precis som om det skulle vara ens eget fel för att man har valt att ta på sig ett visst klädesplagg. Som om man själv skulle stå till svars för att människor inte kan behärska sig eller bete sig på ett humant sätt på grund av vad en annan människa väljer att ha på sig. Det finns inget utmanande i en klädstil. Det borde åtminstone inte finnas det. Jag tycker inte att problemet ligger hos personen som väljer att klä sig på ett visst sätt, oavsett om det är lättklätt eller ej. Problemet ligger hos människor som inte kan hantera hur andra ser ut eller klär sig, på grund av att de har sina principer, fördomar, är avundsjuka eller inte kan hantera sin sexuella lust. Man ska aldrig behöva ändra sin klädstil för att passa in, bli accepterad eller för att inte bli våldtagen. Man ska fan inte behöva fundera över om det man väljer att ha på sig är ”för utmanande” eller ej. Jag tycker snarare att de som känner sig ”utmanade” på grund av vad någon annan har på sig behöver jobba med sig själva.

27 år

2017-01-19 21:51:45

Igår fyllde jag 27. 27 år. Fan vad gammal jag börjar bli! Jag minns när mamma, för ganska många år sedan, varnade mig för det här. Alltså att livet går skrämmande fort när man blir vuxen. “Det känns inte som att det var längesen ni var små, men helt plötsligt är ni på väg att flytta ut och bli vuxna”. Hon hade rätt. Tyvärr. Även om jag bara är 27 håller jag med om att det känns som att tiden går betydligt fortare ju äldre man blir. Folk som är i 18-20 års åldern verkar dessutom tro att man är någon jävla fossil bara för att man börjar närma sig 30. För ett tag sedan när jag var ute på krogen (yes, det händer att jag befinner mig på sådana ställen, men väldigt sällan och det kanske är lika bra det) frågade en kille mig hur gammal jag var. När jag svarade att jag var 26 (har ju fyllt år sedan dess) sa han “Va? Du ser jävligt bra ut för att vara 26!”. Precis som om 26 skulle vara så gammalt att det är helt otroligt om man fortfarande ser bra ut.

Det finns andra tillfällen då jag också känt att jag är gammal. Som en gång när jag jobbade på den skolan som jag själv gick på när jag var liten. Jag berättade för några barn att jag själv hade gått där, och de kunde inte tro att det var sant. Det var en nyhet som spred sig fort, och jag hörde hur barnen sprang runt till varandra och sa “Hallå, Erica har gått här! Fattar ni hur gammal den här skolan är?”. En annan gång berättade jag för några andra barn på en annan skola att jag var född på 1900-talet. I deras värld existerar bara 2000-talet, så deras reaktion var ungefär lika chockartad.

Samtidigt som jag varken känner mig vuxen eller gammal, måste jag ändå säga att det hänt väldigt mycket med mig som person de senaste 10 åren. Även om jag börjar få någon form av åldersnoja kan jag inte påstå att jag skulle vilja bli yngre igen (problemet ligger väl i att jag känner att det räcker nu, jag behöver inte bli äldre liksom). Jag känner mig som sagt inte vuxen, men jag känner att jag har mognat. Det är nog den största skillnaden på hur jag är idag och hur jag var förr. Och det var faktiskt inte bättre förr, så egentligen är det lite konstigt att man går runt och mår dåligt över att man blir äldre. Hittills har ju det mesta i livet bara blivit bättre med tiden.

Men när man har sina svackor och känner att tiden går alldeles för fort finns det ju trix att ta till för att intala sig själv att man fortfarande är ung. Som till exempel att lära sina barn lite repliker och fraser som stärker ens självförtroende. I samband med att Henke fyllde 30 lärde jag Levi att säga att Henke var “en gammal gubbe” och att jag var “ung och fräsch”. Detta är något som Levi fortfarande kan slänga ut sig helt spontant till mig, haha. Han vet dock inte riktigt vad det betyder. För ett tag sedan när Levi precis hade duschat sa han “Nu är jag ung och fräsch. Som dig mamma!” (han tror att “ung och fräsch” är detsamma som “ren och fräsch”). Haha, stackars mina barn. För övrigt har Levi blivit riktigt bra på att ge komplimanger. Igår när han ville att jag skulle hämta något att dricka till honom sa han det med en ganska otrevlig ton. Då sa jag till honom att han får fråga ordentligt om han vill ha något. Då ändrade han ton helt och hållet och sa “Kan du hämta vatten till mig? Vad fin du är mamma”. Haha. Då är det svårt att inte smälta.

Hur som helst. Jag hade en bra födelsedag igår. På morgonen fick jag frukost på sängen, presenter och sång av Henke och barnen. På kvällen lagade Henke en skaldjursgryta som var jättegod. Henke delade dock inte den uppfattningen och istället för att äta rester från den idag åt han korv och makaroner. Han är inte så förtjust i skaldjur och sånt där, men det var ju gulligt att han gjorde den för min skull (jag äälskar sånt).

“Mamma, varför ligger du på golvet?”

2016-12-19 22:07:59

Idag skulle jag ha lämnat barnen på förskolan vid lunchtid. Årets sista hemtenta släpptes vid den tiden idag och tanken var att jag skulle sitta hemma och plugga på den i några timmar. Så blev det inte. Strax innan jag och barnen skulle gå iväg satte jag mig vid datorn. När jag satte mig ner slog jag i knät i skrivbordet. Jag slog i precis under knät där man har nerver och där man kan kolla av sina reflexer. Det var den värsta änkestöten jag har fått någonsin! Jag skrek av smärta och jag minns att jag hann tänka att “såhär ont borde det inte göra att slå i knät”. Efter det var det som om smärtan steg upp i kroppen och jag kände hur det bara svartna för ögonen. Sen minns jag ingenting, mer än att jag hör Novalies röst som säger “Mamma, varför ligger du på golvet?”. Jag minns inte hur jag låg eller vad som hände. Det kändes som att jag inte kunde styra över min egen kropp och jag kände smärta överallt. Det är svårt att förklara för allting var så diffust. Sen fattade jag ju inte vad som hände eller hade hänt heller så förvirringen var total. När jag började kvickna till lite bröt jag ihop och ringde till Henke. Han åkte hem från jobbet, och så fort han kom hem åkte vi ner till vårdcentralen.

Jag är lite hypokondrisk så när någonting annorlunda händer med min kropp brukar jag alltid tänka det värsta. Det gjorde jag även idag. Min första tanke var att det måste vara något allvarligt fel i min kropp, annars tuppar man ju inte av bara sådär. Visst såg jag ett starkt samband mellan smällen på knät och att jag svimmade, men jag tänkte ändå att det inte bara kunde vara smällen som utlöste att jag ramla ihop och tappade medvetandet. Jag tänkte att det måste ha varit något annat, typ en allvarlig sjukdom i min kropp, som gjorde att jag kunde svimma på grund av en änkestöt. Sen gjorde jag det som man aldrig ska göra. Googla. Oftast leder det bara till att man inser att man är döende och att ens dagar är räknade. Men idag fick googlandet faktiskt, hör och häpna, en positiv verkan! Genom min research hittade jag andra som skrivit om liknande händelser, folk som också svimmat efter att de slagit i knät eller armbågen. Jag har aldrig hört talas om det innan, men det verkar inte vara helt ovanligt att det kan utlösa att man svimmar. Jag läste om en tjej som svimmat flera gånger av den anledningen. För en gångs skull blev jag lugnad av att läsa om andras upplevelser, även om jag kommer att vara livrädd för att slå i knäna hädanefter.

Det jobbigaste med hela situationen var att jag var ensam hemma med barnen. Jag har tidigare tänkt tanken av vad som skulle hända om jag helt plötsligt skulle tuppa av här hemma. Vad skulle barnen göra? Tänk om jag tuppar av på morgonen och ligger medvetslös eller död fram tills det att Henke kommer hem från jobbet på eftermiddagen. Jag tror de flesta småbarnsföräldrar någon gång funderar i såna banor (eller också är jag en extremt sällsynt och orolig förälder). Jag har ingen aning om hur länge jag låg där på golvet men jag tror att det bara handlade om sekunder eller i värsta fall minuter. Idag vaknade jag av att Novalie försökte få kontakt med mig, men vad händer om man inte vaknar? Dagens svimning blev en liten påminnelse om att saker och ting faktiskt kan hända, och nu under eftermiddagen utbildade jag Novalie i vad hon ska göra om det skulle uppstå en liknande situation igen och hon till exempel behöver kontakta Henke. Hon visste inte sedan tidigare hur man ringer samtal från telefonen, men det har jag lärt henne idag.

Jag har varit väldigt chockad och skärrad under dagen. Jag har aldrig svimmat förut så den upplevelsen var helt ny för mig, därav kanske det kändes extra läskigt. Men jag förstod ganska snabbt att det inte handlade om något allvarligt och att det helt enkelt inte var någon unik eller farlig anledning att svimma av, så jag har inte behövt gå omkring och vara orolig. Jag slog dock i huvudet och sträckte nacken när jag föll, och den smärtan gör sig fortfarande påmind… Besöket på vårdcentralen resulterade inte i speciellt mycket. Sköterskan som jag träffade tog mitt blodtryck, som visade sig vara lågt. Vilket inte är onormalt men en anledning till att jag kanske är en person som har lättare än andra för att svimma (trots att jag visserligen inte har gjort det tidigare). Hur som helst. Jag är glad att det inte blev värre än det blev, och nästan tacksam att jag har fått känna på hur det är att svimma. Då kanske det inte blir lika dramatiskt nästa gång (om det nu blir någon)...

Levi 3 år

2016-10-11 09:39:36

I lördags fyllde Levi 3 år och det firade vi med kalas (och fullbordat kaos) hela helgen. Levi är inte som alla andra 3-åringar. När jag för ett tag sedan frågade honom vad han ville ha i present svarade han “en säckpipa” och när jag undrade vad han ville äta till frukost på sin födelsedag sa han efter en stunds tänkande “en frukt”. Stackarn fick tyvärr ingen säckpipa men han fick andra presenter istället, och så fick han frukt och bär till frukost, som vi överraskade honom med i lördags morse.

Vi hade kalas och gäster både i lördags och i söndags och om jag ska vara ärlig är jag förvånad över att vi inte har blivit vräkta ännu. När barnen och deras kusiner (alla i åldrarna 1-6 år) kommer samman når ljudnivån helt nya höjder. Men barnen hade i alla fall kul (hoppas jag) och det är väl det viktigaste. När gästerna hade åkt hem i lördags stannade min syster och hennes barn kvar en stund. Då släckte vi ner hela lägenheten och lekte “mörker-kurragömma”. Vi vuxna hade nog lika roligt som barnen. Om ni inte har lekt kurragömma med små barn, gör det! Det är alltid lika roligt när de inte hittar en och helt förvirrade springer förbi en trots att man gömmer sig på de mest uppenbara ställena. Efter kurragömmaleken hann vi med dansstopp också, och barnen dansade och hoppade sig svettiga till Marcus och Matinus hitlåt Elektrisk.

Det har varit en intensiv helg helt enkelt, men trots hög ljudnivå och lite smått kaos i mellan åt så hoppas jag att Levi är nöjd med sin födelsedag. Imorse var det en stolt 3-åring som tog sin nya sparkcykel till förskolan (men som dock behöver finslipa tekniken på “sparkandet” lite), och där har han också blivit firad idag.

"Att vara vild och busig är inte reserverat för killar"

2016-10-05 19:52:29

För ett tag sedan när jag och barnen kollade på ett av deras favoritprogram på Barnkanalen var det en sak som slog mig. Eller det var snarare en sak jag började fundera över. Programmet heter “Mästerflygarna” och handlar om ett gäng flygplan som reser runt till olika delar av världen och hjälper folk som är i knipa. Huvudkaraktären i serien är ett rött flygplan som heter Jett, och det jag började fundera över var vilket kön Jett hade. I introt till serien tyckte jag att de sjöng “hon är ett plan som tar det kallt, hon är ett plan som klarar allt”. Men med tanke på att ett av de andra planen i serien som är flicka, är så traditionellt flickig det bara går att bli, medan Jett mer påminner om hur en pojke ser ut och är (enligt normen och traditionella föreställningar, inte enligt mig), kände jag att det inte riktigt stämde. Jag frågade Henke vad han trodde, och han sa “den karaktären är säkert en pojke i originalversionen, men de har nog “gjort om” honom till en flicka när de dubbat till svenska”. Vi kollade upp hur det låg till och det visade sig att han hade rätt.

Ett tag efter att vi hade pratat om det här såg jag att det även skrivits en artikel om det i Aftonbladet. Att Barnkanalen “byter kön” på en del karaktärer i serier som de köper in. Anledningen till att de byter kön på karaktärerna är för att det är svårt att hitta program med starka kvinnliga huvudkaraktärer. “Traditionellt är det ofta att tjejer ska vara ordentliga. Tjejer får ofta en roll att påpeka vad som är okej och vad som inte är okej, medan killarna tenderar att vara fria, vilda och busiga. Det är där vi gärna vill komma ett steg längre: Du kan vara vild och busig oavsett vem du är. Det är inte reserverat för killar”. Så säger Barnkanalens inköpschef Pontus Torpvret (i artikeln i Aftonbladet).

Jag älskar att Barnkanalen tar sitt ansvar när det gäller normer och föreställningar kring kön. Ibland när jag tittar på tv tappar jag hoppet om allt det där som jag ska förmedla och arbeta för i mitt blivande yrke som lärare. Hur ska jag kunna arbeta mot mobbning, trakasserier, och för jämställdhet och människors lika värde, när till exempel Alexander Bard sitter i Idoljuryn och mobbar på bästa sändningstid (tack och lov har de bytt ut honom) eller när Paradise Hotel-deltagarna blir förebilder för många av dagens unga? Men mitt i all skit som media förmedlar finns ett guldkorn, och det är Barnkanalen. Det gäller inte bara frågor som rör genus, utan det gäller egentligen allt. Barnkanalen framhäver personer från olika länder, med olika bakgrunder, handikapp, sexuella läggningar och olika utseenden. De arbetar verkligen i samma anda som läroplanen är skriven i. För mångfald, olikheter och för jämställdhet.

“Det känns som att det är alla barnkanalers plikt att visa att man är precis lika mycket för tjejer som killar. Det ultimata målet är 50/50. Men det handlar inte bara om att ge hälften av huvudrollerna till tjejer. Det handlar också om vilken typ av karaktärer tjejer får. Det vi framför allt är ute efter är att få fram tjejer som är starka. Vanliga tjejer om man säger så. Tjejer som klättrar i träd, tjejer som bygger lådbilar och tjejer som går på upptäcktsfärd. Som tjejer faktiskt gör i vanliga livet. Samtidigt är vi måna om att lyfta fram mjuka killar också”. Så säger Pontus Torpvret fortsättningsvis i Aftonbladets artikel, och jag kan inte bli annat än glad och tacksam över att de gör allt för att våra barn ska få bra förebilder. I ett samhälle där många fortfarande reproducerar traditionella könsmönster (Paradise Hotel som exempel) finns det trots allt de som faktiskt kämpar för motsatsen och som ser och tar sitt ansvar.

Närområdesstudier i Alingsås

2016-10-04 18:08:23

De senaste veckorna har jag ägnat mycket av min tid åt en hemsida som är en examination i den SO-kurs som jag läser just nu på högskolan. Förra veckan blev den klar, och för en gångs skull tänkte jag dela med mig av något skolarbete här. Hemsidan handlar om hur man som lärare kan arbeta med närområdesstudier i Alingsås (det vill säga hur man kan använda platser, byggnader och naturen i SO-ämnena).

För ett tag sedan skrev jag att jag och barnen besökte museet här i Alingsås, och detta arbete var en av anledningarna till att vi hamnade där. Jag var också inne i stan för att fotografera olika platser och byggnader, och som jag också skrivit tidigare har jag verkligen börjat intressera mig för historia och för staden jag bor i på ett annat sätt än vad jag gjort tidigare. Om ni är intresserade av att se vad jag gör i skolan eller bara om att läsa lite om Alingsås, så kika gärna in på min sida!

Länk till sidan!

(Hemsidan ser bäst ut på dator men fungerar helt okej på mobilen också!)

Nyfriserad

2016-09-21 17:35:31

Jag har gått till samma frisör i många år och vägrat byta eftersom jag alltid blivit så nöjd hos henne. Dessutom har jag gjort misstaget att gå till andra frisörer vid ett par tillfällen och det har aldrig slutat bra, vilket också bidragit till att jag känt att jag aldrig vill gå till någon annan än henne. Men för ett tag sedan meddelade hon mig om att hon inte längre jobbade som frisör, och då var jag illa tvungen att hitta någon ny.

Jag har varit hos två olika frisörer här i Alingsås sen dess (tidigare åkte jag till Göteborg och senare även till Lödöse då min tidigare frisör bytte till en salong där), och efter den senaste gången kände jag verkligen att jag hittade rätt! Hon var noggrann, tog den tid som behövdes och resultatet blev väldigt bra! Sen är det skönt att slippa åka land och rike runt också bara för ett frisörbesök.

Såhär fin är jag i håret nu! Jag gillar verkligen färgen. Jag vill att håret ska bli så kallt i färgen som det bara går utan att slå över till blått/lila, och det lyckades frisören som jag besökte nu senast verkligen med!

"Stämmer föräldrarna - för bebisbilder på Facebook"

2016-09-18 17:38:21

“Stämmer föräldrarna - för bebisbilder på Facebook”. Så lyder en tidningsrubrik till en artikel som publicerades för ett par dagar sedan och som handlar om en 18-årig tjej från Österrike som har stämt sina föräldrar för att de under flera år lagt upp intima bebisbilder på henne utan tillåtelse. Jag vet inga mer detaljer i det fallet och jag undrar hur det kan gå så långt att man stämmer sina egna föräldrar. Men jag tycker i alla fall att det är bra att ämnet tas upp.

I dagens samhälle är det många föräldrar som väljer att publicera bilder på sina barn dagligen. Från första stund på BB och sedan varje dag under barnens första år i livet. De små stackarna på bilderna har ingen aning om att de exponeras för hela världen och har ingenting att säga till om heller. Hur många finns det inte som “mammabloggar” och som dokumenterar varje steg som barnen tar? Hur medvetna är 2- och 3-åringar om att allt de gör är fritt fram för vem som helst att titta på? De ler när mamma tar ett kort, men har de någon aning om att kortet inte stannar i mammas mobil utan finns tillgängligt för i stort sett vem som helst? Och om man skulle förklara för en 3-åring, att kortet ligger ute på internet och att vem som helst kan se det, skulle det då förstå innebörden?

Och till det där med intima bilder på barnen. När man lägger ut bilder på sina barn i sociala medier borde man tänka lite som man tänker när man lägger ut bilder på sig själv. Vill jag att någon lägger ut en bild på mig när jag sitter och skiter? Eller vill jag att någon lägger ut en bild på mig när jag har somnat i baksätet i bilen och sitter och dreglar med öppen mun? Nej, då vill troligtvis inte din 3-åring det heller. Barn är inte någon ägodel. Barn är människor med känslor och integritet precis som vi vuxna.

När vi var på Gotland för ett par år sedan fick jag ett riktigt uppvaknande när det gäller att respektera barnens integritet på sociala medier. Min syster och hennes familj var ute och åkte bil, medan jag och delar av min familj och släkt satt på altanen vid vårt hus. Någon i sällskapet uppmärksammade en bild som min syster la upp på Instagram, där min systerdotter Ottilia då 4 år satt och sov i baksätet. Alla tog fram bilden på sin telefon, satt och tittade på den och pratade om att hon var gullig. När min syster och hennes familj sedan kom tillbaka till huset var det någon av oss som sa “Har du sovit i bilen Ottilia?” och visade bilden för henne. Man såg på hela henne hur hon skämdes. “Det är inte jag”, sa hon och gick därifrån. Där och då insåg jag hur lite respekt vi har för barnen ibland, när det gäller att lägga ut bilder på dem utan att vi ens har frågat om lov. Bara för att vi vuxna tycker att det är gulligt när ett barn sitter och sover i baksätet i bilen är det inte säkert att barnet själv tycker det. Och dessutom har barnet i många fall ingen aning om att bilden ligger där, tillgänglig för alla.

Jag tycker inte att det är fel att lägga ut bilder på sina barn någon gång ibland. Men jag tycker att man bör reflektera över vilka bilder man lägger ut och i vilken utsträckning.

Nolbygårds ekobageri och kafé

2016-09-15 18:05:27

Idag har vi varit på Nolbygårds ekobageri och kafé här i Alingsås. Vi brukar inte gå på kafé så ofta med tanke på att vi har två vildingar i familjen. Och då syftar jag inte på mig och Henke (även om man lätt skulle kunna tro det) utan på våra två små busfrön till barn. Det händer dock i mellan åt men då krävs det planering och att man från början är inställd på att det kommer bli ett rent helvete. Men det finns ju vissa ställen som är bättre och mer barnanpassade än andra, och Nolbygårds kafé är precis ett sånt ställe! Själva kaféet är en stor gammal villa och man kan sitta utomhus då det också finns en stor trädgård. Där finns det massa för barnen att upptäcka och hitta på, bland annat bilar som barnen kan köra runt med, en rutschkana och ett gammalt (riktigt) tåg som barnen kan gå in och leka i.

Även om vi fick tid till att sitta ner och dricka kaffe medan barnen lekte, kunde vi inte lämna dem helt åt ödet utan behövde såklart gå in i mellan åt och till exempel hjälpa till att lösa konflikter (och själva vara med och leka). Idag när vi var där kastade Novalie sitt sugrör på marken när hon hade druckit upp sin festis. Ingen stor grej kanske, men jag vill i alla fall lära mina barn att man inte kastar skräp på marken. Jag sa till Novalie att hon skulle ta upp det men hon struntade i vad jag sa och sprang iväg med sitt lilla busiga leende på läpparna. När barnen inte lyssnar är det lätt att brusa upp eller ta till hot, och min första spontana tanke på vad jag skulle säga var “Ta upp sugröret nu, annars åker vi hem!”. Men det är ingen långsiktig lösning (och låter inte speciellt trevligt heller). Då tar hon bara upp sugröret för att hon inte vill åka hem, och inte för att hon förstår varför hon inte ska kasta skräp på marken. Hon lär sig med andra ord ingenting av det. Så jag gick i fatt Novalie istället och frågade henne vad hon tror att de som jobbar på kaféet tycker om att hon slänger skräp på marken. “De tycker nog att det blir stökigt och inte ser så fint ut”, sa hon då. “Varför kastade du det på marken då?” frågade jag. “För att det inte fanns någon papperskorg”, svarade hon då. Genom att vi pratade med varandra fick jag en förståelse för varför hon gjorde så (det fanns ju faktiskt ingen papperskorg) och samtidigt fick hon reflektera över konsekvenserna av sitt handlande. När vi hade pratat färdigt gick Novalie med en gång och tog upp sitt sugrör och la det på bordet där vi satt.

Jag har kämpat mycket med konflikthantering med barnen. Försökt få bort den negativa tonen som man ibland har som förälder. Ibland lyckas man bra och känner att allt slit med att kommunicera istället för att ta till tråkiga och kortsiktiga lösningar som till exempel hot ger resultat. Ibland går det inte lika bra och man skriker “HÅLLKÄFTEN” till sina barn så högt att hela grannskapet och fler därtill hör (det hände en gång för ganska längesedan när Levi hade skrikit konstant i flera timmar och jag försökt vända ut och in på mig själv för att få honom nöjd men helt utan resultat).

Hur som helst. Fikan idag var mysig. Man får passa på att njuta av sensommarvärmen. När vi hade fikat klart spelade vi lite krocket, sedan gick vi in i tåget och jag läste högt för barnen i en mysig liten läshörna som finns där inne.

"Alla som tycker att Erica är en hora räcker upp handen"

2016-09-13 17:53:35

Just nu utbildar jag mig till lärare. Ibland tvivlar jag på mitt yrkesval. Jag vet att jag har en stor roll att axla och ibland funderar jag på varför jag inte valde ett yrke som är enklare att utföra. Som inte kräver så mycket tanke, planering och personligt engagemang.

När jag började högstadiet var jag ovetandes om att jag under flera år framöver skulle behöva utstå kränkande kommentarer, ryktesspridningar och andra påhopp. Jag har aldrig varit i behov av att ta mycket plats, att hävda mig eller på något sätt skapa drama omkring mig. Jag har alltid varit lugn, blyg och tillbakadragen. När jag började högstadiet hade jag inga som helst ambitioner till att stå i händelsernas centrum. Ändå var det precis där jag hamnade. På grund av mitt utseende. På grund av att äldre elever på skolan såg mig som ett lämpligt byte att ge sig på. Varför vet jag egentligen inte. Det kan ha varit slumpen, då det uppenbarligen finns ett behov hos människor i den åldern att bara få ge sig på någon, vem som helst. Det kan också ha handlat om att folk helt enkelt störde sig på mig. De tyckte kanske att jag sminkade mig fult och klädde mig fult. För det gjorde jag faktiskt. Men det ska aldrig få vara en anledning till att bli påhoppad och utsatt för kränkande kommentarer. Eller också kan det ha handlat om avundsjuka. När jag började i sjuan minns jag att det var en tjej i nian som sa ”Du är väldigt söt för att bara gå i sjuan”. Väldigt konstig komplimang för övrigt, men på något sätt bekräftar det mina tankar om att en del elaka kommentarer grundade sig i just avundsjuka.

Det var mest tjejer som var elaka, men det fanns en del killar som också helt oprovocerat slängde ur sig kommentarer. Jag hade bland annat en personlig vendetta med en kille i min klass som jag nästan bråkade med dagligen. Vi hade någon slags hatkärlek till varandra men den historien hör egentligen inte hit. Det fanns en annan kille i klassen också. Jag minns ett tillfälle då vi hade lektion och den här killen reste sig upp inför hela klassen och sa ”Alla som tycker att Erica är en hora räcker upp handen”. Det blev helt tyst i klassrummet. Han som sa det och en kille till räckte upp sina händer. Läraren gjorde ingenting. Sedan fortsatte undervisningen som om ingenting hade hänt.

Jag gick bara på den skolan i ett år. Sedan bytte jag till en privatskola i hopp om att komma ifrån all den där skiten. Men det gjorde jag självklart inte. Kom ifrån skiten alltså. Den nya skolan var visserligen bättre men eleverna som gick där var av samma skrot och korn som de som gick på min gamla skola. Det hann inte ens gå en vecka på den nya skolan innan jag fick ett festligt rykte om att jag var trång. Inte i hjärnan eller så alltså, utan ”där nere”. Nu när jag tänker tillbaka på det är det det sjukaste jag har varit med om. Under sommarlovet innan jag började på den nya skolan träffade jag en kille, som gick på den skolan som jag skulle börja i. Vi hade aldrig sex, men han var den första killen som någonsin tog på mig, och ja, det resulterade i att han spred detaljer om mitt underliv till hela skolan. Jag fick reda på detta när jag satt tillsammans med några klasskompisar i ett uppehållsrum. Det var en frispråkig tjej i klassen som helt öppet, framför flera andra, sa något i stil med ”Erica, har du hört att alla går runt och pratar om att du är trång?”. Just där och då ville jag bara sjunka igenom jorden. Jag mådde så dåligt och skämdes så mycket. Jag var 14 år och som många andra tjejer i den åldern var jag osäker på mig själv och på min kropp. Jag visste att jag ”var trång” men jag visste inte att det var fullkomligt normalt. Jag som ville komma ifrån alla elakheter på min gamla skola fick sämsta tänkbara starten på den nya. Jag minns att min mamma märkte att jag mådde dåligt när jag kom hem från skolan den dagen, och efter mycket tjat från hennes sida berättade jag vad som hade hänt. Detta var ingen nyhet som la sig efter ett par dagar, utan jag fick höra det där dagligen under en väldigt lång tid. Killarna i klassen satt och flinade mot mig under lektionerna och höll upp sitt lillfinger mot mig (i syfte att visa att jag bara kunde få in ett lillfinger i mitt underliv, eller något sånt sjukt). När jag gick på bussen en gång sa en kille ”trångo” när jag gick förbi. Honom gick jag för övrigt fram till och lappade till med en rak höger.

Det som jag nämnt ovan är bara en bråkdel av vad jag fick utstå under högstadiet och gymnasiet. Ibland när jag tänker tillbaka på den tiden kan jag inte förstå hur jag orkade stå upp för mig själv. Hur jag orkade gå till skolan och höra den där skiten varje dag. ”Hon har en stor styrka inombords”. Så beskrev mamma mig i en text som hon skrev för flera år sedan. Och på något konstigt sätt så har jag alltid haft det. Jag har aldrig tagit någon skit. Visst har jag varit ledsen och mått dåligt, men jag har alltid stått upp för mig själv. Jag har satt ner foten när jag har blivit orättvist behandlad.

Jag tänker på alla de som dagligen får utstå mobbning och utanförskap. Även om jag på ett sätt var utsatt så hade jag alltid människor runt omkring mig som brydde sig. Jag hade mina vänner och min familj. Det hände att någon på skolan som jag inte kände kom fram och gav mig en kram eller sa några värmande ord. Jag var aldrig ensam. Dessutom hade jag den där inre styrkan som gjorde att jag aldrig riktigt tog åt mig. Jag lät aldrig de elaka vinna. Jag ändrade mig aldrig för någon annans skull. Jag körde mitt race trots att många markerade tydligt att jag inte dög som jag var. Men jag tänker som sagt på de som inte har någon. Som får bära all skit som de utsätts för helt själva. Som, liksom jag, inte fick/får stöttning av en enda lärare. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför den där läraren som jag hade när jag gick i sjuan inte reagerade när min klasskompis startade sin lilla handuppräckning. Som jag ser det idag var det ett grovt tjänstefel och såna människor ska inte överhuvudtaget få arbeta som lärare. Under mina tre år på högstadiet och två år på gymnasiet ”såg” inte en enda lärare vad som pågick. Och det skrämmer mig, när jag tänker på det.

Just nu utbildar jag mig till lärare. Ibland tvivlar jag som sagt på mitt yrkesval. Men så påminns jag om att jag faktiskt kommer få chansen att göra skillnad. Jag säger inte att det kommer att bli enkelt eller att jag kommer att se allt som sker mellan elever. Men jag kommer garanterat inte blunda för någonting. För mig kommer det att råda nolltolerans mot mobbning och kränkande kommentarer (vilket borde vara en självklarhet för alla lärare). Jag kommer att lägga ner min själ och mitt hjärta i mitt arbete och jag kommer göra allt för att mina framtida elever inte ska växa upp och bli såna som startar kränkande handuppräckningar i klassrummet.

Besök på Alingsås Kulturhus

2016-09-07 18:10:45

Efter att jag hämtade barnen på förskolan idag åkte vi in till stan en sväng. Barnen älskar att åka buss, det spelar liksom ingen roll vart vi åker, så vi åkte bara iväg utan något mål. Det slutade med att vi hamnade på biblioteket och senare även museet. Ni som känner mig vet att jag aldrig någonsin tidigare satt min fot på ett museum frivilligt. Det har varit i samband med klassbesök och sådär, men jag har aldrig riktigt varit intresserad.

Nu är det däremot nya tider! Jag tror att jag håller på att bli lite yrkesskadad. Eller ja, nu har jag ju inget yrke ännu, men jag syftar på det yrket jag är på väg emot (lärare). Jag läser SO just nu och har helt plötsligt börjat intressera mig för historia och sån skit. Jag vet, det låter helt osannolikt, men så är det. Jag tycker att det är jätte spännande att fördjupa mig i Alingsås historia, och jag känner att det arbetet som jag håller på med just nu fört mig och Alingsås lite närmre varandra. Jag har tyckt bra om Alingsås ända sedan jag flyttade hit, men jag har aldrig riktigt känt att det är min stad. Alltid när någon frågar vart jag bor och jag svarar “Alingsås”, är jag rätt snabb med att tala om att jag fan inte är här ifrån i alla fall. Det går an att bo här men jag är minsann fortfarande göteborgare. Men nu slår mitt hjärta, på något märkligt sätt, helt plötsligt lite hårdare för Alingsås än vad det gjorde tidigare. Kanske är det mitt nyvunna intresse för stadens historia eller också har jag fallit mer och mer med tiden… Jag tycker hur som helst att Alingsås är väldigt fint och mysigt och jag kan inte direkt tänka mig att bo någon annanstans.